Bokluckan recenserar Hennes uppgång och fall
”Boken är en diktsamling som beskriver ett dysfunktionellt förhållande. Marie är engagerad i kvinnors rättigheter och boken är skriven i perioder under 20 års tid utifrån de historier hon har fått höra. Jag är imponerad och berörd av den här boken. Den liknar inget annat jag har läst. Indelningen i kapitel känner jag igen men här är det dikter som förmedlar handlingen och det är uttrycksfullt och innehållsrikt.”
Läs hela recensionen på Bokluckan
Läs mer om Marie Strömberg
Bokbesatt recenserar
”Det här är en fin liten bok som visar några av många variationer på yrken och kärlekar man kan ha i livet. Det här är en bok jag gärna hade bläddrat i när jag var liten då allt var heteronormativt och vissa yrken som nämndes i böcker enbart illustrerades med personer av ett visst kön eller utseende. Fina bilder och ett fint budskap! Rekommenderas!”
Läs mer på Bokbesatt
Läs mer om Ann-Kristin Färeborg
Mariannes mirakel recenseras på Instagram
”Äntligen är den här, boken som berör det mest vanliga, att missförstå varandra för att vi inte pratar med varandra. Eller så här: Vi pratar, men inte alltid klarspråk!”
– @kustboktanten
”Den berör på många sätt, allt från att känna empati och förståelse till att vilja ’strypa nån’. Den belyser det viktiga i att prata med varann och för mig är kommunikation a och o. Den har även fått mig att både småle och skratta högt.”
– @bokfarmor_lena
”Lite tid tog det innan jag kom in i den, men sedan ville jag bara fortsätta läsa. En bok som kändes äkta, med verkliga bekymmer och livshändelser. ”
– @millansbokhylla
”Boken har ett fint budskap om att våga prata om det som är jobbigt, att våga vara svag och be om hjälp. Slutet är fint och hoppfullt och lämnar mig med en go känsla. Det här är en riktigt bra bok som jag verkligen kan rekommendera.”
– @stinas_bocker
”Det är en anmärkningsvärd debut. Boken balanserar finurlig humor, ibland lågmäld och ibland lyteskomik, skärpa om små och stora vardags- såväl som samhälleliga problem.”
– @davidarmini
”Vackert och jobbigt på samma gång.”
– @doroteapettersson
Läs mer om Malin Lundskog
Systrarna boktokiga recenserar Mariannes mirakel
”En bok som överaskade mig positivt. En bok som tar upp ämnen vi inte så gärna pratar om. Om hur viktigt det är att prata med varandra.
Boken har ett lätt språk med lagom långa kapitel. Gillar karaktärerna i boken. Bra gestaltade och intressanta. Miljöbeskrivningarna kunde varit lite mera detaljrikare annars var det bra. Omslaget sticker ut lite i mängden, det föll mig inte riktigt i smaken. Handlingen är välskriven, skickligt skriven, och tempot är långsamt men handlingen blir absolut inte tråkig för det.
Boken får 4/5″
Läs mer på Systrarna boktokiga
Läs mer om Malin Lundskog
Prins Wilhelm: Skärvor från fyra världsdelar
”Prins Wilhelm (1884-1965), sonson till Oscar II, son till Gustav V, yngre bror till Gustav VI Adolf, ”har ärvt sin farfaders poetiska gry och med avgjord framgång ägnat sig åt författarskap både på prosa och i bunden form”, skrev Ruben G:son Berg i trettioandra bandet av Nordisk Familjebok (1921) där han också påstod att hans ”resebeskrivningar äro friska, flärdfria turistböcker, där scenerier och händelser framställas med färg och fart.” Prins Wilhelm skrev mindre svulstigt än farfar och hann med många resor, skildrade både i böcker och på film, till USA, Siam, södra Afrika, Centralamerika, Tunisien, Centralafrika och under andra världskriget och tiden därefter mest i Sverige. Han journalfilmade för SF härhemma och producerade många dokumentärfilmer från mera exotiska trakter. Listan över hans böcker är lång, intressantast är Argentina-reportaget Röda jordens svenskar (1948) och de självbiografiska återblickarna i Episoder (1951). Konsthistorikern och poeten Karl Asplunds vänliga böcker om honom (En Stenhammarkrönika. 1954, och Författaren Prins Wilhelm, 1966) är okritiska men läsvärda.”
Så skrev jag i en av författarnotiserna i Den främmande förförerskan – svenska synpunkter på Karen Blixen (2013) där jag tog med Prins Wilhelms recension av hennes Afrikansk pastoral (den som i original heter Out of Africa). Jag lät också några sidor av Lennart Hagerfors halvt dokumentära roman Drömmen om Ngong komma med, den episod som skildrar vigseln mellan Karen Dinesen (som inom familjen kallades Tanne) och Bror Blixen i Mombasa 1914. Prins Wilhelm som var mycket lång och mycket smal och hade skov av återkommande malaria-attacker var ett av vittnena. Bror Blixen för ordet, i en kanske bara delvis fri fabulering:
”Hälsningsceremonin aslutades med att prins Wilhelm hummade och hostade och vred sina lemmar i en underlig koreografi samtidigt som han uttryckte sin glädje över att se mig. […] Själva bröllopsakten var en fars. Vi väckte prins Wilhelm och Gustaf Lewenhaupt kvart i elva och de stapplade ut, trötta och bakfulla efter natten […] De följde motvilligt med oss till distriktkommissariens kontor på andra sidan gatan. Det starka solljuset mitt på dagen gjorde dem blinda och hjälplösa och vi fick leda dem in till Hobleys sjaskiga kontor […] Han stirrade ett slag förvånat på oss och frågade om vi visste vad vi gjorde där. Jag förklarade att vi var helt övertygade om att vi skulle gifta oss. När jag presenterade vittnena, med titlar och allt, och mig själv som baron von Blixen-Finecke, öppnade han sin mun, visade fyra hörntänder och gav upp ett gapskratt. Han tog titlarna för ett skämt och hade uppenbarligen glömt att han dagen innan skickat ut en båt för att möta en svensk prins. När han lugnat sig frågade han vem av oss som skulle gifta sig med ’prinsessan’. Jag klev fram och sa återigen våra namn, men han skakade bara på huvudet: så svåra namn gick inte att viga. Jag förhandlade mig till en kompromiss. Om han läste vigselformuleringarna skulle jag fylla i de rätta namnen. Det fungerade och efter ett par minuter var ceremonin över. Tanne överraskade med att gå fram till Hobley och högtidligt tacka för den originella vigselakten. Han tog det som ett hån och sjasade ut oss som en skock höns. Åter ute i det bländande solkskenet föll vi varandra skrattande om halsen. Prins Wilhelm såg mycket lycklig ut.”
Listan i Libris med Prins Wilhelms böcker är diger, och de dyker ofta upp på loppmarknader, särskilt den sena Svenskt land från 1947 som kom i fem upplagor. Skärvor har ett trevligt smutsomslag, på framsidan Queen Mary omgiven av bogserbåtar, och på baksidan dels ett plan från Swedish Air Lines över Manhattans skyskrapor, och dels ett amerikanskt expresståg, med Baltimore and Ohio målat på sidan av dieselloket. Det är ett brett urval ur många tidigare böcker, med uppsatser som kommit till från 1911 (”Kröningshögtidligheterna i Bangkok” – han representerade Sverige vid konung Vajiravudhs tronbestigning) och noteringar när han samman med zoologer samlade in material i Kenya 1920-21 till Riksmuseet, och anteckningar från två föredragsturnéer i amerikanska mellanvästern mot slutet av tjugotalet, till nyskrivet. Dit hör det inledande kapitlet: ”Från England våren 1949”.
Året därpå reste Eyvind Johnson runt i delvis samma sydengelska trakter. Han traskade i fotspåren efter systrarna Brontë, Thomas Hardy och D. H. Lawrence, och lät trycka sina dagboksanteckningar långt senare, som en kort tredje avdelning i sin Stunder, vågor (1965). Och 1951 skrev han en intressant inledning till K.W.Gullers vackra bilderbok England, med kricketspelande ynglingar på omslaget.
Prins Wilhelm som den celebritet han var fick en guidad tur både till Scotland Yard och till internatskolan Winchester College där tiden stått still i många hundra år. Och så for han vidare till koldistrikten i Wales som han ger en övervägande ljus bild av. Allt är bättre nu när trettiotalets depression med dumpade priser är övervunnen och nödvändiga reformer genomförts, som han konstaterar i sin inte särskilt djupgående analys: ”Så lämnade vi dalen med ett intryck av att under loppet av ett dygn ha besökt två världar, en ljus och en mörk, där den senare färgen dock till stor del måste skrivas på mineraliernas konto.”
Intressantast i boken är de första åtta sidorna, ”Möte med Winston Churchill”. Den nyss avgångne premiärministern – labourledaren Clement Attlee tog över 1945 och satt i sex år – ”mötte oss på trappan till sitt Londonhem, precis som man föreställt sig honom. Rund och något kutig. Huvudet indraget mellan axlarna. Skär i hyn, rödlätta hårstrån på hjässan, mörk cityjacka av oklanderligt snitt, välpressade randiga byxor och den obligatoriska svarta rosetten med vita prickar under hakan. Det var egentligen bara cigarren som fattades – den skulle komma i fortsättningen. Att han burit sex års omänsklig arbetsbörda under världskriget kunde man lika litet se som att han redan hade passerat de sjutti.” Så följer i snabbt sammandrag vad han hunnit med och genomlevt, från ungdomsåren i Transvaal, första världskrigets Gallipoli, Dunkerque, Blitzen… Han är, påstår prinsen, en lysande skribent som hunnit fram till fjärde delen av sitt verk om andra världskriget, och hans dukar hänger på The Royal Academy.
Lady Churchill är en ”mycket charmerande värdinna, vithårig, spirituell och älskvärd medan hennes berömde make stod avsides och tittade på de nödvändiga presentationernas undanstökande… Tiden flög emellertid iväg, och när damerna i överensstämmelse med landets sed bröt upp flyttade Churchill över till min sida med ett djupt konjaksglas och cigarren. Den nyss så tystlåtne mannen förvandlades på ett ögonblick till den frispråkiga, ytterst fängslande person man alltid föreställt sig.” Man kommer in på Atlantpakten, ett ämne som inte förlorat i aktualitet sedan 1949: ”Churchills inställning var otvetydig. ’Ni begår ett svårt misstag genom att inte ansluta er. Genom att frivilligt isolera er befinner ni er i ett farligt läge. Händer det något, kommer ni aldrig att kunna hålla er utanför.” Den svenske ambassadören skyndar sig att klarlägga sin regerings ”uppfattning och syn på läget, särskilt i förhållandet till Finland. På det hela taget anser vi att vi gör vår plikt. – Det är möjligt, insköt värden, men glöm inte att er belägenhet är mycket utsatt och att ni gör oklokt i att underskatta betydelsen av amerikansk garanti.” Sedan glider diskussionen över på mindre brännbara ämnen.
Kort därpå sitter prinsen i parlamentet och lyssnar på oppositionsledaren. ”Det för en utlänning märkliga var emellertid att han stod där och lät sig avbrytas av småskurna repliker från medelmåttor ur det andra lägret. Och detta inför ett fåtaligt auditorium. Talaren hade dock en gång hållit världsdelens öde i sina händer, i dag var han rätt och slätt The right honourable Winston Churchill.” Men det dröjde inte länge innan han var tillbaka som premiärminister (1951-55). På ett bekant foto från de här åren ser man Churchill i talarstolen och på första bänk framför honom den unge journalisten Jan Olof Olsson-Jolo (hans och hans hustru Margareta Sjögrens Drottningens England, en bok som blev mycket läst, kom fem år efter Prins Wilhelms möte med Winston Churchill).
—–
Karl Asplunds Livets smultronställen (1945) och De ljusa timmarna (1959) hör till de läsvärda svenska memoarerna. Det näst sista kapitlet i den senare boken, ”Röda dagar på Stenhammar”, är en lång kommenterad lista på många av gästerna på Prins Wilhelms gods, med citat ur gästboken. ”Den kvinnliga mittpunkten blev småningom Jeanne Tramcourt, prinsens vän sedan länge och från 1930-talets mitt värdinna på Stenhammar.” Stefan Andhé gav 1971 ut Prins Wilhelms brev till henne.
Min artikel ”Återhållsamhet, fundersamhet, eftertänksamhet – Eyvind Johnson och England” som trycktes i Tijdschrift voor Skandinavistiek 2004:1, finns att läsa på nätet, och om Winston Churchill vid staffliet skrev jag detta:
https://www.dixikon.se/malaren-winston-s-churchill/
Ivo Holmqvist
Hallandsposten intervjuar Noor Majid
”Direkt när Noor Majid hörde sin släkting berätta om det hon varit med om under Saddam Husseins diktatur bestämde hon sig: det skulle bli en bok. Och hon själv skulle skriva den.
I december förra året kunde en stolt Noor Majid bjuda in till release på Akademibokhandeln i Halmstad City.
– Det var en märklig känsla. Att jag, som tidigare bara skrivit ner lite tankar och en och annan dikt, lyckades skriva en bok – och sedan få den antagen av ett förlag, säger hon och skrattar.”
Läs hela intervjun i Hallandsposten
Läs mer om Noor Majid
Ernst Norlind: Borgebyminnen
Två vackra svenska affischer har hunnit bli klassiska på de drygt hundra år som gått sedan de ritades: Olle Hjortzbergs till Stockholmsolympiaden1912, med den vältrimmade nakne ynglingen i ett hav av nationsflaggor, och Ernst Norlinds till Baltiska Utställningen i Malmö 1914, med fyra storkar i vacker flykt förbi Ferdinand Bobergs utställningstorn. Ernst Norlind (1877-1952) var mångsidig både som författare, målare, slottsherre och föreläsare. Storkar och andra fåglar kom efter hand att bli en lukrativ stapelvara hos honom. ”Tidvis hotade N:s måleri att stelna i rutin. I synnerhet gällde detta hans populära fågelbilder – på 1940-talet var ’en stork av Norlind’ en vanlig hedersgåva skåningar emellan” skriver Gösta Lundström i sin artikel om honom i Svenskt biografiskt lexikon. Hans tidstypiska stämningsmåleri kring 1900 är kanske mera intressant, men fåglarna är också bra. Storkarna på den tavla av honom som vi hittade häromåret på en skånsk loppmarknad och som mycket väl kan ha varit en present till någon som fyllde jämna år sträcker sig i lika vacker flykt som de malmöitiska på utställningsplakatet, fast mindre stiliserade och mera naturalistiska.
Ernst Norlind som kom från ett skånskt prästhem var en av fyra begåvade bröder: Tobias blev musikhistoriker och Valentin botaniker med skånska bokskogar och naturen kring Sandhammaren som ett par av sina särskilda intresseområden. Arnold som gick bort tidigt i lungsot ägnade sig framför allt åt Dante, dels som översättare av Den gudomliga komedin, dels som författare till en omfattande bok om honom. Hans korta meditativa tänkebok Från min veranda är sedan länge en klassiker som kommit i många nytryck. Han var gift med Emilia Fogelclou. Arnold är hennes kloka och kärleksfulla bok om honom (Sven Lindqvist har i någon av sina böcker skrivit läsvärt och hans och hustrun Cecilias besök hos henne långt senare, i Lund).
