Thorsten Jonsson: Sex amerikaner och Sidor av Amerika
”Om Amerika, svarade herr Ansell på en av herr Kvestins frågor som kom så artigt frambugande under den välvårdade mustaschen, om vad man tycker om Amerika i allmänhet är det svårt att yttra någonting sammanhängande.” Så inleds tankeutbytet mellan två konversanta herrar i det långa mittavsnittet ”Samtalsvis” i Thorsten Jonssons Sidor av Amerika, en bok som aldrig tryckts om, lika lite som hans essäsamling 6 amerikaner som kom fyra år tidigare (fast just ”Samtalsvis” har tagits med i samlingsvolymen Berättelser från Amerika där novellerna i Dimman från havet ingår). Thorsten Jonsson, mycket flitig som författare, recensent och översättare, var född 1910 i Ångermanland och var Dagens Nyheters korrespondent i New York 1943-46. Sedan blev han tidningens kulturchef men hann med bara några få år på den stolen, han avled i förtid, 1950. Han var en av våra skickligaste översättare. Hans försvenskningar av Hemingway, Steinbeck och andra flyter ofta på bättre än originalen.
Som framgår av de finurliga efternamnen på de båda i ”Samtalsvis” frågar den ene (som är på besök i Amerika) och får svar från den andre (som känner till förhållandena där). Efter femtio sidor avslutas det sokratiska samtalet dem emellan så här: ”Amerika lämnar en inte oberörd och man kan känna inför landet på olika sätt: man kan vara intill döden förbannad på bristerna i dess demokrati och vara djupt förälskad i den personliga redligheten i dess självkritik. Men om den amerikanska vardagskänslan för friheten kan man, om jag har uppfatta saken rätt, bara tycka en sak: att den är en av de stora tillgångarna i världen, en av de omistliga. Utan den vore det svårt att se annat än mörker framöver.” Detta trycktes samma år som axelmakternas kapitulation och atombomberna över Hiroshima och Nagasaki men det skrevs nog medan andra världskriget ännu pågick. Av en dåtida tidningsartikel som kan läsas på nätet framgår att två svenska journalister, en av dem Thorsten Jonsson, som var stationerade i USA under kriget riskerade att dras in i amerikanska armén. Det framgår inte om protester från officiellt svenskt håll behövdes, hursomhelst slapp de undan. Kanske påskyndade det hans hemkomst.
Den som under trettio- och fyrtiotalen var intresserad av Amerikas moderna litteratur hade flera bakgrundsböcker att ta till, främst Artur Lundkvists Diktare och avslöjare i Amerikas moderna litteratur, 1940, och essäerna om William Faulkner och Henry Miller i hans Ikarus flykt som kom året innan. Och så Thorsten Jonssons Sex amerikaner varav de tre första (Hemingway, Faulkner och Steinbeck) var viktigare redan när han skrev om dem än de tre senare (Caldwell, Farrel och Saroyan). Fler följde i Sidor av Amerika (som inleds med några intressanta sidor om utflykter på Manhattan, i New England och i Sydstaterna): Scott Fitzgerald, William Sandburg och Henry Miller. John Dos Passos nämns, men man kan beklaga att hans romaner inte ägnas en sammanhängande analys.
