Det är faktiskt mina barn ni talar om!

Kerstin Ernerskog

Långt uppe i de colombianska Anderna står Liv inför ett beslut: Ska hon hoppa ur bilen i farten och försvinna, eller fullfölja målet med resan – att hämta hem tre små barn?

Från den här dagen i februari på 1980-talet och framåt präglas Livs liv som adoptivförälder av ensamhet, rädsla, otillräcklighet, orimliga krav på sig själv och små glimtar av glädje. Hon vill inget hellre än att lyckas med det åtagande hon en gång gjorde. Hennes högsta önskan är att barnen – hennes barn – inte ska få lida i den nya värld som nu är deras. Hon vill att hela familjen ska få uppleva det lyckliga slutet som hon så ofta hört talas om. Ändå går de tre adoptivbarnens drömmar om en familj med två kärleksfulla föräldrar snart i kras.

Det är faktiskt mina barn ni talar om! är en uppriktig berättelse om glädje och djup sorg, om en adoptivförälders kamp för att räcka till för sina barn och sig själv i en värld som inte alltid vill det bästa. Det är en berättelse om det vi sällan talar högt om – att det, trots välvilja, kan uppstå svårigheter och slitningar i alla familjer.

Sagt om Det är faktiskt mina barn ni talar om!

“Jag tror jag har känt av hela känsloregistret när jag läst din bok. Jag har läst den utifrån min roll som socialsekreterare, som skolkurator, som kurator inom psykiatrin. Jag har också läst den som anhörig, som arg och ledsen tonåring och som den jag är idag.

Det är en värdefull berättelse för adoptionsdebatten, det är en viktig berättelse utifrån flera perspektiv. Som fd socialsekreterare ( om än en kort tid som verksam) så blir jag frustrerad, jag blir frustrerad över att man inte gjorde mer tidigare, men jag blir också frustrerad över den maktlöshet som jag vet att man besitter i den positionen. Vart ska man rikta sin ilska? Mot vem? Mot vad?

Jag imponeras av hur du, på ett ganska få antal sidor, lyckas rymma denna historia. Man tar sig snabbt vidare från det ena till det andra utan att känna att man tappar bort sig. Den väcker otroligt mycket känslor, vet inte mer vad jag kan säga. Jag tror jag har känt allt. Hela boken är otroligt ärlig och sårbar i sin framtoning.

De sista sidorna fick mig att storgråta, men du avslutar berättelsen så otroligt vackert.

Jag läser som sagt boken med flera olika ‘glasögon’. Inte minst som yrkesverksam socionom så tar jag den till mig. Jag är tacksam över att jag fått ta del av din berättelse. Sedan kan man ju inte undgå det faktum att jag känner dig och att jag läser in mer än vad som kanske en helt okänd läsare gör.

Du ska vara stolt. Hatten av

Sine”