Philip Sandbloms Skapande och sjukdom

Den schweiziske symbolisten Arnold Böcklins målning Dödens ö hängde i många hem kring sekelskiftet 1900, också i Sverige. Bland annat gjorde den det hos mina morföräldrar. Jag blev ofta stående framför den i stilla begrundan: en liten båt glider fram över vattnet mot en ö med många klippor och tuktade träd. Det är mycket vackert och rofyllt. Den döde står i sin vita svepning i båten, allt är lugnt och avklarat. Här är ingen larmande Charon som hos Bellman, han som tutar i luren när han tar sig och andra över floden Styx till dödsriket.

Det är intressant att jämföra Böcklins Dödens ö med den teckning av Paul Klee som finns på omslaget till den nya upplagan av Philip Sandbloms klassiska Skapande och sjukdom. Hur lidande påverkar litteratur, konst och musik (Makadams förlag). Hos Klee stakar någon fram båten, närmast en kanot. Framför honom ligger den döende. Det är sällsamt suggestivt och kan påminna om primitiv konst. Det är en självbiografisk bild: Sandblom förklarar att Klee i fyrtioårsåldern drabbades av den obotliga och dödliga sjukdomen sklerodermi: musklerna under huden skrumpnade, därav den nästan rudimentära linjeföringen.

Efter en inledning om sambandet mellan sjukdom och skapande diskuterar Philip Sandblom i olika kapitel konstnärer som lidit av neuroser och sinnessjukdomar (bland dem Van Gogh), missbildningar (Toulouse-Lautrecs klumpfot), synrubbningar (El Grecos påstådda stigmatism), och hörselhallucinationer (de åldrade Beethoven och Gabriel Fauré), svår smärta (Frida Kahlo), tuberkulos (Tjechov, Beardsley, D.H. Lawrence, Harriet Löwenhjelm och andra), den blödarsjuke Ivar Arosenius, den giktbrutne Matisse som Sandblom träffade och intervjuade, och många andra och mycket annat. Det är alltigenom fascinerande, det tyckte jag redan när jag läste boken första gången för många år sedan.

Författarens dedikation har funnits i alla utgåvorna, också nu: ”Till Grace. Min innerligt älskade sedan 1932 i Nationalmuseum.” De fick över sjuttio år tillsammans, en nåd. Philip Sandblom avled 2001, nittioåtta år gammal, när han tog ett felsteg i en trappa i Schweiz där de sedan länge bodde. Dagen efter skulle de ha tagit flyget för att vara med på något studentikost i Lund. Jag minns honom från det slutande sextiotalets Lund där han som universitetets rektor var snabb på cykel. Han var ett återkommande inslag i stadsbilden, liksom senare universitetsdirektören Sverker Oredsson som nog var ännu snabbare. Av Håkan Westlings biografiska essä får man på några festliga sidor veta att Philip Sandblom friade till den amerikanska bankirdottern Grace Schaefer (han var själv delvis uppvuxen i USA) genast de träffats, och att hon lika snabbt svarade ja.

Lika intressant men mindre rolig är en episod när Sandblom uppvaktades på sitt tjänsterum av några radikala rödskägg. Det var det studentradikala året 1968 mitt under universitetets trehundraårsjubileum, när han hade mycket annat att tänka på. Hans milda ironi var bortkastad på dem. De hörde kanske till gruppen som brände sina studentmössor samman med den amerikanska flaggan – sådant hade vi inte tid med, vi tenterade våra kurser, blev klara med våra examina, och gav oss sedan ut i världen långt bortom Lund. Man får också en bra uppfattning om Philip Sandblom i samtalet från 1989 mellan honom och konstvetaren Margareth Wijk som finns på nätet, som ett av hennes många möten med akademiska lundensare. Ibland blir det nästan alltför konciliant, så långt från skjutjärnsjournalistik som man kan komma

