När allt stannar upp

Hur gör jag nu? Deadline om två dagar, något jag vetat om förstås, men trängt undan de tankarna med ett jaghinner… bråkaintenu… detkommeroavsett… menhur… trängs i min skalles snirkliga gångar. Bara sådär. Jag är inte någon tidsoptimist, verkligen inte, utan jag är tvärtom alltid klar och har allt på plats innan tiden gått ut. Min vilja att snabbt känna att jag är färdig är stark. Men den här gången har jag inte hunnit med. Varför tackade jag ja till det här skrivuppdraget? Helt galet! Inte min grej! Måste nu snabbt få till en text jag är bekväm med. Men vem vill läsa något bekvämt? En sådan text har ett stänk av tråkighet. Tycker jag. Suck. Hur gör jag nu då … Jo, jag reser mig upp, kastar en snabb blick på texten som i korta meningar talar om för mig att allt är fel, helt galet fel. Det här är inte min grej. Korta meningar. Den som givit mig uppdraget kände förmodligen till min förkärlek till långa meningar, men ville utmana mig. Så.

En paus i det som är på gång, en välbehövlig stund av eftertanke för att klara av att gå vidare. Vill ha ett sedan, som är mitt. Hoppas på det. Eller jag vet. Tänker på hur ofta de stunderna kommer numera. Pauserna alltså. Tittar eftertänksam på skärmen och alla bokstävers fascinerande dans i berättelser jag inte visste att jag hade och som alla är komna ur mig. Begrundar avstånden mellan orden, ser att mina ögon missbedömt ordningen. Behöver gå in och ändra. Tittar igen, men ser den här gången inget konstigt. Ändå, jag känner i hela kroppen att texten inte stämmer. Något är det som inte hänger ihop. Allt så förgängligt.

Otämjda mina vilsna tankar

ville de kunde styras och samla sig

så att jag förmår tänka orden

i rätt ordning

ser vad tiden svarar när jag väntar

hör vad vinden viskar när jag vilar

och allt stannar upp

Veta! Tänka efter! Ändra inställning.

Tänk att bara en liten förflyttning av kroppen kan få tankarna att klarna. Att bara resa sig upp från den fårskinnsklädda stolsitsen, titta sig omkring med nya ögon och se världen på nytt. När allt stannar upp och blicken blir klar och tanken fri ges möjligheter att komma tillbaka till texten och se fortsättningen ta sin början. Kanske vi alla borde träna oss i att ibland stanna upp. Inte för någon annan anledning än att få syn på något nytt hos oss själva. Finna annorlunda vägar. Känner att jag emellanåt är dålig på det. Måste bli bättre på att se vad tiden svarar när jag väntar, när jag stannar upp.