Ett nyfiket möte
Tågresor ger mig alltid så fina minnen av alla dem jag får möta och då, utan att alltid få kontakt, få se allas olika läsintressen. Idag ser jag inte ofta så någon sitta och läsa i en vanlig fysisk bok. Oftast är blicken riktad mot en mobiltelefon eller en padda. Andra lyssnar på något spännande i stora hörlurar. Och det är ju fint att det finns flera sätt att ta del av litteratur.
I dessa corona-tider är det glest med resenärer. Häromdagen när jag klivit på tåget, passerade jag en ensam grabb, max tjugo, vid stolsparet just över gången när jag sökte en ledig plats. Jag tog ett steg tillbaka och konstaterade att båda platserna bredvid hans var lediga. Med gången mellan oss skulle jag nu kunna observera killen, jag som alltid söker bra stoff till mitt skrivande. Han tycktes vara i sin egen värld, eller kanske sov han bara. Han hade munkjackans huva långt framdragen över pannan och nacken böjd framåt. När jag väl kommit ner på det tomma sätet såg jag att han satt och läste. Boken som låg uppslagen i hans knä var tjock, jag gissade på minst femhundra sidor. Jag ville inte verka nyfiken eller störa, utan tog fram mitt skrivblock ur väskan och rotade fram min bästa penna, en tunn blyertsstiftpenna.
Med blicken i fjärran försökte jag under några sekunder komma igång. Men orden ville inte hitta in till mig då koncentrationen fastnat hos grabben intill. Jag undrade vem han var och blev nyfiken på vad det var för bok han tycktes vara så djupt inne i. Jag måste pressa ihop läpparna för att inte öppna munnen med min fråga. Med en uppslagen blank sida av blocket i mitt knä, arbetade handen okoncentrerat med något som mer liknade telefonklotter än en text.
Just när jag tänkte ge upp såg jag i ögonvrån hur han med ena handen sakta drog undan huvan och vände sig mot mig och efter en kort inandning överraskande frågade: ”Vad skriver du?” Förvånad tittade jag först på klottret sedan på grabben. Leende svarade jag att jag precis börjat på något, men att jag inte visste vad det skulle bli. ”Skriver du?” frågade jag efter några sekunder. ”Ja, men jag tror inte jag har någon chans. Men jag gillar att skriva. Och läsa förstås. Riktiga böcker”, lade han till lätt generad och klappade på boken han hade i knät. ”Ge inte upp”, svarade jag och slog ihop mitt block. ”Skriv, skriv … Skriv och läs mycket.” Jag tänkte på alla råd jag fått under mina tragglande år av envist skrivande. ”Det är ju egentligen själva skrivandet som är viktigt, att ta reda på något, fantisera ihop berättelser man till slut tror är helt sanna. Då händer det …”
”Förresten, vad är det du läser?” frågade jag försiktigt och pekade på den tjocka boken i hans knä. Han tittade ut genom fönstret, harklade sig som om han måste förbereda sig först innan han kunde svara. ”Berättelsen om Edgar”, svarade han och såg på mig som för att kolla om jag förstått. Med en nick och med ögonbrynen positivt höjda bekräftade jag att jag kände till boken. ”Den är bra”, sa jag och mindes historien. Tänkte på det jag vet, att det ibland kan behövas att man läser något man kan översätta till sig själv. Jag kunde bara nicka och le, även om det kändes lite sorgligt. ”Lycka till” sade jag. En nick och han drog huvan över huvudet och återgick till den tjocka boken.