Olof Öhlén har verkat som jurist i femtio år, till en början inom domstolsväsendet. Efter assessorsförordnande övergick han till advokatyrket, där han vid sidan av affärsrätt varit verksam som försvarare i brottmål och som målsägandebiträde. Han har skrivit artiklar för bland annat Svensk Juristtidning, Advokaten (Advokatsamfundets tidning) och Sans.

Öhléns intresse för straffrätt väcktes tidigt. Som examensarbete under tidigt 1970-tal valde han ämnet vård som straff. Han förutsåg den bittra strid som skulle komma att rasa mellan behandlingsivrare och nyklassiker och som kulminerade i och med 1989 års påföljdsreform, en strid som fortfarande blossar upp med jämna mellanrum. Under sin långa praktik som advokat har han särskilt observerat brottslingars och brottsoffers reaktioner på fällande och friande domar, vilket för honom bekräftade att hedersföreställningar fortfarande är viktiga realiteter.

Först när Öhlén blivit pensionär fick han tid över för att skriva en bok och fick då tillfälle att använda sina yrkeserfarenheter som underlag.

Det finns en bred akademisk litteratur inom straffrättens område. Men det finns veterligen ingen bok i ämnet som författats av någon med långvarig erfarenhet från det lägsta verkstadsgolv där brottslingar och brottsoffer vistas – i sanning ett fattigdomsbevis. Öhlén vill med Tungan: huvudets baneman täppa till den luckan. En av hans ambitioner med boken är att popularisera straffrätten och göra den bekant utanför yrkesutövarnas snäva krets. Straffrätt väcker känslor, ja, det slår gnistor om den. Inte minst när någon, som Öhlén, oförväget klampar in på scenen och påstår att förhatliga figurer som hämnd och vedergällning fortfarande spelar en viktig roll i praktiken för både lagstiftare och domstolar.

På Ekström & Garay: Tungan: Huvudets baneman (2021)