Bertil Almqvists suveränt tecknade och berättade bilderböcker om familjen Hedenhös – pappa Ben, mamma Knota och barnen Sten och Flisa – inleddes 1948 med ”Barna Hedenhös i stenåldern”, och slutade 1971 med ”Barna Hedenhös i England”. Jag fick dem länge varje jul, de första dock med någon fördröjning tills jag kunde stava mig genom dem. Bildminnena av dem sitter fast ännu efter alla år. De sista fem böckerna, bland annat om Paris och London, som kom när jag hade passerat bilderboksstadiet har jag inte läst, men jag borde nog göra det. De är säkert lika finurligt hopkomna som de föregående.

Hunden Urax vållar uppståndelse när han slipper lös bland pyramiderna, så får man veta mycket om faraonerna i Egypten och deras religion. I nästa bok kommer familjen trots att de lever i stenåldern tillbaka från Amerika på fermt femtiotalsvis: ett väldigt redwood-träd har varit deras skyskrapehöghus som de räddar sig upp i när buffelhjordarna stormar fram. Det blir ett överljudsplan sedan man laddat det med uran, och så kommer de hem över Atlanten på nolltid. Mitt första möte med hällristningar, långt innan jag kom till Tanum, var med dem i Nämforsen i boken om Hedenhösarnas vinterresa i Sverige. Och jag gladdes åt de slanka egypternas seger över de biffigt urstarka nordborna i den urlympiska grenen att baxa stenklot (de kände till hävstänger).

Att det fanns vulkaner på Teneriffa visste jag tidigt eftersom Sten och Flisa, och deras nyvunna blonda vänner därnere, åkte ner längs stelnad lava på bananskal. I boken om hur familjen blir kunglig från 1954 behövde de inrikespolitiska skämten ibland förklaras för att en ung läsare skulle fatta vitsen, som varför de båda husdjuren hette Budd-geten och hästen Klasse-kampen. Aftonbladet hörde inte till vår dagliga läsning – vi höll oss med Dagens Nyheter – så Bertil Almqvists dagspolitiska kommentarer i text och bild under rubriken ”På tapeten” undgick oss (uttrycket förekommer redan i Familjen i garaget).

Först för några år sedan, i samband med en segsliten copyright-kontrovers, fick jag veta att det var Bertil Almqvist (1902-1972) som hade tecknat den blågul-randiga tigern under den finurligt dubbeltydiga devisen En svensk tiger. Han hade dessutom skrivit en bok som vi hade hemma, häftad och välläst, ”Familjen i garaget” som är historien om hur den lille stockholmsknatten Nalle råkar bli instängd i ett Norrtullsgarage en regnig natt och hur bilarna i det vaknar till liv och pratar med honom. Han förstår bilspråket fast inte många andra gör det (liksom det bara är få förunnat att fatta vad Oscar Rydqvists katten Jeppe säger, bland dem Gustav V, Greta Garbo och Charlie Chaplin). 

Dedikationen i bläck i boken är ”Anna-Lisa julen 1932”. Min mor fick den av sin far stationsinspektoren som ägde en stor Chevrolet som hon säkert övade sig på (tretton år senare fick hon en annan bok av sin omtänksamme far, den då nyutkomna ”Pippi Långstrump”, med inskriften ”Till Anna-Lisa trettio år försent” – fast det var det ju inte alls, den kom snart till nytta när hennes båda söner läste den och fick en lagom dos anarkistisk upprorslusta).

Man lär sig en hel del bilhistoria i de tio kapitlen om Nalle, hans kompis Fritte Boman, och familjen i garaget. Pappa Lastbilen Scanius Vabius kör sand – när vi läste det hade vi i huvudet den envisa ramsan ”Vi lossar sand ibland/ på Söder Mälarstrand” som kan upprepas i oändlighet. Hans vackra maka är tant Minerva, byggd i Belgien. Hennes man grumsar: ”Nu har det blivit svårare tider och parollen än numera Handla svenskt!”, men han får genast svar på tal: ”Ja, men min bäste Scanius Vabius, för Den Stora Kärleken finns det inga nationalitetsgränser […] Bilarnas egna förhållanden är fortfarande helt och hållet internationella…”

