Går igenom mina dokument som jag har i datorn. Olika slags texter, en del riktigt bra. Andra är jag mer tveksam till om det är något jag ska spara. Där kommer svårigheten in, svårigheten att faktiskt ta bort dokument, texter jag istället skulle kunna göra något åt om jag mer tydligt såg om och hur jag kan återanvända materialet. Ett slags återvinningstänk. Att göra sådana val är svårt. De dokumenten är som spöken i min datorgarderob. Att välja bort något som innehåller en och annan darling blir som en stopplugg i maskineriet. Ändå, det är ju bara en massa bokstäver som är ihopsatta till ord i meningar som inte alltid känns helt bra. Men oj så kära en del meningar är. Kan kanske spara några … bygga vidare på dem … Jag kan omöjligt ta ett så stort steg som att klicka bort ett helt dokument. Eller? Läser de stycken jag känner mig tveksam till om och om igen. Det är egentligen ingen skillnad när det gäller den insatsen. Jag går ju igenom alla texter gång på gång, ändrar, stryker, lägger till och blir för en tid nöjd. Blir ivrig. Och på gott humör. Men förstås inte alltid. Det är i alla fall spännande att se hur det blir i slutänden. Stärkt av min iver tar jag i, kanske lite mycket, men det känns ändå bra. Helt galet. Är också tacksam för det mina testläsare hjälper mig med. De ser ibland sådant som jag själv inte upptäckt.
Jag markerar några rader här och några där, drar den grå färgen över den svarta texten mot den vita bakgrunden, och med ett snabbt beslut och ett klick, är den markerade texten borta. Så lätt. Så var det med det. Nu kan jag andas ut och ta nya tag, kanske titta igenom några fler dokument, fler manusembryon som behöver min omsorg.
Efter moget övervägande kan det hända att jag skickar iväg ett manus. Men det är många trösklar jag måste ta mig över innan jag klickar på skicka. En stark tvekan kommer omedelbart och knackar mig på axeln, som en Freud som får mig att tänka att inte ska väl jag … så bra är väl inte det jag skrivit … duger det …? Jo, för sjutton nu kör jag!
Hur kan det finnas utrymme för så mycket sorl i huvudet kring texter jag jobbar med? Ständigt detta knaprande på om vad som duger, vad som håller måttet, vad som är bra nog. Bra nog för vem? Nu är det ju så att jag inte bråkar med mina texter och försöker få ihop det som är just bra nog för någon annan anledning än att det är så härligt att få skriva. Så fantastiskt att få ihop en berättelse, en påhittad eller något ur verkligheten, blanda och ge och till sist få se vad det blev. Och känna mig nöjd. Men ibland får gråtonen härja över texten. Och ibland känner jag den vanligtvis så stränge Freud klappa bestämt uppmuntrande på min högra axel ett skicka.