Walter Ljungquist: Ombyte av tåg

”Genast, med nästa tåg! Vi äro i Malmö klockan sex och trettio; Hamburg åtta och fyrtio i morgon tidigt; Frankfurt – Basel en dag, och i Como genom Gotthardsbanan om, låt mig se, tre dar. Tre dar!” Hos Strindberg går det geschwindt, både när nattåget från Berlin rasslar norrut genom natten (i Sömngånganätter på vakna dagar) och som här då Jean försöker övertyga Fröken Julie om att de har en gemensam framtid som pensionatsidkare i Södern. Därav blir intet, det förstår man av rakkniven på scengolvet. Att ta tåget kan för övrigt vara ganska dystert, som i den avslutande andra strofen av Vilhelm Ekelunds ”Då voro bokarna ljusa”:

Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En vissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag
färdas vänlös.

Tåg, gärna med tillfälliga och känslosamma möten, är ett slitstarkt tema både i litteraturen och filmen. David Leans Brief Encounter från 1945 på Noel Cowards manus  är klassisk: en frustrerad hemmafru möter av en tillfällighet på en station i utkanten av London en man. Till skillnad mot den hon är gift med lyssnar han på henne. Tycke uppstår, men det blir bara korta möten mellan tågen, och det slutar förstås sorgesamt. Celia Johnson är mycket bra, Trevor Howard inte riktigt lika bra. Men engelsmännen räknar gärna filmen till en av de bästa som gjorts, och rankningen på olika listor är oftast mycket hög. 

Den har en svensk föregångare, Hasse Ekmans Ombyte av tåg som hade premiär i januari 1943, med honom själv, Sonja Wigert och Georg Rydeberg i huvudrollerna. Den är baserad på Walter Ljungquists första roman som hade fått ett delat förstapris i en romantävling som Bonniers Litterära Magasin hade utlyste tio år tidigare. Juryn hävdade att författaren tillämpat Hemingways tillknäppta stil, ett omdöme som ofta upprepats utan att för den skull vara särskilt träffande. Hemingway var bättre på att tygla de sentimentala inslagen, och Olov Jonasson i sin enda novellsamling Parabellum och Torsten Jonsson i sina är mera övertygande exempel på svenska författare som dragit nytta av hans isbergsstil.

Walter Ljungquist var född 1900 i Kisa i södra Östergötland och alltså 33 år gammal när boken efter långa förberedelser kom ut. Kim som är den ene huvudpersonen är 30, Guje som är den andra är några år yngre. Det blir också för dem ett kort möte, mellan tåg. De låter det ena efter det andra gå, fram till det bitterljuva slutet efter en natt på hotell när avskedet inte längre kan skjutas upp. Det är en bok som med sina naturlyriska inslag (blommande äppelträd, doftande hägg) stått sig ganska väl, förutom en plump rasschablon som redan BLMs prisjury skulle ha sett till avlägsnades innan boken gick i tryck: när Kim och Guje går på restaurang blickar en ”blekfet glop” vid bordet bredvid för mycket på henne: ”en svarthårig, trettiofemårs man med gnistrande ringar på sina tjocka fingrar […] det var antagligen en jude. Han hade tunga ögonlock över sammetsbruna ögon […] Den där flottige lebemannen, det restaurangäcklet!” (jag antar att den följt med i de olika nytrycken 1948, 1960 och senast som En bok för alla 1978).

Den bitske kritikern Stig Ahlgren som kunde vara dräpande när han var på det humöret (det var han ofta) påstod en gång att hans kollega Sten Selander som var en mindre eldfängd skribent ”var tråkig som en påstigande i Alvesta”. Den kvickheten bet sig fast. Det förstås orättvist både mot Selander och mot alla som har bytt tåg i Alvesta, från ett på en bibana till ett mot Stockholm eller Malmö på södra stambanan. Så också Kim och Guje, om det nu är där de gör det, det sägs inte vilken järnvägsknutpunkt de återser varandra. Han har lämnat sina kritiska föräldrar för att ta tåget till Stockholm där en äldre släkting ska ta honom med till Sumatra, för ett nytt och roligare liv än i den instängda småstaden, Hon reser i motsatt riktning när hon kommer ner från Stockholm. Där har hon försökt slå sig fram på teatrar och när det inte går, på revyer (som tonåringar i småstaden har de haft gemensamma teaterdrömmar). Hon har ärvt ett hus i småstaden som hon ska flytta in i. Kim och läsaren hålls länge ovetande om det verkliga skälet till att hon återvänder: hon är gravt hjärtsjuk och har inte lång tid kvar att leva (Erich Segals våldsamt populära Love Story från 1970 tog till samma romantekniska knep).