De sympatiska Borgebyminnena inleds med ett kort förklarande kapitel om hur ”Ett slott föll i konstnärshänder”: ”När jag ser tillbaka på mitt liv, finner jag att jag fått alla mina önskningar uppfyllda […] En dag tog en av mina vänner mig med till ett gammalt slott. Jag visste då icke riktigt vad ett slott var. På några fotvandringar i min ungdom hade jag ofta sett slott, men jag kunde icke föreställa mig dem som hem för människor. Det underbaraste var för mig omgivningarna. Att vandra i dessa parker, där näktergalar sjöng och där råkor skrek, det var livets under […] Jag fördes, som sagt, in i ett sådant gammalt slott, och jag lärde känna en ensam kvinna i det slottet. Jag blev älskad och avhållen, jag fick lugn och trygghet, jag fick beställningar och arbete, och snart hade jag vuxit fast i denna miljö och vuxit fast i ägarinnans hjärta. Genom mitt äktenskap med henne blev jag ägare till fem sjungande näktergalar och deras bon, till en stor råkkoloni, till gamla byggnader, som varit med om belägringar och historia, till alla de mysterier som en gammal byggnad kan gömma, till ett eget slottsspöke, till en å och gamla träd… Och så, förstås, till jord och hästar och kor och ladugårdar och sådant.”
Den sista meningen antyder att han inte var den som drev gården. Det gjorde i stället den tio år äldre hustrun Hanna som hade den rätta bakgrunden för det. Hon var dotter till Lars Persson, en förmögen storbonde i Hagestad på Österlen som köpte slottet Borgeby nära Bjärred, norr om Lomma och väster om Lund, när greve Carl Wachtmeister spelat bort sin förmögenhet, inklusive godset. Han såg klokt nog till att dottern Hanna fick en ordentlig lantbruksutbildning på Alnarp. Den blev till nytta när han gav henne slottet och ägorna då hon var 22 år gammal (en äldre syster köpte hon ut med 100.000 kronor som måste ha varit en nära nog astronomisk summa 1888). Hanna Larsdotter drev lantbruket på Borgeby men hade samtidigt starka kulturella intressen. Dit kom den unge Ernst Norlind 1902, fem år senare var de gifta. 1909 föddes sonen Staffan, också han med tiden konstnär, och en orolig själ.
På Borgeby samlades genom åren en lång rad av tidens kulturella prominenser, mest kända av dem Ellen Key och Rainier Maria Rilke. Ett kapitel i boken handlar om dem (mycket har skrivits om detta, av Reidar Ekner, Birgitta Fryksén, Birgit Rausing, Jonas Ellerström och andra). Rilke som var född i Prag var lika bra som H. C. Andersen på att som icke-betalande gäst uppehålla sig långa tider på olika slott i Europa. Från Borgeby där han dröjde sig kvar hela sommaren 1904 fortsatte han till familjen Gibson på Jonsered i Göteborg, innan han återvände till hustrun Clara i konstnärskolonin i Worpswede. Kontakten med Norlind fortsatte, som framgår av Wikipedias artikel om Rilke: ”Vid första världskrigets början fördjupade Rilke även sin vänskap med Ernst Norlind då de båda, tillsammans med Upton Sinclair, Poul Bjerre och andra intellektuella sekelskifteskändisar, blev fredsaktivister i Fortekretsen, en internationell grupp som ledde aktioner mot kriget. Med i kretsen fanns under en kort period även Wassily Kandinsky som under ett besök i Sverige 1916 gjorde en målning av en jagande Norlind på hästryggen.”.
Ernst Norlind hade fått många konstnärsvänner i Tyskland efter ett studieuppehåll i Dachau utanför München, många år innan orten blev beryktad för det första koncentrationslägret som Bertil Malmberg tidigt besökte och rapporterade om. Till hans nära tyska bekanta hörde vidare industrimannen och politikern Walter Rathenau som blev Weimarrepublikens utrikesminister: ”Jag har nämnt hans namn för den yngre generationen – ingen känner honom numera. Han var en på alla områden högt bildad europé, han talade och skrev franska, italienska och engelska. När det nu på stora konferenser ordas vitt och brett om hur den förträfflige tolken översätter de stora statsmännens tankar, så kan det ju lända en smula till eftertanke, att ett stort lands öde en gång styrts av en man, som själv talade engelska med engelsmännen, franska med fransmännen, italienska med italienarna […] Han uttryckte sig alltid med stor klarhet – hans skäl avgjorde diskussionen.” Boken återger i faksimil ett känslosamt brev från Rathenau till Norlind: ”Sen min far och bror äro döda – för mig äro de det icke – har det icke funnits någon man, om vilken jag i högsta mening kunde säga att han är min vän, utom du. Det måste jag säga dig.” 1922 föll den judiske Rathenau offer för ett attentat från två högerextremister, Kern och Fischer. ”Hans mördare var en ung man, som sedan sköt sig själv på en borg i Thüringen”, skriver Norlind. Rathenaus mördare, i fiktiv förklädnad, håller sig gömd på en slottsvind i en bok av Richard Hughes. Han finns redan i romantiteln The Fox in the Attic, där historiska händelser framför allt i Tyskland på tjugotalet och fram till 1934 skickligt rekonstrueras.
Flera konstnärsvänner till Ernst Norlind skymtar förbi, en av dem Axel Törneman, men ännu fler författare. Till tidiga diktsamlingar av Vilhelm Ekelund och Anders Österling som han umgicks med redan innan denne debuterat gjorde han vackra vinjetter. Samman med K. G. Ossiannilsson, som han var nära vän med, följde han Henrik Schücks litteraturhistoriska föreläsningar i Lund, under något av dennes åtta år som professor där, före Uppsala. Ett slutkapitel i Borgebyminnena handlar om Birger Sjöberg vars särart Ernst Norlind tidigt upptäckte och gillade. Uppskattningen var ömsesidig, det framgår av flera brev från Sjöberg som citeras. Norlind jämnade också vägen för Fridas visor hos förläggare i Stockholm. Ett sista brev från Birger Sjöberg innehöll ett foto på journalisten, visdiktaren och den tröttkörde estradören:
”Herr Konstnären och Fru Ernst Norlind. Föreningen för Sjöbergs främjande har på styrelsesammanträde beslutat att överbringa detta porträtt av natursångaren Sjöberg till Eder att av Eder gemensamt brukas. Fotograferingen har något dröjt, ehuru beslutet därom är gammalt, och har dröjsmålet förorsakats av en del sångarturnéer samt andra vidriga omständigheter. Enligt paragraf 12 i föreningens stadgar, skall, som bekant, alltid sörjas för ’att Sjöberg har ett välmående utseende’. I förbindelse härmed har styrelsen velat avvakta en lämplig tidpunkt för att avtaga Sjöberg just när han är som fetast, och anser sig styrelsen icke utan skäl härutinnan ha lyckats briljant.” Norlind kommenterar: ”Det var det sista brev jag fick från honom. Han flyttade nu bort till ett pensionat och gjorde sig oåtkomlig. Tungsinnet föll allt svårare över honom, tills döden befriade honom från hans livs lidande.”
Slutkapitlet i Borgebyminnen hade aktuell relevans då det skrevs vid andra världskrigets utbrott, och har det fortfarande: ”Det talas i närvarande stund så mycket om två ideologier som kämpar mot varandra. De har funnits i ett föregående tidsskede och fått leva ut sig i alla sina konsekvenser: de hette en gång Sparta och Aten […] Sparta lärde oss att dö, Aten lärde oss att leva […] Sparta segrade tack vare sin krigsteknik och sin obönhörlighet. Aten segrade tack vare sin entusiasm och en känsla av att försvara odödliga värden. Spartas mänsklighet dog med döden som livets sista station. Aten visade oss odödligheten i en evig idévärld, bortom detta jordelivets horisont […] I dag och i all evighet skall varje folk stå i valet mellan Sparta och Aten. I vår ungdom älskade vi Aten.”
(Ernst Norlinds intresse för näktergalar delades av Hjalmar Gullberg vars dikt ”Död amazon”, skriven när Karin Boye begått självmord två år efter att Borgebyminnen kommit ut, ser Sparta i en delvis annorlunda belysning).
En andra upplaga av Borgebyminnen vars omslag har författarens vackra tuschteckning på slottet kom 1947. På baksidan citeras idel lovordande recensioner (de flesta av skåningar) av denna och några av hans föregående böcker: Fredrik Böök (”Det är en rätt ovanlig bok, Borgebyminnen; slottet är märkligt och Ernst Norlind är ingen vardaglig personlighet… Borgebyminnens långa procession erinrar nästan om studenternas karneval i Lund en munter majdag, men skillnaden är den att det inte är några utklädda figurer, utan de riktiga originalen”; Anders Österling (”en genomförd självbiografi av odiskutabelt dokumentariskt värde”); Ivar Harrie och Gustaf Hellström, men också John Landquist och Ivan Pauli. Sedan dess har boken inte trycks om – det kunde gärna göras. Och hans ateljé på Borgeby kan man besöka.
Ivo Holmqvist
BTJ-häftet recenserar Kungens män
”Läsaren får en utmärkt helhetsbild av drabantkåren avseende t.ex. kårens historia, organisation, utrustning, tjänstgöring, insatser i strid och tiden i fångenskap. Ingesson har dessutom skrivit en intressant personförteckning över samtliga drabanter. Han kan utifrån ett tidigare outnyttjat medicinhistoriskt källmaterial, ca 1.100 recept från perioden 1703–1705, väsentligt öka kunskapen om drabanternas skador och sjukdomar samt medicinering. Läsningen underlättas i hög grad av en omfattande notapparat samt en käll- och litteraturförteckning, ett bildmaterial och överskådliga tabeller av recepten. Kungens män vänder sig såväl till den allmänhistoriskt intresserade som till de med medicinhistoriska intressen.
Helhetsbetyg: 5.”
– Christer Olsson, BTJ-häftet nr 3, 2022.
Läs mer om Stefan Ingesson
BTJ-häftet recenserar Den fixa idén
”Verket skrevs 1932 av den franske poeten och filosofen Paul Valéry (1871–1945), som under sin tid uppfattades som närmast ett universalgeni. Bl.a. var han ledamot av Franska akademien och representant för fransk kultur i Nationernas förbund. Föreliggande utgåva är tvåspråkig där den svenska texten är utmärkt översatt av Joachim Forsgren, som också skrivit ett intressant efterord. Förordet är författat av Jan Holmgaard, docent i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet. Att verket nu för första gången finns på svenska är en betydande kulturgärning.
Helhetsbetyg: 5.”
– Eva Lundgren, BTJ-häftet nr 3, 2022.
Läs mer om Paul Valéry
Svenska Dagbladet publicerar utdrag ur Vad är en lärare? – Del 2
”En lärares auktoritet kan vara allt från gränslös – diktatorisk – till obefintlig. En lyckad nivå ligger någonstans mittemellan, men det är en utmaning att hitta denna balans, skriver Anders Tidström i sin avslutande text i SvD:s artikelserie ’Striden om skolan’.”
Läs hela utdraget i Svenska Dagbladet
Läs mer om Anders Tidström
Svenska Dagbladet publicerar utdrag ur Vad är en lärare? – Del 1
”Tanken att en lärare är ett proffs på att lära ut och därmed kan undervisa i vilket ämne som helst riskerar att sänka både elevers studieresultat och lärares status. Vikten av ämnesbehörighet kan inte nog betonas, skriver Anders Tidström.”
Läs hela utdraget i Svenska Dagbladet
Läs mer om Anders Tidström
Vacker var han, utav börd nomineras till Årets bok om svensk historia 2021
”Nättidningen Svensk Historia inbjuder alla läsare att vara med och rösta fram Årets bok om svensk historia 2021. Välj bland åtta nominerade böcker – vilken tycker du var förra årets bästa, viktigaste, mest läsvärda eller mest efterlängtade bok om svensk historia?”
Läs mer i Nättidningen Svensk Historia
Se även inslag i P4 Halland
Läs mer om Kathinka Lindhe
BTJ-häftet recenserar Nyckelstenarnas Hemlighet
”Detta är en spännande och välskriven berättelse där vetenskap och fantasi gifts ihop. Läsaren får en inblick i världshistorien och vetenskapen samtidigt som de övernaturliga elementen bidrar med spänning. Detta är den första boken i en tänkt serie om tolv där läsaren möter fakta insvept i fantasins magi. Nyckelstenarnas hemlighet är en utmärkt ingång till denna serie. Språket är väl anpassat till målgruppen och författaren Sofia Brattvall har vinnlagt sig om att inte fakta ska dominera över själva berättelsen, ett klokt drag. En läsvärd debut för unga från tolv år och uppåt.
Helhetsbetyg: 4.”
– Teresa Vihtma, BTJ-häftet nr 3, 2022.
Läs mer om Sofia Brattvall
Bokluckan recenserar Gatuhunden Lilo
”Boken vänder sig till barn mellan 6-9 år men kan läsas av alla åldersgrupper. Jag tycker bilderna är helt fantastiska och kompletterar och levandegör texten på ett härligt sätt. Texten fungerar som högläsning och är lättförståelig med målande beskrivningar av både händelser och miljöer.”
Läs hela recensionen på Instagram
Läs mer om Lina Nyström
Reptilen recenserar Apoteket i biblioteket
”Jan Bruhns bok tar läsaren med på en färd genom tid och rum i läkemedels och drogernas värld. Det här är ingen trälig kurslitteratur där man tappar livslusten efter tredje kapitlet, nej Apoteket i biblioteket fokuserar på läkemedels och drogernas roll i världskulturen under historien med spännande nedslag i alla världens hörn och århundraden. Vi följer substanser och termer ända från 400 f Kr på Platons tid till nutida synvinklar vilket ger en mycket intressant läsning även för en student som inte har kommit tillräckligt långt i sin utbildning för att greppa begrepp som excipient!”
Läs hela recensionen i Reptilen
Läs mer om Jan G Bruhn
Dinter utan filter: #21 Steve Sem Sandberg
Dinter utan filter avslutar året med en extra lång nyårsspecial tillsammans med en av Sveriges främsta författare. Hyllad och prisbelönt för romaner som Theres, De fattiga i Lodz, Ravensbrück, De utvalda, Stormen och inte minst den senaste romanen, W. Vad är det med hans språk som lyckas leda mig som läsare in i de mest mörka vrår och lysa upp dem inifrån?
Stort varmt tack till Steve Sem Sandberg för att han ville vara med. Tack även till skådespelaren Anna Lyons för inläsningar, samt inte minst bokförlaget Ekström & Garay. Utan er inget Dinter utan filter.
Gott nytt år!
Författarfoto Stefan Tell
Walter Ljungquist: Ombyte av tåg
”Genast, med nästa tåg! Vi äro i Malmö klockan sex och trettio; Hamburg åtta och fyrtio i morgon tidigt; Frankfurt – Basel en dag, och i Como genom Gotthardsbanan om, låt mig se, tre dar. Tre dar!” Hos Strindberg går det geschwindt, både när nattåget från Berlin rasslar norrut genom natten (i Sömngånganätter på vakna dagar) och som här då Jean försöker övertyga Fröken Julie om att de har en gemensam framtid som pensionatsidkare i Södern. Därav blir intet, det förstår man av rakkniven på scengolvet. Att ta tåget kan för övrigt vara ganska dystert, som i den avslutande andra strofen av Vilhelm Ekelunds ”Då voro bokarna ljusa”:
Tyst det regnar. Himlen hänger lågt på
glesa kronor. En vissling; tåget sätter
åter i gång. Mot sakta mörknande kväll jag
färdas vänlös.
Tåg, gärna med tillfälliga och känslosamma möten, är ett slitstarkt tema både i litteraturen och filmen. David Leans Brief Encounter från 1945 på Noel Cowards manus är klassisk: en frustrerad hemmafru möter av en tillfällighet på en station i utkanten av London en man. Till skillnad mot den hon är gift med lyssnar han på henne. Tycke uppstår, men det blir bara korta möten mellan tågen, och det slutar förstås sorgesamt. Celia Johnson är mycket bra, Trevor Howard inte riktigt lika bra. Men engelsmännen räknar gärna filmen till en av de bästa som gjorts, och rankningen på olika listor är oftast mycket hög.
