The Lilly Library

Orson Welles’ film ”Citizen Kane” från 1941 bygger delvis på tidningskungen William Randolph Hearsts liv och framgångsrika karriär inom sensationsjournalistikens Yellow Press. I filmens inledning har Kane just dött, och ett koppel journalister släpps loss för att gräva i den mystiske och mytiske John Foster Kanes förflutna. Vad Kane menat med sitt allra sista frammumlade ord i livet, ”Rosebud”, förblir en gåta för samtliga inblandade (fast vi får lösningen i filmens sista sekvens). I en scen har en journalist på bettet, en riktig muckraker, tagit sig till det privata arkiv som Kanes förmyndare lämnat efter sig. I fotografen Gregg Tolands berömda djupfocus ser vi hur han släpps in i det allra heligaste, mer en krypta än en läsesal. Han uppträder inte med någon större vördnad för ställets helgd och är under den korta stund han tillåts utnyttja läsesalen övervakad av vakter och påpassad av bibliotekarien, och besökstiden är noga utmätt. Han får läsa några sidor i förmyndarens dagbok, dock bara de som handlar om Kane, och någon romantisk Rosebud finner han inte.

Att den bildsekvensen i filmen skulle bli profetisk kunde Welles inte veta. Men just så här går det faktiskt till om man vill plöja igenom hans egna manuskript till filmer och radiopjäser, både “Citizen Kane” och hans radioversion av H.G. Wells “Världarnas krig”, den som skrämde vettet ur New York-bor 1938 när de på radion plötsligt fick rapporter om att utomjordingar från Mars invaderat New Jersey. I det forskningsbibliotek där dessa manus förvaras släpps man in först sedan man skrivit in sig i en liggare. Ens ingång och utgång övervakas noga, dörren till läsesalen kan man inte öppna själv, och arkiven finns i källarvalv där bara handräckarna har sin gång. Medan man läser håller en argusögd bibliotekarie rättning i leden. Om man beställt fram material som ska handhas extra varsamt läggs objektet på en läspulpet med sammetskudde, som vore äldre bokband ännu känsligare än en prinsessa som rådbråkas av en ärta under tjugo madrasser och tjugo bolster. Och råkar det finnas fotografier i den arkivlåda man beställt fram ur underjorden så utrustas man genast med vita bomullsvantar. Inga vanhelgande fingeravtryck tillåts, och bläck liksom kulspets är förbjudet, bara blyerts godtas. Trots sådana rigorösa åtgärder råder en vänlig stämning, och den nya tiden har tillåtits göra sitt intåg och intrång. Det hör man bland annat på det stilla knattrandet från alla laptops inkopplade i golvuttag.

Detta är The Lilly Library i Bloomington, Indiana, USA. Staden domineras sedan 1820 av Indiana University, och mycket annat finns inte här på slätterna i mellanvästern. Men det är mycket nog, universitetet är väldigt. Det här är bara ett campus bland flera som alla sprider ljus och sanning enligt det vackra valspråket, ”Lux et veritas”, som universitetssigillet illustrerar med en uppslagen bok med strålar av ljus och sanning i alla riktningar, en sinnebild för hur akademisk verksamhet bör bedrivas. Lika gammalt som universitetet är detta forskningsbibliotek inte, det invigdes först den 3 oktober 1960. Byggnaden och platsen framför kan påminna om Götaplatsen i Göteborg, i en kvardröjande tjugotalsklassicism. Många av sandstensbyggnaderna på området ritades på trettiotalet, i en stil som präglar också senare byggen. Likheterna mellan amerikansk mellankrigsarkitektur och fascistisk är påfallande även om proportionerna här inte är lika jättelika som i Berlin eller Rom. Huset som hyser The Lilly Library är anakronistiskt i sitt yttre. De tunga kolonnerna framför fasaden påminner om Schinkels eleganta Neue Wache i Berlin, fast här i en mera tungfotad version. I rundeln framför biblioteket finns en fontän av skulptören Robert Laurent.. Den går an fast den är betydligt mindre elegant än Carl Milles motsvarande på Millesgården och på konstskolan Cranbrook i Detroit som nog varit förebilder.

Lika överväldigande som J. Pierpoint Morgan Library i New York är The Lilly Library inte, men här finns mycket nog, och dessutom mera specialiserat än de skatter rövarbaronen bragte samman. Allt började med att J.K. Lilly J:r ärvde ett av de största läkemedelsföretagen i USA och blev stenrik. Han hade bibliofila intressen framför allt på två områden, medicin, och sådant som rör delstaten Indiana. Han donerade hela sin boksamling till universitetet i två omgångar vid mitten av femtiotalet, och de sällsyntare böckerna i universitetsbiblioteket slogs samman med hans. En betydande del handlar alltså om medicin och farmakologi. Vid starten fanns 75.000 böcker och en och en halv miljon manuskript, nu är man uppe en halv miljon böcker, nära nio miljoner manuskript och drygt hundratusen notblad.

