Att sälja en debutroman bland släkt och vänner

Kanske har man omedvetet en föreställning om en viss läsare när man skriver på en novell eller roman. Någon som har liknande erfarenheter, livsfrågor och intresseområden som en själv. För mig är det viktigt att känna att jag verkligen har något att säga med mina texter och att det finns mening och mål med skrivandet. Att det finns någon eller några där ute som behöver läsa just de orden, den berättelsen. En sak vet jag dock, och det är att jag inte tar hänsyn till släktingar, vänner och bekanta när jag skriver.

Bara för att man råkar vara släkt så finns där förstås ingen garanti för att vi är lika vad gäller litterära preferenser eller syn på omvärlden. Eller bara för att man kan vara vänner och umgås på vissa plan så betyder inte det att personen ens gillar att läsa böcker. Jag vet inte hur det är för att andra som skriver, men jag är nästan lite rädd när jag postar romanen till en kusin där, en moster här, en bekants bekant, och så vidare. Tänk om de blir besvikna och ändå känner att de måste läsa hela romanen och dessutom recensera den. Tänk om den upplevs för svår, kanske konstig, ekivok, eller till och med tråkig. En debutförfattare är ju något av en främmande fågel.

Jag var noga med att hålla en allmän ton när jag saluförde boken privat på sociala medier. Det sista man vill är ju att ens omgivning ska få känslan av att vara tvingade att visa intresse och köpa ett exemplar. Bara för att det är jag, och för att de råkar känna mig. Det skulle heller inte kännas bra att ”varna” eventuella intressenter, att i förväg förklara varför vissa inte kommer att få något ut av boken. Hur dumt och fördomsfullt skulle inte det se ut? Missförstå mig inte, jag tror i allra högsta grad själv på min berättelse, annars hade jag aldrig mäktat med att skriva den. Men faktum kvarstår att man känner människor på så olika sätt och på så olika nivåer att ens berättelse kan kännas helt malplacerad i ögonen på vissa, att boken helt enkelt inte passar dem.