Den har en svensk föregångare, Hasse Ekmans Ombyte av tåg som hade premiär i januari 1943, med honom själv, Sonja Wigert och Georg Rydeberg i huvudrollerna. Den är baserad på Walter Ljungquists första roman som hade fått ett delat förstapris i en romantävling som Bonniers Litterära Magasin hade utlyste tio år tidigare. Juryn hävdade att författaren tillämpat Hemingways tillknäppta stil, ett omdöme som ofta upprepats utan att för den skull vara särskilt träffande. Hemingway var bättre på att tygla de sentimentala inslagen, och Olov Jonasson i sin enda novellsamling Parabellum och Torsten Jonsson i sina är mera övertygande exempel på svenska författare som dragit nytta av hans isbergsstil.
Walter Ljungquist var född 1900 i Kisa i södra Östergötland och alltså 33 år gammal när boken efter långa förberedelser kom ut. Kim som är den ene huvudpersonen är 30, Guje som är den andra är några år yngre. Det blir också för dem ett kort möte, mellan tåg. De låter det ena efter det andra gå, fram till det bitterljuva slutet efter en natt på hotell när avskedet inte längre kan skjutas upp. Det är en bok som med sina naturlyriska inslag (blommande äppelträd, doftande hägg) stått sig ganska väl, förutom en plump rasschablon som redan BLMs prisjury skulle ha sett till avlägsnades innan boken gick i tryck: när Kim och Guje går på restaurang blickar en ”blekfet glop” vid bordet bredvid för mycket på henne: ”en svarthårig, trettiofemårs man med gnistrande ringar på sina tjocka fingrar […] det var antagligen en jude. Han hade tunga ögonlock över sammetsbruna ögon […] Den där flottige lebemannen, det restaurangäcklet!” (jag antar att den följt med i de olika nytrycken 1948, 1960 och senast som En bok för alla 1978).
Den bitske kritikern Stig Ahlgren som kunde vara dräpande när han var på det humöret (det var han ofta) påstod en gång att hans kollega Sten Selander som var en mindre eldfängd skribent ”var tråkig som en påstigande i Alvesta”. Den kvickheten bet sig fast. Det förstås orättvist både mot Selander och mot alla som har bytt tåg i Alvesta, från ett på en bibana till ett mot Stockholm eller Malmö på södra stambanan. Så också Kim och Guje, om det nu är där de gör det, det sägs inte vilken järnvägsknutpunkt de återser varandra. Han har lämnat sina kritiska föräldrar för att ta tåget till Stockholm där en äldre släkting ska ta honom med till Sumatra, för ett nytt och roligare liv än i den instängda småstaden, Hon reser i motsatt riktning när hon kommer ner från Stockholm. Där har hon försökt slå sig fram på teatrar och när det inte går, på revyer (som tonåringar i småstaden har de haft gemensamma teaterdrömmar). Hon har ärvt ett hus i småstaden som hon ska flytta in i. Kim och läsaren hålls länge ovetande om det verkliga skälet till att hon återvänder: hon är gravt hjärtsjuk och har inte lång tid kvar att leva (Erich Segals våldsamt populära Love Story från 1970 tog till samma romantekniska knep).
Så här ser början till deras korta möte mellan tåg ut, ur Kims synvinkel: ”Och ur det tåg, som anlänt, vällde passagerarna ut. De fyllde perrongen med sitt sorl. Det var nedgående Stockholm-Malmötåget. […] Jag gick in i stora vänthallen, där jag köpte cigaretter. Här var svalt och skumt. Jag såg solstrimmorna falla genom höga glasfönsterna och jag stod och såg hur människorna uppfångades av solknippet för ett ögonblick och hur de så döko in i skuggan igen. […] När jag ätit apelsinen och rökt ut cigaretten, gick jag långsamt mot en av glasdörrarna, som ledde ut, lade handen på dess mässingshandtag och såg på min hand, som låg där skär och vit med blå, smäckert tecknade ådror, en kontormänniskas fina, lite vekliga hand. Jag stod just och undrade, vad den där handen skulle få uppleva, om den skulle hårdna, hur den skulle se ut om tio år, då jag kände hur dörren från motsatta sidan varligt trycktes inåt.”
Kim kan säkert behöva både solbränna och hårt arbete om han ska lyckas i Indonesien. Och det är förstås hans tonårsförälskelse Guje som tar tag i dörren från andra sidan. Hasse Ekmans film som ofta repriserats ledde till ett samarbete mellan honom och Walter Ljungquist som var inblandad som manusförfattare till många fler. Om honom och de tjugo romaner som följde på den första – och som alla krävde betydligt mer av både författaren, och kräver av läsaren – kan man bäst läsa i Bengt Nermans Den skapande processen: en studie i Walter Ljungquists diktarmetod som var hans doktorsavhandling från 1976. Den har mycket att säga om Ljungquists teosofiska intressen och hur de manifesterats i hans böcker. Ombyte av tåg tar en dryg timme att läsa, hans senare betydlig längre. Den ansträngningen är de värda, särskilt Ossian (1958), och i den långa sviten om Jerk Dandelin Erika (1963) och Väggarna har ögon (1965). Alla finns som e-böcker men är värda att leta upp på antikvariat, inte minst för de vackra omslag som Walters bror konstnären Birger gjorde.
Sven Delblanc hade ett visst besvär att inringa Walter Ljungquists egenart: [Han] ”intar en apart och svårbeskrivbar position i epokens litteratur […] Sociala tillstånd och omdaningar intresserar honom inte, det viktiga är psykologi, minnesprocesser, den mystiska andakten – en inre försjunkenhet, med ryggen vänd mot samhället.” Och han avslutar sin genomgång av författarskapet (i Den svenska litteraturen del V, Modernister och arbetardiktare) på ett inspirerat men lite egenartat vis: ”Moderna bilkaravaner och triumferande demonstrationståg drar fram på stora landsvägen, men i den vanvårdade trädgården invid ligger det på en gång förfallna och ofullbordade huset, som man kanske alltför lättvindigt förbiser. Det rymmer dock kammare och vindsgemak som är värda ett uppmärksamt besök.”
Erik Hjalmar Linder skrev sin välformulerade sammanfattning (i Fem decennier av nittonhundratalet) 1965, tio år före Walter Ljungqvists sista stora roman Sörj dina träd: ”Men över systematikern och nyckelbevararen Walter Ljungquist [en av hans romaner är Nycklar till okänt rum, 1950] reser sig dock diktaren; han röjer sig i bruset av svensk sommar, i dunklet av igenvuxna trädgårdar, minnets och bygdens, i svepet av dimmor och i blänket av källsjöar, i berättarblicken som hjälplöst fångad skådar in i själars öden för att finna deras hemlighet, i varsamheten hos den hand som röjer hemligheterna och finner skuld utan att döma, i glädjen över vunnen insikt och mänsklig besinning, i aningen om ett kosmiskt sammanhang.”
Bengt Nermans artikel om Walter Ljungquist i Svenskt Biografiskt Lexikon är mycket bra men får rättas på en enda punkt: under ”Arkivuppgifter” sägs att ”L:s litterära kvarlåtenskap, brev, ms o teckn:ar m m är i doc Bengt Nermans, Sthlm, ägo.” Det stämmer inte längre. Efter Bengt Nermans död 2016 var det nära ögat att allt hade makulerats och gått till pappersåtervinning, men tack vare två antikvariatsbokhandlares rådiga ingripande finns nu allt i stället på Kungliga Biblioteket, i säkert förvar för framtida forskning.
Om en del av de tåg som går genom den danska litteraturen, särskilt hos Klaus Rifbjerg, skrev jag detta:
https://www.dixikon.se/klaus-rifbjerg-tar-taget/
Georges Simenons Mannen som såg tågen gå förbi är en bok av helt annan kaliber:
https://www.dixikon.se/sommarlasning-2-georges-simenon/
Ivo Holmqvist
Skånska Dagbladet intervjuar Trygve Bång
”Han har skrivit om en miljöskandal, en pyroman och underhållande om grannlandet Danmark. Den elfte och senaste boken handlar om vänner till Trygve Bång, och speglar vad som varit viktigt personligen för den vetgirige generalisten genom livet.
– Jag tänkte skriva en bok om en klassresa först, men det är för pretentiöst och så märkte jag att det ändå hela tiden handlade om människor jag mött, berättar han.
Det är ett porträtt av konstnären Ola Billgren på bokomslaget ’Jag tänker ofta På dig – en bok om vänner’. Nu avlidne konstnären Ola Billgren är en av flera vänner som Trygve saknar, tänker på och har formats av.”
Läs hela intervjun i Skånska Dagbladet, 28 december 2021
Läs mer om Trygve Bång
Mesh intervjuar Margaretha Öström
”Vårt samhälle utvecklas mer och mer till att bli ett uppmärksamhetssamhället med ett outsinligt informationsflöde. Men vad gör detta med vår hjärna och hur mycket uppmärksamhetskapital har vi? Sverige ligger i topp sett till så kallade Brain Jobs (kunskapsintensiva jobb) där digitalisering och globalisering gör att kompetensen bolag behöver snabbt blir obsolet och kraven att prestera och vara relevant på individnivå ständigt ökar. ”
Lyssna på intervjun på Mesh
Läs mer om Margaretha Öström
Louis de Geer: Singleton och kriget
Louis de Geers sju böcker om Gunnar Wigelius och hans karriär på den engelska internatskolan Singleton där han blir Wajgilius hörde under många år till de mest utlånade pojkböckerna på biblioteken (intresset för flickor och kvinnor i dem är mycket flyktigt). Men man läser dem nog inte längre, inte ens i de djupa värmlandsskogarna trots dedikationen i första delen, ”Lundsbergare, gamla och nuvarande, tillägnas dessa skildringar”. Johan Svedjedals grundliga studie om serien, Spela spelet (Litteratur och Samhälle 1980:3), lånade sin titel från de avslutande raderna i Singleton efter kriget: ”Ja, det var mycket han hade att tacka skolan för. Kanske viktigast av allt – Singleton hade lärt honom att spela spelet – spela spelet i med- och motgång, spela livets stora, svåra spel i ordets djupaste betydelse.”
Svedjedal sammanfattar avslutningsvis: ”Det finns skäl att anta att Singleton för honom blev en revansch på de auktoriteter han i ungdomen tvingats underkasta sig. På Singleton skapade han moralisk logik. Denna logik fick allt större genomslag i böckernas berättelsestrukturer. Aktionslitterära klichéer hade funnits redan i de tidigare Singeltonböckerna, men präglade de senare delarna i än högre grad […] De Geer tonade ner kontroversiella inslag i den engelska internatskolan för att anpassa sina böcker till den svenska marknaden.”
Den positiva englandsbilden i böckerna är massiv och vikten av fair play inskärps redan med ett citat på titelsidan till Singelton som är första boken: ”Vilken bracka som helst kan vinna ett spel, men det behövs en gentleman för att förlora det.” Hurtigheten i det hela blir lite besvärande för en vuxen läsare, det är klämkäckt och förnumstigheten står som spön i backen. Men den märkte jag inte när jag slukade böckerna första gången, ungefär när Stora händelser på Singelton var ny. Några titlar gavs ut på nytt 1960, men sedan dess inget, och ett nytryck från Bonniers kan man inte förvänta. De är alltför tidsbundna, den tidens skolsentimentalitet går inte hem, och världen har sedan länge lagt de flesta av Louis de Geers värderingar långt bakom sig, till och med på de två svenska riksinternaten Lundsberg och Sigtunaskolan (de var tre medan Grännaskolan ännu var i gång).
För några år sedan träffade vi en glad garçon som gått på Lundsberg. Han var full av nostalgiska återblickar om sin tid där som han minns med mycken värme. Han berättade att när man kommit på honom att smygröka på vinden blev han inkallad till rektor och fick välja straff: antingen en rejäl örfil, eller också fick pappa reda på vad som hänt. Han valde förstås det förra, och fick dessutom en extra lusing vilket han hade full förståelse för: han hade mycket väl kunnat sätta eld på hela internatskolan om fimpen hamnat i krollsplinten. Rektor var den gången Martin Lindström som senare blev biskop i Lund. Öknamnet på honom bland studenterna tyder på att han inte alltid var världens muntergök: Dry Martini. Fast han hade nog inte riktigt lika hårda nypor i sitt biskopshus som Fanny och Alexanders uppsaliensiske styvpappa biskop Vergérus (så heter dessutom andra utstuderade busar hos Ingmar Bergman).
Böcker om internatskolor har varit en livskraftig genre: 1857, samma år som Flaubert gav ut Madame Bovary och Baudelaire Ondskans blommor kom i England en betydligt mera moralisk bok, Thomas Hughes Tom Brown´s Schooldays, förlagd till Dr. Arnolds internatskola Rugby. På femtiotalet gick en skolfilm baserad på den, utan textning. Vi ryste inför scenen med ”roasting” när äldre elever kamratuppfostrade yngre genom att hålla fast dem framför den öppna brasan tills det osade bränt om byxbaken. Rugby är annars mest känt för killen som under en fotbollsmatch greppade tag om bollen och sprang iväg med den tills de andra föll över honom i en krälande hög: rugbyn var född. Hughes hade upplevt de reformer som den legendariske dr. Arnold hade genomfört och som kom att påverka hela public school-idén. Rugby och Eton har gamla anor, men livet i dessa efterföljare till medeltidens klosterskolor var inte alltid behagligt. Under golvet till Etons stora sovsal hittade man vid en sen ombyggnad högar av skelett efter råttor, och pennalismen var inte sällan utbredd. Mot detta satte dr. Arnold in en kristlig andra, och framför allt vikten av fair play som grundlades på idrottsplanerna.
Den idén kommenteras i en passus i Singleton och kriget där behovet av framtida brittiska imperiebyggare är underförstått. Engelsk militär har grävt upp skolans cricket- och fotbollsplaner för att hindra tyska stridsplan att landa: ”Man måste vara väl insatt i public-schoolsystemet för att riktigt kunna förstå hur mycket förlusten av kricket- och fotbollsplanerna betydde för skolan. Det är the public schools som i första hand slår vakt om den gamla, förnämliga engelska sporten. Där upprätthålles järnhårt dess bästa traditioner – där stärkes karaktären – där arbetar man med endast ett mål för ögonen – att skapa den sortens män, som göra Englands namn aktat och ansett ute i världen. Pojkarna få lära sig betydelsen av självdisciplin och fair play. De skola ta med- och motgångar på samma sätt – alltid play the game i ordets djupaste mening.”
Louis de Geer var född 1888 i närheten av Örebro som bruksson i en släkt som var bekant och berömd, inte minst politiskt. Han uppfostrades hårt och känslokallt av fadern-disponenten och sattes på Lundberg där han vantrivdes. Det gjorde han också i sin efterföljande militära karriär, bland annat som underlöjtnant. 1915 anställdes han som gymnastiklärare på en engelsk public school där han däremot fann sig väl tillrätta och blev kvar under större delen av tjugotalet. Återkommen till Sverige 1928 skrev han mycket, bland annat tre serier ungdomsböcker. I trilogin om internatskolan Norrsätra hade han nytta av sina erfarenheter från Lundsberg. Dessutom åstadkom han över tvåhundra teaterpjäser fast de refuserades. Han hade tagit in på ett lantligt pensionat i Dalsland på ett par veckor men trivdes så bra att han stannade i över tjugo år, fram till sin död. I byn var han allmänt respekterad och titulerades baron (vilket han var).
