Senaste nytt – för ett tag sedan

”Det förgångna är ett främmande land. Man gör saker annorlunda där.”

När ett östgötskt hus i bekantskapskretsen renoverades för en tid sedan passade man på att tilläggsisolera vinden. Taket hade hållit tätt i alla år. På bjälklaget fanns välbevarade dagstidningar som var nya då huset byggdes, för åttiofem år sedan. En del var lokala, mest Östgöta Correspondenten, andra från Stockholm, mest Svenska Dagbladet. Jag tog hand om de flesta. SvD från första april 1937 (”lösnummer tio öre, på tåg och båtar 15 öre”) trycktes i ett stort och obehändigt format och innehöll inga aprilskämt, sådana lättsamheter var nog ett senare påfund. Tvärtom är tidningen fylld av alltigenom allvarliga artiklar.

Första sidan är ännu nyhetsfri som seden var, och fylld av annonser: från Aktiebolaget Kol och Koks, försäkringsbolaget Thule (underrubriken ”Gällande livförsäkringar, sammanlagt över 900.000.000 kr.” andas soliditet), om Mercedes skrivmaskiner (inte bilarna), Masonite och Plywood, Westholms Linoleum för alla golv, och Norrahammars moderna elektriska spisar som ”göra matlagningen bekvämare och trevligare.” En privatannons har också smugit sig in, om en villa i Juans-les-Pins (”med v.o.v.-v, högt belägen inom stor trädgård”) som uthyres ”pr månad, säsong ell år, helt eller delvis.”

Två bilannonser inne i tidningen faller i ögonen. På sidan fem vänder sig Philipsons som självmedvetet hävdar att den är Sveriges största bilfirma till de besuttna som är på jakt efter en riktig statusvagn. På fotot med den åttasitsiga Chrysler Custom Imperial 8 ses en tjänstvillig chaufför, framför honom en dam i kort vit päls och en herre i frack och hög hatt. Pratbubblan skryter alldeles skamlöst: det här är ”Noblessens och storgodsens vagn”. Texten påstår att ”den 123 hkr. starka motorn är dynamit under fullständig och sammetsmjuk kontroll. Dess bromsar hydraulisk jättekraft under fotlätt skötsel. Dess rymlighet – 8-sitsig – är husbåtens under racerbåtens smäckra linjer.” Jag minns vagt vår rymliga Chevrolet 1938, kanske en V-8, med breda fotbräden, plyschsäten och blomvaser i brun balkelit. Den sköttes nog inte alldeles fotlätt och man fick säkert ta ett rejält tag i den stora ratten när man skulle svänga, servostyrning kom senare.

Å andra sidan – dvs. på sidan sju – annonserar Wiklunds på Kungsgatan 12 under rubrikfrågan ”Vad får ni för pengarna?” en inte alls lika lyxig bil, en Adler som man påstår är vacker, rymlig, lättkörd, snabb och ekonomisk – den drar endast 0.75 liter per mil. Vad kostade bensinen? När jag tankade min moped då jag just fyllt femton fick man en liter för en krona, det är ett tag sedan. Priset för denna tyska örn är som hittat, 3.975:- fritt Sthlm.  Omräknat i dagens mynt blir det lite mer, drygt 120.000 kronor. Men vad en Chryslers Imperial kostar tiger Philipsons visligen om.

Andra annonser hävdar att ”Sälen väntar Er med sol över fjällvidderna” En nyhetsnotis påstår samtidigt att Charles Lindbergh som väntas till Sverige i samband med en kongress vill åka skidor i Norrland. Och man reklamerar för Hylins raktvål, och efter rakningen är Aqua Vera nyttigt, härligt och oumbärligt. Vidare Mazettis Ögonkakao och kaffe, och ”Sandemans portvin eller sherry kan med förtroende väljas både i vardagslag och vid fester”, men av dagens störtflod av vinannonser i Svenska Dagbladet inte ens en droppe då. Den klassiska frågan ”Var finnes denna goda cigarr?” besvaras av Tobaksmonopolet: Neptun, Tärnan och Jonas Alströmer är verkligt goda märken, det första i aluminiumburk, de andra i träaskar. Styckepris mellan 20 och 30 öre.

En ansvarsfull husmor i bild anförtror en annan att ”Bon Ami tvålen är verkligen så bra, att den vill jag aldrig vara utan när jag putsar fönster.” Åtvidabergs bonvax konkurrerar med Lustras självbonande. Ny vår, nya skor från Oscaria, Eve margarin, Vikingbröd, våren i Schweiz, och om man är reumatiker svavelkällorna i Pistany, och ”Budapests radiumhaltiga hälsokällor åstadkomma underverk”. Svenska Orient Linjen (ägd av Svenska Amerika Linjen) erbjuder resor på sina lastfartyg till Nordafrika, Egypten, Palestina, Grekland, Turkiet, Svarta Havet och åter: ”Ett fåtal passagerare medtagas. Utmärkta bekvämligheter. Förmånliga priser till söderns sol.”

