Musiktidskriften OPUS recenserar Anders Gabriel Sundströms Lisztbok
Det finns ingen uppsjö av svensk litteratur om Franz Liszt, 1800-talets demonpianist. Anders Sundströms bok Franz Liszt. Kontrasternas man blir, om jag räknat rätt, den tredje i sitt slag. Gösta Zetterberg Törnbom utgav en välbalanserad, hållbar biografi 1956. Jan Lings Franz Liszt och 1800-talets konstmusik (2009) satte in fenomenet Liszt i en vid ram: författaren belyser estetik, sociologi och konstnärlig tidsanda.
Sundström gör entré från ett annat hörn av musikscenen: själv pianist beundrar han virtuosens obegripliga skicklighet och vill komma individen Liszt in på livet – utan att bli vare sig akademiskt djuplodande eller allsidigt uttömmande. Sundströms perspektiv är den beundrande försvararens. Bilden av Liszt präglas av en förstående sympati stegrad till överseende. Den dyrkade gestalten överöstes med hedersgåvor och utmärkelser: förvisso! Men att Liszt, enligt mångas vittnesmål, var påtagligt fåfäng och självupptagen borde ju också höra till bilden.
Liszts musik: ständigt kontroversiell. Som representant för ”framtidens musik” hyllad och häcklad, senare degraderad till ytlig romantiker. Men plötsligt upptäckte man en pionjär: han höll till sist på att spränga den traditionella tonaliteten! Verkligen en ”kontrasternas man”, som Sundström understryker i sin bild av en interpret som förtrollade lyssnarna då, nu även Sundström själv. Hans bidrag till Lisztlitteraturen förmedlar ett sympatiskt personligt engagemang, en påtaglig om än ensidig fascination inför en lika färgrik som svårfångad konstnärsgestalt.
– Carlhåkan Larsén. OPUS; nr: OPUS 98/september 2020
Läs mer om Anders Gabriel Sundström