Det som framför allt gjorde honom känd och mycket läst var de sju böckerna om Singleton. Det dröjer ett bra tag i den fjärde innan kriget märks även om skolan ligger nära flottbasen i Portsmouth, ett givet mål för tyska luftattacker. Till en början händer inget i ”the phoney war”. Men på slutsidorna faller tyska bomber som lägger elevhemmet Longdown i ruiner. Krönikan om Gunnar Wigelius/Wajgilius och den brittiska skola där han med åren avancerar från elev till prefekt, house master och slutligen rektor börjar i Singleton (1929). I den är han nypojke, och vi får veta mycket om idéerna bakom det engelska public school-systemet. I Ett elddop på Singleton från året därpå blir han förste prefekt. I Grådasken på Singelton (1931) är titelfiguren (som inte är Gunnar denna gång) till en början en feg stackare men han hinner förvandlas till hjälte. Den som blir Den nye läraren på Singleton (1941) är förstås Gunnar, efter att han är klar med sin Oxford-examen. Singleton och kriget skrevs ett par år efter händelserna i den. I Singleton efter kriget (1947) har skolan gått i skotsk exil. Men i Stora händelser på Singleton som är sista delen och som kom postumt 1954, samma år som Louis de Geer avled, är man tillbaka i Sydengland och Gunnar Wajgilius blir rektor. Samtliga sju delar skrevs i Sverige.
Det är nog mera regel än undantag att skildringarna i litteraturen av internatskolor är negativa, till skillnad mot de om Singleton: Holden Caulfield i J. D. Salingers Räddaren i nöden har inte mycket till övers för dem han relegerats från, i stället ger han sig ut på vift i New York. Benjamenta-institutet i schweizaren Robert Walsers Jacob van Gunten är en säregen inrättning, och Robert Musils unge Törless har inga goda erfarenheter av livet på ett internat. Fast någon gång glorifieras de, som i Kiplings Stalky & Co, eller satiriseras som i Evelyn Waughs Decline and Fall som grundades på hans egen korta tid som lärare på en sådan. George Orwell var ingen vän av internatskolor, han hade dåliga erfarenheter, medan Karin Boye gillade att jobba på Viggbyholmsskolan 1936-38 där hade hon små klasser och slapp sätta betyg. Och så Jan Guillous Ondskan…
Men mest känd av alla romaner om engelska internatskolor är James Hiltons Goodbye, mr Chips från 1933 som dessutom blev en bra film med Robert Donat i titelrollen. Om den och om Hiltons nästa lika kända roman Lost Horizons som på svenska fick titeln Blå månen har jag skrivit här:
https://www.dixikon.se/sommarlasning-6-james-hilton/
Peter Sandgren som 2015 gav ut boken Internatskolorna (Atlantis, 2015) doktorsavhandlade ämnet två år senare i Globalising Eton: A Transnational History of Elite Boarding Schools since 1799. Han har också skrivit understreckare om saken i Svenska Dagbladet.
Ivo Holmqvist
Ekström & Garay sponsrar Svenska Hjältar
”Varje vecka räddar den ideella föreningen Ätbart fem ton matsvinn från att slängas i soporna. Istället delas varorna ut till behövande människor. För sina insatser prisades Ätbart som Årets hållbarhetshjältar på Svenska hjältar-galan 2021.
Markus Aujalay delade ut utmärkelsen på Cirkus scen.
– Många kallar ju oss kockar för rockstjärnor och hjältar men det är ni som gör ert arbete som är de riktiga hjältarna, sade Markus.
Därefter berättade stjärnkocken att Ätbart ska få ge ut en bok på förlaget Ekström & Garay.
– Vi hoppas ni ska skriva historien om Ätbart och om hur vi alla kan bidra till hållbart samhälle, sade Markus.”
Läs mer i Aftonbladet
Se även Ekström & Garay nyhetsbrev december 2021
Ingmar Bergman: Staden
Av upphovsrättsliga skäl kan man inte ladda ner och lyssna på den här radiopjäsen av Ingmar Bergman. Det är lite synd eftersom framför mikrofonerna fanns legendariska skådespelare som Olof Widgren, Eva Dahlbeck, Jan-Olof Strandberg, Anders Henriksson, Sif Ruud, Lars Ekborg och Ingvar Kjellson. Det var lika stjärnspäckat i de andra fem pjäserna i boken, några av dem skrivna av Sivar Arnér, Björn Erik Höijer och Lars Levi Læstadius. Många av pjäserna som radioteatern sänt under året samlades i serien Svenska radiopjäser som gavs ut från 1947 fram till 1985.
Ingmar Bergmans Staden hängde nog bättre samman som hörspel än som läsdrama, som sådant är den lite slirig och spretig fast den bara är fyrtio sidor lång. Den börjar bra, med Joakim som vantrivs i en kvalmig storstad. Jag kan tänka mig att intryck både från episoden där Hjalmar Söderbergs doktor Glas råkar träffa den vedervärdige pastor Gregorius vid vattenkiosken, och Strindbergs väderleksmässigt förtätade pjäs Oväder har spelat in – här finns både en pastor, en kypare, och en kvävande värme. Joakim får höra att Anne Schalter som är fängslad för barnamord ska avrättas. Senare visar det sig att de varit gifta, och att mordet kanske inte alls hänt. Mycket lämnas flytande och obestämt. Gatorna rämnar och han hamnar i underjorden i några surrealistiska scener, och så minns han mormors hus där man kan höra Gunilla-klockan klämta, dvs i Uppsala. Pjäsen är inte märkvärdig, men några nyckelord är det genom att dyka upp långt senare i hans filmer och texter.
Det kalla krigets skenbart neutrala tredje ståndpunkt som bland andra Karl Vennberg, Artur Lundkvist och Werner Aspenström propagerade för får sig en släng i pjäsen, liksom den i verkligheten attackerades hårt av bland andra Eyvind Johnson och Herbert Tingsten. Där behövs kanske en förklarande kommentar om den ska sändas på nytt. Väl så intressanta är två ord som senare blev återbrukade många gånger om: trolösa som bland annat dyker upp som titel på hans sista film som dock inte regisserades av honom själv, om äktenskapliga trassligheter och en utflykt till Paris, och Laterna Magica, hans barndom enkla apparat för filmvisning vars genomgripande betydelse för hans fortsatta väg framgår av hans självbiografi som har just den titeln.
Av Claes Hooglands presentation i boken får man veta att författaren redan varit verksam i drygt tio år, som film- och tearerregissör och pjäsförfattare. På nätet finns den kommentar han själv skrev till sin radiopjäs i den veckovis utgivna Röster i Radio (samman med månadstidskriften Hörde Ni alldeles oumbärlig för alla radioter). Den är mångordig och utsvävande, här är knappt hälften:
”Jag ser mig själv som en oändligt förminskad person stående i denna medvetandets knutpunkt vilken plötsligt antagit utseendet av en starkt trafikerad gatukorsning i någon stor och sotig fransk industristad. Själva staden ligger på höger flodstrand, fabrikerna och de nedlagda gruvorna på den vänstra. Det är sommarkväll, en het åsktung afton med kornblixtar över taken och mycket folk i rörelse.
Jag beslutar mig för att gå på strövtåg. Men för att inte utsätta mig själv för dödsfara eftersom jag har många ovänner bland innevånarna har jag kallat mig Joakim Naken. Iklädd detta skyddande inkognito upplever jag egendomliga händelser ur det närvarande, det förflutna och det kommande.
Anteckning under skrivandet: Innan Joakim fyllde åtta år var hans liv halvskymning, fruktbar groning men också en ganska obarmhärtig och självklar känsla av världen som en värld utan nåd. Detta var visserligen skrämmande i och för sig men gav ingen anledning till panik. Joakim gjorde sig med andra ord inga illusioner om vare sig auktoriteterna eller sig själv och det enda riktigt svåra var mörkrädslan, som kunde överfalla honom mitt på dagen i brinnande solljus. Varifrån den smärtan kom eller vad den egentligen bestod i har han aldrig lyckats utröna men även detta fenomen mötte han dåförtiden med en viss fatalism och utan skuldkänslor. Men efter det åttonde året började ett tumult som sedan pågick i jämnt tjugotre år. Utifrån betraktat måste detta tumult mest ha sett ut som ett stort moln genomkorsat av armar och ben tillhörande Joakim och andra mer eller mindre indragna. I molnet hördes många förbannelser, böner och andra ord och meningar vittnade om en stor förvirring hos den i molnet fäktande.
Slutanteckning: Att han tror att molnet skingrats och slagsmålet tillfälligt upphört är kanske ett självbedrägeri större än alla de hittillsvarande. I varje fall har ju något uträttats och åtskilligt fördärvats och vid vissa tillfällen uppstår ju hos mänskan ett behov av att räkna liken och tillgångarna, egna och andras örfilar, bedrägerierna och sanningarna.
Om ett år eller så har kanske situationen för oss alla blivit så pass komprimerad att det blir ens skyldighet att lura folk i skratt. Ett sorts objektivt likgiltigt skratt, som när clowner faller på ändan och sådant.”
Radiodramat har en lång och intressant historia. Man påstår att det allra första skrevs av den då 26-årige Richard Hughes från Wales: ”His first two books had been slim volumes of poetry printed in limited editions, followed by several plays. One of them, Danger, is reputed to be the world´s first radio drama. It makes clever use of the new medium, relying totally on sound: it is set in a coal mine shaft when a power cut suddenly turns out all light”, som jag skrev i From Putsch to Purge, avhandlingen om hans båda sista romaner som finns på nätet.
Om Ingmar Bergmans radiopjäs har inte mycket skrivits. I Birgitta Steenes väldiga bibliografi Ingmar Bergman A Reference Guide (Amsterdam University Press 2005, 1150 sidor) är den knappt nämnd, och lika lite i Mikael Timms Lusten och dämonerna, Boken om Bergman (2008) eller Jan Holmbergs Författaren Ingmar Bergman (2018). Meret Koskinen har kanske något att säga om den, men det är framför allt medieforskaren och folkhögskolerektorn Gunnar Hallingberg som placerat in den i ett radiosammanhang, dels i sin faktarika avhandling Radiodramat: svensk hörspelsdiktning – bakgrund, utveckling och formvärld (1967), dels i Radioteatern i 40 år som kom två år tidigare. I Stockholm-Motala, radion i Sverige från 20-tal till 50-tal (1999) som följdes året därpå av Tidens tusende tungor. Radion i Sverige från 50-tal till 90-tal tecknade han på encyklopediskt vis krönikan om Radiotjänst som senare utvecklades till Sveriges Radio.
I kapitlet ”Den verkliga folkteatern” i Stockholm-Motala hävdar han inledningsvis att ”radioteatern har fortfarande en undanskymd plats i den dramatiska konstens historia” men skriver samtidigt att ”det finns minst tre goda skäl att hålla radioteatern för något av det viktigaste som skett i 1900-talets teaterhistoria”: att den blev en stor folkteater, att den blev en verkstad för teaterexperiment, och att den fick en karakteristisk brukskonstfunktion. Och han nämner Radiotjänsts ambitiösa satsningar på hela serier, med dramatik som ofta trycktes som pjäshäften, av bland andra George Bernhard Shaw (där Herbert Grevenius skrev en utförlig handbok), om det antika dramat (med Ivar Harries handbok) och av Strindbergs dramatik (med Gunnar Olléns bok som kom i många upplagor, i flitigt bruk inte minst bland skandinavister på universitet utomlands).
Bland dem som var i inblandade fanns Hjalmar Gullberg som var chef för Radioteatern 1936-1950, Karl Ragnar Gierow och Herbert Grevenius, och regissörer som Per Lindberg, Olof Molander och Alf Sjöberg. Hallingberg citerar Carl Anders Dymling: ”Radion måste framhäva ordet i dess absoluta nakenhet, tanken talar omedelbart till örat utan något som helst stöd eller hjälp i form av aktion eller mimik. Radioteatern betyder en radikal förenkling av dramats och teaterns uttrycksmedel. Från denna synpunkt skulle den nästan kunna kallas – funktionalistisk teater”, ett omdöme som passar bra in på Richard Hughes Danger.
Redan tidigt hade man svenska radiomotsvarigheter till de amerikanska såpoperorna, i långa serier för familjen och deckare för mera härdade lyssnare, som framgår av Amelie Björcks avhandling Höra hemma: familj och social fölrändring i svensk radioserieteater från 1930-talet till 1990-talet (2010) – den mest långlivade serien hette för övrigt Familjen Björck. Det var roligt att bänka sig kring radion som stod på femtiotalets stringbokhylla (men sedan mängder av TV-apparater sålts inför VM-finalen i fotboll mellan Sverige och Brasilien 1958 blev radiolyssnandet snabbt akterseglat och obsolet). Radiopjäserna inleddes med en gonggong liksom alla filmer från det brittiska J. Arthur Rank, och så ”Radioteatern ger…”
Ingmar Bergman tog tillvara sina uppslag och infall, han var fenomenalt bra på att citera sig själv, återanvända sina idéer, och återkomma till symbolmättade scener. Ibland blir det till formliga ekokammare av vad han åstadkommit tidigare, som i pjäsen/filmen Larmar och gör sig till, med många clownerier. Om den saken skrev jag uppsatsen Ingmar Bergman’s Winter Journey – Intertextuality in Larmar och gör sig till, i Tijdschrift voor Skandinavistiek 19, no. 2, 1998 som kan läsas här:
https://ugp.rug.nl/tvs/article/view/10491/8070
Ivo Holmqvist
Ekström & Garay nyhetsbrev december 2021
Clara Usón på Stockholms Litteraturmässa
Clara Usón, författaren till boken Ana blev intervjuad av kultur – och samhällsmagasinet Opulens under sitt besök i Sverige. Den svenska översättningen gavs ut av Ekström & Garay den 3 december och finns på Adlibris och Bokus.
I början på december kom Clara Usón till Stockholm för att berätta om sin bok Ana, översatt av Marika Gedin. Under sin vistelse var Clara med på ett flertal intervjuer, bland annat blev det en intervju med kultur – och samhällsmagasinet Opulens som drivs av Ekström & Garay. Läs Opulens Intervju med Clara Usón nedan. Clara blev intervjuad av Elin Stadenberg som skrivit texten nedan.
”Jag kände att jag måste berätta”
KOLLEKTIV TRAGEDI. Den spanska författaren Clara Usóns hyllade roman om Ana Mladics fascinerande livshistoria släpps nu på svenska på Ekström & Garay. Under ett Sverigebesök träffar hon Opulens för att berätta varför hon inte kunde släppa historien om en ung kvinnas tragiska öde.
Skulle du vilja börja med att berätta om din bok Ana, som nyligen blev översatt och gavs ut på svenska på Ekström & Garay.
– Jag är väldigt glad över att den har blivit översatt till svenska, vilket Ekström & Garay, och framför allt min översättare Marika Gedin, har gjort möjligt.
– För många år sedan läste jag en artikel i tidningen om en ung tjej, 34 år gammal, som tog livet av sig. Hon var en vacker, populär och charmig ung kvinna som var på väg att ta läkarexamen. Ana var väldigt älskad av sina föräldrar, speciellt av sin pappa, men sköt sig själv med ett väldigt speciellt vapen. Det var en Zastava från Jugoslavien som hennes far hade tilldelats vid Militärskolan där han tog examen på 60-talet. Han hade flera andra vapen men hon valde just den här, vilket gjorde pappan väldigt upprörd. Han kunde aldrig acceptera att hans dotter begick självmord eller att hon använde vapnet som betydde så mycket för honom. Även om det var en polisutredning som klargjorde att hon hade gjort det så sa han att hon hade blivit mördad. Men det här var Anas budskap, hon dödade sig själv på grund av sin far.
