Det är tomt inne på stadsbibliotekets barnavdelning

Det är tomt inne på stadsbibliotekets barnavdelning, men lekplatsen utanför är fylld av barn. I Slottsparken syns joggare, kvinnor och män med barnvagnar, ett par sitter och dricker kaffe på en av bänkarna vid den stora dammen. Hade det inte varit så tomt inne på biblioteket skulle allt ha varit precis som vanligt.

På väg hem passerar vi Davidshallstorg, klockan är strax efter 18. Inne på restaurangerna, som borde börja fyllas med folk, syns bara serveringspersonal bland de dukade borden och tända ljusen. Om jag inte hade kommit i kontakt med några nyheter den sista tiden, hur skulle jag då tolka det jag nu ser? En park där allt verkar vara som vanligt, men få som tycks vilja vara inne på bibliotek eller krogar. Om jag till den bilden skulle foga de senaste dagarnas upplevelser från min lokala matbutik, där det utan egentlig logik varit normal tillgång på det mesta men tomt i hyllorna för tvättmedel, pasta, krossade tomater och tvål, så skulle det ha blivit ett minst sagt svårbegripligt tankepussel för mig att lägga. Omöjligt hade jag lyckats förstå vad det nu är som pågår.

Vid slutet av Spångatan stannar vi vid ett prydnadskörsbärsträd. Det är snart mörkt, de rosa blommorna ser vita ut i det grånande ljuset. På begäran bryter jag av två små blommande kvistar, som vi sedan sätter i ljummet vatten och ställer på köksbordet när vi kommit hem.

Senare, det är bara jag som är vaken, men också jag ska sova snart. Jag går mellan rummen och släcker lamporna. I vardagsrummet blir jag stående framme vid fönstret och ser ner på gatan. Ett äldre par går på trottoaren, hand i hand. Annars är det endast bilar som med jämna mellanrum passerar förbi. Jag tar upp min telefon ur fickan, ser på skärmen, klockan visar 00.14. Jag kommer att tänka på en rad av Inger Christensen, jag tror den är ur Alfabet: ”vid midnatt då ingen kan veta om sakernas tillstånd fortsätter”.