Gutenbergs bibel finns här (Mainz 1455), olika psaltare från samma stad tryckta bara några få år därefter, sjuhundra inkunabler, Homeros i den första tryckta grekiska upplagan (Florens 1488), Dürer-tryck, aldiner, elzevierer – det mesta av betydelse i bokhistorien. Här hittar man två av Caxtons Chaucer-upplagor och alla fyra foliotrycken av Shakespeare, en lång rad tidiga bibelupplagor och en mängd titlar om tidiga upptäcktsresanden, bland dem Marco Polos resor (Nürnberg 1477). Americana innehåller förstås Audubons “Birds of America”, och mycket om och av Abraham Lincoln. Här återfinns republikanen Wendell Willkies arkiv, han som i presidentvalet 1940 förlorade mot den sittande (och av barnförlamning rullstolsbundne) Franklin D. Roosevelt. Amerikas självständighetsdeklaration i originaltryck, och manus till George Washingtons tal när han tackade ja till att bli den nya republikens president. Man har det första latinska trycket av Columbi brev (Rom 1493) liksom en uppsjö viktiga dokument i original vad gäller brittisk, tysk och fransk historia (särskilt franska revolutionen). Masaryk-samlingen innehåller fyratusen manuskript. Annat material som belyser mellankrigsårens Tjeckoslovakien hittar man i den brittiske diplomaten Robert Bruce Lockharts samling, en äventyrlig man som skrev en rafflande självbiografi i många band.

Vad det lokala beträffar är Indiana-författare väl representerade: Lew Wallace (Ben Hurs författare), George Ade (humoristen som var O. Henrys kollega vid sekelskiftet), Theodore Dreiser, Booth Tarkington, Ross Lockridge som skrev tegelstensromanen “Regnträdets land” och sedan begick självmord, Gene Stratton Porter som tidigt var ekologisk medveten, Kurt Vonnegut… Vid sidan av Orson Welles finns en John Ford-samling och tusen fotografier från 1907 års stumfilsmversion av Ben Hur. Här finns också Darryl Zannucks och Federico Fellinis egenhändigt kommenterade filmmanus, med mycket mera. Den engelske radiomannen Lancelot Sievekings överflöd av papper tecknar historien bakom BBCs third programme (han var en av Richard Hughes nära vänner). Sylvia Plaths kvarlåtenskap finns också i Bloomington. Men man har inte nöjt sig med enbart de döda poeterna, man tryggar framtida forskning genom att systematiskt förhandla och handla med samtidens produktiva författare som Malcolm Bradbury och Nadine Gordimer, Fay Weldon och Alan Silitoe, för att försäkra sig om deras arbetsanteckningar. Socialisten Upton Sinclairs många böcker, manuskript och väldiga brevsamling kan man forska i här. De belyser inte bara hans försök att bli Kaliforniens guvernör (han var nära att lyckas 1934) utan också hans mångåriga kontakter med sin förläggare i Stockholm Axel Holmström som sträcker sig från tidigt trettiotal in på femtiotalet och som avslöjar en hel del om stämningarna i krigets USA gentemot det neutrala Sverige, men än mer om hans förlagsaffärer. Sinclair var en slipad affärsman som visste sitt värde, och en driven förhandlare.

Enbart walesaren Richard Hughes´ efterlämnade arbetspapper, manuskript och annat fyller fyrtiofyra kartonger. Den køkkenmøddingen köpte man in på sjuttiotalet av en författare, jämngammal med seklet, vars arbetsrum och vind var fullproppade med papper, anteckningsböcker, fotografier och räkningar från tobaks- och vinleverantören. En litteratursociolog skulle kunna göra minst lika många avslöjande fynd i de mapparna som Allan Hagsten och andra gjort bland Strindbergs tvättnotor. Han verkar ha varit nästan paniskt rädd att slänga ens den minsta papperslapp med något tryckt eller skrivet på. Det tog många år innan allt detta katalogiserats, men numera är det tillgängligt för forskaren (något jag utnyttjat vid ett flertal tillfällen). Här finns manuskriptvarianter och källmaterial till Hughes’ fyra romaner och utkastet till en femte, fortsättningen på “Räven på vinden” och “Herdinnan i skogen” som aldrig blev mer än en torso. Det ser lovande ut i katalogen som förtecknar mer än 1500 manussidor, men när man beställer fram dem smälter de som snö i sol. Ofta finns bara fyra-fem rader per sida som varierar samma kapitelbörjan. Det är plågsamt att följa denna neurotiska perfektionism som ledde in i en återvändsgränd. Om Hughes levt lite längre (han dog 1976) så hade en dator snabbt klarat av alla sådana ändringar, fast spåren av de olika varianterna då förstås varit utsuddade.

I överflödet av trycksaker finns tiotusen tidiga barnböcker, med tonvikten lagd på engelskt 1700- och 1800-tal, bland annat det mesta av arts-and-craft illustratörer som Kate Greenaway och Walter Crane. Om man vill veta hur utställningskatalogen till Crystal Palace i London 1851 såg ut så går det bra att beställa upp den ur källarvalven, liksom mängder av Londonlöpsedlar och konstruktionsteckningar från Suez- och Panamakanalerna. Allt detta är tillgängligt – på plats. Med sedvanlig amerikansk generositet finns till och med stipendier för utsocknes forskare, och studentrum att hyra in sig i (som jag tacksamt noterade i förordet till min avhandling om Richard Hughes). Man tillåts dyka djupt i samlingarna, dock övervakad, och man måste hålla sig till reglerna: I förekommande fall vantarna på, och enbart blyerts – eller dator.

(Min artikel ”Dear Friend – Dear Comrade! Upton Sinclairs korrespondens med Axel

Holmström”, finns i Biblis 1999:2, s. 49-61).

Ivo Holmqvist