– Pappan, Ratko Mladic, var krigsförbrytare och har dömts för folkmord och brott mot mänskligheten. Men nationellt var han en hjälte och var väldigt omtyckt i de nationalistiska serbiska kretsarna. I mars samma år som Ana begick självmord åkte hon till Moskva med sina kollegor och när hon kom tillbaka var hon förändrad, tillbakadragen, deprimerad och okoncentrerad, men vägrade berätta för sin familj vad som pågick. Enligt artikeln hade någonting förändrat Anas syn på Ratko Mladic, hon såg den mörkare sidan av honom och kunde inte leva med det hon fick se.
Hur kom du på att du skulle skriva en roman om Anas öde?
– Det överraskade andra att en spansk författare valde att skriva om Bosnienkriget. Min avsikt var aldrig att skriva om kriget, som jag egentligen vet väldigt lite om, det var den personliga tragedin och Ana Mladics liv som intresserade mig. Som författare är det inte de stora ämnena som lockar mig, utan människorna. Speciellt konflikterna och det motsägelsefulla i en persons karaktär.
– Jag tyckte att Anas berättelse var så stark, en tragedi, men väldigt komplicerad. Kriget började 1991 i Slovenien, därefter i Kroatien och 1992 startade Bosnienkriget. Alltmedan vi firade Olympiska spelen i mitt land, två timmar därifrån med flygplan. Efter att Bosniska kriget slutade 1995 fortsatte ett annat krig. Jag kan inte skriva om detta, tänkte jag, det måste någon som kommer därifrån göra. Istället skrev jag en annan roman om saker jag visste något om, men när den var klar hade jag fortfarande berättelsen om Ana i huvudet. Jag kände att jag måste berätta den och bestämde mig för att skriva en novell om familjetragedin. Men tre månader blev tre år. Jag läste allt som fanns att läsa, reste till Serbien, Bosnien och Kroatien och var i kontakt med människor som hade levt under kriget och som fortfarande bodde där.
– Det fanns många journalister i Sarajevo som kände sig upprörda över att Europa behandlade kriget som något som inte rörde oss utan som en nationalistisk katastrof. Journalister från England, Italien, Tyskland, Spanien, Frankrike och Portugal ville rapportera om det som hände, om alla människor som dödades i massaker. Det finns många dokument om kriget, men det tog mig ett år att se Anas ansikte i ett bosniskt tv-program. I videon ser man Ratko Mladic, hans fru och en vacker ung kvinna som sitter utanför ett hus och skrattar. Där blir skärmen svart och nästa bild är på en begravning. Kameran zoomar in på kistan med ett foto på och du kan inte förstå att det är samma unga tjej som skrattade på skärmen för en sekund sedan. Jag ville veta vad som hände de här månaderna mellan skrattet och bilden över kistan.
Varför kändes hennes berättelse viktig att skriva om?
– Det var viktigt för mig att förstå. Inte bara den personliga familjetragedin utan också den kollektiva och jag ville berätta om båda. Ibland vet du inte varför, men som författare kan jag känna en längtan efter att berätta en viss historia. Så det är en del av min egen nyfikenhet och mitt behov av att veta vad hände. Jag är besatt av just självmord, en karaktär begår självmord i alla mina böcker. Om det inte finns med så är en roman av mig inte fullständig. För mig är det främmande, jag förstår självmord men när unga människor mördar sig själva, det är oacceptabelt. Hur kan du vägra livet innan det ens har startat? Det är vad som verkligen smärtar mig. I den här boken försöker jag nå ut till Ana och fråga henne, varför? Du var ju så ung.
Har det framkommit hur resten av Anas familj tog hennes död, sa de också att hon blev mördad?
– De lyssnade nog på mannen i familjen. Folket i Bosnien trodde att Ratko Mladic var en oskyldig man som aldrig skulle dömas. Han var en stor hjälte och masskerna han utsatt människor förnekades. Jag tror att familjen måste ha vetat att hon tog livet av sig, och även anledningarna till det, men de skulle aldrig säga det offentligt och det måste man respektera. För mig är han en hemsk man, för dem är han en pappa och en make.
Du var den första kvinnan på 40 år att vinna Spaniens nationella kritikerpris för den här boken.
– Ja, det är synd för det finns väldigt, väldigt bra kvinnliga författare i Spanien. Landet har alltid dominerats av män, även om det börjar ändras nu, så jag kunde inte tro att det var sant, det här priset är ju för män! De sa att de inte hade valt mig på grund av att jag är kvinna och jag svarade att jag vet, de valde mig för att jag inspireras av att vara kvinna. Sedan dess har två kvinnor till fått priset, så istället för att vänta ett helt århundrade väntar de bara några år. Men det är inte acceptabelt, vi måste prisa kvinnor.
Du studerade juridik och jobbade som jurist i arton år, hur såg steget ut till att bli författare på heltid?
– Jag har alltid varit intresserad av litteratur och läsning är en väldigt stor del av mitt liv. Läsningen är en lika stor del av min upplevelse som det jag är med om i verkliga livet. Så jag ville alltid bli författare men trodde inte att det skulle gå att leva på det, därför studerade jag juridik och fick en bra lön. Men jag hade ändå känslan av att jag inte gjorde vad jag ville så jag började skriva på fritiden, men blev mer och mer olycklig.
– Jag jämför det med ett äktenskap. Du gifter dig med någon som har det gott ställt och kommer att kunna ge dig trygghet, men samtidigt är det rätt tråkigt. Sedan kommer den här yngre killen som inte har en enda krona men som du känner stor dragning till och du kastar dig in i ett äventyr. Det är precis det jag gjorde. Jag har passion för skrivandet, men jag kände aldrig passion över juridiken. Och du lever bara en gång.
Är det något särskilt du strävar efter i ditt författarskap?
– Jag tycker inte att en roman behöver ha några budskap, men en sak som jag själv har lärt mig av att läsa är att alla människor är lika. Ingen är ensam.
– Min enda ambition är att skriva så bra jag kan och att fånga läsarens uppmärksamhet. I berättelsen Tusen och en natt måste en kvinna sitta och behålla Kung Shahriars uppmärksamhet med historier varje natt så att han inte dödar henne. När historien nästa är slut börjar hon på något nytt och eftersom han vill veta hur , det sluttar så fortsätter hon att leva. Alla läsare är Shahriar för mig. Min huvudsakliga uppgift är att hålla deras intresse uppe så att de inte stänger min bok.
Ana har redan blivit översatt till flera olika språk. Hur känns det att få ditt verk översatt?
– Det är en gåva. Men det är inte bara min bok, det är min översättares också. Samma bok blir annorlunda på varje språk.
Hur lätt är det att släppa kontrollen över hur berättelsen kan komma att ändras på det nya språket?
– Det handlar om tillit och i det här fallet så vet jag att Marika Gedin är en fantastisk översättare. Du har kontroll över din bok medan du skriver den, men i samma stund du ger den till förlaget så förlorar du kontrollen. Du måste låta boken leva sitt eget liv.
Du har nyligen deltagit på Stockholms Litteraturmässa, vad kommer du mer att göra under ditt besök i Sverige?
– Mitt schema har varit ganska fullt sedan jag kom hit. Jag har besökt en fantastisk park på en ö som tillhör kungen och ett vackert palats som tillhörde en prins, med en utställning av väldigt intressant kvinnliga skandinaviska konstnärer från år 1900. Idag kanske jag går till ett annat museum. Stockholm är en väldigt vacker stad, jag kommer absolut tillbaka.
Bild och text: ELIN STADENBERG
elin.stadenberg@opulens.se
Clara Usón (f. 1961) lever och verkar i Spanien. Hon arbetade i tjugo år som advokat, innan hon 1998 utkom med sin första prisbelönta roman. Under de följande tio åren har hon skrivit ytterligare tre, som alla har blivit väl mottagna. Med boken ”Ana” (La hija del Este), blev Clara Usón den första kvinnan att vinna Spaniens nationella kritikerpris, efter 40 år av manliga pristagare.
Våren 1994. Inbördeskriget rasar i det forna Jugoslavien. Den unga serbiska läkarstudenten Ana Mladić älskar sitt land och sin familj. När hon trots ett starkt inre motstånd inser sanningen om sin far blir konsekvenserna tragiska.
”En magnifik litterär text där det förflutna och nuet smälter samman med kunskap för att omfatta hundratals år av skymfer”. – Juan Goytisolo
”En fängslande blandning av historisk essä och fiktion”. – Javier Cercas
”Djupt berörande, mycket välskriven, omöjlig att lägga ifrån sig”. – Isabel Allende
Novelltävling 2021
Ekström & Garays novelltävling är i full gång och vi är så glada för alla fina bidrag vi får in! Du kanske också har en novell du gärna skulle vilja ge ut? Du har fram till den 28 februari på dig att skicka in ditt bidrag.
Den 1 oktober gick startskottet för årets novelltävling som arrangeras av Ekström & Garay förlag och kultur- och samhällsmagasinet Opulens i samarbete med Göteborgs-Tidningen, Kvällsposten och Sparbanken Syd.
Delta i Sveriges största novelltävling, med en prispott på 50 000 kr!
Nu har din novell chansen att vara med i en antologi tillsammans med nio andra noveller som ges ut av Ekström & Garay förlag. Novellerna kommer även publiceras i Opulens, Kvällsposten och Göteborgs-Tidningen. Vinnaren erhåller dessutom en prissumma på 35 000 kr, tvåan 10 000 kr och trean 5000 kr.
Tävlingen riktar sig till dig som skriver noveller på svenska och du har fram till 28 februari på dig att skicka in ditt bidrag.
Detta är en unik möjlighet för dig att synas och för oss att uppmärksamma nya svenska novellförfattare. Alla får vara med i tävlingen, oavsett tidigare erfarenhet och erkännande. I tävlingsjuryn sitter författare tillsammans med representanter från förlaget och dess samarbetspartners.
Din novell har chansen att bli ett av de vinnande bidragen. Låt dig inspireras och börja skriv på din novell redan idag! Vi ser fram emot ditt bidrag med spänning.
Läs mer här!
Tack till alla våra sponsorer!
Svenska hjältar
Ekström & Garay fick frågan av TV4 att sponsra med ett pris till en av vinnarna i den hjärtevärmande galan Svenska Hjältar. Svaret var ett självklart JA! Ekström & Garay vill gärna vara med och bidra till att inspirera fler människor att minska på matsvinnet.
Kristin Kaspersen var programledare för galan och var med vid utdelningen av ett pris i form av en bokutgivning sponsrad av Ekström & Garay till Föreningen ”Ätbart” från Skövde som blev vinnarna av ”Årets Hållbarhetshjälte 2021”. Priset överlämnades av kändiskocken Marcus Aujalay som även erbjöd sig att vara ett bollplank till vinnarna för att förverkliga sitt arbete med en kokbok bestående av recept med resterna du har i kylskåpet.
Vinnarna av ”årets hållbarhetshjälte” är tre unga drivna män och en lika driven kvinna som helt enkelt inte stod ut med det galet stora matsvinnet vi har i Sverige och bestämde sig för att göra något åt det! Vinnare och hållbarhetshjältar! Amar Rekic, Mikael Gayet, Inga-Lill Berggren samt Gabriel Johansson.
Föreningen Ätbart delar ut matsvinn till behövande.
Föreningen Ätbart delar ut matkassar till 500 personer varje vecka till personer med behov. Det resulterar i att de räddar tre ton matsvinn varje vecka, förklarar Michael Gayet, blott 18 år gammal. Mikael och hans kompisar blev bestörta över den mängd mat som slängs helt i onödan hemma i Skövde. Ätbart startades 2019 och efter sju månader av förstudier var ungdomarna redo att göra något åt saken. Av regionen fick föreningen Ätbart ekonomiskt stöd för att kunna förverkliga sitt projekt. Pengarna användes för att kunna köpa en bil så att de kunde hämta matsvinnet i matbutiker som de skrivit kontrakt med. Behövande människor i behov av mat hittade de bland annat genom Röda korset, kyrkor och liknande organisationer. Fattigpensionärer, fattiga barnfamiljer, ensamkommande och missbrukare är några av de människor de kör ut mat till. Sedan starten har Ätbart utvecklats en hel del och de har nu kontrakt med över 20 livsmedelsbutiker. De håller även på att etablera sig på fler orter. Deras största mål är att hjälpa så många människor som möjligt och att Ätbart ska finnas i hela Sverige. Till sin hjälp har de 100 volontärer som de är mycket tacksamma för!
Ekström & Garay blev mäkta imponerade över deras driv och fantastiska arbete de har åstadkommit och gör!
Svenska hjältargalan är en gala många vill vara med och stötta. Det blev en kväll fylld av kärlek och varm medmänsklighet. Ekström & Garay var på plats på galan och passade på att intervjua och fotografera några av våra svenska kändisar.
Lyssna på intervjun med skådespelaren Alexander Karim på Ekström & Garays instagram eller Facebooksida
Lyssna på intervjun med programledaren för Lyxfällan på Ekström & Garays instagram eller Facebooksida
Lyssna på intervjun med årets hallbarhetsvinnare ”Ätbart” på Ekström & Garays instagram eller Facebooksida där de pratar om sitt arbete för att minska matsvinnet.
Ekström & Garay växer!
Ekström & Garay har nu tagit sig in på listan över de 25 största förlagen i Sverige och ligger nu på plats 23!
Enligt artikeln i Svensk Bokhandel nr 12, 2021 är Ekström & Garay dessutom på andra plats på listan över de snabbast växande förlagen.
I december 2018 träffades författarna Tomas Ekström och Melker Garay på Grand Hotell i Lund. De diskuterade litteratur och eftersom de båda också var verksamma som förläggare föll det sig naturligt att samtalet kom in på bokutgivning, och beslutet att starta ett gemensamt förlag togs ganska snart. En månad senare bildades förlaget Ekström & Garay.
Ekström & Garay värnar om det fria ordet. För oss är det av stor betydelse att verka för mångfald inom litteraturen och att ge människor möjlighet att med hjälp av det skrivna ordet ge uttryck för sina kreativa förmågor. Att vara lyhörd för författares integritet och ambitioner är A och O. Verksamheten präglas av engagemang och långsiktigt tänkande. Nämnas ska att förlaget är medlem i Svenska Förläggareföreningen.
För oss på Ekström & Garay är det lika viktigt med hög kvalitet som det är med hållbara, miljövänliga processer. Därför har vi valt att samarbeta med tryckerier som är engagerade i produktionens alla delar och som har ett helhetstänk när det kommer till förnybar energi och miljövänliga material.
Förlaget Ekström & Garay vilar på fyra pelare. Den första är traditionell utgivning där förlaget ekonomiskt står för utgivningen. Den andra är ett upplägg där vi erbjuder författaren att medfinansiera utgivningen. Nämnas bör att Ekström & Garay är ett kvalitetsförlag; många manus blir refuserade då de inte uppfyller våra krav. Den tredje pelaren är vår satsning på klassikerutgivning. Det finns många klassiker i vårt litterära kulturarv som riskerar att bli bortglömda; dessa vill vi uppmärksamma genom nya utgåvor. Den fjärde pelaren är uppdragsutgivning åt företag och institutioner.
Recensioner
Ystad Allehanda recenserar Jag tänker ofta på dig
”I vänboken berättar Trygve Bång också underhållande om ett möte med Fritiof Nilsson Piraten. Bång var redaktör för Solidars medlemstidning och ville få rätt att publicera en text som Piraten skrivit. Han ringde med viss bävan författaridolen på Sergels väg 13 b i Malmö. Piraten svarar: ’Nilsson’.
