Wilhelm von Braun: Ångbåtsresan (Albert Bonniers förlag, 1869).
”Lika snabbt som B. vann en bred publik, lika kraftigt reagerade den akademiska kritiken mot nachspieltonen i hans dikter. Härut-innan inträdde med tiden en förändring; K. A. Hagberg (i Studier, kritiker och notiser 1842 och 1844), B. E. Malmström (i Intelligensbladet 1844—45) och andra reserverade sig fortfarande mot hans frivolitet, men underströko hans allvarliga syften. Men dessa voro nog mera en moralisk vinst än en litterär. Eftervärlden torde vara benägen att instämma med B:s populära läsekrets däruti, att det i alla fall var den glada genren, som var hans, ehuru hans skämt ofta är rätt buttert och satiren låg nära till hands för honom. En välvillig bedömare torde kunna erkänna, att i hans och somliga hans samtidas krav på »naturlighet» låg en hälsosam reaktion mot en idealism, som hos eftersägarna blivit något ihålig, och att det hos B. fanns en del uppslag till verklighetsskildring. På grund härav kan han möjligen fortfarande göra anspråk på en, visserligen mycket blygsam, plats i vår litteraturhistoria.”
Otto Sylwans sammanfattande omdöme om Wilhelm von Brauns litteraturhistoriska betydelse är snävt men säkert ganska rättvist. Han hörde till en grupp poeter och prosaister, födda på 1810-talet, som mest är ihågkomna (om alls) för enstaka dikter. En av dem är Johan Nybom (1815-1889), för första strofen i den braskande Niagara ”Jag stod på Niagaras öde strand/ förtärd av mina känslor vilda brand;/ min inre värld mig tycktes ändå vara/ ett ännu mera otämt Niagara.” En annan var Beppo Sommelius (1811-1848) vars berömmelse mest hänger på att han gav sig ut som frivillig i dansk-preussiska kriget och stupade i slaget vid Dybbøl (Alf Kjelléns intressanta artikel om honom i Samlaren 1975 kan läsas på nätet). En tredje var Oscar Patric Sturzen-Becker (1811-1869) som skrev under signaturen Orvar Odd och som hjälpte Carl Jonas Love Almqvist att fly riket 1851.
En fjärde var C.V.A. Strandberg som använde signaturen Talis Qualis (”jag är sådan jag är”) och som var en mycket skicklig översättare av Byron. Lars Krumlindes artikel om honom i Svenskt översättarlexikon är full av lovord: ”Don Juan är en av de mest beundransvärda översättningar till svenska som någonsin gjorts; som inspirerad språkskapelse överträffar de alla Strandbergs övriga verk, inklusive hans bästa egna dikter. Med häpnadsväckande lyhördhet följer tolkningen originalets alla skiftningar mellan kraft och förströddhet, mellan patetik och gemyt, mellan klarhet och distraktion, mellan förkonstling och konstlöshet, mellan naken öppenhet och affekterad nonchalans.”
Att känna till honom och de andra hörde till överkursen på gymnasiet redan för sextio år sedan. Som flitigt använd antologi hade vi de tre delarna av Dikt och tanke, Gunnar Tideströms och Bernhard Tarschys slitstarka antologi. 1949 hade Tarschys doktorerat på avhandlingen Talis Qualis: studentpoeten: miljö- och idéhistoriska studier, det kom jag ihåg när jag i sista ring letade efter tillräckligt intressanta gamla böcker på antikvariaten i Köpenhamn men ännu oftare hos Lengertz och Olins antikvariat i Lund. Den långe Enoch Olin var en stram herre men han lät mig klättra flera meter upp på en ranglig stege.
Där hittade jag en bok i litet format med marmorerat pärmpapper, Sånger i Pansar af Talis Qualis, tryckt med gotisk skrift i Lund 1845 på Berlingska Boktryckeriet. På sidan 38 hittar man hans Hymn som senare blev mycket känd under en helt annan titel: ”Ur swenska hjertans djup en gång/ En samfäld och en enkel sång,/ Som går till kungen fram!” Antikvariatsbokhandlaren blev lite bister när han såg hur lågt pris han satt på den originalupplagan men kunde inte rätt gärna ändra det.
