En bokmasks dystra profetia

Jag uppskattar hög fuktighet. Och böcker. Ni älskar möjligen böcker, själv har jag en mer pragmatisk syn på den saken. Jag nöjer mig med att äta upp dem. Många blad har jag på mitt samvete. Mödosamt men nödvändigt har det varit när jag har gnagt mig fram genom romaner, för att inte nämna biblar, kartböcker och vackra illustrerade encyklopedier. Sant är att jag inte kan leva utan böcker. Och där jag befinner mig finns det gott om böcker. Ja, det vill jag lova.

Det är en ynnest – få förunnat – att få tillbringa sitt liv bland bokpärmarna. Från morgon till kväll utför jag mitt värv. Och inte bara jag, utan mina bröder och systrar till gnagare. Fina anor har vi därtill. Ända från året 1877 då byggnaden – i vilken vi huserar – blev Sveriges nationalbibliotek. Stolt är jag över att föra vidare mina anfäders traditioner. Och så kommer det att förbli. Traditioner är allt i en bokmasks liv. Utan dem är vi ingenting. De hos oss som inte kan sin historia vanärar inte bara sig själva, utan hela vårt släkte. För vad har allt gnagande för värde om man inte vet varför man har gnagt?

Alldeles riktigt, allt handlar inte bara om att ta sig från pärm till pärm. Lika viktigt är det att äta med värdighet. Att inte falla offer för villfarelsen att ens eget liv är tillvarons medelpunkt. Glöm inte bort att man är en av många. En bokmask kan inte själv förstå vidden av sitt gnagande, utan att sätta det i ett större sammanhang. Vi finns för varandra. När man känner sig som ensammast – inte sällan långt inne i en bok – vet man att de andra finns därute. Väntandes på en. Sant är att bland oss är ingen förmer än någon annan. Här finns inga examina och titlar. Vi döljer inte våra tillkortakommanden med vackra kläder eller materiella ting. Alldeles nakna står vi inför varandra. Fåfängan har ingen plats här. Än mindre hyckleriet.

Måhända ondgör ni er på att vi äter upp era bokblad. Att vi utplånar ert högt aktade kulturarv. Dumheter! Är det någon av oss som håller på att ödelägga något så är det ni med ert tanklösa leverne. Ja, den som tar skada av er livsföring är ingen annan än moder jord själv. Innan en bokmask har gnagt färdigt på ett blad, har ni hunnit med att skövla en skog. Sådana är ni. Om ett blad försvinner i era böcker, blir ni alldeles till er. Ni har tvivelsutan den största bjälken ett öga kan rymma. Oförmögna är ni att sätta perspektiv på er egen förödelse. Ni är bra lustiga. Rent av analfabeter; odugliga att tyda alla de tecken som vittnar om er egen kommande undergång.