Oscar Rydqvist: Jeppe reser jorden runt

”Och därmed slutar jag dessa anteckningar med ett hjärtligt tack till alla dem som underlättat mitt arbete: till […] Charlie Chaplin, kejsaren av Japan, nizam av Haiderabad, […] doktor Selma Lagerlöf och först och sist min älskade Maitava, som ändå var det bästa av alltsammans jag upplevde på min stora resa jorden runt! Högaktningsfullt Jeppe Jeppson, vice ordförande i kattkongressen, riddare av kejserliga japanska kattkorset. Ständig adress: Klockgjutargränd.”

Så slutar den bok som hörde till mina absoluta favoriter för snart sjuttio år sedan, samman med bland andra C. S. Foresters Po-Po och drakarna, och som jag inte läst om förrän nu. Båda kom i Bonniers barnbibliotek, liksom bland mycket annat första upplagan av Nalle Puh, i Brita af Geijerstams geniala försvenskning, och Anna Maria Roos´ Gustav Vasas äventyr i Dalarna. Alla hade ett behändigt format (något mindre är en pocketbok) och med röda ryggar som man annars skydde: det var färgen på B. Wahlströms serie av flickböcker. Gröna ryggar hade inte bara den långa serien av Biggles utan också pseudonymen Sid Rolands nästan lika långa om tvillingdeckarna.

Jeppe reser jorden runt trycktes om tre gånger, 1937, 1944 och så 1952 – det var den jag läste, som åttaåring. Jag kan tänka mig att folkskoleungar genom tiderna har lärt sig en hel del av den, både historia och geografi. Det var nog också bitanken. Författaren förutsätter en viss baskunskap hos sina unga läsare, bland annat om Karl XII, dåtidens svenska filmstjärnor i Amerika, och om Selma Lagerlöf, så ett omtryck är kanske inte att tänka på. Den tvärstrimmige Jeppe är en tuffing, det framgår redan av Bertil Almqvists fina omslag där han grinar glatt, behängd med de medaljer och kraschaner han begåvats med under sin färd till exotiska trakter. De tretton helsidesillustrationerna inne i boken är bra nog, fast inte i riktigt i samma klass som de han senare ritade för sina egna böcker: Familjen i garaget som kom fyra år senare (värd en egen artikel), och sedan Barna Hedenhös.

Jeppes pappa som han fått sitt förnamn från var anställd på Slottet att jaga råttor: ”En dag, när han varit riktigt duktig och tagit åtta råttor på två timmar, skickade en av prinsessorna ner en stor tårta, och då satte han en korint i halsen och omkom. Ens stor tröst för min mamma var det ju dock att veta, att det var en kunglig korint som ändade hennes älskade Jeppes liv.” Efter några år blev Jeppe föräldralös: ”Tyvärr var min mamma lite disträ, som gamla damer så lätt bli. En dag när hon skulle gå till en bekant på Söder, stannade hon mitt i bilkön vid slussen för att slicka sig på svansen, som hon tyckte hade blivit lite dammig. Vi återsågo henne aldrig i livet efter detta.”

Jeppe får audiens hos Gustav V, en av de få som behärskar kattspråket, och som talar väl om senior: ”Hade det inte varit, för att det inte brukas med katter, så skulle jag min själ ha gett honom nordstjärneorden.” (Det är den enda – och mycket milda – svordomen som förekommer i boken: tiderna har ändrats). Junior kommer senare att bli behängd med utrikes ordnar. Han listar sig ombord på en Amerikabåt i Göteborg, några skurkar kidnappar en liten flicka på den för att få ut en lösensumma när hon och de är framme i New York. Men Jeppe överlistar dem och hamnar på  tidningarnas förstasidor för den bedriften. Han blir extra berömd när han, fortfarande förföljd av huliganerna, hoppar ner från översta våningen i Woolworth Building, stadens högsta innan Empire State Building kom till. Fallet från femtiofjärde våningen klarar han förstås galant. Som celebritet turnerar han sedan samman med två företagsamma män runtom i USA, och kommer så till Hollywood där Greta Garbo (som han redan mött ombord på atlantångaren) ser till att han får en roll i en film med Charlie Chaplin, ”Charlie och katten” – båda kan obehindrat tala med Jeppe. Sidorna om Chaplin är vackert uppskattande. Bokens unga läsare hade säkert sett många av hans filmer. Det hade dessutom skrivits mycket om en svensk kvartett som några år tidigare hade dragit till Kalifornien för att pröva lyckan i Hollywood. För Hjalmar Bergman och Mauritz Stiller gick det inte alls. Bergmans pjäs Dollar och hans roman Clownen Jac visar hans besvikelse, och Stiller dog kort efter att han återvänt. För Victor Sjöström gick det desto bättre, bl.a. med filmen The Wind med Lilian Geish, och bäst förstås för Greta Garbo.   

