Det skenbart rätta – Ett kammarspel

Det skenbart rätta – Ett kammarspel

Fransyskan H

Tre personer samlas under två långa dygn på landet.  En far. En son. En svärdotter. Ett stort hus. En död mamma.
 
ARON: litteraturprofessor, nybliven änkeman. 
WILLIAM: gift med Katja, gymnasielärare i franska. 
KATJA: översättare, forskare, höggravid.
 
Katja: ”Jag skulle vilja att det här var en helg av total ärlighet och uppriktighet”.
 
Konfrontationer och avslöjanden följer, via identitet, sexualitet – och litteratur. 
 
Samt, det aldrig sinande behovet av en, om än aldrig så liten, dos bensin. 
 
Med tankarna någon helt annanstans. Hos den andra
 
Låtsas sova. Han låtsas tro att jag sover. 
 
Vad fan håller jag på med? Är detta en diskussion man över huvud taget ska ha med sin svärfar? 
 
”Vad har William berättat för dig?” Hon rättar sig omedelbart. ”Förlåt. William har alltså berättat för dig, menar jag förstås”.
 
”Vilken jäkla soppa.”. Williams kommentar kommer som en viskning. ”Jo, det kan man väl kalla det. Soppa”, upprepar jag sakta. Han väntar in mig, William, jag känner det ända ner i ryggslutet.