Irländskt

Av min äldsta dotter som återkom efter några hektiska dagar i London fick jag nyss Claire Keegans Small Things Like These, (Faber, en gång i tiden då det hette Faber and Faber var det T. S. Eliots förlag) med ett vackert men lätt olycksbådande omslag: Peter Breughels Jägare i snö, med en rovfågel svävande högt ovan dem. Romanen – novella är nog en bättre benämning än novel eftersom den är på bara drygt hundra sidor – har belönats med 2022 års Booker Prize. Colin Tóibín påstår, ser man på framsidan, att det var den bästa bok han läst i år, och Hilary Mantel hann prisa den innan hon oväntat avled. Den är mycket bra. Många svenska recensenter håller med som ses på internet (den översattes blixtsnabbt av Marianne Tufvesson).

I centrum står den strävsamme och genomsnälle Bill Furlong, och vid hans sida hustrun Eileen. De har fem döttrar. Han är mycket bra mot och med dem. De lever alla av nödvändighet mycket sparsamt. Men när det behövs är han generös. Han har arbetat sig upp och har nu en firma som handlar med ved och kol. Sin far har han aldrig sett men har trots det haft en hyfsad uppväxt, tack vare kvinnorna kring sig, inte olikt Peer Gynt. Att fadern är okänd har sin betydelse för hur han handlar senare. Berättelsen har en så lugn ton att man ska läsa långsamt och mellan raderna. Det blir dramatiskt först mot slutet, när Bill kör ut kol till ett kloster som sköts av nunnor.

I ett stall på klostret gömmer sig i höet en skräckslagen och apatisk knappt tonårig barfota flicka som just fött ett barn och som slavar i klostrets tvätteri. Henne räddar han undan klostersystrarna som redan tagit barnet från henne. Där slutar berättelsen, under ett hotande moln men med hans tillkämpade tillförsikt eftersom han vet att han handlar rätt:

”The worst was yet to come, he knew. Already he could feel a world of trouble waiting for him behind the next door, but the worst that could have happened was also already behind him; the thing not done, which could have been – which he would have had to live with for the rest of his life. Whatever suffering he was now to meet was a long way from what the girl at his side had already endured, and might yet surpass. Climbing the street towards his own front door with the barefooted girl and the box of shoes, his fear more than outweighed every other feeling but in his foolish heart he not only hoped but legitimately believed that they would manage.”

Romanen handlar alltså, för att låna en boktitel från Jarl Hemmer, om En man och hans samvete. De faktiska omständigheterna som den grundar sig på får man reda på först på slutsidornas förklarande ”A Note on the Text”: mellan tiotusen och trettiotusen unga flickor som blev med barn i det katolska och bigotta Irland (där sexualupplysning var tabu liksom preventivmedel) tvangs slavarbeta i de irländska klostrens tvättinrättningar Magdalen laundries, något som det länge tegs om. Det sista stängde så sent som 1996. Den mesta dokumentationen därifrån har förstörts, men inemot trettiotusen flickor tycks ha slavat i dem: ”Many girls and women lost their babies, Some lost their lives. […] These institutions were run and financed by the Catholic Church in concert with the Irish State.” 

Filmen The Magdalene Sisters från 2002, i regi av Peter Mullan, handlar om detta,  och Philomena  från 2013 regisserad av Stephen Frears som går tillbaka på Martin Sixsmiths bok The Lost Child of Philomena fyra år tidigare grundar sig på ett verkligt fall om en pojke som tvångsadopterats till USA och som länge försöker spåra sin irländska mor. Liknande katolska gräsligheter i det fördolda har avslöjats i Kanada, och den upprörande filmen Oranges and Sunshine handlar om brittiska barn som rövats bort till Australien och som våldförs i katolska inrättningar.

Alldeles nyss kom en ny lika kort men inte riktigt lika mörk och upprörande berättelse av Claire Keegan, Foster, som på samma sätt utspelar sig på 1980-talet. En flicka med många småsyskon (det är hon som är berättaren) hamnar hos fosterföräldrar på landet vars egen son omkommit. Den har fått uppskattande kritik i The New York Times som jämför med en mera mondän bästsäljande författarkollega:”This isn’t Sally Rooney’s Ireland, where posh Dublin millennials struggle in matters of love and privilege. Keegan’s world is a provincial one, and her characters, mostly farmers, discuss things like “the price of cattle, the E.E.C., butter mountains, the cost of lime and sheep-dip.” This adult world is mostly overheard by our narrator and observed with precise insight: “It is something I am used to, this way men have of not talking: They like to kick a divot [tuva] out of the grass with a boot heel, to slap the roof of a car before it takes off.”

