Det våras för Marcel Proust.
1982 gav Bonniers ut Gunnel Vallqvists försvenskning av Marcel Prousts På spaning efter den värld som flytt, i en vacker upplaga i grönt klot som sedan dess är eftersökt på antikvariat. Samtidigt kom André Maurois På spaning efter Marcel Proust, fast med röda pärmar. Nio år senare kom hela serien lätt reviderad i pocket. Snart är det dags igen, som Bonniers aviserar i sin vårkatalog för 2022, hundrafemtio år efter hans födelse och nära nog hundra efter att verket började ges ut. De fyratusen sidorna finns i sju volymer, i den åttonde samlar man till läsarnas orientering resuméer och register. ”Romanens centrala motiv kretsar kring förgängligheten och romanskrivandet som ett försök att upphäva tidens tyranni.”
Till hjälp får man dessutom Carl Johan Malmbergs nyskrivna bok om Proust Lyckans gåta som Wahlström & Widstrand påpassligt ger ut i vår: ”Med en rad olika ingångar till verket läggs ett pussel som tar fasta på en romanperson, en textdetalj, en plats, en relation eller en känsla, och gör utvikningar till en rad andra verk inom litteraturen, musiken och konsten.” Något att se fram emot, efter hans tidigare utomordentligt läsvärda böcker, som trilogin Sällskap, Sår och M, och hans stora monografier om William Blake och W. B. Yeats.
I väntan på nyutgåvan, se här en kommentar som jag skrev när hundra år hade gått sedan På spaning efter den tid som flytt började ges ut:
I mars 1913 fann Marcel Proust en förläggare som var villig att ge ut hans ”A la recherche du temps perdu” sedan flera andra hade tackat nej. Men Bernard Grasset gjorde det först sedan författaren försäkrat att han själv skulle stå för kostnaderna för tryckningen som blev betydande eftersom hans manuskript sällan var tryckklara. En utställning på Morgan Library i New York kring Proust och hans verk har just avslutats, men man kan se hur originalmanuskripten ser ut på en video som Bibliothèque nationale i Paris (där de förvaras) har lagt ut på nätet.
Algot Ruhe skildrade 1939 i en trevlig artikel sitt möte med Marcel Proust vars namn han första gången blev bekant med sent på hösten 1913 sedan han fått syn på en stort uppslagen intervju i kvällstidningen Le Temps. Men det dröjde ännu sju år innan han träffade honom, och Ruhe hann under tiden bli känd som ”svensken som är på jakt efter Marcel Prousts adress”, och när han fått tag på den, som ”svensken som väntar på att Marcel Prousts bil ska komma och hämta honom”. Det gjorde den alltså 1920, sent på året. Proust i sin våning på Rue Hamelin nära Triumfbågen överlät åt sin gäst att smaka på supén som den trogna hemföreståndarinnan Céleste dukat fram, men han var välvilligt konversant. Båda hade utbyte av besöket. Proust uppträder i Ruhes roman ”Under kärlekens vingspets”, och Ruhe uppträder maskerad till norsk filosof i ”På spaning efter den tid som flytt”.
Det är efter hand många svenskar som skrivit om Marcel Proust och hans romancykel, bland andra Knut Jaensson (i ”Sanning och särprägel”), Hans Ruin, Sven Lindqvist, Mikael Enckell, Gunnel Vallquist (i ”Följeslagare”), Sara Danius (”Prousts motor”, om Proust modernistiska intresse för maskinerna, särskilt bilar) och Kristoffer Leandoer (ett kapitel i essäsamlingen ”Huset som Proust byggde”), och bland längre studier Olof Lagercrantz vägledning ”Att läsa Proust” och Sigbrit Swahns ”En väg till Proust”, följd av hennes ”Marcel Proust och vännerna” och nu senast ”Intellektuella i tid och otid. Med Marcel Proust och andra förgrundsgestalter i 1900-talets Frankrike” – mer om dem nedan.
När Marcel Proust planerade utgivningen av ”På spaning efter den tid som flytt” ville han lägga fram allt i en volym, tryckt med dubbla spalter (i så fall hade det fått bli med minimal trycksats på psalmbokspapper). Det hela skulle ses som en organisk helhet. Men så blev det inte. Dels avbröts utgivningen av första världskriget, dels kunde han aldrig låta bli att ändra i korrekturen. Parenteserna och ändringarna klistrades in på långa pappersrullar, som man kan se av de berömda tjugo skrivhäftena, hans ”Cahiers”. Det blev till tretton volymer utspridda över lika många år. Sista delen kom postumt 1926, fyra år efter Prousts död.
