Unga mäns kamp mot världen
Vad innebär det att vara man i andra millenniets början egentligen? Frågan är på ett sätt löjlig, men samtidigt är den nog också mer relevant än på länge. Å ena sidan förs den högljudda debatten om att vi måste göra oss av med förlegade machoideal, å andra sidan är det fler män som styrketränar och käkar proteinpulver än någonsin. Å ena sidan pratas det om toxisk maskulinitet och att män måste göra upp med sin våldsamhet, å andra sidan är MMA världens snabbast växande sport. Å ena sidan pratas det i kölvattnet av #MeToo om hur män borde lägga ett allt hårdare band på sin egen sexualitet, å andra sidan är Fifty shades of Grey en bästsäljare.
Kort sagt är signalerna ofta motsägelsefulla. Terrängen för en ung man som växer upp i dag är svårmanövrerad. Kanske är det också en av anledningarna till hur tjejer fullständigt utklassar killar vad gäller skolbetyg, att de i högre utsträckning pluggar på universitet och flyttar in i parförhållanden tidigare. Samtidigt pluggar killar kortare, bor hemma längre och toppar självmordsstatistiken. Vissa av dessa skillnader är mer eller mindre återkommande i nästan alla kulturer, men andra – till exempel att tjejer i årskurs nio även har högre betyg i matte – är inte det.
På något plan var det här vad jag ville skildra i min debutroman Hata dig själv som du hatar andra, en svart komedi om tre unga arga män som av olika anledningar får för sig att mörda Sveriges statsminister, Stefan Löfven. Det är tre mycket olika huvudkaraktärer vi får följa; där Andrée är den arge nihilisten som avskyr det mesta i sitt liv, Alex är radikalfeministen som vill krossa patriarkatet och Petter är den anabolasäljande muskelknutten som drömmer om att bli störst bäst och vackrast och äga sitt eget gym. Gemensamt för dem är att det är tre unga män som är missnöjda med sina medmänniskor, arga på omvärlden och som inte riktigt funnit sin plats i världen. Därför ger de sig ut i en kamp mot densamma.
Jag tror att väldigt många kan känna igen sig i de tre huvudkaraktärerna, om inte i sig själva så definitivt i killar i deras omgivning. Alla har vi träffat den där unge radikalen som läst Nietzsche och tror att han vet allt om världen (Andrée), killen som nästan föraktar sitt eget kön och enbart söker bekräftelse bland kvinnor (Alex), samt den där gymjunkien vars främsta mål i livet är att få större muskler (Petter).
Samtidigt som jag tror att du som läsare lätt blir provocerad av dessa karaktärer, hoppas jag som författare att du i slutändan kanske inte lär dig gilla dem, men åtminstone på något plan kan förstå dem. Sedan hoppas jag också att du bjuds på en hel del skratt, och uppskattar bokens mörka och skruvade humor lika mycket som jag.