Lennart Nyblom: Högt spel i Mazzaro (Rabén & Sjögren, 1951).
Häromdagen råkade jag hamna en trappa upp på Stadsbiblioteket i Malmö, framför hyllorna med idrottslitteratur. Jag blev imponerad av mångfalden, inte bara (men mycket) av alla böcker om fotboll, särskilt förstås om Zlatan Ibrahimović. Men det är inget nytt fenomen, det är en litteraturart som hängt med länge: ”En timme försenad startade bussen med en fasansfull knyck och rullade snart ut över den romerska campagnan. Det osade bensin och skramlet var öronbedövande. En präst på sätet framför oss läste högt ur sin bönbok. Barn skrek, och den italienska familjens vackra dotter hade redan hunnit bli bussjuk.[…] Sonen i familjen började tala fotboll och undrade varifrån vi närmast kom. Vi svarade att vi kom från Sverige – Svezia. – Aha, spelar ni fotboll i Suez? Det trodde jag bara var en kanal! Vi nämnde namn som Liedholm, Nordahl och Gren för honom, men inte ens dessa kände han till. Pojken var som en vilde fast han annars såg snäll ut.”
Bröderna Mac och Christer vet mer om svensk femtiotalsfotboll än den illa informerade italienaren. Men det skulle inte dröja länge innan Grenoli var en välkänd trio inte bara här hemma utan också i Italien (historien om Gunnar Gren, Gunnar Nordahl och Nisse Liedholm och deras framgångar i klubben AC Milan läser man lättast i Eva af Geijerstams bok Grenoli – ett fotbollsäventyr, från 1999). Det är inte riktigt sjuttio år sedan jag förra gången läste Högt spel i Mazzaro, men bra nära. Jag minns den fortfarande så väl att jag redan innan jag kom till de rafflande sista sidorna visste vem skurken var, och hur äventyret för Mac och Christer slutade. Den är en fortfarande bra berättelse, med Hans Arnolds suggestiva svartvita illustrationer – märkligt att den aldrig trycktes på nytt. Några år senare kom Nacka Skoglunds medryckande memoarer En miljon för en klackspark som säkert var spökskrivna. Av dem minns jag mest att hans italienska hustru fick en nerzpäls, eller kanske var det nutria, medan pengarna flödande in. När de sedan sinade var det inte lika roligt.
Den som det gick bäst för i trion Grenoli var nog Nisse Liedholm som blev kvar i Italien och blev framgångsrik inte bara inom fotbollen utan också som vinodlare. En fotbollskarriär hoppas de båda bröderna på när de av en slump lockas ner till ett landsortslag långt söder om Neapel, närapå i gärdsgårdsserien. Ett tag går det bra, sedan sämre. Den sista matchen förlorar de mot proffs från Milano med 0-22. Men det handlar inte bara om fotboll. Vi får glimtar av Europa som det såg ut några få år efter kriget. De flyger ner. När molnen hindrar planet att mellanlanda i Köpenhamn fortsätter man: ”Efter några timmar var vi framme i Frankfurt am Main och såg en skymt av Rhen och sönderbombade hus.” Och så fortsätter man via Genève till Italien.
”Jag hade föreställt mig hela Rom fullt av vita marmorbyggnader med pelare framför. Vi såg bara ett sådant hus och det var byggt 1913 till Victor Emanuels ära. Jag tyckte det var Roms snyggaste byggnad men Christer säger att jag kommer att få en annan uppfattning om dom här sakerna när jag blir äldre. Då gillar man små och smutsiga hus, påstod han. När smuts blir tillräckligt gammal kallas det patina och är kolossalt fin.” Vi får veta mycket om italiensk mat som den gången hade det oätnas behag: spaghetti, canelloni, antipasto, pollo arosto: ”Christer och jag drack var sin flaska Pellegrino men de andra blandade vin och vatten”
Och händelser i det nyss avslutade kriget glimtar förbi. Bussen söderut passerar Monte Cassino ”med dess sönderskjutna kloster”. Man far fram på autostrador – det skulle dröja ännu några år innan vi fick sådana härhemma – och på slingriga bergsvägar med vespa. De andra i fotbollslaget är fattiga ynglingar. Några av dem har suttit i fängelse utan att vara särskilt kriminella: ”Tre månader för stöld. Vad skulle jag göra? Vi hade inga pengar till hyran. Pappa blev sjuk under ökenkriget…- Jag brukade stjäla bagage för turisterna på Capri, sade den smale vänlige Amerigo. Mina föräldrar var fiskare i Salerno och dom blev dödade vid den allierade landstigningen…” Inte sällan kommer man att tänka på Eric Linklaters Soldat Angelo som kom på svenska fem år före Lennart Nybloms bok.