En engelsk översättning av verket kom nästan omedelbart, en dansk kom snart därefter, och Anders Österling tog in två av delarna i sin berömda gula serie översatt litteratur för Bonniers. Men det dröjde till in på åttiotalet innan en fullständig försvenskning kom, med Gunnel Vallquists beundransvärda tolkning. När E. M. Forster skrev om den tidiga engelska versionen antydde han att snårigheterna i den franska texten troget hade flyttats över, ”man jagar verbet som en rapphöna över fälten – och frågar sig när man väl lyckats nedlägga bytet om det verkligen var värt mödan.”
Samma reservationer kan man knappast ha mot Gunnel Vallquist. Här ska noteras något om de båda sista delarna som kom på svenska 1978 och 1982, ”Rymmerskan” och ”Den återfunna tiden”. Om den förra skrev den amerikanske kritikern Edmund Wilson 1925 i sin essäsamling ”Axel´s Castle” att läsaren löper risken att helt gå i kvav på analyserandets gråa, horisontlösa ocean. Den kärlekens och svartsjukans psykopatologi som minutiöst läggs fram för läsaren är onekligen en svårforcerad labyrint.
”Fröken Albertine har rest!” – med den inledningsraden anslås huvudtemat i ”Rymmerskan”. Bokens berättare (Marcel kallas han på två ställen i hela verket) har hållit sin älskarinna Albertine mer eller mindre inspärrad, driven av ett perverst behov att hävda sitt ägande och av en intensiv svartsjuka. Albertine har brutit sig loss och gett sig tillbaka till släktingarna på landet. Marcel analyserar sina känslor när han får reda på rymningen. Den som han inte älskade medan hon fanns i närheten blir genom sin frånvaro åtråvärd, och han blir besatt av tanken på att återfå henne,
En märklig korrespondens följer. Samtidigt som han inser hennes rätt till frihet och oberoende och av olika tilltrasslade skäl skriver att han helst vill låta separationen fortsätta, så begär han av Albertine att hon intuitivt ska kunna läsa mellan raderna att han vill få henne åter. Sakernas tillstånd kompliceras när hon omkommer i en ridolycka samtidigt som ett försonande brev från henne kommer till Marcel. För honom återstår sorgearbetet och minnena som infekteras av den sjukliga lusten att utreda Albertines mångtydiga motiv till brytningen, och också hennes tidigare förehavanden. Den psykologiska analysen är för det mesta kyligt hyperintellektuell, men i samband med Albertines död bränner känslorna igenom berättarens egocentriska ältande.
Boken blir till en nästan absurt detaljerad deckare när Marcel försöker få klarhet i frågan huruvida Albertine hyst lesbiska böjelser och om hon fått utlopp för dem. Misstanke om det har han hyst länge, men något definitivt svar får han aldrig, däremot övernog med material att martera sig själv med, lättantändlig ved till svartsjukans bål. Först långsamt sjunker minnet av Albertine undan och bleknar.
Denna mångordiga djupborrning i känslor följs av Marcels resa till Venedig som han länge drömt om att göra men som först nu blir av. Konstupplevelserna där blir av stor betydelse (och i den bundna upplagan av Gunnel Vallquists översättning finns den venetianska konst som analyseras i romanen med på försättsbladen – dock inte i pocketupplagan). I Venedigs vimmel skymtar en löjlig åldrad diplomat vars ränksmiderier på det utrikespolitiska planet är en parallell till den diplomatiska iver som Marcel lägger i dagen när han iakttar kärlekens konstellationer.
Så är berättaren tillbaka i de parisiska salongernas instängda värld igen, och läsaren har kanske lite svårt att uppbåda riktigt samma intresse för genealogins irrgångar som författaren. Prousts verk är bland annat också en fiktionens adelskalender, en Almanach de Gotha som någon anmärkt. Högadeln håller på att förändras, mesallianser ingås. En ny tids nya sociala mönster reflekteras i salongens narrspegel. Något vittgående socialt perspektiv får man leta efter, men genom sin frånvaro finns det ju där. Walter Benjamin har påpekat att Proust ”satsar hela sin gränslösa konstfärdighet på att väva en slöja framför detta enda och livsviktiga mysterium, som hans klass har att dölja: det ekonomiska.”
