Leif Jonsson

Industrialiseringstänkandet har förändrat mycket i våra samhällen. Men de grundläggande idéerna om storskalighet, standardisering, planering och reglering verkar ha bestått. Grundtänkandet har inte förändrats. Det är tillämpningen av dem som har förändrats.

Det som har skett i industrialiserings- och teknikutvecklingshänseende har i många sammanhang uppfattats som något gott. Det har stimulerat till fortsatt industrialisering baserat på en tro på att tekniska framsteg ska göra att vi hittar lösningar på praktiska problem och på så sätt får det bättre. Baksidorna av industrialiseringen har inte fått tillräckligt med uppmärksamhet. Framsidorna har skymt dem. Det har lett till att vår medvetenhet om baksidorna har begränsats trots tillgång till kunskap om dem.

I sin tredje bok om industrisamhällen och industrialisering under 1900-talet återvänder Leif Jonsson till de industrisamhällen där han har bott. Han fördjupar sig speciellt i sin födelse- och uppväxtstad, det utpräglade industrisamhället Sandviken, men tar även med läsaren till Borlänge, Gotland, Göteborg, Norrköping och Åtvidaberg. I Hur gick det sen? Industrisamhället och samhällsmedborgaren i industrialiseringens spår reflekterar Leif Jonsson över hur industriellt tänkande har påverkat välfärdssamhället Sverige. I den här boken jämför och synar han politiska beslut på nationell nivå med beslut och handlande på lokal nivå i Sandviken.

Leif Jonssons första bok om 1900-talets industrisamhällen – Hur det kunde ha varit – utspelar sig i en tid då ett industrisamhälle skapades och Sverige omvandlades från jordbruks- till industrisamhälle. Den andra boken – Hur det kunde ha gått till – innehåller berättelser från mitten på 1900-talet då industrisamhället Sandviken började kunna stå på egna ben efter att ha varit styrt av ortens järnverk i ett hundra år.

Hur det kunde ha gått till

Tänk att tankar om ett nytt stadshus föddes ungefär samtidigt som jag föddes och att det togs i bruk ungefär samtidigt som jag lämnade Sandviken tjugo år senare. Min avslutande resa vid min studentexamen från min trettonåriga skolgång i staden påbörjades på Jerntorget utanför stadshuset. Då kan man säga att jag var vuxen i bemärkelsen rustad för ett liv på egen hand. Jag kunde börja stå på egna ben och jag växte inte ur mina kläder lika snabbt längre.
Kan man säga samma sak om Sandviken? Kanske det!

Leif Jonsson cyklar omkring och minns sin uppväxt i industrisamhället Sandviken då det började stå på egna ben efter att i cirka hundra år ha varit styrt av ortens järnverk. En omvälvande tid skildras genom en kombination av återberättade minnen och gedigen efterforskning.

Hur det kunde ha gått till uppmärksammar samhällsförhållanden under två epoker i den svenska industrihistorien; dels den förindustriella under andra halvan på 1800-talet och början på 1900-talet, dels den högindustriella på 1950- och 1960-talen.

Under den förindustriella grundlades samhället av järnverket.

Under den högindustriella började det bli folkstyrt. Samtidigt byggdes det svenska välfärdssamhället. Med hjälp av dessa epokskildringar diskuteras sedan hur samhällets självständighetsblivande kunde ha gått till.

Hur det kunde ha varit

Ett syskonpar skaffar sig en bild av sina föräldrars uppväxt och tid tillsammans under 1900-talets första hälft med hjälp av ett album och diverse texter. Deras pappa växte upp som statarson vid jordegendomen Bjertorp på den bördiga Varaslätten. Deras mamma var stadsjänta i det då fattiga Gävle. Tillsammans slog sig föräldrarna ner i det snabbväxande industrisamhället Sandviken. Syskonparet försöker förstå hur deras föräldrars liv gestaltade sig vid den tid då Sverige omvandlades från jordbruks- till industrisamhälle.

Hur det kunde ha varit är en bok om historieskapande, och ett syskonpars skapande av levnadshistoria genom att gräva i det förflutna. Det ena syskonet gör det genom att rekonstruera ett album som hon hittar i sin mammas lägenhet. På så sätt skapar hon berättelser, bygger vidare på och omtolkar de berättelser som hennes föräldrar hade skildrat i albumet. Det andra syskonet gräver djupare i det förflutna genom att djupdyka i texter, filmer och det muntliga historieberättandet. På så sätt uppdagar han mer om föräldrarnas liv i de samhällen där de levde.

Hur det kunde ha varit berättar inte bara vad som kommer fram om det förflutna utan också hur människor handskas med egna och andra personers minnen då historia skapas.

Ett samhälle i omdaning

Det byggs mycket i många städer. Ibland är det obebyggda markområden som bebyggs. Det händer också att existerande samhällen rivs för att ge plats åt nya.

Stora Sköndal är ett exempel på det senare.

Stora Sköndal är ett samhälle lite för sig. Från att ha varit en lantegendom sedan 1600-talet togs fastigheten 1905 i bruk av Svenska Diakonsällskapet som etablerade sig på egendomen för att använda den för utbildning av diakoner och även för vård av epilepsipatienter.

Fastigheten har sedan dess ägts och förvaltats av diakonsällskapet som 1980 ombildades från en ideell förening till en stiftelse med namnet Stiftelsen Stora Sköndal.

Stora Sköndal är nu föremål för stora förändringar. Stiftelsen har inlett en omfattande omvandling som innebär att ett stort antal nya bostäder och verksamheter ska etableras på området.

I ord och bild skildrar den här boken hur människor – diakon- och socionomstudenter, epilepsipatienter, äldreboende, kyrkomusikerelever, anställda hos Stiftelsen Stora Sköndal samt seniorer – har levt och verkat på Stora Sköndal från 1905 till 2019.

I boken diskuteras också hur livet på Stora Sköndal kan karaktäriseras, hur det har varit avgränsat till sin omgivning samt hur det har präglats av diakonala idéer.