Några danska minnen
Några danska minnen, med anledning av ett par bilder på Karen Blixen.
Se här ett par anslående bilder på Karen Blixen. Passet som utfärdats av Politikontoret i Hørsholm – en kommun norr om Köpenhamn, dit sorterades uppenbarligen Rungstedlund – finns förvarat i en låda i Blixensamlingen som Rungstedlundfonden deponerat på Det kgl. Bibliotek. Särskilt uppslagsrik och nyanserad i sin beskrivning har utfärdaren inte varit: ögonfärgen är brun, brune, brown, braun, men det är också de särskilda signalementen, vad som nu kan menas med det. Och håret är middel, moyen, middle, mittel – vad är ett medelhår? inte för långt, inte för kort? Inte undra på att passet korsats över med rödpenna, fast det skedde kanske när tiden hade löpt ut. Jag kan tänka mig att det skrevs ut ungefär 1935 då Karen Blixen fyllde femtio.
Den vänstra skarpare bilden är också det ett passfoto fast taget någon gång under afrikaåren 1914-1931. Där kan man ana att ögonen är bruna. Det återfinns på omslaget till Den främmande förförerskan (Makadams förlag 2013) där jag samlade svenska synpunkter på henne – titeln är ett citat från Olof Lagercrantz. Till mest nytta i boken är nog den tjugofemsidiga bibliografin ”Karen Blixen, Sverige och svenskarna” som Aage Jørgensen och jag ställde samman. Ibland när jag kör över bron och längs Kystvejen upp till Louisiana (nu senast till den fantastiska utställningen Det kolde øje, om Tyskland under Weimartiden) passar jag på att titta inom Karen Blixen-muséet i Rungstedlund och se om boken finns till salu – jodå, det gör den. Senast när damen i kassan fick veta att jag skrivit den gav hon mig prompt gratis inträde, det var vänligt.
Turbanen väcker ett minne som blamageguden (som den hyperkänslige Birger Sjöberg skrev om i sin roman Kvartetten som sprängdes) inte tillåtit mig att glömma på de sjuttio år som gått sedan dess: på femtiotalet åkte vi ganska regelbundet till Köpenhamn. Min mors moster bodde på slutet av Peder Bangsvej varifrån det bara var en kort promenad till Damhussøen som är lagom stor att vandra runt. Det var ett riktigt storstadsäventyr för den som kom från småstaden Eslöv med ett konstant invånarantal på åttatusen. Man tog färjan Malmöhus – på sin tid Nordeuropas elegantaste, liksom stadsteater i Malmö från 1944 var det i sitt slag – till Frihavnen i Köpenhamn. Där gick man sedan på ett åldrigt tåg draget av ånglok. Lukten av kolstybb och rök blandades med den från pegamoidsätena och läderstropparna i kupén. Och så ångade man in på Hovedbanegaarden och vandrade den korta sträckan upp till Rådhuspladsen.
Därifrån utgick linje fjortons spårvagn. Den var av trä och gnisslade och krängde, och på vägen ut till slutstationens vändplats just ovanför nr 248 passerade man bland annat KB-hallens sportpalats som när det byggdes var ett under av ingenjörskonst, med ett stort frispann i betongbågarna. Biljettkontrollören drog i ett snöre längs taket i släpvagnen så att det plingade och föraren med ett ryck kunde sätta igång igen när folk hade hunnit gå av eller på. Om jag minns rätt hade han en lucka i golvet så att han kunde sticka ner en järnstång och lägga om växlarna. Bilarna som på nummerskylten hade en vit hand med ett öga (varför det?) var färre än nu, och cyklisterna då som nu många. Och de svarta cyklarna (annan färg fanns inte på dem) hade förresten halva bakskärmen vitmålad – ett minne efter ockupationsårens mörkläggning?
Släpvagn heter bivogn på danska, det visste jag eftersom två populära gubbar på film hette Fyrtårnet og Bivognen, en dansk variant av Helan och Halvan: den ene var lång, den andre hängde med. De filmerna kunde man se på bion i ena hörnet av Hovedbanegaarden som det var lätt att hitta till eftersom det stod KINO med stora neonbokstäver ovanför. Därinne satt folk och bolmade på cigarrer och cerutter, damer lika väl som herrar. Rökridån låg tätare än dimman över Lützen, men det hindrade en inte att se filmen på vita duken, och om man råkade få hosta av röken kunde man ta en GaJol, danskarnas svar på Läkerol. För övrigt heter en socialrealistisk roman från trettiotalet Der sidder en Mand i en Sporvogn – det var det många som gjorde. Det är länge sedan jag läste den, men den var bra, skriven av Mogens Klitgaard som dog ung just efter kriget som han delvis tillbragt i Sverige som flykting.
