Harald Wägner: De löjliga familjerna (Albert Bonniers förlag 1913).
Elin Wägners tre år yngre bror Harald som var född 1885 avled redan 1925, i Paris där han var Aftonbladets korrespondent. Enligt läkarnas attest var det i maltafeber, orsakad av opastöriserad mjölk. Men det kan lika gärna ha varit, skriver Per Wirtén i Europa, ständigt detta Europa – Elin Wägners förlorade kärlek (2020) av något annat eftersom hans sista julmat på Svenska restaurangen i Paris var lite lutfisk, vismut och konjak. ”Vismut är ju en tungmetall. Lite efterforskningar avslöjar att den, innan penicillinet upptäcktes, maldes till ett medicinskt pulver som användes mot olika infektioner, leversjukdomar och nervösa besvär, Men också mot en av dåtidens mest fruktade sjukdomar – syfilis.”
I elva år hade han varit gift med Ellen Rydelius som översatte från ryskan och som blev en produktiv och framgångsrik författare av resehandböcker (om det kan man läsa i Carina Burmans underhållande Vi romantiska resenärer. Med Ellen Rydelius i Rom, 2016). De fick dottern Ria, långt senare känd för sitt speciella sätt att vifta adjö från TV-rutan. Med en annan kvinna fick Harald senare sonen Giovanni, född i Italien 1920 (oftare kallad Vanni): ”Det verkar inte som om någon av de ofrivilliga föräldrarna riktigt har förmåga att ta hand om barnet. Faster kommer att gripa in” skriver Ulrika Knutsson i Den besvärliga Elin Wägner som kom samma år som Per Wirténs bok.
I den citeras, apropå Elins, systern Esters (som var född 1883) och Svens uppväxt i lektorshemmet i Lund, några rader i De löjliga familjerna: ”Rektorn satte det halshuggna ägget i en kopp, tog lite salt ur karet, bredde en smörgås, allt i förvissning om att auditoriet väntade på honom och fortsatte så den avbrutna satsen: – Man måste vara sparsam även då man använder en sådan vara som salt.’ Enligt syster Ester var repliken om saltet autentisk.” Deras mor dog i barnsängsfeber efter Haralds födelse, och styvmodern var återhållsam med sina känslor – två halvsyskon föddes senare. Det var nog ingen rolig uppväxt.
Det är väl troligt att Lund fått släppa till en del av miljön i De löjliga familjerna som var Harald Wägners sjätte bok, av de nitton som han gav ut 1909-1925. Den andra var lundaromanen I templets skugga, med ett mycket vackert omslag med en stiliserad Lunds domkyrka. Han skrev också detektivhistorier. Några av dem utspelar sig under första världskriget (de hörde kanske till Jolos läsning när han senare skrev De tre från Haparanda och De tre mot Petrograd). Och 1919 rapporterade han Från det nya Tyskland där han bevittnat spartakistuppror och annat (jämsides med Aftonbladet var han utrikeskorrespondent för Dagens Nyheter 1910-23).
De löjliga familjerna (som är särskilt rolig om man är bekant med kortspelet) kan läsas på nätet tack vare Projekt Runeberg. Det är en mycket underhållande satir, om än aningen lång. I Borgestad härskar lugn och ordning, överheten regerar, underklassen och arbetarna lyder, i en nästan preussiskt wilhelminsk tukt och ordning (man kommer ibland att tänka på Heinrich Manns Undersåten och på skämtteckningarna i Simplicissimus. Som hos Sten Selander spelar folkskolekillarna kula på kyrkbacken och blir bortkörda av läroverksynglingarna. Lugn och ordning härskar: gamle polis Petterson ser till att allt går städat till: ”’Rysligt mycket kajor här i Tornet’- Man kunde väntat sig att han skulle ha sagt djävligt eller förbannat med kajor, men polis Pettersson var en gammaldags man, som trodde lika fullt och fast på Gud som på landshövdingen eller borgmästaren, och han svor sällan […] han hasade omkring på torget och var glad, ty det var torgdag och han visste, att det skulle bli tillfälle att häkta bönder senare på dagen, när de hunnit bli fulla.” Men han får förgäves sukta efter sabeln och hjälmen som maktens symboler.
