Gösta Larsson: Revolt in Arcadia (American Publishers, New York 1942).
“In recognition of a certain far reaching economic reform instituted in this land but a short time ago, it is my Royal desire to inaugurate this day with a brief ceremony. I refer to the change that restored wealth to my Kingdom which for many years suffered from severe maladjustments. On the surface ours was a nation of free men, and we boasted of our extended Free Rights, our Free Speech, our treasured Civil Liberties. But what did these rights really amount to as long as Great Wealth was concentrated in the hands of a few, as long as Monopoly and Special Privilege were rampant in the land? Did our cherished Political Democracy ever raise the masses from the de Despond of Deep Poverty?”
På slutsidorna av sin fabel om återgång från privat till allmänt ägande av mark har kungen i riket demokratiserats, genom den skogshuggarson som är en baddare på att tillverka mjuka tofflor (kungen lider av svårartade podager) och som en är klipsk ung man med utseendet för sig. Innan boken är över har han fått både prinsessan och det reformerade kungariket. Fram till dess har monopolkapitalismen styrt, till den grad att inte ens luften är fri att andas. Fattigt folk tvingas mäta sina andetag, och betala för dem (ett liknande förslag framfördes av vissa maoristammar på Nya Zeeland för några år sedan: att det skulle vara avgiftsbelagt att dra ledningar över land som de hävdade var deras sedan urminnes tider, och med en gräns på några hundra meter upp i luften. Av det framfusiga förslaget blev förstås intet).
På slutet av tävlingen om prinsessans hand återstår bara en prins från Indien, och hans förklädde rival. En sista dust, efter bågskytte och annat, är att svara på frågan ”What makes for the greatest happiness of Mankind?” Efter att ha tvekat en sekund svarar den indiske prinsen: ”The greatest happiness is achieved by him who conquered all desire.” Men skogshuggarsonen brädar honom med sitt svar: “The greatest good of mankind is achieved through the cooperation of free men on equal terms”. Innan allt slutar lyckligt håller han på att bli nedstucken som en annan Caesar av en dolkförsedd och dolsk markägare, villkorligt utsläppt ur fängelset (som är de gamla mentalsjukhusen som står tomma sedan de intagna i ett slag har tillfrisknat tack vare jordreformen). Men indiern avväpnar attentatsmannen.
”We have in fresh memory the wide-spread misery among our citizens, the hordes of hungry men and women, the despairing unemployed, the outcasts living in the slum, and the corruption, human degradation and crime which is born of those unnatural parents – Great Wealth and Deep Poverty.” När detta trycktes 1942, inte långt efter attacken på Pearl Harbour, hade tio år av Roosevelts New Deal varit i gång, och krigsindustrin gick på högvarv. Men minnena från depressionen under Herbert Hoover fanns kvar, också i ljud och på bild: ”Brother, Can You Spare a Dime?”, och Margaret Bourke Whites bekanta foto på den ringlande matkön av hungrande (alla färgade) under affischen med en reklambild på en lycklig välbärgad medelklassfamilj (alla vita) på bilutflykt. Rubrikerna ovanför är lika braskande som falska: ”World´s Highest Standard of Living”, och ”There is no Way like the American Way.”.
Return to Arcadia som blev den sista bok Gösta Larsson gav ut är en underlig hybrid av traditionell sagoberättelse – en Bergakung spelar en viss roll – och en politisk traktat. Jag kan tänka mig att han tog intryck av socialisten Upton Sinclair som hade varit nära att bli vald till Kaliforniens guvernör men som inte oväntat trixades bort i det vanliga poolitiska fulspelet. Recensenten i The new York Times är visserligen välvillig men tyckte att var sak hade sin plats: antingen en sagobok för tonåringarna (de schablonartade illustrationerna hör till det minst lyckade i boken), eller också en argumentation för politiska och ekonomiska reformer. Om hans tidigare roman Fatherland Farewell hade Louis Kronenberger i samma tidning uttalat sig positivt fast i sak drabbande: ”What is chiefly missing from this book is, I suppose, the characterizing power which stamps a work of fiction with both individuality and insight.”
