En debutants existentiella dilemman

Så är jag nu en debuterad romanförfattare och sitter och begrundar det självklara, nämligen att min utgivna bok kräver en viss såld upplaga för att bära sina kostnader. Det kräver i sin tur marknadsföring och ett viktigt inslag i den är mina egna ansträngningar att skapa intresse för boken och övertyga tänkbara läsare att läsa den.

Vad och hur kan jag då jag göra för att få uppmärksamhet och intresse för boken? I första hand får det ske i och genom min vänkrets och mina kontakter på sociala medier. Då blir nästa fråga hur jag ska begära uppmärksamhet utan att framstå som påträngande? Även om det måste ses som rimligt att berätta om att boken finns och kan köpas, kan omgivningen uppleva det som en uppfordrande uppmaning. Ju mer personligt det blir, ju färre som informeras samtidigt, desto mer påträngande kan informationen upplevas. Vilken väg ska jag beträda? Direkt och personligt eller allmänt och kollektivt? Det är mitt första dilemma.

Att i marknadsföringen berätta om boken på ett intresseväckande sätt är givetvis viktigt. Det kan ske genom att återge delar av berättelsen och använda situationer och detaljer som väcker intresse och kan visa att boken är läsvärd. Men ju mer jag berättar, desto mindre blir kvar för läsaren att uppleva vid den egna läsningen. Så mitt andra dilemma gäller avvägningen och vägvalet mellan att uppnå intresse för boken och att riskera intensiteten och nyfikenheten för läsarens egna upplevelser av texten.

Ett dilemma är en valsituation där alla alternativa val medför nackdelar. Är mina två dilemman också existentiella? Ja, min nästa bok finns i tankevärlden, idéerna till berättelse, personer och konflikter, struktur och miljö – allt i form av utkast på lappar, skrivna textfragment och i min fantasi. Jag inspireras av att knyta samman tankar och material till en andra roman, men det förutsätter att debutromanen når en rimlig upplaga. Därför är mina två dilemman existentiella för mig som författare och för min författargärning. Men eftersom mitt författande är en hobby, är frågorna inte existentiella i en djupare mening – min person och min försörjning är inte hotade. I stället är det en lyx att kunna fundera på dessa dilemman.

Att skriva är en introvert syssla. Att sedan sälja det man skrivit är snarare en extrovert syssla. Båda sysslorna är fascinerande och lärorika. Och framgång i den ena sysslan förutsätter framgång i den andra. Till slut får jag nog förmoda att mina dilemman inte är endast debutantens dilemman utan de allra flesta författares.

Men – jag tror jag gör som jag tror andra författare gör, jag skriver på min nästa roman. I själva verket har jag redan börjat. I den kan jag låta mina romankaraktärer fundera över en djupare existentiell fråga, nämligen ”Vilken är meningen med livet?” Eller, ”vilken är livets mening?” Jag är inte säker på att frågorna betyder samma sak.

Är jag den att svara på denna tredje fråga om livets mening? Jag tror att en författare alltid är sysselsatt med att skildra livets mening och hur livet därmed bör levas jämfört med hur det faktiskt levs. Författaren har möjligheten att överlämna frågan till sina romankaraktärer och är nog mer medveten än karaktärerna själva över att de lever med sina existentiella frågor samtidigt som ”de lever sitt liv”.

Så jag låtsas inte om mina två vägval, jag vandrar vidare på min redan inslagna väg mot nästa roman. Och jag kommer att njuta och glädja mig längs vägen.