’Den skånska rösten hade malmens klang’, skriver Bång och berättar hur det ena ledde till det andra, vilket gjorde att han och Piraten på självaste julafton åkte till Köpenhamn. En minnesvärd tur, förstår man efter att ha läst Trygve Bångs målande beskrivning, bland annat av deras julefrokost på Café Sorgenfri.”
Läs hela recensionen i Ystads Allehanda (prenumeration krävs)
Läs mer om Trygve Bång
Emelie Joners bok En annan del av mig fick en fin recension i Btj
”Joners lyckas flera gånger fånga en avgrundsdjup känsla av att ett helt liv verkar kunna passera på ett ögonblick. Språket är enkelt men spetsat med avgörande detaljer som når djupt. Dialogen känns också väldigt levande, samtidigt som romanen växlar berättarperspektiv mellan Anna och två av ortsborna. Den åldrade Evert och den yngre Jonas. Det finns en makaber skröna om det gamla huset, att det en gång i tiden övermannades av kråkor varpå en liten flicka återfanns död. Men även nutiden kan vara kärv och olycksbådande, något som blir allt tydligare ju längre romanen fortsätter.”
LitteraturMagazinet recenserar Myten om Luna
”Ja, ’Myten om Luna’ kan vara det mest originella jag läst i år. Det kunde ha blivit lite för mycket konstigheter, men boken följer sin egen logik, Hillevi Torell håller hårt i tråden och jag upplever aldrig att historien spårar ur. Trots att Isa är ung när historien tar sin början tycker jag att den är för komplex för att klassas som ungdomsbok. Att läsa ’Myten om Luna’ är ungefär som att lyssna på ett enda härligt långt avsnitt av Creepypodden, bara mer välskrivet.”
Läs hela recensionen i LitteraturMagazinet
Läs mer om Hillevi Torell
Ystad Allehanda recenserar Ameenas resa
”I romanen ’Ameenas resa’ ger Anna Lindberg, grundare av Österlens stödförening för flyktingar, liv och gestalt åt några afghanska flyktingars öden. YA:s Ulf Mårtensson har läst.”
Läs hela recensionen i Ystads Allehanda (prenumeration krävs)
Läs mer om Anna Lindberg
Artiklar
Falköpings Tidning intervjuar Anne-Carin Klinge Sporring
”Hon växte upp i Ugglum, men efter gymnasiet flyttade hon vidare.
I författardebuten återvänder Anne-Carin Klinge Sporrong till hemtrakterna.
– Det är lite avslöjande, trakten där man växte upp ligger närmast på något vis, säger hon.”
Läs mer i Falköpings Tidning (prenumeration krävs)
Läs mer om Anne-Carin Klinge Sporrong
Sydsvenskan intervjuar Trygve Bång
”Författaren och journalisten Trygve Bång har nyligen kommit ut med boken ’Jag tänker ofta på dig’ som kanske kan ses som en del av hans memoarer.
– Jag kan inte skriva om mig själv utan måste spegla mig i andra, menar han och lägger till att det brukar ta flera år mellan hans böcker och att han börjar bli äldre.
– Dessutom kommer jag aldrig att skriva en bok där jag berättar allt. Jag tror inte att mina barn och barnbarn skulle gilla det, säger han med ett skratt.”
Läs hela intervjun i Sydsvenskan (prenumeration krävs)
Läs mer om Trygve Bång
P4 Värmland intervjuar Maria Dahlqvist
”Marias förlossningsdepression blev bok: Jag var så säker på att han skulle dö
Författaren och journalisten Maria Dahlqvist har skrivit en bok om de två förlossningsdepressioner hon har upplevt.
Boken heter Saker de borde ha berättat på föräldrakursen.
’De borde berättat om det som kan vara jobbigt med att vara gravid’, säger Maria Dahlqvist.”
Lyssna på intervjun på Sveriges radio
Läs mer om Maria Dahlqvist
Libri Resurrecti
Ekström & Garays blogg ”Libri Resurrecti” har blivit mycket välbesökt där Ivo Holmqvist ger bortglömda böcker nytt liv. Denna gång vill vi uppmärksamma författaren Hans Ruin.
Ekström & Garay förlag tillsammans med kultur- och samhällsmagasinet Opulens vill uppmärksamma glömda författare och böcker ur vårt gemensamma kulturarv.
Libri resurrecti – återupplivade böcker – uppmärksammar litteratur som en gång lästes, ofta med iver, men som nu fallit i glömska, inte sällan med viss orätt. Gå tillbaka i tiden och läs välformulerade texter med vacker och beskrivande djupsinnighet om klassiska författare så som Tora Nordström, Waldemar Hammenhög och Vilhelm Moberg!
Denna gång lyfter vi fram Margareta Suber som skrev romanen ”Vänd ditt ansikte till mig”.
Som man kan läsa sig till i sjätte kapitlet i Mikael Timms Lusten och dämonerna. Boken om Ingmar Bergman (2008) kom de första utkasten till Hets redan 1938, sex år innan filmen hade premiär. Den blev genast mycket omtalad, och raskt en klassiker som stått sig, framför allt tack vare Stig Järrels lysande rollprestation som den vidrige latinlektorn Caligula. Han är en pennalist som utövar sitt översitteri mot de sårbara i gymnasieklassen (regissören Alf Sjöberg underströk hans fascistoida drag genom att låta en nazisttidning ligga framme på ett bord) men som sedan visas upp i all sin ynkedom: ”Som nutida betraktare är det lätt att se filmen som ett tidlöst drama om den eviga ungdomen […] För dåtidens publik var Hets en samhällskritisk film. Naturligtvis var det också en film om ett generationskrig […] ett slag mot solar plexus på dåtidens moraluppfattning.” Sextio år senare kommenterade Bergman det i ett telefonsamtal med Timm: ”Jag hatade skolan, hatade. Jag var rädd och hatade vilket innebar att jag var en mönsterelev. Därför att på den tiden hade skolan och hemmet ingått en ohelig allians. Du fick aldrig något medhåll hemma om du blev trakasserad av någon lärare och lärarna i skolan hade fullständigt fria händer att hantera eleverna. Man hade ingenstans där man kunde vädja. Man var utlämnad och jag var jävligt rädd.”
Läs fortsättningen på texten här!
Din bok kan bli film!
Tack vare förlagets nära relation med bolaget Script46 kan Ekström & Garay – genom en skräddarsydd tjänst och som enda förlag i Sverige – erbjuda såväl egna som andra författare möjligheten att omvandla sitt bokmanus, utgivet eller ännu outgivet, till ett säljande filmsynopsis, ett genomarbetat såkallat treatment eller till en full adaption från roman till slutgiltigt filmmanus.
Script46 drivs framåt av VD:n Mikael Törneman och hans team. Nämnas ska att Törneman har varit verksam i 30 år i film – och tvbranschen och är väl förtrogen med processen som leder till film.
I nätverket Script46 finns till er tjänst några av Sveriges främsta dramatiker för framtagning av synopsis och manus, som bl.a. Jimmy Karlsson, Kirsi Vikman, Petra Norman, m.fl. I förhandlingar med produktionsbolag och övriga relaterade juridiska frågor är vi glada att ha med den tidigare chefsjuristen på TV4, Helene Hillerström Miksche från Com advokatbyrå, ombord på tåget.
Läs mer här!
Klassiker
Att icke förglömma är våra kära klassiker. Klassikerna är tidlösa och slutar aldrig förundra och inspirera oss. Genom att njuta av de historiska klassikerna kan vi lättare förstå nutiden. De kommer att för evigt lära oss ordets kraft och dess ömma behandling av kärlek och respekt till det litterära. Det är också så att den samtida litteraturen i hög grad skapas i dialog med den litteratur som hör gårdagen till. Den äldre litteraturen utgör bakgrund och kontext för det som skrivs idag. Det är ytterligare en anledning till att Ekström & Garay vill synliggöra och lyfta fram ett urval av texter som fått klassikerstatus. Se det gärna som Ekström & Garays sätt att bidra till kampen för ökad bildning och ett ökat läsintresse.
Folkliv & småberättelser
Victoria Benecdictsson
Victoria Benedictsson (1850-1888) var en av det moderna genombrottets mest betydande författare. Trots den korta tid som hennes författargärning omfattar anses hon, jämte Strindberg, som en av de främsta bland 1880-talets realistiska författare. I sina romaner skildrade hon framför allt äktenskapsproblematik och aktuella kvinnosaksfrågor, men även, som i debuten Från Skåne och Folkliv och småberättelser, folklivsteman.
Folkliv och småberättelser gavs ut hösten 1887, samma år som Fru Marianne, och består av 14 noveller, bland dessa några av hennes mest kända texter som ”Mor Malenas höna”, ”En hökass” och ”Förbrytarblod”.
Vem är människorna bakom Ekström & Garay?
För att ni ska få lära känna oss lite bättre har vi skapat en intervjuserie med våra fantastiska medarbetare.
Möt Magnus Wikermark som är försäljningschef på Ekström & Garay.
-Vad har du för roll på E & G och hur brukar du lägga upp ditt
arbete?
Jag är ansvarig för sälj och marknad, vilket innebär att det är jag som pratar marknadsföring med författarna. Jag ser till att hitta bra och kreativa lösningar där de når ut till rätt målgrupper, bygger upp sitt varumärke och helt enkelt säljer fler böcker. Mitt arbete består i att hålla ständig koll på bra marknadsföringsmöjligheter och atteraktiva ytor där författare kan vilja synas med sina böcker. Jag bokar möten med författare, och håller sedan i dessa möten där vi diskuterar målgrupp för deras bok och på vilka marknadsföringsplatser de bör synas för att få ut störst effekt.
-Vad gillar du mest med ditt arbete på Ekström & Garay?
Det bästa med mitt arbete är att jag varje dag får hjälpa författare att förverkliga sina drömmar. Drömmarna kan se olika ut, men oavsett ambitionsnivå så hittar vi lösningar tillsammans där författaren känner sig trygg och möjligheter öppnas upp.
-Vad gör du när du inte jobbar?
Då kopplar jag bort det litterära och ser istället en film/serie, lagar mat/bakar, går ut i naturen eller ägnar mig åt något kul projekt… vilket även gett mig smeknamnet ”Ernst”.
Nyutgivna böcker
Nu är julen här och vad passar inte bättre än att sitta i en fåtölj med en bra bok, en varm glögg och lite pepparkakor. Nedan ser du några av våra senaste utgivningar.
Kungens män. Karl XII:s Drabantkår
Stefan Ingesson
”Åtminstone tror iag, att deras manliga förhållande lär wara hela Europa bekant.”
Så beskrivs drabanterna, kungens män, en fruktad livvaktsstyrka om tvåhundra man som i olika konstellationer alltid befann sig i kungens närhet, såväl på som utanför slagfältet. Under Karl XII:s personliga befäl var Drabantkåren ett självständigt beridet elitförband, särskilt utvalda för deras tapperhet.
Drabanterna spelade en betydelsefull roll vid kungens sida och hade en särställning i förhållande till andra soldater. Kungens män. Karl XII:s Drabantkår ger en omfattande inblick i kårens korta men dramatiska historia, vars drabanter fick utstå blodiga fältslag, allehanda sjukdomar, interna dueller, omorganisationer, fångenskap och den slutliga upplösningen.
På Hagströmerbiblioteket i Solna påträffades sommaren 2012 ett stort antal medicinska recept som visade sig vara utskrivna till Karl XII:s Drabantkår. Denna drygt trehundraåriga receptsamling kastar nytt ljus över dessa elitsoldater och karolinertidens fältsjukvård. De över tusen recepten har aldrig tidigare tolkats i sin helhet. Vidare ger receptens innehåll fördjupad och värdefull information om läkekonsten i fält och det tidiga 1700-talets farmakologi och sättet man behandlade olika sjukdomar och skador.
Ana
Clara Usón
Marika Gedin (översättning)
Våren 1994.
Inbördeskriget rasar i det forna Jugoslavien. Den unga serbiska läkarstudenten Ana Mladic älskar sitt land och sin familj.
När hon trots ett starkt inre motstånd inser sanningen om sin far blir konsekvenserna tragiska.
”En magnifik litterär text där det förflutna och nuet smälter samman med kunskap för att omfatta hundratals år av skymfer.”
Juan Goytisoso
”Djupt berörande, mycket välskriven (…) omöjlig att lägga ifrån sig.”
Isabel Allende
”En fängslande blandning av historisk essä och fiktion.”
Javier Cercas
”För den utländska läsaren förklarar den här boken med stor trovärdighet mycket av det som hände här under 90-talet, medan de som bevittnade händelserna upplever författarens passion för research och hennes förmåga att skriva, vilka denna journalist anser är utmärkta.”
Boris Pavelic, Zadarski list, Kroatien
Den fixa idén
Paul Valéry
Joachim Forsgren (översättning)
Om dialogen L’idée fixe ou deux hommes à la mer från 1932 lär Paul Valéry ha sagt: ”Det är det bästa jag skrivit, där finns allt, men det är inte många som läst den.” Nationalpoeten, universalgeniet, tolv gånger nominerad för Nobelpriset, ger här en fin illustration till sina ständigt närvarande motsatser: högstämdhet mot det vardagliga; gravallvarlig, djup introspektion mot ordlekar och fantasifulla neologismer.
Dialogen har iscensatts och spelats på teatrar i Frankrike, senast 2007. Och nu, 150 år efter hans födelse, utges för första gången översättningen till svenska.
Det bor en fågel i mitt öra
Martina Holmberg
Vad innebär det att vara människa? Vad är normalitet? Är känslan av utanförskap ett sunt ifrågasättande av normer, eller är det ett tecken på svaghet; att inte kunna införliva sig i samhället med dess förväntningar? Är den motsatta hållningen, att foga sig efter normer ett uttryck för styrka eller uppgivenhet? Bottnar de olika tillstånden i samma behov, att känna mening och tillhörighet?
Det bor en fågel i mitt öra väcker frågor om hur vi som människor på olika sätt förhåller oss till livet.
Kommande böcker
Undran och förundran
Karin Hedner
Undran och förundran är en samling personligt hållna texter med författarens reflektioner över företeelser i stort och smått, som väckt hennes undran och förundran under livets gång. Karin Hedner rör sig från uteserveringarna på Lunds kullerstensbelagda gator, längs med Domkyrkans unika stenväggar till sin personliga sfär, där hennes penna stämningsfullt skildrar kärlek, längtan, sorg, relationen till Gud och ensamheten under pandemin.
Somliga undringar får ett svar, inför andra får förundran sista ordet. Boken inbjuder läsaren till egen begrundan av livets villkor, specifika glädjeämnen och svårigheter och allmänna obegriplighet.
Släpps 20 december på Adlibris och Bokus
Den lilla byn i utkanten av planeten
Annika Wessman
När syskonparet Elmer och Elisa börjar söka efter sina saknade föräldrar, finner de inte bara varandra utan även en ny hemvist. Men på den här platsen, den lilla byn Esum, är något annorlunda. Gåtfulla saker händer. Ibland får de en naturlig förklaring, ibland inte.
En ålderdomlig bok med visioner om framtiden dyker upp. Grottbilder med religiösa motiv, en märklig farkost i skogen. Byn vill dem något: hålla dem kvar, kvar i mellanrummet någonstans mellan jorden och en annan planet, i mötespunkten där två olika världar överlappar varandra.
Men även i mellanrummet blir människor kära, knyter vänskap, hittar tillbaka till sin familj. Försvinner och kommer kanske tillbaka.
