Läkartidningen intervjuar Johanna Sand

Varför skriver du poesi?

– Jag har alltid uppskattat att läsa poesi. Jag fick »Min nya skattkammare« när jag var sju och en poesibok när jag konfirmerades – man kan säga att jag är uppvuxen med språk och poesi. Just rim och vers har jag alltid gillat, detta med att man med vackra konstruktioner får ihop ord och betydelse. Jag lärde mig tidigt många texter utantill också. Men jag har inte haft några författar- eller poetambitioner, jag var 42 när jag först skrev något själv på ett mer seriöst sätt.

Hur kom det sig att du började skriva då?

– Jag var ute och gick en höstpromenad, det var en sådan där fantastisk krispig höstdag med blå himmel och röda löv och jag fick en mening i huvudet: »Så vackert det är med hösten ändå.« Så jag gick omkring och skrev på min telefon i en och en halv timme. Då skrev jag den första dikten, och sedan fick jag vågor av inspiration under något års tid – en promenad ibland, en dikt ibland. Nästan hela boken har jag skrivit på telefonen – det är ju ett ganska oromantiskt sätt att skriva dikter egentligen!”

Läs hela intervjun i Läkartidningen

Läs mer om Johanna Sand