När något man laddat inför inte blir av

Laddningen tickar på och när det planerade inte blir av så stannar något inom en av och det blir tomt och stumt. I alla fall till en början. Innan man förstår att det går att ladda om.

Jag minns en muntlig tentamen på universitetet. Mina studiekamrater och jag hade blivit anmodade att läsa en tjock bok om svensk historia. Tror jag det var. Med nerverna både utanpå och som en skruv i magen väntade vi alla utanför den sal där vår lektor, en äldre man med många starka titlar, tog in oss en och en för detta förhör. Att ladda så starkt inför något som känns så viktigt och närapå avgörande, tar all ens energi. När det sedan visade sig att var och en fick en enda fråga att svara på och den jag fick var oförskämd att överhuvudtaget ställa, så enkel att jag trodde att lektorn skämtade med mig. Då går luften ur en liten människa. Besvikelsen var enorm.

Då hade jag ännu inte de erfarenheter som hjälper mig att hantera liknande laddningsavbrott som jag har idag.

Efter bokreleasen i början av året tog jag flera kontakter då jag gärna ville få presentera mig själv, mitt skrivande och min roman Sistungen. Intresset hos bokhandlare och bibliotek visade på goda möjligheter och tillsammans tittade vi på datum för detta.

Så kom covid-19. Allt lades på väntan till hösten, kanske – vi får se när … Tänker att de små bokhandlarna och biblioteken avvaktar då deras möjligheter utrymmesmässigt att ta emot en grupp människor inte är lämpliga och också svåra att veta hur stort intresset är, om många fler än lämpligt skulle komma.

Att jag tillhör dem som är 70+ har kanske en del i att man vill avvakta.

Mariestadstidningen skrev en senkommen, men fin recension med rubriken ”Gripande om hon som kom sist”. Jag hoppas att när pandemin drar sig undan, att jag till sist får möta publiken som senare än jag tänkt mig, vill höra mig berätta.

Som sagt – nu gäller det att ladda om, något jag tänker ger mig möjligheter till omstart med ny energi och nya tankar.