Thorsten Jonssons avsnitt om William Saroyan fick mig att som gymnasist läsa så mycket av honom som jag kom över, det blev en hel rad böcker. De var alla lättsmälta, och därmed i allt Faulkners motsats. Den allra första artikel jag fick tryckt på en dagstidnings kultursida för jämnt sextio år sedan handlade om honom. Thorsten Jonsson följde upp sin essä om Faulkners författarskap i den första boken med några lite lättsammare sidor i den andra, om ett möte med honom i Oxford, Mississippi. För femton år sedan skrev jag bland annat detta, efter att jag tack vare den generösa flandriska forskningsfonden flugit över Atlanten och hållit föredrag på en av de årligen återkommande stora skandinavistkonferenserna i USA som den gången hölls på The University of Mississippi:
”Hur sydstaternas småstäder tedde sig ante bellum, före det förödande inbördeskriget, får man en aning om i Oxford. En pampig domstolsbyggnad omges av tvåvåningshus med järnbalkonger och lätt bedagade affärer som säkert hade slagit igen för länge sedan om det inte varit för alla köpstarka turister. De lockas hit av den som porträttlikt sitter staty i brons på en bänk framför stadshuset, med hatt och tweedkavaj, rejäla skor och pipa i handen. William Faulkner var kort i rocken (160 centimeter) men en stram herre som höll på sin värdighet och sällan lät sig intervjuas. Det inhemska genombrottet kom först med Malcolm Cowleys antologi The Portable Faulkner, tjugo år efter debuten – i Sverige gick det snabbare tack vare Artur Lundkvist som både introducerade honom i BLMs allra första nummer 1932, och översatte hans raffinerade skräcknovell “En ros åt Emily”.
Författaren och kritikern Thorsten Jonsson, under kriget DN:s USA-korrespondent och alltför tidigt bortgången, fick tillräckligt många ord ur honom 1946 för en läsvärd artikel. Fyra år senare skakade Jöran Mjöberg, då svensk lektor vid Harvard, hand med honom, ett minne som han skrivit roligt om. Under konferensens sista dag avviker jag till Faulkners Rowan Oak en kvarts promenad från centrum, längs lugna villakvarter. Det är en oas av grönska, med höga cedrar, väldiga magnoliaträd som nu börjar blomma, lönnar, kaprifol, ekorrar med yviga svansar, klarröda kardinalfåglar, katter som stryker omkring. Jag kommer tidigt och under en benådad stund har jag stället för mig själv när jag strövar i hagarna där han höll sina hästar och bland uthusen för tjänstefolket. Hit flyttade Faulkner 1930, och här bodde han tills han drog till ännu sällare jaktmarker 1962.
Han ogillade tekniska nymodigheter, brydde sig inte om radio, och TV hade man förstås ingen. Dagen efter begravningen installerade änkan Estelle luftkonditionering i sitt sovrum, men flyttade nästan genast till Virginia. Dottern Jill lät universitetet ta över huset som nu är ett nationellt minnesmärke, och nyrenoverat. Det är som om en country gentleman just kilat om hörnet. I sovrummet ligger hans vita ridbyxor, där står hans blockförsedda stövlar, där skräpar jaktgevär, golfklubbor och ett par kameror. Bokhyllorna byggde han själv, många av tavlorna målade hans mor. När Mats Gellerfelt som läst på hos Artur Lundkvist var här för drygt tjugo år sedan tog han en taxi och frågade den åldrige chauffören om han hade känt Faulkner? “Gamle Bill var trevlig. Han skrev en del underliga böcker. Och så gav han sig förstås på flaskan en gång för mycket. Men han var allright.”
Jag hann uppleva en annan av författarna i levande livet som Thorsten Jonsson skrev om. Till Odense universitet kom som gästföreläsare en grånad amerikan som var en av de stora på trettiotalet, med romaner som God´s Little Acre, Tobacco Road, och en lång rad noveller, bland annat i den uppsluppna Georgia Boy, med Birger Lundqvist suveräna illustrationer. När han uttryckte sina ultrakonservativa politiska åsikter som gränsade till det reaktionära skruvade åhörarna på detta radikala lärosäte (som dock inte var riktigt lika rött som RUC i Roskilde) besvärat på sig. Det var länge sedan Erskine Caldwell hade skrivit något riktigt läsvärt. Nu var han kal om hjässan och hans löständer glappade: så fatalt att bli ihågkommen för det!
(Glädjande mycket av Thorsten Jonsson finns i nytryck och på nätet: novellsamlingarna Fly till vatten och morgon, Som det brukar vara och Dimman från havet liksom hans enda roman Konvoj).
Ivo Holmqvist