Så här ser början till deras korta möte mellan tåg ut, ur Kims synvinkel: ”Och ur det tåg, som anlänt, vällde passagerarna ut. De fyllde perrongen med sitt sorl. Det var nedgående Stockholm-Malmötåget. […] Jag gick in i stora vänthallen, där jag köpte cigaretter. Här var svalt och skumt. Jag såg solstrimmorna falla genom höga glasfönsterna och jag stod och såg hur människorna uppfångades av solknippet för ett ögonblick och hur de så döko in i skuggan igen. […] När jag ätit apelsinen och rökt ut cigaretten, gick jag långsamt mot en av glasdörrarna, som ledde ut, lade handen på dess mässingshandtag och såg på min hand, som låg där skär och vit med blå, smäckert tecknade ådror, en kontormänniskas fina, lite vekliga hand. Jag stod just och undrade, vad den där handen skulle få uppleva, om den skulle hårdna, hur den skulle se ut om tio år, då jag kände hur dörren från motsatta sidan varligt trycktes inåt.”

Kim kan säkert behöva både solbränna och hårt arbete om han ska lyckas i Indonesien. Och det är förstås hans tonårsförälskelse Guje som tar tag i dörren från andra sidan. Hasse Ekmans film som ofta repriserats ledde till ett samarbete mellan honom och Walter Ljungquist som var inblandad som manusförfattare till många fler. Om honom och de tjugo romaner som följde på den första – och som alla krävde betydligt mer av både författaren, och kräver av läsaren – kan man bäst läsa i Bengt Nermans Den skapande processen: en studie i Walter Ljungquists diktarmetod som var hans doktorsavhandling från 1976. Den har mycket att säga om Ljungquists teosofiska intressen och hur de manifesterats i hans böcker. Ombyte av tåg tar en dryg timme att läsa, hans senare betydlig längre. Den ansträngningen är de värda, särskilt Ossian (1958), och i den långa sviten om Jerk Dandelin Erika (1963) och Väggarna har ögon (1965). Alla finns som e-böcker men är värda att leta upp på antikvariat, inte minst för de vackra omslag som Walters bror konstnären  Birger gjorde.

Sven Delblanc hade ett visst besvär att inringa Walter Ljungquists egenart: [Han] ”intar en apart och svårbeskrivbar position i epokens litteratur […] Sociala tillstånd och omdaningar intresserar honom inte, det viktiga är psykologi, minnesprocesser, den mystiska andakten – en inre försjunkenhet, med ryggen vänd mot samhället.” Och han avslutar sin genomgång av författarskapet (i Den svenska litteraturen del V, Modernister och arbetardiktare) på ett inspirerat men lite egenartat vis: ”Moderna bilkaravaner och triumferande demonstrationståg drar fram på stora landsvägen, men i den vanvårdade trädgården invid ligger det på en gång förfallna och ofullbordade huset, som man kanske alltför lättvindigt förbiser. Det rymmer dock kammare och vindsgemak som är värda ett uppmärksamt besök.” 

Erik Hjalmar Linder skrev sin välformulerade sammanfattning (i Fem decennier av nittonhundratalet) 1965, tio år före Walter Ljungqvists sista stora roman Sörj dina träd: ”Men över systematikern och nyckelbevararen Walter Ljungquist [en av hans romaner är Nycklar till okänt rum, 1950] reser sig dock diktaren; han röjer sig i bruset av svensk sommar, i dunklet av igenvuxna trädgårdar, minnets och bygdens, i svepet av dimmor och i blänket av källsjöar, i berättarblicken som hjälplöst fångad skådar in i själars öden för att finna deras hemlighet, i varsamheten hos den hand som röjer hemligheterna och finner skuld utan att döma, i glädjen över vunnen insikt och mänsklig besinning, i aningen om ett kosmiskt sammanhang.”

Bengt Nermans artikel om Walter Ljungquist i Svenskt Biografiskt Lexikon är mycket bra men får rättas på en enda punkt: under ”Arkivuppgifter” sägs att ”L:s litterära kvarlåtenskap, brev, ms o teckn:ar m m är i doc Bengt Nermans, Sthlm, ägo.” Det stämmer inte längre. Efter Bengt Nermans död 2016 var det nära ögat att allt hade makulerats och gått till pappersåtervinning, men tack vare två antikvariatsbokhandlares rådiga ingripande finns nu allt i stället på Kungliga Biblioteket, i säkert förvar för framtida forskning.

Om en del av de tåg som går genom den danska litteraturen, särskilt hos Klaus Rifbjerg, skrev jag detta:  

https://www.dixikon.se/klaus-rifbjerg-tar-taget/

Georges Simenons Mannen som såg tågen gå förbi är en bok av helt annan kaliber:

https://www.dixikon.se/sommarlasning-2-georges-simenon/

Ivo Holmqvist