Och Dreyfus-årens antisemitism kommer in i bilden som en inte oviktig beståndsdel i högadelns snobbism. Men därmed är bara skelettet till ”Rymmerskan” antytt. Svårare är att summera den diskussion som förs om kärlekens väsen, framför allt kärlekens negativa avtryck. Spelet mellan Marcel och Alberte blir en ny variation av förhållandet Swann-Odette tidigare i verket. Älskaren försöker forma den älskade i enlighet med sina förväntningars idealbild.
Bara i minnets perspektiv är det möjligt att älska någon helt och fullkomligt. Kärleken förbyts i sin vrångbild, och svartsjukans demoner förföljer Marcel. Det är inte över sig intressant att försöka bestämma om denna kärlek/svartsjuka är heterosexuell eller en förklädd homosexualitet, en fråga som annars lockat uttolkare. André Gide t.ex. ansåg att Albertine rätteligen borde ha kallats Albert. Prousts egna uppslitande erfarenheter i affären med chauffören Agostinello som omkom i en flygkrasch finns förstås med i bakgrunden. Men de kval som den övergivne älskaren i romanen lider är ju mera allmängiltiga än enbart förbehållna homosexuella förbindelser.
Gemensamt med Gide har Proust också idén om metaromanen, om en fiktion som beskriver sin egen tillblivelse (liksom som det är i Gides ”Falskmyntarna”). ”På spaning efter den tid som flytt” är en märklig blandning av roman och självbiografi, det blir man påmind om i ”Rymmerskan” redan av försättsbladets bekanta fotografi av Proust i Venedig. Berättaren börjar i den romanen att vinna lagrar med en artikel i Le Figaro, och samtidigt distanserar sig den fiktive Marcel alltmer från omvärlden (liksom Marcel Proust gjorde i sitt arbetsrum, inklätt med kork så att det blev hermetiskt tillstängt och ljudisolerat). Affären med Albertine sjunker i glömska, och efter hand lämnar han bakom sig också salongernas värld. Det mörknar över vägen, och den livsleda som Ortega y Gasset iakttagit hos Proust i en essä om acedian i verket är mycket märkbar i denna sjätte del. I fortsättningen blir det ännu dystrare.
På försättsbladet till sjunde och sista delen, ”Den återfunna tiden”, återges dels en tavla med hemvändande krigsveteraner, dels belgaren James Ensors groteska karnevalsmasker. På titelbladet finns Helleus bekanta akvarell från Prousts dödläger, allt passande illustrationer till denna sista volym som till stor del kretsar kring döden. Tiden är krigsåret 1916, alla har åldrats, också författaren själv. När han nu åter möter gestalter från barndomen är de överlevande spöken, skrämmande kvarlevor från en värld som dömd att försvinna.
I ett centralt kapitel grips författaren av en vision, han ska lyfta upp livet ur tiden. Genom att besvärja det i ett konstverk ska han ge det en evig existens. Så har Marcel Proust till slut nått den punkt där han startade sin stora romancykel. Han avslutar sin jakt efter det förgångna när han kommit så långt i minnet att han nått startpunkten för skrivandet. Och hela verket slutar på ett sätt som sammanfattar hans oerhörda ambition, att genom minnet återskapa det förgångna och att genom konsten ge det förbiilande livet varaktighet:
”Men om kraften blev mig beskärd så länge att jag kunde fullborda mitt verk, skulle jag först och främst visa hur människorna (även om de därvid måste te sig groteska) förutom den ringa plats som står dem till buds i rummet upptar en som är betydligt större, en plats som är omätligt utsträckt – eftersom de likt jättar nedsänkta i årens djup samtidigt har beröring med epoker skilda åt genom en ändlös räcka av dagar – en plats i Tiden.”
Det är ett centralt stycke i världslitteraturen. Därifrån löper linjer till bland mycket annat T. S. Eliots historiefilosofi och till Eyvind Johnsons spekulationer om historien och minnet (Örjan Lindberger har mycket att säga om dennes intresse för Proust i första delen av sin stora Johnson-biografi, ”Norrbottningen som blev europé”).
Sigbrit Swahns ”En väg till Proust” från 1978 föregicks av hennes artikel i Samlaren tre år tidigare, om den då aktuella internationella litteraturen om Proust. Hon hade därmed en suverän överblick, och hennes vägledning innehåller både biografiska och metodiska studier. Familjebakgrunden skisseras snabbt. Fadern var hygienprofessor och gjorde mycket för att utrota koleraepidemierna (hans son led av bacillskräck och plågades hela sitt liv av en astma som möjligen var psykosomatisk). Moderns inflytande var genomgripande, och modersbindningen i hans romanserie har förstås varit gefundenes Fressen för psykoanalytiskt inriktade uttolkare.
