Ekström & Garay och nätmagasinet Opulens vill uppmärksamma författare och böcker i vårt gemensamma kulturarv. Libri resurrecti, återupplivade böcker, uppmärksammar sådant som en gång lästes, ofta med iver, men som nu fallit i glömska, inte sällan med viss orätt. En del förtjänar kanske dessutom att tryckas på nytt. De flesta av texterna på denna blogg skrivs på svenska, några på engelska när böckerna som kommenteras är skrivna på det språket och aldrig har blivit översatta. Gästbidrag och kommentarer är välkomna!

Raymond Radiguet: Om en hundraårig roman som stått sig.

56-Radiguet_Raymond-photo-anonyme

Om en hundraårig roman som stått sig.

”Hon berättade om svenska seder, som jag låtsades känna till: midsommarnatten och blåbärssylt.” Just den sverigebilden har hundra år på nacken. Fast det är nog lika ofta lingon som blåbär utlänningar associerar svensk sommar med, en av dem Benny Andersens Svante som i ”Længsel efter Sverige” (som är en av hans Svantes viser) vid midsommartid ser framför sig broderfolket ”med tyttebær i munde/ i lyse birkelunde”. Men han kan inte ta sig dit eftersom han så lätt blir sjösjuk (förstås skrivet långt innan Öresundsbron kom till). Den självreflekterande (och -centrerade) berättaren i Raymond Radiguets roman Djävulen i kroppen som är i de tidiga tonåren får veta detta när han träffar en svensk väninna till den några år äldre Marthe som han huvudlöst förälskat sig i och som han snabbt inlett ett förhållande med fast hon redan är gift.

Hennes man är vid fronten och har bara sällan permission, under ett av de sista åren av första världskriget. I sitt företal när Ria Wägners översättning kom i Tidens franska klassiker påpekade Knut Jaenson att tiderna var speciella: att Radiguet ”tidigt och i ovanlig omfattning kunde göra sexuella och erotiska erfarenheter brukar anses som karakteristiskt för tidsförhållandena: bristen på män gav även pojkar chanser, liksom kriget skänkte dem ett slags ´förvildningens´ frihet. Men när man läser Radiguets lilla roman som huvudsakligen skildrar en skolgosses upplevelser som älskare, får man inget intryck av tygellöshet men väl av en brådmognad som utmärkte Radiguet lika mycket i psykiskt som fysiskt avseende.” Efter hand har forskningen kunnat konstatera att romanen till inte obetydlig del var självbiografisk.

Boken slutar sorgligt, liksom livet gjorde det för författaren. Han avled tjugoårig mot slutet av 1923, i sviterna av tyfus, kort efter att den kommit ut. Hans andra roman Greve Orgels bal fanns färdig i manuskript och kom ut året därpå, och på svenska redan 1925 med Anders Österlings förord, där var man snabb. Raymond Radiguet hann trots sin ungdom bli nära vän med många av tidens litterära avantgardister. Guillaume Apollinaire imponerades visserligen inte av fjortonåringens poetiska försök, ”men förtvivla inte, Rimbaud åstadkom inga mästerverk förrän han fyllt sjutton”. Framför allt umgicks han med Jean Cocteau. Under fyra-fem år var deras liv och verk sammanflätade, och Cocteau tog Radiguets plötsliga död mycket hårt.

I uppslagsartikeln om honom i Columbia Dictionary of Modern European Literature 1980 noterar David Noakes att Radiguets romaner nog fått lite för mycket beröm eftersom de liknar Madame de La Fayettes, men att hans prosa är ”a striking fusion of a conservative literary aesthetic with a typical modern sense of sophisticated cynicism” och att den ”constitutes no small achievement for a writer who died at the age of 20.” På nätet finns en del foton på honom, en ung man med mörkt hår och inåtvänd blick. Jag har tänkt läsa den i snart sextio år: boktiteln Le diable au corps har länge lockat mig. Som gymnasist i de sena tonåren hade jag förstås haft lättare att identifiera mig med jagberättaren och hans uppjagade historia (och för en av mina brorsöner långt senare cirkulerade romanen i klassen, flitigt läst och spridd):

”Allt det kantiga och obalanserade hos en älskare, som ännu befinner sig i skolåldern, är tillvarataget, all den barnsliga osjälvständighet, som kan utmärka en mycket ung kvinna av det receptiva slaget, finns med” (Knut Jaensson återigen). Romanen har filmats två gånger, senast 1986 i regi av italienaren Marco Bellochio som gjorde sin Diavolo in corpe till en lätt löjlig porrfilm som är lätt glömd. Claude Autant-Laras version från 1947 är betydligt bättre. Den håller sig till boken och är mera återhållsam, med vackert svartvitt foto, även om man retar sig på den velige och valpige huvudpersonen, spelad av en ungdomlig Gérard Philipe, och hans genomgående ointressanta några år äldre älskarinna (Micheline Presle). Bäst är hennes mor (Denise Gray) och hans far (Jean Debucourt). Jacques Tati skymtar förbi, som en officer vid en bardisk.

Gérard Philipe blev sedan en av de stora franska skådespelarna både på film och på teatern, innan han avled i förtid i levercancer, 36 år gammal (artikeln om honom på Wikipedia är mycket utförlig). Hans far var en välbärgad advokat och hotellägare på Rivieran som samarbetade med Vichy-regeringen och ockupanterna under kriget och därför fick en dödsdom in absentia som kollaboratör. Han räddade sig undan till Spanien som lärare i franska i Barcelona där sonen besökte honom flitigt. Filmens regissör Claude Autant-Lara som däremot levde länge rörde sig också han gärna på den yttersta högerkanten, och attackerade sent i livet bland annat Simon Veil i Europaparlamentet.

Radiguets roman får mig att tänka på en annan roman, Henri Alain-Fourniers säreget drömska Le grand Meaulnes (när Lorenz von Numers översatte den fick den titeln Det underbara äventyret) som jag däremot läste under mitt första gymnasieår, flitigt slående i lexikon. Också den skrevs av en ung man. Han stupade tjugoåttaårig någonstans under första världskrigets första månad, i september 1914. Kroppen har aldrig återfunnits. Och i fråga om film på den franske filmregissören Bertrand Taverniers En söndag på landet från 1984. Man ska ha lite tålamod med alla excentriska figurer i denna mycket franska bildberättelse om en åldrad senimpressionistisk målare som någon gång kring förra sekelskiftet får besök av sonen och hans familj, och av den vuxna ogifta dottern (där aktrisen dock spelar över på pinsamt vis). Den är värd att se för de utsökta lantliga scenerierna, som hade Monet, Manet, Sisley, Pizzaro och framför allt Renoir varit i farten – eller på prosa Henri Alain-Fournier och Raymond Radiguet. – Senare upplagor av Djävulen i kroppen har ett mycket fint omslag av Adolf Hallman.

Ivo Holmqvist