Släpps 21 januari på Adlibris och Bokus
Frigörelse
Anja Björk
Frigörelse – i möte med minnets sköra enskildheter är en diktsamling som handlar om att ställas inför sin innersta längtan. Dikterna sammanfogas till en djupt personlig berättelse där ett avgörande möte sker på existensens kant, i november 1986. Ett möte som för alltid ska förändra diktjagets liv.
Släpps 17 december på Adlibris och Bokus
När livet börjat glömma sig
Lennart Grunnesjö
Elvira Carlsson var nio år när hon åkte det traditionella Vagnköret för sista gången, när den tragiska olyckan inträffade.
Vi möter Elvira efter att hon på demensboendet precis brutit sin höft. På sjukhuset återupplever hon några av de händelser som format hennes liv. Eftersom hennes demens, eller ”glömskan” som Elvira hellre vill kalla den, hindrar henne från att berätta om det hon upplevt, berättar hennes döttrar för personalen vilka episoder som triggas någonstans inne i Elvira.
Endast hon kan se – precis när hon ska bedövas inför en operation – hur den ilskna hunden återigen skrämmer henne där på landsvägen åttio år tidigare. Endast hon ser sin makes ansikte i läkarens.
Som Elvira brukade säga till sina döttrar, om sin egen dementa mor: ”Att få öppna låset till min mors glömska, är som att låta själen andas fritt.”
Människor med demensdiagnos är även fysiskt olycksbenägna (en olycka kommer sällan ensam). Med denna delvis historiska roman vill Lennart Grunnesjö, själv narkossköterska, framhäva vikten av vårdpersonalens empatiska och följsamma bemötande av just dementa patienter. Vikten av att förstå att vårdsituationen kan trigga såväl lyckliga som olyckliga (vanligtvis glömda) minnen hos patienten.
Släpps 17 december på Adlibris och Bokus
Ljudböcker
Ljudböcker! Lyssnar du hellre än läser? Nedan ser du några av våra titlar som även finns som ljudböcker! Ladda ner, luta dig tillbaka och låt dig försvinna in i en annan värld.
Nedan ser du ett litet urval av våra ljudböcker och fler är på gång!
Läs mer på Ekström & Garay
Clas Svensson
Spritsmugglarens julafton och nio andra julnoveller
Katarina Mazetti
Kerstin & Johan Höfler
Dinter utan filter
Dinter utan filter produceras av förlaget Ekström & Garay. Landets tyngsta författare möter filmregissören och radioproducenten Richard Dinter. En personlig, podcast om litteratur och liv.
I senaste avsnittet intervjuar Richard Dinter författaren Horace Engdahl.
Dags för 20e avsnittet av Dinter utan filter. Ett litet jubileum som jag firade i Göteborg med att vandra runt i ett lätt duggregn i flera timmar. Det är något skönt med att gå omkring i en stad där man inte har några förankringar. Man går på gator man inte brukar gå, ser människor man inte brukar se.
De där tankarna tog jag med mig till min gäst, författaren Horace Engdahl som själv relativt nyligen flyttat hit och i dagarna dessutom är aktuell med en ny bok, Op. 101.
Stort varmt tack till Horace Engdahl för att han var med. – Richard Dinter
Tack också till skådespelaren Anna Lyons för inläsningar och Cicely Irvine för musiken.
Slutligen också ett tack till bokförlaget Ekström & Garay. Utan er ingen Dinter utan filter.
Foto av Fredrik Hjerling
Lyssna här!
Hemvärnet tipsar om Krigsförbrytaren
”Malmöpågen och f.d. rikshemvärnschefen Mats Wellf har skrivit en spännande roman med många mord; egentligen politiska avrättningar. Men storyn håller – det skulle kunna ha hänt, i skuggan av Förintelsen, De vita bussarna, koncentrationslägren och andra världskriget. Närstrid i obehagliga civila former. Rekommenderas för nervstarka!”
– Lars Brink, Hemvärnet nr 6/2021
Läs mer om Mats Welff
Sydsvenskan julklappstipsar om Krigsförbrytaren
”Mats Welff växte upp i Slottsstaden. Efter en lång militär karriär var han 2002–2007 regiondirektör i Region Skåne. År 1992 invaldes han som ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och har medverkat i olika militära tidskrifter och bokprojekt. ’Krigsförbrytaren’ (Ekström & Garay) är hans romandebut där en nyskild ingenjör, som var med på den vita bussarna vid krigsslutet, plötsligt en dag i Malmö 1956 känner igen en fruktat SS-officer och krigsförbrytare.”
Läs fler julklappstips i Sydsvenskan (prenumeration krävs)
Läs mer om Mats Welff
LitteraturMagazinet recenserar Myten om Luna
”Ja, ’Myten om Luna’ kan vara det mest originella jag läst i år. Det kunde ha blivit lite för mycket konstigheter, men boken följer sin egen logik, Hillevi Torell håller hårt i tråden och jag upplever aldrig att historien spårar ur. Trots att Isa är ung när historien tar sin början tycker jag att den är för komplex för att klassas som ungdomsbok. Att läsa ’Myten om Luna’ är ungefär som att lyssna på ett enda härligt långt avsnitt av Creepypodden, bara mer välskrivet.”
Läs hela recensionen i LitteraturMagazinet
Läs mer om Hillevi Torell
Opulens intervjuar Clara Usón
”– Jag är väldigt glad över att den har blivit översatt till svenska, vilket Ekström & Garay, och framför allt min översättare Marika Gedin, har gjort möjligt.
– För många år sedan läste jag en artikel i tidningen om en ung tjej, 34 år gammal, som tog livet av sig. Hon var en vacker, populär och charmig ung kvinna som var på väg att ta läkarexamen. Ana var väldigt älskad av sina föräldrar, speciellt av sin pappa, men sköt sig själv med ett väldigt speciellt vapen. Det var en Zastava från Jugoslavien som hennes far hade tilldelats vid Militärskolan där han tog examen på 60-talet. Han hade flera andra vapen men hon valde just den här, vilket gjorde pappan väldigt upprörd. Han kunde aldrig acceptera att hans dotter begick självmord eller att hon använde vapnet som betydde så mycket för honom. Även om det var en polisutredning som klargjorde att hon hade gjort det så sa han att hon hade blivit mördad. Men det här var Anas budskap, hon dödade sig själv på grund av sin far.
– Pappan, Ratko Mladic, var krigsförbrytare och har dömts för folkmord och brott mot mänskligheten. Men nationellt var han en hjälte och var väldigt omtyckt i de nationalistiska serbiska kretsarna. I mars samma år som Ana begick självmord åkte hon till Moskva med sina kollegor och när hon kom tillbaka var hon förändrad, tillbakadragen, deprimerad och okoncentrerad, men vägrade berätta för sin familj vad som pågick. Enligt artikeln hade någonting förändrat Anas syn på Ratko Mladic, hon såg den mörkare sidan av honom och kunde inte leva med det hon fick se.”
Läs hela intervjun i Opulens
Läs mer om Clara Usón
Ystads Allehanda tipsar om Piratenland
”Bengt Eriksson summerar året som gått.
Årets litterära geografilektion: boken ’Piratenland’ där Tomas Ekström (text) och Mia-Maria Lindberg (foto) reser genom Fritiof Nilsson Piratens Skåne”
Läs mer i Ystads Allehanda 8 december (prenumeration krävs)
Läs mer om Tomas Ekström och Mia-Maria Lindberg
Ystads Allehanda recenserar Jag tänker ofta på dig
”I vänboken berättar Trygve Bång också underhållande om ett möte med Fritiof Nilsson Piraten. Bång var redaktör för Solidars medlemstidning och ville få rätt att publicera en text som Piraten skrivit. Han ringde med viss bävan författaridolen på Sergels väg 13 b i Malmö. Piraten svarar: ’Nilsson’.
’Den skånska rösten hade malmens klang’, skriver Bång och berättar hur det ena ledde till det andra, vilket gjorde att han och Piraten på självaste julafton åkte till Köpenhamn. En minnesvärd tur, förstår man efter att ha läst Trygve Bångs målande beskrivning, bland annat av deras julefrokost på Café Sorgenfri.”
Läs hela recensionen i Ystads Allehanda (prenumeration krävs)
Läs mer om Trygve Bång
BTJ-häftet recenserar En annan del av mig
”Joners lyckas flera gånger fånga en avgrundsdjup känsla av att ett helt liv verkar kunna passera på ett ögonblick. Språket är enkelt men spetsat med avgörande detaljer som når djupt. Dialogen känns också väldigt levande, samtidigt som romanen växlar berättarperspektiv mellan Anna och två av ortsborna. Den åldrade Evert och den yngre Jonas. Det finns en makaber skröna om det gamla huset, att det en gång i tiden övermannades av kråkor varpå en liten flicka återfanns död. Men även nutiden kan vara kärv och olycksbådande, något som blir allt tydligare ju längre romanen fortsätter.
Helhetsbetyg: 4.”
– Thomas Jonsson, BTJ-häftet nr 24, 2021.
Läs mer om Emelie Joners
Harry Martinson: Den förlorade jaguaren
Den bundna originalupplagan av Harry Martinsons tolfte bok är mycket tilltalande, i grönt linne med en hukande jaguar stämplad i guld på främre pärmen. Kalligrafin på omslaget är påfallande sober. Jag kan tänka mig att det var Akke Kumlien som med säker hand formgav författarnamn, titel och förlagsnamn, kanske var det också han som tecknade jaguaren. Men bokens yttre täcker in bara en mindre del av romanen. Mera varudeklarerande är Per Åhlins fina omslagsteckning i färg till den upplaga som kom på BFB (Bonniers Folkbibliotek) 1961, med en sjöman som skyfflar in kol i fartygsugnarna och rakar ur askan. Det slitet som är skildrat med en ingående och imponerande sakkunskap tar upp större delen av romanen. Den unge Harry Martinson skaffade sig tidigt sådana erfarenheter på transatlantiska och andra skepp. Mängden av fackuttryck är nästan bedövande, och sidorna om en tidigare torpedering under första världskriget mycket illusoriska. När fartyget går under omkommer sjömän när oljan som läckt ut på vattnet fattar eld.
Harry Martinson debuterade med diktsamlingen Spökskepp 1929. Två år senare kom Nomad, och så följde elva till, med ett urverks precision en bok om året fram till den om jaguaren. Då hade han nått halvvägs. De följande tio kom med längre mellanrum, plus tre postumt. Med en så högt uppdriven takt blev det kanske inte tid över för förlagets lektör att diskutera ändringar och strykningar. Det var säkert dessutom en känslig fråga. När Bonniers tog över utgivningen var det framför allt den erfarne och mycket konciliante förläggaren Georg Svensson (han startade både BLM och Panache-serien) som skötte förhandlingarna. Hans korta bok om de inte okomplicerade mellanhavandena med den egensinnige författaren Harry Martinson är mycket bra, och avslöjande.
Manuskriptet till Den förlorade jaguaren hade alltså nog mått bra av en hårdare redigering innan det gavs ut som bok. Det är en lätt spretig roman som inte hör till hans bästa (konkurrensen är för all del hård: de självbiografiska dubbelromanerna Resor utan mål och Kap farväl (1932-33), och framför allt Nässlorna blomma och Vägen ut (1935-36), om hans alter ego Martin Tomasson. De böckerna var skäl nog, samman med Vägen till Klockrike (1948) och Aniara (1956) att belöna honom med ett halvt Nobelpris, med den andra hälften till den minst lika prisvärde Eyvind Johnson. Fast de sexton i församlingen borde ha kunnat förstå att det skulle sluta i en tragedi.
Erik Hjalmar Linder (i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria: fem decennier av 1900-talet) är påfallande sparsam i sitt omdöme om romanen: ”I berättelsen Den förlorade jaguaren tillspetsas det teknik- och civilisationsfientliga draget ett stycke längre än som är konstnärligt tillrådligt; här inkarneras livsfienden i filmen. Endast enstaka partier lever i denna bok – däribland en varm, lysande novell om en utsläpad mor som skall ha frisöndag.” På just de sidorna dröjer sig lite av den martinsonska primitivismen kvar, kanske med förebilder hos D. H. Lawrence (en av dikterna i samlingen Passad handlar om honom): ”Hon […] knäppte upp blusen och tog fram ett av de stora brösten. Hon höll det i händerna som i en stödjande skål. Det var putigt, stort, hårfint blåådrat och alldeles snövitt, emedan det i väldigt många år varit instängt i kläder, plikter och stad.”
Men novellen hänger inte alls lika väl ihop med resten av boken som de inlagda sagorna i Eyvind Johnsons Romanen om Olof. Och temat om en bortskämd yngre generation som bara har förakt till övers för sina slitsamma men enkla föräldrar är mycket mera koncentrerat sammanfattat i Stig Sjödins senare dikt Bandvalsaren – Magnus Nilssons nyutkomna Kampdiktare i folkhemmet, arbetarpoeten Stig Sjödin (Verbal förlag) är läsvärd.
Den förlorade jaguaren är länge lite okoncentrerad, och man ska ha ett visst tålamod med de första hundra sidornas berättelse om de tre lantliga ynglingarna Sven, Håkan och Jöns från en landsbygd som lånat drag av Harry Martinsons egen kring Jämshög, i gränstrakterna mellan Skåne och Blekinge. De drömmer om att få se en vild jaguar i Sydamerikas djungler. En av dem stjäl mammas matpengar, så kan de ta tåget till en hamn där de mönstrar på.
Innan dess har författaren på några faktarika sidor demonstrerat sina detaljerade kunskaper om svensk flora och fauna, i en utläggning som mycket väl kunde haft som rubrik den titel som han långt senare använde för boken Utsikt från en grästuva. Den självlärde Harry Martinson demonstrerade gärna både i skrift och i intervjuer att han behärskade en hekatomb av botaniska och senare astronomiska detaljer (och de ord som inte fanns uppfann han på genialt vis, som ses i Aniara). Det kan ibland bli lite tröttande, och det är en uppvisning som är bortkastad på de tre ynglingarna:
”Ja, här finns äventyr att se och vara med i på närhåll i strånas frodiga skog. Men sällan dröja ögonen därvid. Mänskan skryter över sin upprätta gång och omnämner den i alla läroböcker, men den upprättheten fjärmar ibland huvudet från allt som inte är att anse som väldiga arealer, eller jätteområden för flås och intresse. Sven Kahle som satt i detta gräs såg ingenting av det som här har beskrivits. Han var inställd på de stora portionerna. Han hade världsaptit och hängande över kartbilden tänkte han sig livet i lättfattliga kontinenter.”
I stället har han och hans kamrater Håkan och Jöns siktet inställt på jaguarjakt (som de inte når innan boken tar slut, då ligger Sven febersjuk i kojen och yrar om att komma fram till Brasilien före regnperioden). Varifrån har de fått den idén? Jo, förstås från filmen. Genomgående i boken är Harry Martinsons ambivalenta fast övervägande kritiska inställning till den nya konstarten. Redan på första sidan citerar han Hitchcock. Jag vet inte om han var en lika flitig biobesökare som kollegan Artur Lundkvist som hör till våra tidiga filmrecensenter (och den jämnårige Graham Greene var nog sin tids bäste filmanmälare). Sin kritik av filmens verklighetsflykt sammanfattade han bättre än i romanen i den lite bittra dikten Resans slut, i samlingen Passad (1945):
Många som varit på bio tala
som om de varit i Guatemala.
Pojken som verkligen varit därborta
kommer bland alla därhemma till korta.
När han berättar om livet därute
sucka de: ”Ack om på bio vi sute.”