Tidsbakgrunden skisseras genom punktnedslag: salongerna, det judiska, antisemitismen, sekelskiftetsdekadensen, wagnerdyrkan. En ny medicinsk syn på homosexualiteten frikopplad från moraliserande, med auktoriteter som Krafft-Ebing och andra, förmådde inte liberalisera lagstiftningen, som processerna mot Oscar Wilde och Eulenburg visade. Sigbrit Swahn tar också fasta på Prousts eget uppslag om namnåldern-ordåldern-sakåldern som redan Edmund Wilson hade uppmärksammat. Hon pekar vidare på ordlekarnas och namngivningens betydelse och på språkimitationens och pastischens roll. Också Prousts teorier om tiden och minnet diskuteras (ingen bok om Proust utan madeleine-kakan!). Den givande parallellen till Tusen och en natt tas tillvara i ett kapitel om Proust som Sheherazade, något som Knut Jaensson tidigare varit inne på. Den centrala bordellscenen i sista delen knyter an till den berättartraditionen.
Framväxten av verket och dess invecklade publiceringshistoria reds ut med exempel på samtida kritik från det entusiastiska till det kallsinniga (till de negativa recensenterna hörde André Gide som refuserade en tidig volym när han var lektör på NRF, Nouvelle Revue Française, något som han kom att ångra). Som en belysande illustration på myternas snabba framväxt finns vidare i vägledningen tre vittnesberättelser av Prousts sista timmar. Slutkapitlet i Sigbrit Swahns ”En väg till Proust” behandlar de spridda ansträngningar som fram till 1978 gjorts för att presentera Proust i Sverige. Bland mera betydande introduktörer återfinns Lucien Maury, länge fransk lektor i Uppsala (han var senare Algot Ruhe behjälplig när det gällde att få kontakt med Proust i Paris), Kjell Strömberg, Sven Stolpe, Gunnar Ekelöf och Herbert Tingsten – fler namn nämns på slutsidorna i Lagercrantz bok från 1992.
I ”Marcel Proust och vännerna” från 1996 ägnar Sigbrit Swahn var sitt kapitel åt kompositören Reynaldo Hahn, åt Alphone Daudets son Lucien, och åt Antoine Bibesco, och kommer i slutkapitlet som hastigast in på en annan efter hand legendarisk roman som också den kom ut för just hundra år sedan, Henri Alain-Fourniers ”Le Grand Meulnes” (som kan förtjäna en egen artikel). Och i sin bok från i fjol, ”Intellektuella i tid och otid”, tar hon med avstamp i Dreyfus-affären och Proust upp en lång rad franska intellektuella under det nyss förflutna seklet, från Julien Benda och Annales-skolans historiker som Ariès, Bràudel och Duby till mentalitetsforskare som Foucault och flera andra. Hon får också med Lacan, Foucault (också han en gång fransk lektor i Uppsala) och Bordieu i sin stimulerande genomgång.
Återstår att bland det läsvärda i den väldiga litteraturen om Proust nämna George D. Painters biografi i två band och Ronald Haymans i ett, Alain de Boutons ”How Proust Can Change Your Life” från 1997, och André Maurois levnadsteckning från 1949 vars svenska version kom i nytryck lagom till att alla delarna av Prousts verk försvenskats: ”På spaning efter Marcel Proust” (1982). Tiden har farit hyggligt fram med denna biografi även om Maurois hör till den generation levnadstecknare som likt hans österrikiske kollega Stefan Zweig hade ett starkare grepp om en världspublik för sextio-sjuttio år sedan än nu. Han är ytterligt distingerad och mycket medveten om den goda stilens betydelse, i en själfull framställning som är inskriven i en stolt fransk retorisk tradition. En viss patina har alltså lagt sig över biografin, stilistiskt sett.
Ett par citat ur hans biografi, avslutningsvis. När Maurois nämner den faktiska ort som blir central i Prousts fiktiva universum heter det så här: ”I begynnelsen var Iliers, en liten stad med tvåtusen invånare, men vid slutet fanns Combray, andlig hemort för miljoner läsare, spridda över alla kontinenter, läsare som kommer att bilda led sekler igenom, i Tiden.” Och om Marcel Proust på dödsbädden: ”Det fina bleka ansiktet, utmärglat som på en gestalt av El Greco, gav det enkla rummet en obeskrivlig värdighet.”