I sina Acknowledgements i slutet av Small Things Like These tackar Claire Keegan bland många andra The Heinrich Böll Association. Det var nog Bölls Irisches Tagebuch som väckte mitt intresse för Irland, samman med finlandssvensken Olof Enckells De klagande vindarnas ö från 1937, om de tre Aran-öarna i sydväst. Hur karga de är kan man se i Robert Flahertys film Man of Aran som hade kommit tre år tidigare – den finns på nätet. J.M. Synges dagboksanteckningar The Aran Islands kände jag till, liksom en hel del irländska noveller. Snart läste jag också Jan Olof Olssons och Margareta Sjögrens Irland, den omöjliga ön från 1957 som var deras tredje gemensamma efter Onkel Sams stuga, en av de böcker jag återuppväckt i Libri resurrecti på nätet, och Drottningens England. Senare kom deras Plogen och stjärnorna, en bredvidläsningsbok till Radioteaterns serie irländsk dramatik säsongen 1968/69. Samma år kom hans I Dublins vackra stad, med fina fotografier av Hans Ge Eriksson, och så deras Lågtryck över Irland från 1971.

Men då hade jag redan skaffat mig egna erfarenheter av den gröna ön. En klasskamrat på gymnasiet hade lämpligt nog danska släktingar som ägde en ensligt belägen bondgård i en grön dal strax väster om Dublin. Den lånade vi en vecka när vi tagit studenter i maj 1964. Vi liftade ut på landet, med timslång väntan mellan bilarna (i våra studentmössor såg vi nog mest ut som slaktarlärlingar) tills en vänlig präst stuvade in oss i sin minimala bil där det redan var fullt. Nå, vi kom fram och fick efter en del besvär fyr på torven i den öppna spisen. Det luktade gott fast det värmde inte mycket. Huset låg (ligger) i närheten av Glendalough som vi gav oss ner till, med ruinerna efter ett kloster från 500-talet och ett vackert forntida torn omgiven av en kyrkogård fylld av vackra åldriga gravstenar. Några år senare gjorde vi om utflykten västerut samman med vackra flickor (jag gifte mig snart med min, han dock inte med sin – hon fick mest släpa på hans klubbor på golfbanorna. Det var roligt för honom men inte lika kul för henne).

Av en tillfällighet kom jag flera år senare i kontakt med värmlänningen Bo Almqvist som varit professor i folkloristik på University College Dublin; jag hade skrivit uppskattande om en festskrift till honom i Nordnytt, en etnologisk tidskrift som inte längre finns. Han tackade för mina ord, och så var brevväxlingen i gång. Vid flera tillfällen flög jag sedan över till Dublin och träffade honom och hans familj. Han hämtade upp mig, och så bodde jag över i deras hus i en förstad någon halvtimme med tåg från centrum (en gång var jag ensam i kupén förutom en yngling som ogenerat lade upp en sträng kokain på bordet och drog upp den i näsan; sådant hade inte gått för sig i Sverige). Bo Almqvists arbetsrum hemma var imponerande, med ett fantastiskt välförsett arbetsbibliotek. Jag har bara sett något liknande en gång, hos historikern Tore Nyberg i Odense, experten på Birgittiner-orden.

I Bo Almqvists tjänsterum på University College i centrala Dublin fanns och finns väl fortfarande på hyllorna längs alla väggar lådor med excerpter på gäliska från hans många intervjuer på västra Irland med sageskvinnor (och några män) som förde vidare en muntlig berättartradition; en del av det kom sedan i tryck, i mönstergilla editioner. I ett tomrum mellan hyllorna hängde ett vackert porträtt i olja av Carl Wilhelm von Sydow som var den förste i Lund att inneha professuren i folkloristik och som särskilt intresserade sig för allt irländskt inom sitt ämnesområde.

Och vi åkte ner till Glendalough, under livliga diskussioner. Sedan sina år som svensk lektor på Háskolí Íslands i Reykjavik var Bo Almqvist flytande i nyisländska – fornisländska behärskade han förstås också. Hans värmländska märktes när han talade främmande språk, det var trivsamt; han var suverän på att läsa högt och utantill Gustaf Fröding. Och han talade med stor uppskattning om folklivsforskaren Dag Strömbäck som framför alla andra varit hans läromästare och mönster. Mycket av detta fick jag med i det jag skrev om honom på Svenska Dagbladets familjesida efter hans död 2013:

Professor Bo Almqvist, Dublin, har avlidit 82 år gammal. Hans närmaste är hustrun författaren Éilís Ní Dhuibhne, dottern Marja och sönerna Ragnar och Olaf.

