Köpenhamn, Bryssel, Amsterdam – om Cobra och om Hugo Claus
On 8 November 1948 five painters from Denmark, Belgium and the Netherlands met at the Café Notre Dame in Paris where they signed a manifesto that marked the start of the Cobra movement, or more precisely CoBrA. The acronym is made up of the initials of the capitals of their respective countries, relatively recently liberated after a five-year occupation. The members remained critical of the Cold War ideologies. The impact of Cobra was more lasting than its brief existence. By common consent this fairly loose association was dissolved in 1951. During its lifetime an eponymous periodical was published and two extensive exhibitions were launched, in Amsterdam in 1949 and in Liège in 1951. One of the group’s founders, the Belgian poet Christian Dotremont, compared the joint transnational efforts of the Cobra group to:
“going on a train journey. You fall asleep, you wake up. You don´t know whether you´ve just passed Copenhagen, Brussels or Amsterdam.”
In addition to its continental members, of whom the Dutchman Karel Appel and the Belgians Pierre Alechinsky and Hugo Claus became the best known, many Danes and a few Swedes took part. Asger Jorn from Denmark was among the original five signatories. He was later joined by several compatriots, among them Ejler Bille, Sonia Ferlov Mancoba and her husband Ernest Mancoba, Henry Heerup, Egill Jacobsen, Jørgen Nash and Carl-Henning Pedersen, and the Swedes Max Walter Svanberg and Anders Österlin.
Cobra aimed to ‘liberate art from the norm and style of Western culture’, a goal that was to be attained by spontaneous and uninhibited creativity harking back to primitive art. Continental colleagues such as Klee, Miró and Jean Dubuffet were inspirational for the Cobra paintings, which were sometimes produced at great speed. They are frequently abstract and usually in bright colours, reminiscent of naïve art or that of children, and often including crude or distorted human forms. The abstract expressionism of Cobra continued in the Mouvement International pour un Bauhaus Imaginiste, 1953-57.
—–
Belgien är en ung statsbildning tvärs över språkliga, religiösa och etniska gränser och därmed ett land fyllt av motsättningar och ytterligheter. Flamländaren Hugo Claus, född 1929 i Brygge men uppvuxen i södra Belgien, intervjuades i Sveriges Radio 1992 när hans största verk, Belgiens sorg, just hade kommit ut hos Bonniers. Han kom bland annat in på de belgiska författarnas villkor. De franskspråkiga av dem orienterar sig söderut och vill hellre bli lästa i Paris än i Bryssel, så som skedde med Simenon och Marguerite Yourcenar. De flamländska riktar blickarna norrut, med en större avsättning bland holländarna på andra sidan gränsen, som hände med Marnix Gijsen, Louis Paul Boon, Harry Mulisch… I de nordliga gränstrakterna är lojaliteterna ofta andra än bland fransktalande söderut, framhöll han apropå de flamländska hemmafascister som befolkar hans roman Förintelsen. Sådana figurer dyker också upp i den väldiga Belgiens sorg. När man läser den går man in i en värld som man slukas upp av, en textmassa på över 650 sidor, med snabba skiften i berättarperspektiv och en kör av skilda röster, skriven med en enorm energi. Per Holmer gjorde ett magnifikt arbete när han överflyttade romanen till svenska.
Hugo Claus var en gigant, i kraft av sin väldiga produktion inom många genrer (omkring 150 publicerade verk), med debut redan 1948. Han var poet och dramatiker, filmregissör och grafiker – en gång medlem av den modernistiska målargruppen Cobra (akronymen för de tre huvudstäder där den varit verksam, Köpenhamn-Bryssel-Amsterdam). Han skrev en lång rad romaner och noveller men också poesi och dramatik, och brukade liksom Boon och Mulisch nämnas i Nobelprissammanhang. Som dramatiker tog han till en början intryck av Artauds grymma teater, och gick senare hårt åt belgisk rovdrift i Kongo i Het leven en de werken van Leopold II (1970). Hans samlingsverk Gedichten 1948-2004 är en mastodont på 1400 sidor. Den första diktsamlingen, Oostakkerse gedichten från 1955 finns på svenska, och femtio år senare översatte den mångkunnige John Irons ett urval av Claus dikter till engelska, Greetings. Hugo Claus var också själv en flitig översättare, och duktig på ett internt återbruk av egna verk i en växling mellan genrer.
I Sverige blev han känd nästan enbart för sina romaner. Svärdfisken är en förtätad historia om den säregne pojken Maarten som sett alltför många Clint Eastwood-filmer för att det ska vara nyttigt för hans syn på omvärlden. Han hamnar i kläm mellan föräldrar och religiösa fanatiker som är fyllda av giftig antisemitism. Maarten har en andlig anförvant i den breda bildningsromanen Belgiens sorg, i den försigkomne elvaåringen Louis Seynaeve som går i klosterskola där han stöter sig med de bigotta. Inte underligt att Hugo Claus, som hade ett gott öga till inskränkt nationalism, fördomar och trångsyn, ofta var illa sedd bland de ultrakonservativa anhängarna av det högernationella Vlaamse Blok.
