Ett eftersträvansvärt virrvarr

Vi är många som idag trängt ihop oss i förskolors lekrum, i gymnastiksalar och skolaulor för att se barn vara utklädda till tomtar, renar, stjärngossar och lucior. Denna brokiga skara figurer har sjungit en skara sånger som möjligtvis varit än brokigare. Repertoarerna har innehållit allt från barnvisan I ett hus vid skogens slut till Alice Tegnérs och Viktor Rydbergs Gläns över sjö och strand.

Att något som delvis har sitt ursprung i en legend om ett sicilianskt helgon från 300-talet, numera utvecklats till en utklädningsfest som bara ett storslaget halloweenfirande kan slå, borde många konstnärer och kulturskapare låta sig inspireras av. Här finns den orädda blandningen mellan högt och lågt, sånger som vanligtvis sjungs på förskolans morgonsamling sjungs här jämte de mest kanoniserade svenska julsångerna. Här finns såväl ett kvarhållande av traditionerna som en öppenhet för det nya, tomtar, renar, snögubbar och pepparkakor släpps in i tågen och går numera sida vid sida med lucior, stjärngossar och tärnor.

Men framförallt finns ett frigjort förhållande till historien, luciafirandet ger gärna sken av att bottna i 300-talet, men sträcker sig i sin nuvarande form knappt mer än dryga hundra år tillbaka i tiden. Det bästa av allt är möjligtvis att den mest bärande sången, Luciasången, ursprungligen är en napolitansk sjömansvisa. Med andra ord är det som utmärker luciafirandet också det som utmärker all bra konst, de förhåller sig respektlöst, finurligt och fantastiskt till verkligheten.