Vilhelm Moberg: Din stund på jorden (Bonniers 1963).
Under fyra månader på sensommaren och framåt hösten i sitt sextiofjärde år gör svensk-amerikanen Albert Carlson upp bokslutet över sitt liv. Han utvandrade från Småland 1920 och har varit tillbaka i hemlandet tre gånger sedan dess, med ungefär femton års mellanrum: 1935, 1949 och nu sex veckor detta år 1962. Han bor i Laguna Beach i Orange County, Kalifornien, nära Los Angeles, med Stilla Oceanen i väster och den väldiga kontinenten i öster. Från Eden Hotel som han har tagit in på som långtidsgäst kan han blicka ut över havet, men i ryggen har han den ständiga biltrafiken. Det eviga ställs mot det timliga.
Han har alltså just återvänt efter en dryg månads besök i Sverige, det sista han tänker göra i livet. Sedan får det vara nog med transatlantiskt resande. Han har kunnat konstatera att amerikaniseringen hunnit långt därhemma, med amerikanska vrålåk, coca-cola, jukebox, hamburgers, drive-in barer: “Amerika är före mig och håller på att flytta in i min gamla hembygd… För varje gång har Sverige blivit allt mindre svenskt.” Och så sker i Mobergs berättelse en fortskridande växelverkan mellan Kalifornien och Småland, mellan nu och då, i takt med vågorna som slår in från oceanen.
Jag läste boken när den var ny på hösten 1963 då den var högaktuell – fästpunkterna till nutiden är tydliga. Vad minns jag från första läsningen? Framför allt den sorgsna undertonen av en man som gör upp räkningen efter ett inte särskilt lyckat liv, där han vandrar på stranden av ett hav och vågorna suddar ut hans fotspår i sanden. (Jag hade läst Ray Bradburys fascinerande novell om mannen som ritar de mest fantastiska teckningar i sanden som sedan utplånas när tidvattnet slår in – ett porträtt av Picasso).
Vad visste jag när Din stund på jorden publicerades om de trakter där Albert Carlson rör sig? En hel del, tack vare ett ihärdigt läsande av amerikansk litteratur. Den kaliforniska kuststräckan var berömd inte bara genom beatniks i San Francisco som Jack Kerouac och Allen Ginsburg. Den amerikan som jag tidigast läste många böcker av var William Saroyan. Med sin armeniska bakgrund skildrade han trakterna kring Fresno, i bördiga trakter en bit in i Kalifornien. Hans Den mänskliga komedin och Jag heter Aram öppnade den amerikanska litteraturen för mig när jag just kommit upp i tonåren. Hur sentimentala de är upptäckte jag först vid vuxnare ålder, när jag hunnit bli lite mera kritisk i mitt läsande.
Hur det såg ut i det backiga San Francisco när dimman rullade in från havet visste jag från Thorsten Jonssons postuma novellsamling som hette just Dimman från havet och som lärde mig ett och annat om femtiotalets amerikanska kommunisthets, liksom Lionel Trillings märkliga roman Resans mitt gjorde det. Hur det lättsamma livet i små fiskestäderna kunde te sig framgick av John Steinbecks skrönor om Danny och riddarna kring hans bord (Cannery Row, på danska heter boken betecknande nog Et mægtigt gilde – och fördanskningen av uppföljaren Tortilla Flat har fått en lika adekvat titel, Dagdriverbanden). Och hur det var på inlandets slätter läste jag om i hans Himmelska ängder (Pastures of Heaven). Så nog kände jag igen mig.
Henry Miller som också han hade hållit till längs kusten hade jag också börjat läsa, hans frispråkighet var beryktad och hans böcker fanns nog inte på stadsbibliotekets hyllor, eller också var de alltid utlånade. Från Orson Welles klassiska film Citizen Kane visste jag på ett ungefär hur tidningsmagnaten Randolph Hearsts liv hade varit, och hur hans fantastiska bygge San Simeon tedde sig, det som är förebilden för det nygotiska slottet som den allt galnare konstsamlaren-tidningskungen Kane i filmen fyller med Europas alla konstskatter. Att en av Amerikas intressantaste poeter, Robinson Jeffers, bodde i ett hus som han själv fogat samman av stora stenblock och där han hade ett torn ut mot havet fick jag reda på långt senare (det var nog ingen tillfällighet att Moberg låter en fastighetsmäklare i romanen heta mrs. Jeffers).
Ett tjugotal år senare blev jag god vän med en familj i Santa Cruz en bra bit norr om Laguna Beach. Dit skulle jag komma att återvända flera gånger, och vandra längs Stillahavsstranden, som Albert Carlson. Och för några år sedan har jag också varit i Redondo Beach inte långt från Los Angeles, snarlik den ort där Albert framlever sina sena år. Att det kan vara hett som i helvetet i inlandet – Albert beskriver det åskådligt – upptäckte jag när jag var i delstatens huvudstad Sacramento. Aldrig har jag upplevt något liknande, aldrig vill jag göra det igen.