Boken skrevs från början på engelska och kom i sin första upplaga 1983 som Creativity and Disease. Sedan dess har följt ytterligare arton på engelska, spanska och svenska. Medicinprofessorn Rita Charon (!) på Columbia University har skrivit den uppskattande baksidestexten där hon kallar boken ”en fördjupande och vägvisande förståelse för lidandets och hälsans existentiella natur.” Den skicklige Johan Laserna har stått för bokens formgivning och överdådiga illustrationer. Särskilt intressant är seniorprofessorn Anders Palms nyskrivna och mycket sakkunniga förord som avslutas med hans tack till både medicinska fakulteten och till Birgit Rausings Centrum för Medicinsk Humaniora i Lund som kommit till på hans initiativ:

”Som emeritus fick Philip Sandblom efterhand större möjligheter att fördjupa sitt vetenskapliga intresse för olika sjukdomars inverkan på konstnärligt skapande i varierande estetiska genrer. Som passionerad konstsamlare i par med Grace stod han bildkonsten bokstavligen närmast, men med åren kom litteraturen och musiken att spela en likvärdig roll. Repertoaren av belysande exempel, både vad gäller panoramat av sjukdomar och skiftande estetiska uttrycksformer, vidgades år från år, genomgående med mästerskapet som konstnärskapens kvalitetsstämpel. I varje enskilt fall, det rör sig slutligen om 140 olika konstnärer, har Sandblom lämnat sitt unika bidrag till konsthistorien, litteraturhistorien, musikhistorien.”

Och så ett personligt PS:

En av de intressantaste naivistiska målningarna här i landet finns på Moderna Museet: Hilding Linnqvists ”Sjukhussal II”. Sammanfattningen på museets hemsida (där man också kan se den) är koncis:

”Det är blå skymning utanför sjukhussalens fönster. Interiören lyses upp av vita rockar, stärkta lakan och de två kakelugnarna i fonden. En distinkt doft av sjukdom och desinfektionsmedel svävar över scenen, men den balanseras av den lilla vasen med liljekonvaljer till höger i bild. De allvarsamma läkarna och sjuksköterskorna utför närmast högtidligt sina sysslor. Tystnad råder. Målningen är en minnesbild från då Hilding Linnqvist drabbades av en hjärnhinneinflammation och vårdades på Sabbatsbergs sjukhus. Kompositionen och sättet som gestalterna är skildrade på, för tankarna till medeltida kyrkomåleri och folkkonst. Det var en viktig inspirationskälla för naivisterna.”

Den ingick i Grace och Philip Sandbloms donation 1970 till museet. Jag har ett särskilt skäl att komma ihåg honom och vara honom tacksam. Han räddade livet på mig. På Kristi himmelfärdsdagen 1956, jag hade fyllt tolv ett par veckor tidigare, fick jag våldsamt och outhärdligt ont i magen. Vår vänlige provinsialläkare (varför rationaliserade man, mot bättre vetande, bort den yrkeskåren?) kom snabbt och konstaterade en brusten blindtarm. Jag kördes med taxi de sjutton kilometerna in till Lund, en lyx vi varken förr eller senare kostat på oss, och togs i ilfart in på akuten där man genast sövde ner mig. Av Philip Sandbloms operation var jag förstås inte medveten, men jag minns hans vänlighet vid sjuksängen efteråt. De följande veckorna var tradiga, i en sal på lasarettet.

Där var det inte olikt Hilding Linnqvists målning: linoleumgolv, strama sjuksystrar i stärkta uniformer som inte slösade med sina känslor (jag var nog äldst på den barnavdelningen), lukterna. Tillfrisknandet tog lång tid, bland annat blev det problem med metallagrafferna, och ärret fanns länge kvar. Jag slapp skolan terminen ut. – Hilding Linnqvist ritade också ett vackert ex libris åt Philip Sandblom, med både sand och en blomma.

Ivo Holmqvist