Två märkliga sammanträffanden.
På hemväg häromdagen från utställningen på Louisiana av Weimarrepublikens måleri, med hela nedervåningen fylld av August Sanders personporträtt och med en journalfilm om storstaden Berlin – allt lika högintressant, mer om allt det senare – lade jag vägen om ett av mina vattenhål i de burgnare norra stadsdelarna i Köpenhamn. Det är en mycket välskött genbrugsbutik som drivs av Foreningen for Kræftens bekæmpelse – så har man dessutom gott samvete när man köper något där. Nu fann jag Hans Edvard Nørregård-Nielsens monumentala monografi om Christen Købke, en av de intressantaste och flitigaste målarna från den danska guldalderstiden i början av 1800-talet. Han dog 1848, bara 38 år gammal, men hade hunnit med mycket. Ett flertal av hans oljemålningar – köpenhamnska och själländska utsikter, barn, konstnärskolleger, mängder av skarpsynta porträtt – finns på nätet.
Den bedövande kunnige Nørregaard-Nielsen hör till de flitigaste författarna på sitt område, med den här boken som en höjdpunkt. Jag slog flera lovar kring den innan jag slog till, både för att formatet gör att den inte går in i en vanlig bokhylla, och för att priset inte var alldeles billigt, 150 danska kronor som just nu är hårdvaluta för oss. Dessutom väger den sex kilo. Väl hemkommen kollade jag på nätet om andra exemplar fanns till salu: jodå, för 999 danska kronor. Så det var ju ett bra köp, när (om) jag hittar någon annan intressent. Jag bragte den alltså med viss möda fram till den trevliga volontärdamen i kassan.
Där hade en lång medelålders köpenhamnare just inspekterat en del silversaker med lupp, han var uppenbart sakkunnig på det området. När han såg vad jag kom släpande på lovordade han boken – han hade den själv – och berättade att han några år tidigare ropat in en pennteckning av just Christen Købke, på Bruun Rasmussen som är det klassiska auktionshuset i centrala Köpenhamn (långt innan bron fanns körde jag dit ett holländskt barockskåp som gick att dela på. Det hade min mor haft till låns från sin moster på Peder Bangsvej i i Köpenhamn i många år. Nu ville hennes danske kusin som ägde det göra sig av med – men jag tror att han åtrade sig i sista stund, kanske har en av hans döttrar det nu). Silvermannen hade sålt vidare teckningen av Købke men ångrade det halvt om halvt lite för sent: den gick förstås genast upp i pris. Hursomhelst var det märkligt att genast råka på någon som ägt något av Christen Købke, men det skulle snart bli ännu underligare.
Købke och hans samtida kolleger kände jag till alltsedan den stora utställningen på Nationalmuseum 1960 då man också gav ut en vacker bok om dem. För tre år sedan gjorde man om samma sak med en ännu mer omfattande exposé som jag dock inte såg (på nätet finns en uppsats i konsthistoria som jämför de båda utställningarna). Också då gav man ut en fin bok. Men jag har förstås beundrat dessa tidiga 1800-talsmålares tavlor på cigarrfabrikanten Hirschsprungs museum, ett av de minsta och intimaste i det inre av Köpenhamn, och på andra större ställen, framfört all Ordrupgaard som hör till de trevligaste konstmuséerna strax norr om centrala Köpenhamn.
Så kom jag hem med den stora boken. Just nu har jag besök av Stig Ehnbom, en gammal god vän från Auckland som vuxit upp i Ystad, tagit studenten där och läst vidare på Chalmers – han är här för ett jubileum däruppe – och som sedan arbetat många år i England, Australien och på Nya Zeeland där han bor sedan lång tid tillbaka. Hans far Nils var kamrer på olika sockerbruk på Österlen, ett av dem Jordberga vars slott är bekant från Ingmar Bergmans film ”Sommarnattens leende”, ett annat det stora i Köpingebro som är nedlagt sedan några år tillbaka ( i Skåne finns bara Örtofta kvar, det går på högvarv just nu). Jag talade om för honom vad jag köpt, och han sade genast: ”Min far hade en Købke som han sedan sålde vidare.”
Jag avstår från att relatera detaljerna i de olika turerna i ägarskapet och den slutliga försäljningen (hans far lät den så småningom med god förtjänst gå vidare till ett auktionshus som inom ett par veckor fann en ännu köpstarkare intressent, ett amerikanskt museum som förstås betalade väldigt mycket mer). I Nørregaard-Nielsens bok finns porträttet av Dr. Johann Kjetil Hjardemaal på s. 149, med en kommentar fast utan att något sägs om vem som ägt det, och var det numera finns.
Det får man reda på om man går in på hemsidan för konstmuséet i Cleveland, Ohio (där en bild på tavlan också finns) och där några rader förklarar vem han var: ”The sitter (1812-1844) was born on the island of Saint Thomas, at that time a colony in the Danish West Indies. He was sent to Copenhagen to study medicine and later set up practice at Satrup in Schleswig, then part of Denmark. For health reasons, he returned with his wife to the Virgin islands, where they both died in 1844.”
Och på de följande raderna redogör man för proveniensen: ”Family of the sitter, by descent to his great-grandson Nils Ehnbom, Köpingebro, Sweden. London sale, Sotheby’s, 26 November 1986 (lot 4, repr.), Portrait of Dr. Johann Henning Kjetil Hjardemaal, £ 50,600 to Artemis Fine Arts, Ltd., London. Purchased by the CMA through Eugene V. Thaw, New York, in 1987. (För hur mycket mer Artemis Fine Arts inom ett år sålde vidare porträttet till muséet sägs diskret nog inte, och inte heller hur hög förmedlaren Thaws provision var).
Habent sua fata picturae!
Ivo Holmqvist