När jag för åtta år sedan redigerade Den främmande förförerskan, svenska synpunkter på Karen Blixen tog jag bland annat med Bengt Söderberghs recension i Expressen den 31 oktober 1958 av hennes novellsamling Ödets lekar (en av de inemot fyrtio som man ägnade den på svenska dagstidningars kultursidor). Då skrev jag den här författarnotisen om honom:

Bengt Söderbergh (f. 1925) som översatt fransk skönlitteratur har genom åren recenserat böcker på kultursidan i Expressen vars Paris-korrespondent han varit. Men framför allt är han författare till tolv romaner (och två deckare under pseudonymen Joakim Bergman), från De förstenade (1948) till Ur sommarnattens famn (1991), böcker som pendlar mellan Stockholm och dess skärgård, och Sydfrankrike och Medelhavet – han bor sedan mycket länge i Provence. Där utspelar sig De gåtfulla barrikaderna (1983), hans kanske bästa bok, i svår konkurrens med bl.a. Om tjänarens liv (1957), om koleran i Stockholm 1834. Titeln är ett stycke för cembalo av Couperin, och romanen har ett allt aktuellare tema: kulturens prekära läge i okonstens tid: ”Likgiltigheten kan utplåna konsten, blindheten och dövheten hos dem som frivilligt gjort sig arvlösa. Våldet kan utplåna konsten. Den värnlösa skönheten är vårt enda svar…” En recensent i Hudson Review talade om den romanen som ”a novel about the sadness of things passing, and their wonder while they are here” och uppmanade läsarna att inte gå miste om ”the Nabokovian pleasures of Bengt Söderbergh”.

Sex år senare skrev jag detta:

Bengt Söderbergh 1925-2019

Dagen före julafton avled Bengt Söderbergh, 94 år gammal, i sitt hem i Sydfrankrike där han bott i många år. Håkan Bravinger som var hans förläggare på Norstedts skrev några dagar senare vackert om honom i några minnesord som kan läsas på nätet. En som kände honom väl är Per Wästberg som ägnade honom ett av sina vältaliga Lovtal (1996). Kanske skriver han utförligare om honom liksom han på de senaste åren skrivit om andra nära vänner som Bo Grandien och Gustaf Adolf Lysholm.

När jag hade läst De gåtfulla barrikaderna som nog är Söderberghs finaste roman recenserade jag den utförligt i Hufvudstadsbladet i Helsingfors på nyåret 1984. Den uppmärksamme förläggaren Per A. Sjögren råkade läsa det och skickade ner en kopia till författaren i Opio som genast hörde av sig med några uppskattande rader. Jag passade på att fråga honom om vissa detaljer i romanen och undrade hur mycket som var fakta och hur mycket fiktion i den. Ett par utdrag ur svaren jag fick förtjänar fler läsare nu när författaren är borta – men hans livsverk lever, tack vare Norstedts som på de senaste åren sett till att alla hans romaner finns tillgängliga (och om man ska läsa Flauberts Madame Bovary på svenska kan man gärna välja hans översättning).

I ett par brev från Opio i januari och mars 1984 kommenterade Bengt Söderbergh, i samband med min recension, bland annat jämförelsen jag gjort med Lars Forssells ”prosaballad” En middag hos Änkan Guld som ingår i hans Jack Uppskäraren och andra visor tryckta i år (1996): ”Det är väl snart tjugo år sedan Lars Forssell var på besök och jag tog med honom på middag hos ”änkan Guld” i min ”platinajaguar” som min vanliga lilla Renault förvandlades till. (…) Nu kommer jag också ihåg att Lasse hela middagen satt med hakan i händerna och såg ilsken ut. Han öppnade bara munnen två gånger. Första gången med rungande röst: ”Je ne suis un pédéraste, moi.” Den andra gången när Florence Gould undrade vad han ansåg om en av hennes målningar: ”Affreux!” (just i det fallet hade L.F. nog rätt, det var fråga om den enda dåliga saken i samlingarna, en Bernard Buffet). Sedan jag blev klar med romanen dog ”änkan Guild” medan ett party pågick i villan. ”Stör dem inte, låt dem fortsätta”, var hennes sista ord. Och till slut ångrade jag litet att jag kallade henne för Dracula. Det är ju inte alltid som rika människor rår för att de har så mycket pengar. Det blir ett museum i USA av hennes konstsamling och ett offentligt bibliotek av hennes många manuskript, främst från generationen Caudel-Gide-Valéry. Och som så ofta fick man efteråt höra talas om goda handlingar i det tysta.” (Brev den 12 januari 1984).

