Varför blir molnen rosa när solen går ner?

Frågade femåringen sin stressade mamma när rödljusen slog om till gult. Svaret som kom efter övergångsstället var tråkigt, och fast han glömde det om några veckor skulle han aldrig undra mer. Det hade varit roligare att undra, mer magiskt att fantisera.

Thomas Harris skrev sparsmakat men skickligt om psykologen och kannibalen Hannibal Lecter, som Anthony Hopkins sedan gjorde ännu mer uppseendeväckande i sin tolkning på film, och den i sig själv gåtfulle karaktären blev av flera tidskrifter och populärvetare krönt till en av de kusligaste skurkarna någon hittat på. Harris, och i viss mån förstås Hopkins i sitt förkroppsligande av Lecter, gjorde honom kanske inte folkkär men allt jämnt ruskigt trollbindande. En stark bifigur som växte för varje roman, men det tog tre stycken innan Harris avslöjade varför Lecter åt människor. När ljuset väl tillåtits skina i det sista och mörkaste hörnet av karaktären var det i sig hyfsat logiskt och passade bra in i Harris historier. Författaren vet alltid mer om karaktärerna än den väljer att visa sina läsare. Men behövde vi egentligen få veta det?

Människan är av naturen nyfiken, vi vill veta allt. Behöver veta allt. Det är en välsignelse som för oss framåt genom tiden, men också en förbannelse som förslår. Vi ser månen i mansåldrar och blir besatta av att ta oss dit och trampa med flaggor. Vi kikar upprymt i internets taxeringskalendrar för att se om grannen egentligen hade råd med torpet, och spekulerar exalterat i grupp kring varför fabrikens fackliga representant kom in med en blåtira på måndagens möte. Människan är vetgirig, men all kunskap är inte utvecklande eller ens nödvändig.

Manuset till den amerikanska filmen Deer Hunter antydde vem pappan till Angelas ofödda barn var, och fansen debatterade detta i årtionden tills filmens regissör Michael Cimino till sist förklarade hur det låg till.
J.K Rowling tillkännagav att Albus Dumbledore hade haft en kärleksrelation till den onde trollkarlen Grindelwald, när Harry Potter-serien redan avlutats. Detta blir intressanta fakta för fansen att lapa i sig, men gör inte berättelserna bättre.

I motsats till detta skapade filmmakaren Ridley Scott nästan existentiella frågor runt sin protagonist Deckard när han 1982 gjorde sin filmversion av Philip K. Dicks roman Androidens drömmar. Teamet bakom filmen Blade Runner är fortfarande inte överens om huruvida Deckard i själva verket var en replikant, den sortens android han själv kontrakterats för att döda, och frågan har lämnats hängande i luften för alltid.

Tankarna snuddade vid allt detta när jag började skriva Malen som ges ut på Ekström & Garay i maj. Vi följer Lyle genom hela den vinter då historien utspelar sig, och även om han är den spelaren som visar sina kort sist – väldigt sent – så hade jag tankar på att aldrig låta honom göra det alls.

Ju mer vi vet om våra favoritkaraktärer, desto bredare och mer mänskliga kan de upplevas. Mer att tycka om och ta till sig. Men det är ibland roligare att fundera över Deckard och de rosa molnen.