Thorkild Hansen: Hjältedyrkaren Hamsun
Dansken Thorkild Hansens dokumentära Processen mot Hamsun kom 1978 och översattes nästan genast till svenska och norska. Jag var lektor vid universitetet i Odense den gången och bokanmälare på Kristeligt Dagblad i Köpenhamn och i den lokala Fyens Stiftstidende. Jag fick boken från Gyldendals förlag när den gavs ut, läste den genast och var snabbt klar med en förstadagsrecension, en kronik i avisen på Fyn som någon dag senare dessutom kom som en understreckare i Svenska Dagbladet. Jag hade slukat den omfångsrika boken i ett svep (de tre volymerna på danska blev till två i den svenska upplagan, och till ett mastodontband i den norska) och hade ryckts med av den förledande skicklige Hansen, han som tidigare slagit igenom med sin bok Det lyckliga Arabien, om sex mäns forskningsfärd på 1760-talet till nuvarande Jemen. Olof Hoffstens översättning från 1964 har just kommit i nytryck för tredje gången, nu på Daidalos förlag.
Jag avslutade min entusiastiska recension med att påstå att detta var den definitiva sammanfattningen av rättsprocessen just efter kriget mot den nazistsympatiserande norske nationalförfattaren Knut Hamsun. Jag var inte ensam om mina lovord. Bland många andra höjde roman- och novellförfattaren Johan Borgen, landsman till Hamsun, boken till skyarna. Men både han och jag högg nog i sten när vi okritiskt slukade boken. För min del fick jag veta det i en understreckare i Svenska Dagbladet lite senare, skriven med välavvägt omdöme av den eftertänksamme Knut Ahnlund som tvärtom hävdade att sista ordet inte alls var sagt i saken.
Tre år senare lät han trycka om den och andra artiklar om Hamsun i sin lysande essäsamling Diktarliv i Norden, vänligt nog utan att nämna mitt namn. Den norske filosofen Harald Ofstad hörde också till dem som jag fick på nöten av, denna gång i Dagens Nyheter, för mitt alltför snabba domslut. Han liksom Ahnlund gav sig bättre tid att tänka efter än vad jag gjort. I efterhand gav jag dem rätt, Hansens bärande tes är problematisk: att Hamsuns genialitet höjde honom över de flesta, en undantagsmänniska som på sin olymp borde mätas med andra mått än kreti och pleti. Thorkild Hansens dyrkan av geniet Hamsun är smittande och förledande, men den håller förstås inte för en kritisk genomlysning (och i ett par följande recensioner i Svenska Dagbladet, av en bok om den psykiatriska undersökningen av Hamsun, gav jag mig mera tid och var mindre tvärsäker).
En enda gång träffades Knut Hamsun och Adolf Hitler, i örnnästet Berghof i Bayern, det var den 26 juni 1943 när Hamsun var på författarkongress i Wien. Det blev inget långt möte, det slutade med att den nästan stendöve diktaren försökte överrösta diktatorn som fick ett av sina många raseriutbrott. Som jag minns det blir episoden mest en fars i Thorkild Hansens bok. Lite annorlunda ses saken av Tore Rem, professor i engelskspråkig litteratur vid universitetet i Oslo och Ibsen-expert, i hans Knut Hamsun. Reisen til Hitler (2014, på svenska året därpå) som belönades med det Norska kritikerpriset. Det är en mycket detaljerad och mycket intressant redogörelse som handlar om mycket mer än vad titeln lovar.
Rem går noga tillväga när han gräver fram rötterna till Hamsuns förhärligande av Tyskland där hans böcker sålde bra, och hans motsvarande hat mot krämarnationen England, det perfida Albion, och USA där han slitit hund, bland annat som spårvagnskonduktör i Chicago. Man får reda på mycket om Hamsuns antidemokratiska hållning och hans istadighet, hans obehagligare sidor och hans idealiserande av ett jordnära leverne: Blut und Boden långt innan devisen blev ett slagord hos nazisterna – romanen Markens gröda som renderade honom ett nobelpris gick i väldiga upplagor i Tyskland på trettiotalet. Många har vittnat om att han kunde vara en riktig svinpäls, också inom familjen. Den mycket yngre hustrun Marie som aldrig gjorde avbön för sina sympatier för nazismen tyckte, med goda skäl, att han var en despot, tyrann och egoist. Om det kan läsas i hennes sena memoarer Regnbågen och Under gullregnet.
Hamsun var otidig mot sin släkt i norra Norge i en utdragen namnfejd, och var obehaglig mot dottern Victoria. Han uppträdde ohyfsat när pacifisten Ossietsky fick Nobels fredspris (han mördades senare av nazisterna) och han var cynisk när sonen Arild körde över en pojke som dog. Med andra ord, en riktig svinpäls. Och samtidigt en vidunderlig författare, ända till den sena På gjengrodde stier, och med hängivna läsare. En av dem var Joseph Goebbels som under hela sitt korta liv fram till självmordet i förarbunkern i Berlin, då han såg till att inte bara han och hustrun svalde cyanidkapsel utan också de många barnen, ivrigt läste Hamsun och försökte förmå andra nazistkoryféer att göra det också.
Det hade förstås varit enklare, inte minst för hans landsmän, om Hamsun hållit tand för tunga och begränsat sig till skönlitteraturen: ”Knut Hamsuns tragedi, och delvis också hans litteraturs tragedi, var att han inte lät sig nöja med litteraturens mer stillsamma auktoritet” skriver Tore Rem på slutet av sin läsvärda bok som dock inte är invändningsfri:
I sin delvis mycket kritiska understreckare om den i Svenska Dagbladet den 9 december 2015 kom Sigrid Combüchen (som 2006 gav ut Livsklättaren, en av de bästa böckerna om Hamsun) bland annat in på den centrala frågan som många ställt: kan en betydande författare som samtidigt hyser vidriga politiska åsikter anses stor, med Ezra Pound, Céline och Hamsun som paradexemplen? Hennes understreckare nämnde också den fortsatt höga takten i den norska Hamsun-forskningen, med omfattande böcker av bland andra Ingar Sletten Kolloen (Hamsun – Svermeren. 2003 och Hamsun – Erobreren, 2004) och Jörgen Haugan (Solgudens fall, 2004). En ny samlad upplaga av Hamsuns verk gavs ut 2007-2009, i 27 band. Och en doktorsavhandling i Lund ägnades ägnats tre av Hamsuns bästa romaner: Johan Edlunds Modernitet och myt. Avförtrollning och återförtrollning i Knut Hamsuns Sult, Mysterier och Pan (2015).
Men det räcker ju med att läsa Knut Hamsuns vidunderligt vackra korta romaner Pan och Victoria, och förstås Sult som blev en bra film med en stirrig Per Oscarsson i titelrollen. Lika sevärd är Jan Troells Hamsun från 1996 där Per Olov Enquist baserade sitt manus på just Thorkild Hansens bok. Filmen fick fyra guldbaggar det året: till huvudrollsinnehavarna Max von Sydow och Ghita Nørby, båda mycket porträttlika som Knut och Marie Hamsun, till regissören och till manusförfattaren.