Budgetens dolda ansikte – en förskollärares erfarenhet av tystnadskulturen kring förskolans omorganisationer
Elin G. Olausson

Inte ens i min vildaste fantasi hade jag trott att förskolans destruktiva arbetsmiljö skulle få mig att säga upp mig.

De första åren som förskollärare var jag full av energi. Varje dag kunde jag fokusera på att se barnen utvecklas. Vi – två förskollärare och en barnskötare – fick vår värdefulla planeringstid så att vi kunde planera projekt, genomföra utvecklingssamtal och regelbundna utvärderingar.

Plötsligt hände något. Budgeten blev viktigare än både barn och personal. Det skulle dras in på vikarier och utbildad personal. Fler barn skulle tryckas in i barngrupperna. Vi fick fler administrativa och praktiska uppgifter. Vi fick agera som vaktmästare, schemaläggare och brandansvariga. En omorganisation ledde till ännu en omorganisation.

Det här är en personlig historia om hur förskolan har nått botten, aktuell för dig oavsett om du är yrkesverksam inom förskolan, vårdnadshavare eller makthavare. Den är ett rop på hjälp.