Farmor Fordelia är en trött och sliten T-Ford som blir stulen av spritsmugglare och så när hamnar på skroten. Men hon räddas av den snabbtänkte Nalle. De undslipper och tar sig tillbaka till Stockholm så fort hon förmår, fyra mil i timmen. 35 kilometer i timmen är annars hennes toppfart. Bedriften kommer i tidningen, och med Nalle som tolk kan journalisten skriva vad bilarna har på sina cylinderhjärtan. De vill hellre få sin mat vid mackar i det fria än i instängda garage. Och så blir det. Men det skulle ta ännu några år innan deras krav ”Bort med spårvagnarna” slog igenom.

Det finns de som far fram snabbare. När farmor Fordelia och Nalle kör förbi Brunns gård berättar hon om flygbaronen Calle Cederström (en gång gift med Marika Stiernstedt): ”han förstod sig på motorer, han, må du tro.” Flygmaskiner är egentligen bara bilar med vingar: ”släkt är vi i alla fall. Jag har till och med mycket nära släktingar som flyger, som du vet: Fordflygbilarna, dom härstammar liksom jag själv från Amerika, från vårt gemensamma hem i staden Detroit.” När hon sluppit undan smugglarna blir farmor hjältinna: ”Leve Fordelia från Nortull! skrek lastbilar, personbilar och bussar… Det är i alla fall stil på den där Fordgumman! skrek en stilig Packard till en Hudson av sista modellen.”

Den vackra och lätt bortskämda dottern Volvolina kör rikt folk till teatern eller restaurangen. Det gillar inte pappa-lastbilen: ”Hon har blivit bortskämd och njutningslysten genom det där eviga rännandet från restaurang till restaurang, från danslokal till danslokal.” Och vad värre är: ”Hennes ägare köpte henne på avbetalning och det har satt djupa spår i hennes karaktär.” Hon vill flytta samman i ett annat garage med sin Rolle, en Rolls-Royce. Det får hon, men bara efter att Nalle har medlat i familjen. Pappa gillar till en början inte denna mesallians med en överklasspoling, därtill engelsman.  

Men på flest sidor handlar det om den sportige Huppe som blir Nalles närmsta vän bland bilarna i garaget, en Hupmobile som vinner tävlingar och som i sista stund väjer för en liten flicka som kommer ut på vägen. Han blir allvarligt blesserad men klarar sig. Prins Gustav Adolfs Bugatti med nummerskylten A 26 blåser förbi men blir inte förnärmad när Huppe ropar ”Hej svejs, din prinskorv!” utan svarar helt kamratligt ”Hejsansvejsan, Huppe-kille!”. – Gunnar Ekelöf hade en Bugatti medan pappas pengar ännu fanns, före börskraschen. När vi för några år sedan besökte goda vänner i en liten by strax norr om Londons Hampstead gick vi förbi deras grannes garage. Vi tappade hakan när vi såg hur många Bugatti det rymde.

Kompisen Fritte som i snacket är ännu mer en stockholmskis än Nalle behärskar visserligen inte bilspråket, men han kan mycket om bilsläktet: ”Men märkena, ser´u, märkena dom kan jag… akta´re för det, fortsatte han triumferande.  Där kommer en Fiat, det syns på långt håll, å där ä´ en gammal Essex, är den där droskbilen ä´ en Reo å efter den kommer en Buick (Fritte uttalade det Bjuck) med fyrhjulsbromar, å så där ä´de´en Packard…, men akta´re, i går såg man allt en Dusenbergare, en fin blå en med försilvrad kylare å kofångare av gummi, festår´u. De´ va´ stilen, ska´ru se, fast nog tycker jag att den nya Hispano´n är lika skarp… Där kommen en Opel.”