Väl så billiga var de fyra (av fem) banden av Wilhem von Brauns Samlade Skrifter som jag häromdagen i ovist nit plockade på mig på en lokal loppmarknad (”Fyll en kasse för 40 kronor”). Som gymnasist kände jag bara till en enda dikt av honom, Mitt konterfej, och det kan kanske fortfarande räcka: ”Det var för rasande lustigt! Nej!/ Skall detta vara mitt konterfej?/ Är denne ”gubbe”, så tjock i synen/ och med de rynkade ögonbrynen/ min egen, älskade, såte vän,/ den sig så kallade Brn?/ Den där poeten, som jämt vill bråka/ att komma fram med det ”ekivoka”?/ Den där, som damerna aldrig läst,/ och som av dem blir tillbörligt snäst?/ Ja, det är verkligen just densamme,/ som nu på linan är åter framme,/ att visa sig för det täcka kön,/ oemotståndlig och ”manligt skön”.
Det fortsätter på samma sätt sju strofer till, alla lika burschikosa, han hade lätt för att fabricera verser. I den korta berättelsen Ångbåtsresan (Fragment) som först trycktes i Borup, poetisk kalender, 1860, förekommer den glade garconen Freudenborg som är lika duktig på att blanda till punsch som att improvisera hexameterrader – kanske har von Braun låtit honom få några av sina egna karakteristika. Novellen/skissen/fragmentet handlar om en grupp officerare som tar båten från Vänersborg längs Göta Kanal, en resa som författaren förutsätter är välbekant: ”De af mina gunstiga läsare, hvilka för några och tjugo är tillbaka någongång begagnat ångbåtslägenhet kanalvägen mellan Stockholm och Göteborg, påminna sig utan tvifvel den mängd af dagar en sådan resa upptog, särdeles längre på hösten, då de respektive båtarna vid inbrytande skymning genast lade till vid någon af sina natt-stationer för att makligt hvila ut efter dagens pustande och flåsande.”
Ombord finns förutom officerarna också en vacker och oskuldsfull flicka som tveksamt och tövande låter sig uppvaktas. Hennes livshistoria får vi i snabbt sammandrag, med en författare som inte drar sig för att kika över hennes axel när hon i sin hytt skriver brev till sin väninna i Stockholm. Känns historien igen? Carl Jonas Love Almqvists Det går an som skrevs 1838 trycktes till julen 1839 och blev snabbt välbekant, för sin tendens i vissa kretsar skandalös. Lika radikal som den sakliga och förnumstiga Sara Videbeck är inte Amanda Fredencrona. Den avbrutna skissen låter inte heller Freudenborg med sin embonpoint blir lika svärmisk som Almqvists Albert.
När Fredrika Bremer två år innan Det går an kom ut hade gått ombord på en kanalbåt i Vänersborg behövde hon inte sakna reselektyr, den fick hon av en redan då välkänd dansk kollega som råkade resa med samma fartyg: ”Jeg forærede hende min Improvisator, hun læste hele Dagen i den og var særdeles grebet.” Entusiasmen var ömsesidig: ”Det er mig som om hele denne svenske Reise hvar skeet for at gjøre dette Bekendtskab.” Det blev inledningen till en vänskap som höll sig i nära trettio år, till hennes död tio år före hans egen.
Wilhelm von Braun var inte av samma litterära dignitet som Fredrika Bremer och H. C. Andersen, men en hel del av vad han skrev går fortfarande att läsa. Under sin levnad (1813-1860) som inte i allt var särskilt lycklig var han mycket läst, också långt senare, och det finns både böcker om honom och ett litterärt sällskap kring hans poesi och prosa. Ångbåtsresan och mycket mer kan laddas ner från nätet, tack vare Projekt Runeberg. Då slipper man den visserligen svaga men aningen distraherande doften som slår emot läsaren från hundrafemtioåriga böcker.
Ivo Holmqvist