Två vackra svenska affischer har hunnit bli klassiska på de drygt hundra år som gått sedan de ritades: Olle Hjortzbergs till Stockholmsolympiaden1912, med den vältrimmade nakne ynglingen i ett hav av nationsflaggor, och Ernst Norlinds till Baltiska Utställningen i Malmö 1914, med fyra storkar i vacker flykt förbi Ferdinand Bobergs utställningstorn. Ernst Norlind (1877-1952) var mångsidig både som författare, målare, slottsherre och föreläsare. Storkar och andra fåglar kom efter hand att bli en lukrativ stapelvara hos honom. ”Tidvis hotade N:s måleri att stelna i rutin. I synnerhet gällde detta hans populära fågelbilder – på 1940-talet var ’en stork av Norlind’ en vanlig hedersgåva skåningar emellan” skriver Gösta Lundström i sin artikel om honom i Svenskt biografiskt lexikon. Hans tidstypiska stämningsmåleri kring 1900 är kanske mera intressant, men fåglarna är också bra. Storkarna på den tavla av honom som vi hittade häromåret på en skånsk loppmarknad och som mycket väl kan ha varit en present till någon som fyllde jämna år sträcker sig i lika vacker flykt som de malmöitiska på utställningsplakatet, fast mindre stiliserade och mera naturalistiska.

Ernst Norlind som kom från ett skånskt prästhem var en av fyra begåvade bröder: Tobias blev musikhistoriker och Valentin botaniker med skånska bokskogar och naturen kring Sandhammaren som ett par av sina särskilda intresseområden. Arnold som gick bort tidigt i lungsot ägnade sig framför allt åt Dante, dels som översättare av Den gudomliga komedin, dels som författare till en omfattande bok om honom. Hans korta meditativa tänkebok Från min veranda är sedan länge en klassiker som kommit i många nytryck. Han var gift med Emilia Fogelclou. Arnold är hennes kloka och kärleksfulla bok om honom (Sven Lindqvist har i någon av sina böcker skrivit läsvärt och hans och hustrun Cecilias besök hos henne långt senare, i Lund).

De sympatiska Borgebyminnena inleds med ett kort förklarande kapitel om hur ”Ett slott föll i konstnärshänder”: ”När jag ser tillbaka på mitt liv, finner jag att jag fått alla mina önskningar uppfyllda […]  En dag tog en av mina vänner mig med till ett gammalt slott. Jag visste då icke riktigt vad ett slott var. På några fotvandringar i min ungdom hade jag ofta sett slott, men jag kunde icke föreställa mig dem som hem för människor. Det underbaraste var för mig omgivningarna. Att vandra i dessa parker, där näktergalar sjöng och där råkor skrek, det var livets under […] Jag fördes, som sagt, in i ett sådant gammalt slott, och jag lärde känna en ensam kvinna i det slottet. Jag blev älskad och avhållen, jag fick lugn och trygghet, jag fick beställningar och arbete, och snart hade jag vuxit fast i denna miljö och vuxit fast i ägarinnans hjärta. Genom mitt äktenskap med henne blev jag ägare till fem sjungande näktergalar och deras bon, till en stor råkkoloni, till gamla byggnader, som varit med om belägringar och historia, till alla de mysterier som en gammal byggnad kan gömma, till ett eget slottsspöke, till en å och gamla träd… Och så, förstås, till jord och hästar och kor och ladugårdar och sådant.”

Den sista meningen antyder att han inte var den som drev gården. Det gjorde i stället den tio år äldre hustrun Hanna som hade den rätta bakgrunden för det. Hon var dotter till Lars Persson, en förmögen storbonde i Hagestad på Österlen som köpte slottet Borgeby nära Bjärred, norr om Lomma och väster om Lund, när greve Carl Wachtmeister spelat bort sin förmögenhet, inklusive godset. Han såg klokt nog till att dottern Hanna fick en ordentlig lantbruksutbildning på Alnarp. Den blev till nytta när han gav henne slottet och ägorna då hon var 22 år gammal (en äldre syster köpte hon ut med 100.000 kronor som måste ha varit en nära nog astronomisk summa 1888). Hanna Larsdotter drev lantbruket på Borgeby men hade samtidigt starka kulturella intressen. Dit kom den unge Ernst Norlind 1902, fem år senare var de gifta. 1909 föddes sonen Staffan, också han med tiden konstnär, och en orolig själ.

På Borgeby samlades genom åren en lång rad av tidens kulturella prominenser, mest kända av dem Ellen Key och Rainier Maria Rilke. Ett kapitel i boken handlar om dem (mycket har skrivits om detta, av Reidar Ekner, Birgitta Fryksén, Birgit Rausing, Jonas Ellerström och andra). Rilke som var född i Prag var lika bra som H. C. Andersen på att som icke-betalande gäst uppehålla sig långa tider på olika slott i Europa. Från Borgeby där han dröjde sig kvar hela sommaren 1904 fortsatte han till familjen Gibson på Jonsered i Göteborg, innan han återvände till hustrun Clara i konstnärskolonin i Worpswede. Kontakten med Norlind fortsatte, som framgår av Wikipedias artikel om Rilke: ”Vid första världskrigets början fördjupade Rilke även sin vänskap med Ernst Norlind då de båda, tillsammans med Upton Sinclair, Poul Bjerre och andra intellektuella sekelskifteskändisar, blev fredsaktivister i Fortekretsen, en internationell grupp som ledde aktioner mot kriget. Med i kretsen fanns under en kort period även Wassily Kandinsky som under ett besök i Sverige 1916 gjorde en målning av en jagande Norlind på hästryggen.”^.