Efter en äventyrlig flygning över Stilla havet kommer Jeppe till Honolulu, sedan till Japan (där han möter kejsaren) och så till Indien, Egypten och en stor kattkongress i Ankara (som borde behållit namnet Angora, tycker han). Där förälskar han sig i den vackra och blyga siamesflickan Maitava som han gifter sig med. Efter flera förvecklingar, bland dem deras strapatsrika traskande från Bender till Stralsund i Karl XII;s fotspår, och en avstickare till Mårbacka vars ägarinna förstås också förstår kattspråket kommer de hem till Klockgjutargränd.

Oscar Rydqvist (1893-1965) som var född i Norrland men hade sina rötter i Östergötland blev en av de tongivande journalisterna på Dagens Nyheter där han under en lång rad år, fram till sin pensionering 1959, skrev under signaturen Åbergsson. ”Han blev den svenska pressens Hjalmar Söderberg som log ihjäl fördomarna och alltid behöll konstnärens avstånd till sitt stoff, även när det brände”, enligt Olof Lagercrantz. Den yngre journalistkollegan Karl Anders Adrups sidor om honom i Tingstens tid. En krönika om DN 1946-1963 är mycket uppskattande: ”Den långe tennisspelande monarken Gustav V, ännu inte släpad genom spalterna som senil pederast, var en av hans favoritfigurer. Han följde sin kung under jakter och resor. […] Jolo som hade läst historia vid Högskolan och själv skulle skriva historia, har påpekat vad märket Åbergsson betytt för det demokratiska genombrottet i Sverige och för kunglighetens plats i folkhemmet, genom sitt sätt att umgås – bara i spalten nota bene – med de båda storheterna Gustav V och Per Albin Hansson.” Oscar Rydqvist som dessutom skrev en mängd filmmanus bidrog också till Grönköpings Veckoblad. Det var han som kom på skalden Alfr-d V-stl-nd, förre förrädaren Peterzon, och polisen Paulus Bergström. Andreas Tjernelds artikel om honom i Svenskt Biografiskt lexikon är upplysande.

Det jag minns från boken innan jag nu läst den på nytt var kapitlen från New York och Hollywood, kanske för att jag nästan samtidigt levde mig in i Pelle Svanslös äventyr i Amerika och hans bataljer med Gangstergänget i Chicago med deras olycksbådande mässande ”GG GG GG – vårt allt” (att det var en satir mot nazismen förstod jag först långt senare), och Barna Hedenhös i Amerika vars skyskrapa  av måttlig höjd, den är en ihålig trädstam) laddas med uran så att de kan flyga tillbaka över Atlanten när den förvandlats till ett reaplan. Vad jag inte alls minns var hur känslosamma de senare kapitlen om Jeppe är, och inte heller sidorna om hans möte med nizamen av Haiderabad som han räddar undan ett attentat – han ger sig på stubintråden till tunnor med krut i källaren. Fast kanske fanns de sidorna någonstans i bakhuvudet när vi kom att besöka Hyderabad och bese den omåttligt rike härskarens palats där. Om det skrev jag för nu ganska länge sedan bland annat detta:

”Om Nizamen av Hyderabad hade ställt sig på rebellernas sida under Sepoysupproret 1857 hade historien tagit en annan vändning och engelsmännen drivits ut ur Indien. Men han förblev lojal och det dröjde ännu nittio år innan britterna gav upp sin juvel i imperiekronan. En följande furste byggde det överdådiga Falak Numa på en klippa i splendid isolation ovanför staden. Nu är det ett spökpalats som ekar av en svunnen storhet medan dammet lägrar sig. Mest imponerar de eleganta badkaren med invecklade rörsystem, allt importerat från Europa, högsta hygieniska lyx för hundra år sedan. En lång rad engelska vicekungar använde palatset som vinterresidens. I trapphallen ser man deras porträtt, längs ner Lord Wavell. Men hans efterträdare, den siste av dem alla, kom aldrig hit: Lord Moutbatten återfinns inte i räckan. Man ska, som vi just nu, ha tur och goda kontakter om man vill bese härligheten, för det mesta är huset tillbommat. Den nuvarande innehavaren av titeln har flyttat till det fashionabla Banjara Hills där lyxvillorna tränger undan kåkstäderna. Men han är inte ofta där, han är fårfarmare i Perth på heltid. Från furste till fårfarmare – se där en av många tänkbara formler att fånga in Indiens förvandling med. Mot slutet av första världskriget grundade hans farfar Osmania University, och en inlånad tysk arkitekt snitsade till det hela i en vackert eklektisk morisk stil. Länge var undervisningsspråket enbart urdu, i denna stad där det talas fem-sex språk. Nu föreläser man genomgående på engelska, medan de vilda aporna svingar sig i träden utanför och är exotiska bara för utsocknes folk. Institutionen för journalistik är välbesökt. Efter min gästföreläsning om skandinavisk presspolitik trängs vänligt ivriga studenter med frågor som snart kanar ut i periferin: hur är det egentligen med den svenska självmordsstatistiken? Hur ligger det till med Boforsaffärerna?”

(Ulla Lundqvist har skrivit om Jeppe reser jorden runt, i sin Kulla Gulla i slukaråldern).

Ivo Holmqvist