”Många ungdomar vilja ut till sommaren” påstår rubriken över en kort artikel där undervisningsrådet Kärre på skolungdomsutbytets sekretariat på Vasagatan 25 uttalar sig. Var det han som samman med Koch författade den knastertorra ”Engelskt uttal”, i universitetsbruk ännu mot slutet av 1960-talet? Han beklagar hursomhelst att ett utbyte med franska ungdomar inte låtit sig göra, de ”ha ju föga intresse av att lära sig svenska och dessutom ha de valutakursen emot sig.” Men man har ordnat lämpliga internatskolor i Sceaux, Sèvres och Valenciennes: ”inackorderingen kostar 30-35 kr. i veckan och resan tur och retur Stockholm-Paris går på cirka 100 kr” (multiplicera med 30!). Och utbyte med Belgien kan nog ordnas, liksom med England. ”I Tyskland är intresset stort.”

Två bokannonser har kommit med, en av dem om Ludvig Nordströms ”Sjörövarefinal” med säljande citat från de båda recensenterna John Landqvist i Aftonbladet och Herbert Grevenius i Stockholmstidningen. Nästan en hel sida upptas av Familjenytt, Förlovade, Lysning, Vigde, Födde, Döde. Och tio personer fyller år – som brukligt var är samtliga män. På tredje sidan som är den första med nyheter får vi veta att sinologen Professor Bernhard Karlgren nästa år ska starta en åtta månader lång Kina-expedition. Fler spalter får nyheten att den japanska regeringen upplöser parlamentet. Ett nästan lika generöst utrymme ges åt nyheten att Norges arvprins döpts i Oslo slottskapell: ”Prinsen gav hals vid akten”. På den lättsamma ”I marginalen”-sidan trängs ett kåseri av Hasse Z med den rojalistiskt alerta Vecko-Journalens stora annons om senaste numret: ”Hos Norges Baby-Prins. Nya bilder till dopet. Läs i samma n:r utmärkta artiklar av bl.a. Erik Lindorm, d:r Jakob Billström, Prinsessan Maria och om Edwards o. Mrs Simpsons bröllop”. – Edward VIII hade abdikerat i december 1936.

Äktfinnarna kräva snar folkomröstning på sidan sex, och där sprängs också Valencias kaserner i luften. Det noteras kortfattat att antalet stupade bland svenska frivilliga i spanska inbördeskriget nu är uppe i tio, några är saknade, och ett femtiotal är svårt skadade – många får sina namn nämnda.  Den danske statsministern, den landsfaderlige (och pilske) socialdemokraten Thorvald Stauning som en gång likt Carmen sorterat cigarrer på en tobaksfabrik, far iväg till England för att träffa utrikesministern Anthony Eden men också statsministern Stanley Baldwin (”I danska kretsar i London understrykes besökets privata karaktär”). Men ”Il Duce reser ej till Ungern”, däremot gör Italiens kung, drottning och utrikesministern Ciano det. Och ”Hitler och Ludendorff, bundsförvanterna från Münchenkuppen 1923 vilka i många år varit bittra fiender synas äntligen ha försonats.” Ludendorff hade flera år tidigare återvänt från sin korta exil på Hässleholmsgården vars godsägare var en tysklandsvän med starkt konservativa åsikter. James Cavallies ”Ludendorff och Kapp i Sverige. Ur två förlorares liv” från 1993 är läsvärd. Runan i DN i december 2018 om arkivarien och historikern Cavallie avslutas med ord av allmän räckvidd: ”Hans sista decennier präglades av […] en tilltagande känsla av otidsenlighet i en alltmera förytligad omvärld.”

Sportnyheterna får en halv sida (börsnyheterna får mer), lika mycket får Teater, musik, film, radio. ”SV. D:s radioprogram i dag och i morgon – Lös Eder radiolicens!” är indelat i Riksprogrammet, grammofonprogrammet och utlandet och tar inte stor plats. Sändningen inleds med gymnastik, morgonandakt och väderleksrapport, sedan kommer grammofonmusik, valutakurser, en engelsk språkkurs, och väderleken. Domprosten Yngve Brilioth håller föredrag från Malmö (tretton år senare blev han ärkebiskop). Därifrån talar också docenten Algot Werin (det dröjde ännu elva år innan han blev professor, länge var han verkställande direktör för Gleerups bokförlag) i sin serie Ryktbara romaner om Gottfried Kellers ”Den gröne Henrik”. Då har man redan hunnit med en kvarts uppläsning av Gabriel Alw ur Chaucers ”Canterbury Tales”, förstås i svensk översättning.

