Män och relationer

”Så där skulle aldrig en kvinna tänka”. Min ena skrivarkompis Lovisa lägger ifrån sig den utskrivna novellen på bordet. En stor kaffefläck har spritt sig över halva förstasidan. Ungefär mitt på utskriften, i marginalen, har hon skrivit ”behövs mer känsla” med sin snirkliga handstil.

Vi har en informell regel i skrivargänget. Den som har ordet pratar till punkt till dess man aktivt lämnar över till nästa person. Men Rod skruvar ivrigt på sig. Jag ser att han inte kan vänta. ”Jag blir så förbannad på honom. Han borde ju ha lämnat henne för länge sedan”. Rod ger mig en näst intill skamsen blick och fortsätter: ”Men det värsta är att jag nog skulle ha varit lika feg”. Lovisa tittar oförstående på Rod och sätter armarna i kors framför bröstet. ”Vad menar du med det? Det är väl han som borde ha blivit lämnad. Så fantasilös och förutsägbar som den mannen är”. Framför mig sitter två av mina bästa kritiker och diskuterar ytterligare en novell. Jag lutar mig tillbaka, smuttar på kaffet och ler inombords.

För en tid sedan skickade jag mitt manus till en litterär konsult som jag gått några utbildningar för genom åren. Erik, som han heter, är en erfaren novellist och lärare. ”Finns en del att slipa på, men tror du hittat ett riktigt bra tema; relationer utifrån en mans perspektiv. Kan finnas ett sug efter det.” Innan den återkopplingen hade jag ärligt inte ens sett att det fanns ett tema. Jag hade bara skrivit om det som berörde mig; plockat upp historier i vardagen och stretchat på sanningen. Och hela tiden strävat efter känslan att den där karaktären skulle kunna ha varit jag själv. Terapi? Absolut.

Relationer är något de flesta av oss vill ha. Det finns en förväntan på att vi ska ha goda och nära umgängen med våra barn, våra föräldrar och våra syskon. Konstigt egentligen, eftersom vi inte har valt dem själva. Helst ska vi också bygga vårt liv kring vänner och kanske en partner. Men relationer till andra i all ära, är inte det allra viktigaste att jag trivs i mitt eget sällskap? Flera av männen i mina noveller skulle verkligen behöva ta reda på vilka de egentligen är och vad de mår bra av. Istället hamnar de i relationer där de får göra avkall på sig själva; som ett led i att vara någon annan till lags. Vilket förstås i längden inte blir bra för någon. Varför är vi så destruktiva?

Jag har förstått att novellerna i ”Men han försökte” skapar många diskussioner: Vad är egentligen att handla rätt? Ska man följa sin egen vilja? Vad är att ta hänsyn till andra? Att få ta del av läsares tankar är det absolut roligaste med att vara skribent. Mina två tidigare romaner gav inga stora intäkter, men många fantastiska möten på bibliotek och skolor. Felet jag gjorde då var att inte diskutera mina texter innan de var utgivna. Varför väntade jag med det roligaste till efter publiceringen? Mina skrivarvänners återkommande respons är så givande! Att höra hur Lovisa och Rod tolkar karaktärerna. Att höra vad historierna väcker för känslor och minnen. Att sitta här och höra hur de tjafsar om personer och skeenden jag har skapat.