Ernst Norlind hade fått många konstnärsvänner i Tyskland efter ett studieuppehåll i Dachau utanför München, många år innan orten blev beryktad för det första koncentrationslägret som Bertil Malmberg tidigt besökte och rapporterade om. Till hans nära tyska bekanta hörde vidare industrimannen och politikern Walter Rathenau som blev Weimarrepublikens utrikesminister: ”Jag har nämnt hans namn för den yngre generationen – ingen känner honom numera. Han var en på alla områden högt bildad europé, han talade och skrev franska, italienska och engelska. När det nu på stora konferenser ordas vitt och brett om hur den förträfflige tolken översätter de stora statsmännens tankar, så kan det ju lända en smula till eftertanke, att ett stort lands öde en gång styrts av en man, som själv talade engelska med engelsmännen, franska med fransmännen, italienska med italienarna […] Han uttryckte sig alltid med stor klarhet – hans skäl avgjorde diskussionen.” Boken återger i faksimil ett känslosamt brev från Rathenau till Norlind: ”Sen min far och bror äro döda – för mig äro de det icke – har det icke funnits någon man, om vilken jag i högsta mening kunde säga att han är min vän, utom du. Det måste jag säga dig.” 1922 föll den judiske Rathenau offer för ett attentat från två högerextremister, Kern och Fischer. ”Hans mördare var en ung man, som sedan sköt sig själv på en borg i Thüringen”, skriver Norlind. Rathenaus mördare, i fiktiv förklädnad, håller sig gömd på en slottsvind i en bok av Richard Hughes. Han finns redan i romantiteln The Fox in the Attic, där historiska händelser framför allt i Tyskland på tjugotalet och fram till 1934 skickligt rekonstrueras.

Flera konstnärsvänner till Ernst Norlind skymtar förbi, en av dem Axel Törneman, men ännu fler författare. Till tidiga diktsamlingar av Vilhelm Ekelund och Anders Österling som han umgicks med redan innan denne debuterat gjorde han vackra vinjetter. Samman med K. G. Ossiannilsson, som han var nära vän med, följde han Henrik Schücks litteraturhistoriska föreläsningar i Lund, under något av dennes åtta år som professor där, före Uppsala. Ett slutkapitel i Borgebyminnena handlar om Birger Sjöberg vars särart Ernst Norlind tidigt upptäckte och gillade. Uppskattningen var ömsesidig, det framgår av flera brev från Sjöberg som citeras. Norlind jämnade också vägen för Fridas visor hos förläggare i Stockholm. Ett sista brev från Birger Sjöberg innehöll ett foto på journalisten, visdiktaren och den tröttkörde estradören:

”Herr Konstnären och Fru Ernst Norlind. Föreningen för Sjöbergs främjande har på styrelsesammanträde beslutat att överbringa detta porträtt av natursångaren Sjöberg till Eder att av Eder gemensamt brukas. Fotograferingen har något dröjt, ehuru beslutet därom är gammalt, och har dröjsmålet förorsakats av en del sångarturnéer samt andra vidriga omständigheter. Enligt paragraf 12 i föreningens stadgar, skall, som bekant, alltid sörjas för ’att Sjöberg har ett välmående utseende’. I förbindelse härmed har styrelsen velat avvakta en lämplig tidpunkt för att avtaga Sjöberg just när han är som fetast, och anser sig styrelsen icke utan skäl härutinnan ha lyckats briljant.” Norlind kommenterar: ”Det var det sista brev jag fick från honom. Han flyttade nu bort till ett pensionat och gjorde sig oåtkomlig. Tungsinnet föll allt svårare över honom, tills döden befriade honom från hans livs lidande.”

Slutkapitlet i Borgebyminnen hade aktuell relevans då det skrevs vid andra världskrigets utbrott, och har det fortfarande: ”Det talas i närvarande stund så mycket om två ideologier som kämpar mot varandra. De har funnits i ett föregående tidsskede och fått leva ut sig i alla sina konsekvenser: de hette en gång Sparta och Aten […] Sparta lärde oss att dö, Aten lärde oss att leva […] Sparta segrade tack vare sin krigsteknik och sin obönhörlighet. Aten segrade tack vare sin entusiasm och en känsla av att försvara odödliga värden. Spartas mänsklighet dog med döden som livets sista station. Aten visade oss odödligheten i en evig idévärld, bortom detta jordelivets horisont […] I dag och i all evighet skall varje folk stå i valet mellan Sparta och Aten. I vår ungdom älskade vi Aten.”

(Ernst Norlinds intresse för näktergalar delades av Hjalmar Gullberg vars dikt ”Död amazon”, skriven när Karin Boye begått självmord två år efter att Borgebyminnen kommit ut, ser Sparta i en delvis annorlunda belysning).

En andra upplaga av Borgebyminnen vars omslag har författarens vackra tuschteckning på slottet kom 1947. På baksidan citeras idel lovordande recensioner (de flesta av skåningar) av denna och några av hans föregående böcker: Fredrik Böök (”Det är en rätt ovanlig bok, Borgebyminnen; slottet är märkligt och Ernst Norlind är ingen vardaglig personlighet… Borgebyminnens långa procession erinrar nästan om studenternas karneval i Lund en munter majdag, men skillnaden är den att det inte är några utklädda figurer, utan de riktiga originalen”; Anders Österling (”en genomförd självbiografi av odiskutabelt dokumentariskt värde”); Ivar Harrie och Gustaf Hellström, men också John Landquist och Ivan Pauli. Sedan dess har boken inte trycks om – det kunde gärna göras. Och hans ateljé på Borgeby kan man besöka.

Ivo Holmqvist