”Mä sjôl” tyckte värmlänningen Bo Almqvist, med en blinkning åt Gustaf Fröding, kunde vara en passande titel på en självbiografi. Men även om han upplevt mycket skrev han den aldrig, han var inte det minsta egocentrisk. Han hade ett ofelbart citatminne och kunde många skalder utantill, främst av dem Fröding som han naturligt nog kände särskild affinitet med eftersom båda kom från Alster. Efter studier i Uppsala i engelska, nordiska språk (han var en tid svensk lektor i Reykjavik) och folklivsforskning (i det ämnet var han en övergång tf professor, och han talade alltid om Dag Strömbäck med stor uppskattning) kom han till Irland i början på sjuttiotalet. Som framstående lingvist lärde han sig snabbt behärska iriskan.

Som flitig forskare var han noga med den akademiska akribin i sin stora vetenskapliga produktion som främst rörde det västnordiska och irländska (en karakteristik titel på en av hans många läsvärda uppsatser är ”Helgon och syndare i irländsk folktradition”). Under sina många år som professor i irländsk folkloristik vid University College Dublin blev han inte bara respekterad för sin bottenlösa lärdom utan också omtyckt för sin stora vänlighet, inte minst av folk på irländska landsbygden – särskilt på Blasket-öarna – vars utsagor han upptecknade. När han fyllde sextio kom festskriften ”Viking Ale” som samlar en del av hans egna uppsatser.

Tio år senare ägnades honom ännu en festskrift, ”Northern Lights”, nu med uppsatser av många vänner och kolleger, båda böckerna bevis på hans allsidiga forskning och vida kontaktnät. På väggen i hans tjänsterum fanns ett porträtt i olja av lundaprofessorn Carl Wilhelm von Sydow, skänkt till UCD av sonen Max. På hyllorna trängdes von Sydows många brev till kolleger bland de irländska folklivsforskarna med ett oerhört omfattande material kring Peig Sayers vars iriska sagor Bo Almqvist redigerade och utgav. Bokhyllorna i hans arbetsrum i villan vid havet i Dublin-förstaden Shankill var likaledes sprängfyllda kan jag intyga efter några mycket minnesvärda och sällsynt stimulerande tillfällen som familjens gäst. Vid budet om den lika lärde som charmerande Bo Almqvists bortgång citerar man gärna de bekanta orden i Hamlet V:2: ”There cracked a noble heart”, eller i den hagbergska versionen, helst framsagd på vacker värmländska: ”Där brast ett ädelt hjärta.”

Fem år efter Bo Almqvists bortgång gav hans hustru Eilis, känd som författare både under pseudonymen Elizabeth O´Hara och under sitt iriska namn Éilís Ní Dhuibhne, ut boken Twelve Thousand Days, med undertiteln A Memoir of Love and Loss, det var så länge hon och Bo Almqvist fick tillsammans. Det är en gripande bok. Tommy Olofsson som nog träffade dem fler gånger än jag recenserade boken sakkunnigt och införstått i Axess 2019, under rubriken ”Scener ur ett lyckligt äktenskap” (till skillnad mot Ingmar Bergmans eller August Strindbergs). På YouTube finns en hörvärd timslång intervju med henne. Vid ett av mina besök hos dem i Dublin såg hon till att jag kom med på en boklansering i den irländska författarföreningens vackra lokaler, vid ett annat visade hon enbart för mig den stora utställning om William Butler Yates som hon kurerat på nationalmuseet där.

På baksidan av boken om hennes tolv tusen dagar samman med Bo Almqvist citeras några ord om henne i en recension av Edna O´Brien i Observer: ”Her prose shimmers like poetry”, och en annan recensent i Irish Times: ”Like Alice Munro, Ní Dhuibne is a funny, original and brave chronicler of lives of women” – båda åsikterna har täckning. Jag får se till att läsa på nytt novellerna i the pale gold of alaska and other stories, och the dancers dancing som jag fick med en vänlig dedikation (i vissa boktitlar avstår hon från stora bokstäver, likt de fem unga här hemma mot slutet av tjugotalet). Den tryckta tillägnan är till Bo och deras båda söner, den äldre av dem ett slag anställd vid irländska ambassaden i Stockholm. På omslaget citeras ett uppskattande omdöme från Books Ireland: ”Ní Dhuibhne has a great way of mixing and merging the realistic with something otherworldly, like crossing an Alice Munro or an Anne Tyler with an Angela Carter or a Jeanette Winterson.”

Ivo Holmqvist