Boken myllrar av bisarra figurer på ett sätt som kan påminna om Günter Grass Blecktrumman. I bägge utspelar sig en stor del av handlingen under andra världskriget, när de svältfödda gossarna i klostrets internatskola hos Claus dreglar över filmtidningars lättklädda filmstjärnor från USA. På slutet har man hunnit en tid bortom freden. Då har de tyska ockupanterna bytts ut mot amerikanska, något som kvittar de småborgerliga belgarna lika. De smarta i småstaden Walle förstår att anpassa sig efter växlande konjunkturer. Man skvallrar och smågrälar över matbordet. Louis pappa som har ett tryckeri går tjänstvilligt tyskarnas ärenden, och mamman blir glad när en tysk industriman uppvaktar henne. Och Louis iakttar och blir ett minnesgott vittne, liksom den kortvuxne Oskar hos Günter Grass, han som har förmågan att med sitt illande skrik kunna spräcka glas. Det är en krigs- och tidsskildring ur grodperspektiv, tidens händelser som de tedde sig från vanligt folks horisont, utan särskild överblick och utan facit i hand. Hugo Claus låter en störtflod av samtal flyta förbi, korta episoder som sammantagna bildar en gobeläng, ett panorama, en fresk. Det är lätt att associera till inhemska målare som Hieronymus Bosch eller James Ensor i Oostende vars groteska Kristi intåg i Bryssel återges på omslaget till försvenskningen.
Alltså bitar av både en belgisk och en universell verklighet. Så här enfaldiga, snackesaliga och småskurna men också lika vardagskloka, hederliga och ömhjärtade är människor var de än råkar finnas, i Flandern eller på mycket närmre håll. Hugo Claus lånar obehindrat Louis ögon men överger perspektivet redan på följande rad och blir en allvetande berättare, i halsbrytande skickliga narrativa växlingar. Kanske var denna roman om Belgien i krig och fred delvis en förtäckt självbiografi, en vindlande berättelse om anpasslingar och kollaboratörer men också om en pojke som på slutet börjar förverkliga sina författardrömmar: ”Jaha, ser man på. En flamländsk Rimbaud.”
Hugo Claus hann alltså med mycket under sina nära åttio år. På sjuttiotalet sammanlevde han och fick en son med Sylvia Kristel, hon som spelade Emanuelle i en lång rad mjukporrfilmer, och var gift både före och efter det. Mot slutet drabbades han av alzheimer och valde att få sitt liv avslutat på en självmordsklinik den 19 mars 2008. Ett drygt dussin av hans böcker har kommit på svenska, mest romaner men också dikter och dramatik. Något är utgivet på ellerströms men det allra mesta på Bonniers, ofta i Panache-serien. De båda sista berättelser som Hugo Claus skrev försvenskades, som nästan allt annat av den mycket erfarne Per Holmer.
Sista bädden och En vandring i sömnen gavs ut av Marcus Sandekjer på malexis förlag, med stöd från den flamländska litteraturfonden. I dessa båda kortromaner eller långnoveller händer mycket, och ruggigheterna duggar tätt. Den första berör en förtryckt hemmadotter, en pianist, som gör uppror och lever ut sina lesbiska begär under en resa som slutar blodigt, allt berättat i ett långt brev till modern som hon redan på andra sidan skickar en bok: ”Boken var inget vidare, men den passade som handsken. Den handlade om Joan Crawfords förfärande relationer till modern. Om dig och mig. Mommy Dearest löd titeln.” Var och en som läst den boken (och sett filmen, med en ganska övertygande Faye Dunaway) vet att det är Joan Crawfords adopterade dotter Christina som skrivit den och filmstjärnan själv som är förfärlig.
Men den poetiska friheten unnar man Hugo Claus, det passar bättre med hans intrig på det här viset. Vissa sidor av historien är rejält obehagliga, inte alldeles olikt Elfriede Jelineks lätt äcklande Pianolärarinnan. Och i den följande berättelsen handlar det bland annat om bisarra sexorgier i ett isolerat miljonärspalats på landet utanför Gent, en lite råare och groteskare variant av pseudonymen Pauline Réages klassiska Historien om O, med de goda borgarna dolda bakom masker som hos James Ensor. Det intressantaste är den tilltagande tankspriddheten och glömskan hos huvudpersonen-konsthandlarens som snubblar på orden, som om Hugo Claus när han skrev de sidorna kunde förutse vad som skulle komma att drabba honom, afasin orsakad av alzheimersjukdomen som han alltså valde att inte leva med.
I ett appendix lät Marcus Sandekjer trycka sin intervju med Per Holmer där de diskuterade Belgiens särart, den svårartade byråkratin, splittringen mellan Flandern och Vallonien, den tilltrasslade språkfrågan, betydelsen av städerna Gent och Oostende för författarskapet, och vidare Claus personlighet, hans språk vars stiliserade västflandriska dialekt inte alltid är lätt att översätta, och hans tilltagande sjukdom. Crister Enander som träffade Hugo Claus på bokmässan i Göteborg några år före slutet skrev intressant om mötet i en essä som påpassligt publicerades på Tidningen Kulturen 2008, tre dagar efter Hugo Claus död på kliniken i Antwerpen, och i samma forum recenserade Johan Hammarström i september 2006 Oostakkerdikterna. Dessvärre finns Tidningen Kulturen inte längre i cyberrymden.
Ivo Holmqvist