Att leva i tiden

Också i förmiddags upplevde jag dem. Svanarna i viken. Jag kom då att fundera över cirkulär och linjär tid. Kanske är det i första hand en religionsskiljande fråga om vi uppfattar tiden cirkulärt eller linjärt, men frågan kan också betraktas ur ett profant perspektiv.

Det gamla bondesamhället levde cirkulärt: man sådde på våren för att skörda på sommaren det man skulle leva av också under vintern. Sedan kom en ny vår och en ny årscirkel. I vår moderna tid lever vi i stället linjärt. I våra ”livsprojekt” studerar vi för att få önskade arbeten, för att försörja oss, bilda familj och planera när vi hoppas på barn. Vi bygger om och till och renoverar våra bostäder för att få dem vackrare och bättre. För våra yrkeskarriärer kan vi använda livscoacher.

Rationellt betraktad framstår skillnaden mellan cirkulär och linjär livsuppfattning som en fråga om planeringshorisont. Ska jag planera för nästa år eller för min pensionering? Men det är nog också en fråga om hur man förhåller sig till livet, och därmed är jag framme vid min poäng.

I vårt nu, denna vår, framträder osäkerhet snarare än etapperna längs en väg mot att förverkliga livsmålen. Distansering och isolering – sex månader till? Tolv? Arton? Vem drabbas och vem drabbas inte? Hur kan någon veta? Nu är mer konkret än sedan.

I min linjära tid saknar jag underlag för att planera lanseringen av min utgivna roman. Osäkerheten gör planering irrelevant. Men i den cirkel dygnet utgör uppskattar jag mina morgonpromenader och under dem upplever jag också årscirkeln och kan – just de här dagarna – glädja mig åt att svanarna återkommit även i år.

När jag kommer hem efter promenaderna kan jag uppskatta att inte vara isolerad helt ensam. Kanske fostrar detta nu oss till ett mer naturligt och därmed fulländat förhållningssätt. Att leva i tiden snarare än längs tiden