”Utan att egentligen känna henne var jag ofta där som middagsgäst. Dels var det ett Cour des Miracles, verkligen med ett avskum av parasiter, men mitt uppe i det träffade man Paulhan, Jouhandeau, Morand etc. Nyligen såg jag att möblerna ska säljas av Sotheby i Monte Carlo och att vissa stolar värderats till 600.000  franc styck. Där har man alltså suttit med cigarrett och kaffekopp och hade kunnat spilla och bränna för en förmögenhet på en sekund. Det fanns också något av saloon hos Mrs Gould, en absolut vulgaritet. När man sedan tänker på att hon mot god mat lyckades samla i det närmaste hela franska parnassen hos sig under ockupationen, en gång i veckan… Och alla de storheter som jag själv mycket senare fick se räcka vacker tass. T.o.m. Churchill som lät sig matas med de salladsblad som inte hundarna ville ha. Samtidigt fanns det något spräckt, medvetandet om att ingen skullebry sig om henne ifall det inte var för pengarna. Jag undrar om sådana över allt förnuft rika människor inte blir konstsamlare enbart för att det skall kunna finnas någonting som de aldrig kan få, någon målning som inte ens de kan köpa. För att ändå få längta.” (Brev 2 mars 1984).

I min recension i Hufvudstadsbladet av De gåtfulla barrikaderna skrev jag bland annat: ”Bengt Söderbergh kan inte rätt gärna ha varit med om tyskarnas ockupation av Paris, men de kapitel som handlar om detta är skrivna med en beundransvärd inlevelse. Huset i Provence står i centrum. Efter hand förändras det, och förändringen avspeglar den nya tidens inträde, mestadels på ont. En gammal cembalo finns i huset, byggd i England på 1600-talet. Själve Purcell påstås ha spelat på den. Den blir till en symbol både för traditionsmedvetandet och för styrkan i det kulturella arvet. Och kring det instrumentet samlas det kanske viktigaste ledmotivet i boken, diskussionen om musikens roll […] Mycket handfast återges den nya tidens inbrott. Den inte bara bryter in, den raserar de gamla värdena. Av det gamla prästbostället blir, sedan amerikanska släktingar med sinne för vinstmöjligheter har tagit över, en Country Club. Det gamla raseras med bulldozers, högexploateringen tar vid. När Teresa, Max och den unge violinisten kör därifrån i en gammal begravningsbil, stor nog att transportera cembalon – med den episoden börjar och slutar berättelsen – så är slutbilden oroande. Trion tvingas spela sin klassiska repertoar på en lantlig fest, men de blir avbrutna av ett motorcykelgäng som går till angrepp. Violinisten lyckas fly undan, men cembalon förstörs. Det är en pessimistisk slutvinjett. Kanske är den också en rättvisande sammanfattning av konstens beträngda villkor i en okonstens tid.” (Hela recensionen är omtryckt i min artikelsamling Svenska Krusbär, 1989).

En roman jag inte hade läst då men som jag nu har gjort är hans fjärde i ordningen, den ganska korta Herr Selow resa till synden. Varken den romanen eller hans andra hör till de böcker som är i akut behov av konstgjord andning och återupplivande. Herr Selow och synden fick stor spridning 1986 som En bok för alla, och hans förläggare har senare sett till att hans böcker (de båda deckarna skrivna under pseudonym undantagna) finns tillgängliga både i tryck och elektroniskt. Men jag tar tillfället i akt att orda något om den, inte minst för läsare som ännu inte bekantat sig med Bengt Söderberghs böcker. Trots att de hör till de mest läsvärda och välskrivna här i landet är de inte så uppmärksammade som de förtjänar.