Ungefär samtidigt som jag läste ”Familjen i garaget”, vid mitten av femtiotalet, började jag köpa Revells byggsatser i plast med olika bilmärken. Finast blev en Duesenberg (långt senare såg jag en på riktigt, i ett garage i Hyderabad i Indien, det var en mäktig upplevelse). Och den flotta Lincoln Continental som jag byggde mötte jag i levande livet när jag på hösten 1964 blev upphämtad av en sådan på Sverige-Amerika linjens kaj vid Manhattans 42a gata. Packard var ett ännu gedignare märke, med en karakteristisk kylare. Det är med en sådan Isak Borg kör ner från Stockholm till sin jubelpromovering i Lunds domkyrka, i Ingmar Bergmans ”Smultronstället”. När han tankar i Gränna där han varit en omtyckts provinsialläkare vägrar föreståndaren på bensinmacken (en mycket ung Max von Sydow) ta betalt: ”Vi kan vara lite spanska av oss också här i Gränna, vet doktorn”. Jöran Mjöberg skrev en gång en intressant understreckare i Svenska Dagbladet om den lyxbilen.

Och en överdådig Hispano Suiza med rottingflätning på sidorna blev berömd i Billy Wilders film ”Sunset Boulevard”. Den strame Erich von Stroheim är chaufför åt den bedagade och snart sinnesförvirrade stumfilmsstjärnan Norma Desmond (Gloria Swansons nog bästa roll – vid kortbordet har hon som mot- och medspelare Buster Keaton och Anna Q. Nilsson). Han kör henne till Paramounts ateljé där hon långt tidigare varit primadonna och där hennes regissör Cecil B. De Mille fortfarande finns. Slutscenen där vansinnet bryter ut är magnifikt. – Den Opel vi en gång hade var i jämförelse med sådana lyxbilar en mycket fattig kusin från landet. Men det var en pålitlig bil som var lätt att meka med: stort motorutrymme, liten motor – till skillnad från dagens bilar.

Liksom Fritte kunde jag tidigt en hel del om bilar. En av de mest utlånade böckerna på stadsbiblioteket i den mellanskånska stad där jag växte upp fanns aldrig på hyllan, John Neréns ”Automobilens historia” eftersom jag ständigt lånade den. Under flera år av mina mest formbara år prenumererade jag dessutom på Populär Mekanik och fick varje månad en rejäl dos amerikaindoktrinering . Vår granne i våra villakvarter som varit där över hade en Studebaker som såg nästan likadan ut fram som bak, den beundrade jag, fast det var nog mest för att grannens dotter var mycket söt och tilltalande.

Min motorintresserade morbror hade en tid en engelsk Sunbeam Talbot, en mycket vacker vagn med lädersäten och taklucka. En sådan skaffade sig också min svåger strax efter att han tagit körkort. När han gick över till Citroens berlinermodell sålde han den till en yngling med ännu kortare erfarenhet av bilar. Det slutade illa nästan genast: han krockade bilen redan i första rondellen, ett dystert slut för en av de finaste klassiska brittiska sportbilarna.

Bertil Almqvists tjugo helsidesteckningar är mycket bra, fast ännu inte riktigt lika drivna som dem i Hedenhös-böckerna. En ny upplaga av ”Familjen i garaget” kom fyrtio år efter den första, med några varsamma språkliga moderniseringar som egentligen inte hade behövts, och med ett efterord av bilhistorikern Björn-Erik Lindh som letade upp en mängd bilder på bilar som fanns den gången och som i många fall inte gör det längre, som den lyxiga Hupmobile, den dyra Minerva, och de röda Tidaholmslastbilarna.

Om den långa raden av mina egna bilar ska jag inte orda mer än att de ofta varit franska, med några japanska undantag: flera Peugeot 403 som man känner igen på det trivsamma kedjerasslandet, och ett par 404, en Renault 4 L och nu en Citroen Picasso som är den mest praktiska vi haft (aldrig en Saab, aldrig en Volvo, fast en tid en sexcylindrig Ford Granada med kickdown så att den flög fram, det var ett riktigt slagskepp som nog drog två liter milen). Svenska Litteratursällskapet i Finland har just satt igång en insamling av finländares minnen av och kring bilar. En som mindes mycket var Henrik Tikkanen som höll sig till ett enda märke, som framgår av hans underhållande ”Renault, mon amour” (1983, titeln förstås lånad från Marguerite Duras bok och Alain Resnais film ”Hiroshima mon amour”). Den är försedd med hans egna flotta teckningar.

Ivo Holmqvist