En som svär är däremot en rabulistisk yngling som hoppar av gymnasiet strax före studentexamen: ”Köss mig på ansikte. Det är ljug alltihop som står i bibeln, det märker man väl. Förresten skall jag ta hyra och då skall jag supa var dag och kanske mörda. Och du skall ge dig fan på att jag inte tänker göra mig löjlig.” Tongångarna känns igen från Leon Larssons korta roman Samhällets fiende. Ur en ung arbetares utvecklingshistoria som kom storstrejksåret 1909. Skolan klarar han sig utan, som påpekas i ett av bokens många bon mots: ”Den moderna pedagogiken går ut på att lärjungarna skola bilda sig en individuell uppfattning om allting […] de skall naturligtvis bibringas en så vitt möjlig död minneskunskap. Det som står kvar, när den är glömd, kallas bildning”.
Och det förutsätts att läsarna har lyssnat någorlunda uppmärksamt på lektionerna i modermålet så att de kan ha roligt åt den pompöse rektorn när han citerar ”jag minns den ljuva tiden, säger Snoilsky!”
Men större plats i De löjliga familjerna tar småborgerlighetens intrigerande (några av samhällets stöttepelare ser till att en ny kyrkogård anläggs norr om staden, på vattensjuk mark – de tjänar en grov slant på det jobberiet). Och middagsbjudningarna avlöser varandra, i beskrivningar som är lika detaljerade som hos Piraten eller i Birger Sjöbergs Kvartetten som sprängdes. Och det sladdras över kaffekopparna.
En köpenhamnska med kanske tvivelaktigt rykte blir gift med en läroverkslärare (Piratens bokhandlarhustru är inte alldeles olik henne). Hennes danska repliker är perfekt återgivna. Det är tänkbart att Harald Wägner hade läst på hos den store danske satirikern och misantropen Gustav Wied. Kollegiet på stadens läroverk är en samlingspunkt (”Adjunkt Söderlund hade en fru som hette Siri, och själv kallades han Sirius. Så att då kan man förstå”), krogen på stadshotellet en annan, lokaltidningens redaktion en tredje (med en redaktionssekreterare ”som skrev vers 6:e november m. fl. festdagar och för övrigt vid bättre lik”).
Satiren av den ärkekonservativa småborgerligheten är inte sällan vass, särskilt när det skär sig mellan de olika generationerna. En fritänkande adjunkt som det går illa för har sina egna idéer:
”En god uppfostran är något av det skadligaste man kan råka ut för, då det ju alltid kan tänkas att den gör intryck på svaga hjärnor, som därigenom förledas att omfatta en mängd fördomar som hysas av medelålders personer. En rättvis och mild uppfostran gör barnet naturligtvis alldeles odugligt till livet, och det är mycket bättre att de få törna ihop med dess djävlighet redan från början. Livets egen uppfostran är mycket hårdhänt, men mycket nyttig”
Och det fortsätter: ”De flesta föräldrar är naturligtvis absolut ur stånd att verkligen förstå sina barn, så att det intresse de slösar på dem, vare sig de nu skämmer bort dem eller applicerar sin stränghet på dem, är absolut förslösat. Därtill kommer att de flesta föräldrar använda sina barn som en sorts moralisk slipsten för att vässa sin egen inskränkta snusmoral på. Ett grundläggande drag i människonaturen är en obotlig lust att moralisera, och det fordras en oerhörd karaktärsstyrka att motstå den, en egenskap som […] ytterst få besitta… Nu är ju barnen lämpligare än något annat att tillfredsställa denna lust på, och de tillfredsställer den också. Det är det som kallas uppfostran, och när föräldrarna har mättat denna lust äro de övertygade om att ha gjort en god gärning. Det kallas också föräldrakärlek. Om barnen inte låter sig mästras, bryr föräldrarna sig vanligen inte om dem. Därför är det tur för dem, som antingen inte få någon uppfostran alls eller också en dålig uppfostran.”
En arbetare tar sig själva av daga. Lokaltidningens vikarie skriver en kort notis, men den erfarne redaktören broderar ut det. Också på de raderna kommer man att tänka på Birger Sjöberg och hans erfarenheter från Stockholmstidningen och Helsingborgsposten. Och det upprepas längre fram i boken. En av sönerna till stadens stroppige major förälskar sig olyckligt och har svårt att finna någon mening med livet. Han omkommer vid en dammlucka, om av ovarsamhet eller med berått mod överlåts åt läsaren att avgöra. Fadern är hursomhelst snabb att rationalisera bort händelsen genom att tycka synd om sig själv: ”Så blev majoren så småningom riktigt vek om hjärtat vid tanken på sin egen förträfflighet.”
Korruption, intrigerande, småstadsskvaller, högfärdighet och nedlåtenhet: allt känns igen från Ibsen som mycket riktigt dyker upp på slutsidorna i denna underhållande roman som är full av satirisk träffsäkerhet – också Hamlets monolog kommer med. Skada att Harald Wägner inte hann skriva många fler.
Ivo Holmqvist