I kort sammandrag händer detta i romanen: Ungkarlen Herr Selow hör till de stillsamma, mån om att inte störa någon. Men så förverkligar han en dröm han länge haft, att resa söderut. Han tar nattåget till Paris och reser vidare till Marseilles där han går ombord på en båt som för honom till Marocko. Han tar in på ett hotell i Marrakech och blir bekant med en pensionerad engelsk major. Allt exotiskt som han hamnar i får Herr Selow att överge sina hämningar, och han blir raskt alltför lössläppt. Därför blir han tvungen att flytta över till ett mindre respektabelt hotell, i sämre kvarter. Han faller för en tonårig prostituerad och gör sig genom henne bekant med en främmande värld i stadens gamla delar. Han tröttnar inte lika snabbt på henne som hon på honom, men han kommer över det och dras sedan in i arabiska kretsar utan att förstå vad deras hetsiga diskussioner handlar om, mer än att de är ute efter att störta landets Pascha.

De dagsaktuella politiska spänningarna under denna tid antyds mellan raderna, med skottlossning på gatorna (frigörelsen från Frankrike kom två år efter romanen). På slutsidorna blir Herr Selow med pistol i hand den oppositionella kamarillans hantlangare (tilltrasslade konspirationer antyds, kanske är inget som det synes vara). Men attentatet misslyckas och han blir själv skjuten. Majoren är den ende som försöker rädda honom men då är han redan döende. ”Sedan dog herr Selow, medveten om att han åter en gång hade handlat förgäves.” Det kan påminna om slutraderna i Kafkas Processen, men även om också Herr Selow dog som en hund blir han en legend: ”Men snart berättades det kring eldarna på Djeema-El-Fna om en skepnad i vit djellaba som månklara nätter svävar omkring i palmlunden utanför stadsmurarna. Herr Selow dansar fram mellan bugande palmer, och med sin tunna stämma sjunger han en kärlekssång.”

Tre korta recensionsutdrag återges på baksidan av den andra upplagan av romanen (6:e tusendet). Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter påstod lite menlöst och oengagerat att det var ”en rolig bok, färgrik, medryckande och festlig”. Daniel Hjorth i Sydsvenskan var mera nyanserad: ”Hans hjälte är ingen stor man. Han är tillräckligt vanlig och han är inte tillräckligt tragisk för att vara fridlyst för skämt. Det finns ett mörkt inslag i romanen och det skall finnas, inte minst därigenom visar sig Söderbergh vara en verklig humorist.” Gunnar Brandell påstod i Svenska Dagbladet att Bengt Söderbergh var ”en god iakttagare, en överdådig stilist, och en intelligent berättare” och passade på att dela in den yngre generationen skribenter i hemmasittare och de som hade vidare vyer. Den här romanen var skriven av ”en ung författare, som inte nöjer sig med att stanna hemma vid kakelugnen utan låter sin diktnings ljuskägla spela över vidare områden än de vanliga.”

Marocco som litterär miljö finns med i flera läsvärda böcker. En av dem är Richard Hughes postuma In the Lap of Atlas (1979), med artiklar därifrån. Mot slutet av 1920-talet, sedan pengarna rasslat in från hans enormt framgångsrika debutroman A High Wind in Jamaica, köpte han ett hus i de äldsta kvarteren av Tanger (de räckte också till en racerbil, en grön Bentley, som han många år senare till en av sönernas stora sorg tvangs sälja när han var senfärdig i sitt skrivande ). Och Paul Bowles roman The Sheltering Sky (1949) drar nytta av det främmande och skrämmande Marocko. 1990 blev boken en sevärd film i regi av Bertolucci och med John Malkovich i huvudrollen, han är bra på att genomgående se mystisk ut. Paul och Jane Bowles bodde många år i Tanger.

Ivo Holmqvist