Fortfarande läsvärd fast i ett åttiofemårigt efterhandsperspektiv mer betänklig än tänkvärd är Fredrik Bööks långa understreckare om Tysk teater. Han börjar med att prisa ett par uppsättningar på tysk botten av engelsk dramatik, först ”A Woman of no Importance”: ”Det var förresten alldeles påfallande, hur väl Oscar Wildes patos passade in i den nationalsocialistiska sfären. […] Den respektlöse Wilde saknar faktiskt inte anknytningspunkter till radikalismen i Tredje Riket.” Och så ”Androkles och lejonet”: ”Den gamle Bernhard Shaws fördomsfrihet har ju även kommit fascismen och Hitler till godo.” Och så lovordas Gerhart Hauptmanns ”Hamlet in Wittenberg” fast med en känga åt teaterkritikern Alfred Kerr som tidigare var en av Hauptmanns främsta vapendragare men som nu skrivit ”en artikel över sin störtade idol i emigranternas Paristidning, en artikel som inte bara uttrycker smärtan och vreden över att Hauptmann låtit sig fotograferas samman med dr Goebbels utan också är full av de pöbelaktigaste smädelser. Den politiska fanatismen firar över allt sina triumfer.”

Sedan kommer Böök raskt in på Thomas Mann som berövats sitt tyska medborgarskap och sitt hedersdoktorat: han ”var likväl från början en god tysk patriot […] Mig förefaller det ytterst beklagligt, ja tragiskt, att författaren till Buddenbrooks nu gör gemensam sak med Tysklands fiender.[…] De ha kallat sig för pacifister och antimilitarister, men de ha sällan lagt två strån i kors för en förnuftig fred och de ha hjälpt att skapa ett Europa, som står rustat till tänderna.” Böök som utgår från att understreckarens läsare behärskar tyska (de flesta gjorde nog det den gången, mer än engelska) citerar Goethes dikt Beherzigung, med kommentaren ”Sällsamt: för mer än hundra år sedan kände Goethe redan jordbävningen, som skulle skaka den västerländska kulturens fasta lager.”

Andra hälften av understreckaren som verkar skriven på beställning redogör i tröttande detalj för den nya nationalsocialistiska centralstyrningen av tysk teater, med mycken statistik och utan all kritik: ”dr Goebbels popularitet inom scenvärlden är också obestridlig […] Det finns länder, där den formellt-parlamentariska demokratien triumferar, men där det faktiskt inte skett en bråkdel av det som här uträttats för att på allvar ge konsten åt folket.”

Det nya Tysklands Reichsministerium für Volksaufklärung und Propaganda har däremot sopat rent i teatervärldens augiasstall med dess ”teaterpaschor [som] voro så gott som uteslutande av judisk härstamning.” Böök redogör för vilka villkor som gäller i Riksteaterkammarens nio fackgrupper: ”Teateryrket liksom alla andra konstnärliga yrken i Tredje riket kan blott utövas av medlemmar i respektive kammare. För medlemskap kräves bevis på konstnärlig begåvning – det finnes numera regelrätta inträdesprövningar – innehav av medborgerlig oförvitlighet samt intyg på arisk härstamning upp till andra led (för gifta kräves också intyg att maken är arier). […] De tvetydiga element, som förr ofta togo sin tillflykt till teatervärlden, skola utestängas.”

Presidenten i Reichsschrifttumskammer är Hanns Johst, numera ihågkommen (om alls) för sin replik i skådespelet ”Schlageter”: ”När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver.” Fredrik Bööks antisemitiska slängar i understreckaren kan knappast kallas aningslösa. Kanske borde han hellre ha valt ett annat citat av Goethe, ur dramat ”Torquato Tasso”: ”So fühlt man Absicht, und man ist verstimmt.”

Ivo Holmqvist

Åke Thulstrup var tidigt ute med sin korta ”Fredrik Böök som politisk skriftställare” (1941). Tomas Forsers “Bööks 30-tal. En studie i ideologi” (1976, med en mycket utförlig bibliografi) är lika läsvärd, liksom Svante Nordins ”Fredrik Böök: en levnadsteckning” (1994).

Det inledande citatet? De första raderna i L. P. Hartleys bittra roman ”The Go-Between”: ”The past is a different country: they do things differently there.”