Gösta Larsson hade debuterat 1934 med Our Daily Bread som filosofen Alf Ahlberg, tillika rektor på socialdemokraternas folkhögskola Brunnsvik, översatte fyra år senare som Livets nödtorft. Det året kom den andra romanen Fatherland, Farewell både i USA och i Sverige, med samme översättare: Mitt land farväl. Båda utspelar sig i Malmö kring storstrejken 1909 och Amalthea-dådet. Sjöromanen The Ordeal of the Falcon från 1946 försvenskades samma år som Falkens eldprov – den är spännande och läsvärd men att jämföra den med Joseph Conrad som någon gjort är nog att ta i. Ships in the River kom 1946, och med den ett generöst erbjudande från Hollywood som av dunkla skäl trixades bort. Filmen Storstadshamn i regi av Budd Schulberg lånade eller stal kanske en del uppslag från Gösta Larsson, det är en av flera dunkla punkter i hans livshistoria. Den kom på svenska med lång fördröjning, i Jan Ristarps översättning: Kajerna vid Hudson River (2011).
Eyvind Johnson härhemma var full av lovord att svenska arbetarskildringar kom ut i USA: ”Vi vill, trots att han nu skriver ett främmande språk, med stolthet räkna honom till våra egna.” Gösta Larsson hade otur att hans trettiotalsromaner kom ut i så hård svensk konkurrens: Holger Ahlenius i BLM var kritisk: ”Berättelserna har sitt värde som vederhäftigt socialhistoriskt dokument. Men stilen är alltjämt lika sötaktig och schablonartad. Jämför man Gösta Larssons böcker med de hemmasvenska arbetarskildringarna, alltifrån Martin Koch och Maria Sandels fram till Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson, Rudolf Värnlund, Moa Martinson och Jan Fridegård, så märker man bäst i hur hög grad de förstnämnda sakna såväl personlig so litterär egenart.”
Om Gösta Larsson som var född i Malmö 1898 och begick självmord i sitt garage i Waterford, Connecticut 1955, året efter att Stig Dagerman gjort det i sitt i Enebyberg, skrev jag en lång artikel för Swedish Pioneer Historical Quarterly som av någon anledning som jag glömt bort aldrig kom in – den finns som slutkapitel i min bok Strindberg & Co (1983). När jag höll på med den ringde jag till Gösta Larssons bror Knut i Malmö som då dessvärre hade hunnit tappa en del av sina minnen. Men han antydde att det kanske inte hade varit ett självmord utan ett mord som politiska motståndare under McCarthys och HUACs kommunisthets hade beställt. På nätet kan man läsa vad Fredrik Ekelund Marisol S skrivit i saken, bland annat på Malmö Hamnarbetarförbunds sida (Gösta Larsson var en tid sjåare).
Den mångsidige Martin Allwood som länge drev sitt Anglo-American Center Marston Hill i Mullsjö tog med Gösta Larssons dikt ”Söndagsmorgon i New York” i en av sina antologier:
Från mitt rum jag hör de starka slagen
av stadens puls i tidig morgonväkt.
Livet sjuder redan, fastän dagen
knappt den sista stjärnan släckt.
Och yster höstsolstråle skjuter
sig mellan husen in i kammarn min
och mitt gråa fönsterglas begjuter
som med eldigt, guldgult vin.
Fastän morgonväkten ännu dröjer
jag redan nås av stadens dova brus.
New Yorks stad sin hårda stämma höjer
över tusen gråa hus.
Mina minnen av Budd Schulberg har jag skrivit om på Dixikon som kan läsas på nätet, liksom mina rader ”Från Ships in the River till On the Waterfront”, om den anpasslige Elia Kazan som var en av många inblandade i filmen Storstadshamn, men mest om den imponerande Karl Maldens bortgång, han som spelar prästen i filmen.
Ivo Holmqvist