När bröderna med nöd och näppe räddar sig undan ett dramatiskt vulkanutbrott kände nog en hel del av bokens läsare igen sig, i alla fall om de hade åldern inne att gå på barnförbjudna filmer: Roberto Rosselinis Stromboli, med Ingrid Bergman, var bara ett år gammal när Högt spel i Mazzaro kom. Andra naturkatastrofer kommenteras också i boken, fast mer i förbigående: ”I Messina passerade vi husruiner och jag frågade tränaren om det var bombernas verk men han svarade att det var spår efter jordbävningen i början på seklet då tusentals människor omkom. Syditalien är fattigt och ännu har man inte haft råd att reparera allt.” En enda gång nämns den störtade diktatorn vid namn: ”På tvåans växel flög vi uppför stigen som Mussolini en gång byggt.” Lennart Nyblom avstod från de efterhängsna klichéerna att Il Duce fick tågen att gå i tid och malarian att ge med sig när de pontinska träsken dikades ut.
Hans Rabén var länge lyckosam med sitt förlag, särskilt sedan Astrid Lindgren knutits till det. På insidan av bakre pärmen finns en lista på trettiofem av deras ungdomsböcker, med många kända titlar: tre i Åke Holmbergs serie om Ture Sventon, och hans spännande spökhistoria Skuggornas hus; S. Ingvars Alla tiders Joje där jag mest minns Poul Ströyers illustrationer, Erich Kästners Emil och detektiverna, två i Astrid Lindgrens serie om Mästerdetektiven Blomkvist (i en annan av hennes böcker drömmer Katis fästman om en fotbollskarriär i Italien), finlandsvensken Kai Söderhjelms historiska roman Rid mot nordväst, och två mycket lästa böcker av Edith Unnerstad: Kastrullresan och Nu seglar Pip-Larsson. Med sina vita linneryggar var de lika lätta att känna igen som B. Wahlströms ungdomsböcker, de som var strikt uppdelade efter sina tänkta läsare: de med röda ryggar var flickböcker, de gröna pojkböcker – serien om tvillingdeckarna Klas och Göran och deras väluppfostrade kusin Hubert (med glasögon och fluga) blev efter hand mycket lång, liksom kapten W.E. Johns om flygaren Biggles.
Lennart Nyblom (1915-1994) vars föräldrar var journalister blev mycket känd och läst som kåsören Red Top. Han hade rött hår och rött skägg, fast Red i signaturen skulle kanske helst utläsas redaktör. Samman med bland andra Jan-Olof Olsson (Jolo), Barbro Alving (Bang) och Erik Lundegård (Eld) såg han till att Dagens Nyheters Namn- och nytt sida blev lagom lättsam. Och nästan varje dag fanns Thorvald Gahlins teckning på folk med spindelben åtföljda av kluriga aforismer. Dem levererade han i åratal från Göteborg där han bodde, till Stockholm reste han ogärna (han illustrerade också originalupplagan av Hjalmar Gullbergs diktsamling Ensamstående bildad herre). Lagom till jul kom hans häfte med årets bästa, Salon Gahlin, och Elds kåserier liksom Red Tops och Bangs hörde till de traditionella julklapparna, liksom Olle Carles som skrev i Expressen under pseudonymen Cello. Som mycket ung tyckte jag att flera av hans vitsiga boktitlar var höjden av kvickhet: Varför blommar inte hembiträdet? och Lätta tankar som lättat ankar. Mina pretentioner har tilltagit sedan dess.
I andra delen av sin krönika om Dagens Nyheter 1946-1989 skrev Karl Anders Adrup utförligt om gruppen som såg till att Namn och Nytt blev så bra, och Red Top fick dessutom egna sidor: ”I fyrtio år skrev han på sin Läsebok om Sverige. […] I byskolan hissade Fröken Lind varje morgon den blågula flaggan och frågade barnen vad de drömde om att bli som vuxna. När jag blir stor ska jag gräma mig, svarade lille Sven. Men jag ska bli journalist, ropade lille Edsel och viftade ned sin feta hand. Jag ska skriva så klatschigt om luftföroreningar och oljebrist att hela Byn får andtäppa och köldfrossa. Nej, kåsören var inte Edsel heller. Han var nog snarare farbror Anders i Byn. Han var fri-ställd och av-trubb-ad och gick på alla AMS-kurser som erbjöds. Själv gick kåsören mycket på kurser och lärde sig bl a vad strömmingsflundra heter på arabiska. En nyårsnatt blev han pensionär. Det kändes som att sluta plugget utan att behöva rycka in i lumpen, sa han. Han skulle aldrig mera skriva en artikel, lovade han och lyckades nästan hålla sitt löfte.”
Ivo Holmqvist