Nå, till saken: i köpenhamnsresorna ingick ofta ett besök på Illum och Magasin du Nord, två varuhus där den stora världen fläktade. Det förra var möjligen aningen finare än det senare. På Illum företog Dronning Ingrid sina inköp, på Magasin hennes dotter Margrethe, påstods det. Magasin, granne med Hotel d´Angleterres krokanfasad där tyskarnas kommando hade hållit till under de fem onda åren har sin huvudingång ut mot Kongens Nytorv. Daells varuhus i latinerkvarteren vid universitetet med rimligare priser är borta sedan länge, liksom Den permanente i närheten av Hovedbanegaarden och Tivoli. Där kunde man beundra det nyaste i dansk möbelkonst, oftast i teak: stolar och bord som numera är värda en förmögenhet. Men Illums Bolighus som finns kvar vid Storkespringvandet på Højbro Plads längs Strøget, nära statyn av stadens grundare Absalon, är minst lika välbesökt nu som då.
Till Magasin och kanske också på Illum gick man in i en svängdörr, indelad i fyra cirkelsegment. En sådan hade jag som kom från småstaden aldrig sett, lika lite som en rulltrappa, och jag klämde mig in i samma trånga fjärdedel som en imposant köpenhamnsk dame. Säkert var hon pälsklädd och kraftigt parfymdoftande, det brukade de vara. Jag trampade henne klumpigt i bakhasorna och blev så effektivt utskälld att jag genast bibragtes vanligt folkvett. Efter den betan har jag aldrig delat svängdörr med någon, allra minst en fin dansk dame… Och hon hade turban, liksom Karen Blixen på passfotot. Sedan dess håller jag mig på min kant när jag råkar se sådana.
PS: När en av de största och mest inflytelserika danska möbelformgivarna gick ur tiden i februari 2007 nära nittiotre år gammal skrev jag denna nekrolog på Svenska Dagbladets familjesida:
Lunningpriset till framstående formgivare i Norden fick en flygande start när det instiftades 1951, tack vare de båda första pristagarna. Den ene var glaskonstnären Tapio Wirkkala, den andre Hans J. Wegner, redan då berömd för sina stolar. Hans far hade varit skomakare i Sønderjyllands gränstrakter, och respekten för hantverket satt i hos sonen som sattes i snickarlära redan som fjortonåring. Yrkeskickligheten förenades med en livslång kärlek till trä hos Wegner, den siste i raden av Danmarks stora möbelarkitekter. Under och efter kriget samarbetade han med Arne Jacobsen som såg till att Wegner inredde hans Rådhus i Århus, och på femtiotalet med Børge Mogensen i det kooperativa FDB – de båda blev vänner redan på Kunsthåndværkerskolen i Köpenhamn. Av Wegners över femhundra möbelritningar kom ett hundratal i produktion, och många blev snabbt klassiker som var både stilrena och påfallande bekväma. Påfågelstolen varierar Windsor, medan Thonets böjträ och traditionell kinesisk formgivning kan anas i Y-stolen och ”den runde stol” som blev hans genombrott i USA. CBS köpte in åtta av dem för tv-studion där Kennedy valspurtade mot Nixon 1960 – den blev sedan känd som ”The Chair”. Dyra prototyper kom efter hand i allt större serier. Av Y-stolen tillverkas numera 17.000 om året varav en fjärdedel går på export till Japan där det finns ett Wegner-museum, ett annat finns i hemstaden Tønder. Hans finurliga trebenta ”Jakkens hvile” kombinerar stol och herrbetjänt: ryggöverstycket är en galge för kavajen, på den uppfällda sitsen hänger man nypressade byxor. Den beställningen till ett nybyggt köpenhamnshotell 1953 tillverkas fortfarande liksom mycket annat av den forne snickarlärlingen Hans J. Wegner, han som kunde allt från grunden: ”Form follows function”. Nu har också han lämnat hyvelbänk och ritbord – han var född 1914.
Om en av hans svenska kolleger skrev jag denna uppslagsartikel, för The Encyklopedia of Scandinavian Culture som var ett storstilat projekt på många hundra dubbelspaltiga sidor som planerades av skandinavisterna på University College i London men som aldrig kom i tryck: förläggaren fick kalla fötter och hoppade av:
Mathsson, Bruno, born in Värnamo (south Sweden), died in 1988. Furniture designer and architect. Descending from four generations of cabinet-makers, Bruno Mathsson spent his apprenticeship in his father´s furniture factory. He taught himself design and architecture from books borrowed from the Gothenburg Röhsska art and craft museum. His experiments with laminated wood, concurrent with Alvar Aalto´s, were inspired by the functionalism of the 1930 Stockholm exhibition. His 1936 display at Röhsska was a great success, repeated at the World Fair Exposition in Paris the following year, at the opening of the New York Museum of Modern Art in 1939 and the San Francisco Fair the same year. Travels in the United States in the 1940s, where he met Eames, Gropius and Lloyd-Wright, resulted in a series of open-plan villas with triple-glazing walls, very advanced at the time. His chairs and tables, admired as modern classics in Scandinavia, the United States and Japan, are still in production.
Ivo Holmqvist