Jag kom kanske dessutom den gången att tänka på ännu mer amerikansk litteratur när jag läste hur Albert Carlson steg av tåget i en liten håla som en okänd man. Sådant hade John Cheever skildrat mästerligt i sina noveller, fast mest var det ju en stående scen i vilda västern-filmerna. Och Mobergs historia om mannen som en kort stund lämnar sin egen vigsel för att övervara sin döde väns bröllopsfest (när han återvänder efter tre danser har det gått tre sekler) kände jag igen från Washington Irvings legend om Rip Van Winkle, fast den kanske mera grundar sig på någon svensk folksaga eller på historierna om Fet- Mats i Falu koppargruva.
När jag nu läser om boken är jag en annan än jag var den gången, och jag fastnar för andra saker och får andra associationer. Först nu upptäcker jag hur biblisk berättelsen är (Sigfrid säljs inte för tjugo silverpenningar till det militära men väl för sjuttiofem kronor, och “ecce homo” varieras som “se din son”), hur mycket den utspelar sig mellan skapelse och apokalyps, och hur mycket som handlar om döden och förintelsen, ett ord som Vilhelm Moberg använder helt utan några holocaust-konnotationer. Att den är så pacifistisk hade jag glömt. Den kan läsas inte bara som en epilog till utvandrarserien, som ett allra sista brev till Sverige, utan också som ett motstycke till hans Soldat med brutet gevär. Slaktandet och dödandet är det som tidigt äcklar Alberts bror Sigfrid, en avsky som vållar hans död som värvad rekryt.
I utvandrarserien blir astrakanapeln sinnebild för Kristina längtan hem, den som aldrig uppfylls. I Din stund på jorden symboliserar enbusken det svenska, apelsinträdet det amerikanska. Jag kom första gången till USA när Barry Goldwater utmanade Lyndon B. Johnson i presidentvalet 1964. Om jag hade kommit något år tidigare hade jag varit i landet inte bara när Kennedy sköts – vid hans inauguration hade Robert Frost läst dikter i den bistra vinden – utan hade också kanske haft tillfälle att lyssna på Frost som poet-in-residence på Dartmouth College i New Hampshire. Nu var han död liksom presidenten som han hyllat. Men hans dikter lever, bland annat den eftersinnande The Road not Taken
I shall be telling this with a sigh
Somewhere ages and ages hence:
Two roads diverged in a wood, and I –
I took the one less traveled by,
And that has made all the difference.
I de banorna funderar den sextiofyraårige Albert, men så tänkte förstås inte jag som svensk tjugoåring som storögt och med gapande mun förundrade mig över allt nytt i det stora landet. Vad fäster jag vikt vid under omläsningen, så här många år senare? Förutom Stilla Havets ständiga havsbrus den småländskt ursvenska naturen; Albert och Sigfrids fåfänga försök att fånga storgäddan eller är det kanske en mal, som en försynt variant av Kapten Ahabs jakt på den vita valen Moby Dick, men med motsvarande mytiska och symboliska vikt; Alberts tankar på amerikansk botten att ge sig upp till de stora sjöarna i Michigan med sina söner fast något annat alltid förhindrar utflykten, sådana fiskefärder som Ernest Hemingway – som fiskade där samman med sin pappa – beskrev i sina Nick Adams-noveller; de lyriska beskrivningarna av hemsocknens landskap och av Alberts första blyga förälskelse i flickan med flätan; den bittra känslan av ett bortkastat liv; ordkargheten och ordknappheten fäder och söner emellan i två generationer; atomhotet och bilismens miljöförstöring.
Men framför allt bokens centrala tanke att man ska förvalta sitt pund, att man ska ta vara på det enda liv man har och leva i nuet, den stund man förunnas på jorden. Det är också möjligt att Albert och hans upphovsman har rätt i den lite dystra tanken att “föräldrar kan ge sina barn medel till livsuppehället – men hur ofta kan de hjälpa dem att leva?” Vad jag däremot, efter utlandsår i olika länder och i en allt mera globaliserad värld har svårt att känna igen mig i är Mobergs resonemang om den dubbla hemlösheten, om utvandraren Albert Carlson som aldrig slår rot i det nya landet, samtidigt som han är lika rotlös när han är på besök i hemlandet: “Människan bör ha ett fäste i världen. Hon skall höra till någonstädes. Hon kan inte överge det land, där hon är född och uppleva ett annat som sitt fosterland. Talet om det gamla och nya fosterlandet är falskt, genomfalskt. Antingen har jag ett fosterland eller har jag det icke. Fosterlandet är singularis. Det kan aldrig bli pluralis för dig.” – Fan tro’t, sa Relling…
Ivo Holmqvist