—
Om romanen finns säkert en del att läsa i en av Sonja Erfurths fyra böcker om Harry Martinson, liksom i Ingvar Holms Harry Martinson Myter Målningar Motiv (1960), och i några av det livaktiga Harry Martinson-sällskapets skrifter.
Ivo Holmqvist
Opulens recenserar Ameenas resa
”Ameenas resa är en fysisk berättelse: du känner som läsare den smärta och den ovisshet som likt dimma sveper in över familj efter familj. Men de familjer som finns på Anna Lindbergs arena har ett mål: att lämna sitt land, att skapa ett nytt hem. Att fly är att vara i händerna på och beroende av andra människor. Faserna i flyktprocessen är vidriga. Människors ondska är utan gränser, de behandlar andra människor som boskap, som objekt.
[…]
Anna Lindberg kan sitt ämne, hon har även en förmåga att gestalta både mikromiljöer och enskilda människors karaktärer och få stämningslägen att växa och bli tydliga. Hon skriver på ett övertygande sätt. Det är en synnerligen angelägen bok, inte minst nu, när det finns ett nygammalt styre i Afghanistan.”
Läs hela recensionen i Opulens
Läs mer om Anna Lindberg
Falköpings Tidning intervjuar Anne-Carin Klinge Sporrong
”Hon växte upp i Ugglum, men efter gymnasiet flyttade hon vidare.
I författardebuten återvänder Anne-Carin Klinge Sporrong till hemtrakterna.
– Det är lite avslöjande, trakten där man växte upp ligger närmast på något vis, säger hon.”
Läs mer i Falköpings Tidning (prenumeration krävs)
Läs mer om Anne-Carin Klinge Sporrong
Saltsjöbladet skriver om Hållbar hjärna med mindfulness
”’Den här boken är skriven ur hjärtat. Jag arbetar dagligen med högpresterande individer som har höga ambitioner, och jag ser ofta hur dessa arbetar hårt på ett ohållbart sätt’.
Så skriver författaren till ’Hållbar hjärna med mindfulness’ i bokens slutord. Hållbart och hållbarhet är inledande texterna i den bok som Margaretha Öström, Saltsjöbaden, har skrivit för att ’nå ut med mindfulness till fler’ och då särskilt till målmedvetna personer som lever i en kravfylld miljö.”
Läs hela artikeln i Saltsjöbladet (sid 11)
Läs mer om Margaretha Öström
Mitti intervjuar Margaretha Öström
”Prestationsprinsessan. Så beskriver sig Margaretha Öström under sin tid i slutet på 90-talet när hon läste till civilekonom vid Växjö universtitet.
– Jag skulle prestera bra på tentorna och jobba extra. Jag hade inte så mycket sömn men skulle ändå vara engagerad i studentlivet och festa på nätterna. Kombinerat med en odiagnostiserad glutenintolerans drog min kropp till slut i nödbromsen.”
Läs hela intervjun i Mitti (sid 14)
Läs mer om Margaretha Öström
Ystads Allehanda recenserar Ameenas resa
”I romanen ’Ameenas resa’ ger Anna Lindberg, grundare av Österlens stödförening för flyktingar, liv och gestalt åt några afghanska flyktingars öden. YA:s Ulf Mårtensson har läst.”
Läs hela recensionen i Ystads Allehanda (prenumeration krävs)
Läs mer om Anna Lindberg
Artikel 14 recenserar Ameenas Resa
”Anna Lindberg, författare till Ameenas resa, är liksom många andra frustrerad över utvecklingen på asylrättens område i dag. Boken är baserad på Lindbergs verkliga möten med familjer som kommit till Sverige från krigs- härjade länder. Jag ser boken som ett försök att översätta dessa möten för en bredare publik, och bidra till förståelse av det som händer nu, med stegvisa lagändringar som får allvarliga konsekvenser för enskilda människor och vår gemensamma välfärd. Boken är också vacker läsning, och den ger fina möjligheter till samtal om skönlitteraturens politiska roll.
Ameenas resa är både en spännande bladvändare och en erinran om att upprätthålla idén om att alla liv måste vara levbara. Det är allas vårt ansvar.”
Läs recensionen på Artikel 14
Läs mer om Anna Lindberg
Riksförbundet Attention intervjuar Madeleine Lönnö
”Madeleine Lönnö skrev Ensamheten kan knappast bli större i samband med att hon vid 54 års ålder fick en adhd-diagnos. I boken får vi möta Olivia och Niklas, en äldre dam och en ung man, som lär känna varandra när Olivia blir inneboende hos Niklas i den stora villa han ärvt av sina föräldrar. Det framgår snart att det något omaka samboparet har en del att lära av varandra och att Niklas stora svårigheter att få ihop livet blir en utmaning som Olivia tar sig an. ”
Läs hela intervjun hos Riksförbundet Attention
Läs mer om Madeleine Lönnö
Mitti intervjuar Erik Wallström
”Demokratiseringen av Sverige dröjer och på 1900-talet dras Sverige in i andra världskriget på Tysklands sida. I Erik Wallströms ’Från Sveavägen till maskeradbalen’ är mordet på Gustav III en delningspunkt som får konsekvenser ända in i vår samtid.
Men i Wallströms bok blir Gustav III inte mördad – utan lever vidare.
– Det betyder att de gustavianska grundlagarna består och att demokratiseringen av Sverige dröjer. I stället för en successiv övergång till demokrati så blir det en revolutionär övergång när kungen störtas 1914, säger Erik Wallström som till vardags jobbar som SO-lärare på Södra Ängby skola i Bromma.”
Läs hela intervjun i Mitti
Läs mer om Erik Wallström
Vetlanda-Posten intervjuar Hillevi Torell
”– En kväll vid havet på Gotland hade min familj tänt en eld och vi lät tankarna vandra.
Månen sken och någon kom på en fantastisk händelse.
– Vår fantasi kom igång och vi frågade oss; hur skulle det vara om det hände i verkligheten? Jag skrev första sidorna i Torp samma sommar och så har det fortsatt varje sommar när jag var där i huset. Till slut hade det blivit en bok.
Den mystiska händelsen är hemlig och är en avgörande vändpunkt i hennes
spännande bok som hon inte vill avslöja. Men det handlar om Isa som är tolv år och får vara med om ett omskakande äventyr i skogen.”
Läs hela intervjun i Vetlanda-Posten (prenumeration krävs)
Läs mer om Hillevi Torell
Mitti intervjuar Marie Strömberg
”Poeten Marie Strömberg kommer från Vasastan och har släppt en diktsamling för att uppmärksamma mäns våld mot kvinnor. Boken heter ’Hennes uppgång och fall’ och är inspirerad av kvinnors egna berättelser.
– För länge sedan jobbade jag natt inom psykiatrin. Jag jobbade med kvinnor som varit utsatta och som mådde väldigt dåligt. Och vid vargtimmen, runt tre på morgonen, kom patienterna upp till oss och började berätta sina historier. De var inte lätta att skaka av sig så jag skrev ner dem och sparade för framtiden, säger Marie.”
Läs hela artikeln i Mitti
Läs mer om Marie Strömberg
Boksläpp för Myten om Luna
Den 13 november var det bokrelease på Böcker & Bläck i Uppsala för Myten om Luna av Hillevi Torell.
Läs mer om Hillevi Torell
Narkotikafrågan recenserar Apoteket i biblioteket
”Välkommen in i mitt litterära apotek! skriver Jan G. Bruhn i baksidestexten till sin 631 sidor tjocka citatbok om droger. Författaren är läkemedelsforskare, farmakologie doktor och professor i tarmakognosi (läran om läkemedel från naturen).”
Läs hela recensionen i Narkotikafrågan NR4 2021 (sid 25)
Läs mer om Jan G Bruhn
Sydsvenskan intervjuar Trygve Bång
”Författaren och journalisten Trygve Bång har nyligen kommit ut med boken ’Jag tänker ofta på dig’ som kanske kan ses som en del av hans memoarer.
– Jag kan inte skriva om mig själv utan måste spegla mig i andra, menar han och lägger till att det brukar ta flera år mellan hans böcker och att han börjar bli äldre.
– Dessutom kommer jag aldrig att skriva en bok där jag berättar allt. Jag tror inte att mina barn och barnbarn skulle gilla det, säger han med ett skratt.”
Läs hela intervjun i Sydsvenskan (prenumeration krävs)
Läs mer om Trygve Bång
Margareta Suber: Vänd ditt ansikte till mig
Som man kan läsa sig till i sjätte kapitlet i Mikael Timms Lusten och dämonerna. Boken om Ingmar Bergman (2008) kom de första utkasten till Hets redan 1938, sex år innan filmen hade premiär. Den blev genast mycket omtalad, och raskt en klassiker som stått sig, framför allt tack vare Stig Järrels lysande rollprestation som den vidrige latinlektorn Caligula. Han är en pennalist som utövar sitt översitteri mot de sårbara i gymnasieklassen (regissören Alf Sjöberg underströk hans fascistoida drag genom att låta en nazisttidning ligga framme på ett bord) men som sedan visas upp i all sin ynkedom: ”Som nutida betraktare är det lätt att se filmen som ett tidlöst drama om den eviga ungdomen […] För dåtidens publik var Hets en samhällskritisk film. Naturligtvis var det också en film om ett generationskrig […] ett slag mot solar plexus på dåtidens moraluppfattning.” Sextio år senare kommenterade Bergman det i ett telefonsamtal med Timm: ”Jag hatade skolan, hatade. Jag var rädd och hatade vilket innebar att jag var en mönsterelev. Därför att på den tiden hade skolan och hemmet ingått en ohelig allians. Du fick aldrig något medhåll hemma om du blev trakasserad av någon lärare och lärarna i skolan hade fullständigt fria händer att hantera eleverna. Man hade ingenstans där man kunde vädja. Man var utlämnad och jag var jävligt rädd.”
Det är inte otänkbart – kanske är det troligt – att Ingmar Bergman läste Margareta Subers roman Vänd ditt ansikte till mig när den var ny, två år efter upprinnelsen till Hets och två år före den färdiga filmen (den hörde till de ”7 valda böcker av Margareta Suber” som förlaget gav ut på nytt 1957 men har sedan dess inte trycks om). Scenen på de första sidorna är ett gymnasium i Stockholm, med en brunfärgad lektor Algren i filosofi som är minst lika frånstötande som Caligula. Han siktar in sig på den judiske flyktingen David i abiturientklassen som han envisas med att kalla Salomo: ”Algren, ”Stumpen”, på katedern med sitt tjocka grodhuvud, korthalsad, framåtböjd för att bättre se hur hans gift träffade. Mungiporna blev då alltid litet fuktiga och ögonen som satt vitt isär trängde ut mera än eljest: ”Nå, Salomo –nå-å? Du som hör till egendomsfolket – ägodelarnas folk som predikar ägandets evangelium –”
Klasskamraten Nils Ivar Zender kommer till undsättning: ”Orden – eller kanske var det hatet – sprängde i strupen, inne i huvudet i bakhuvudet, och han ville nagla fast läraren vid katedern, få honom att sitta mållös av skam, erbarmlig, förlöjligad, maktlös över sina lemmar. – Jag undrar, hade han pressat fram med en röst som lät avlägsen i hans egna öron, jag undrar hur magistern får fram en sådan dubbel betydelse i ordet egendomsfolk. Vill magistern vara vänlig och förklara det för oss? – Det ska vi be Salomo själv göra – han måste kunna Gamla testamentet på sina fem fingrar, inte sant Salomo?” Stumpen minns sedan vem som stungit honom, och ger igen med ett klassiskt knep: ”Får jag be Nils Ivar tala om huruvida de konkreta individualföreställningarna som är reproduktioner av varseblivningar kan få subjektiv karaktär?”
Marika Stiernstedt var frispråkig vad gällde nazistiska vidrigheter på kontinenten i sin roman Attentat i Paris som också kom det året (Eva Martinssons doktorsavhandling Attentatet på Dramaten. En studie av Alf Sjöbergs uppsättning av Marika Stiernstedts drama (2000) är upplysande om hur mycket man visste vi den här tiden). Samma år fick diplomaten Göran von Otter ombord på ett nattåg veta mycket om nazisternas systematiska förintelse av judar, en information som gick fram både till Stockholm och Washington men utan verkan. Nu senast har Klas Åmark skrivit boken Främlingar på tåg om det – på nätet finns sedan i mars 2021 det en timme långa radioprogrammet ”Vad Sverige visste om Förintelsen”.
David i Margareta Subers roman bor påvert som flykting med sin mor som drömmer om att kunna komma tillbaka till Tyskland. Det gör de samman med andra i en överbefolkad hyreslägenhet i Stockholm, till skillnad mot Nils Ivar och hans hörborgerliga föräldrar (fadern är professor) och tre systrar. David summerar snabbt och motvilligt vad som hände där nere: ”Min far, Natanael Gesell, blev tagen i ”skyddshäkte”. Han hade en advokatfirma tillsammans med en – en arier, Gotlieb Wasser. Nu är Wasser ensam ägare till firman. De kom på natten och hämtade både min far och mig. Vi hann inte klä på oss ordentligt. De misshandlade mer min far än mig. Jag – jag kan inte tala om det. Så småningom fick vi reda på att min far blivit förd till ett arbetsläger. Där dog han efter två år. Han var mycket stark och hade aldrig varit sjuk. – Sköt de honom? – Det behövdes inte.” Och så tar han fram ur plånboken en sliten artikel ur en svensk dagstidning med en polacks vittnesmål från koncentrationslägren, med ”nakna, ohyggliga fakta”.
Nils Ivar övertalar David att låta honom komma med på en gudstjänst i synagogan. Det blir en uppenbarelse för honom – också hans assimilerade familj är judisk, fast allt mindre i varje släktled. I ett långt mellanparti som är romanens andra avdelning får man veta mer om tidigare generationer. Fadern liksom den sympatiske farbrodern/bokförläggaren är halvjudar. I ett inledande avsnitt försöker förläggaren övertala professorn att ge ett bidrag till hjälp för judiska flyktingar, men utan framgång. Fast det förstör inte deras nära vänskap.
Nils Ivar är kvartsjude. Komplikationer uppstår när hans syster (som går på GCI) ska gifta sig med en yngling som just återkommit från finska vinterkriget. Han är son till en officer med starka sympatier för nazisterna, men den blivande svärmodern är ett under av takt, liksom flickans mor. De unga vill skynda på bröllopet innan han ska österut igen, eller västerut till norska gränsen. Andra förvecklingar följer i den andra vuxna systerns relationer till en misslyckad kemist. Och så vidare, i denna vänliga och varma familj som blir trängd av hot utifrån. Nils Ivar och en av hans vuxna systrar är med i en radikal studentklubb men går också av nyfikenhet till ett möte i en ultranationalistisk förening. Där finns fullt av fornnordiska insignier, och man dundrar mot att Sverige släpper in judiska flyktingar (en majoritet i studentkårerna hade gjort vad de kunnat för att strypa uppehålls- och arbetstillstånd för akademiker). Där blir de nästan lynchade.
Det mörknar snabbt över vägen för Nils Ivar som inte längre finner livet värt att leva. Han går iväg till sin hemvärnsövning, genomför en orientering med sitt skarpladdade gevär men avviker vid en rotvälta. Skottet brinner av och han får självmordet att se ut som en olyckshändelse. Fadern och den klarsynta av de äldre systrarna (inte den som ska gifta sig, hon har annat att tänka på) förstår sammanhanget. En dyster och samtidigt trovärdig intrig i en roman väl värd att ta fram på nytt.
Den produktiva Margareta Suber (född i Linköping 1892, avliden 1984 efter många år i sydliga länder som hon skrev uppskattade romaner om) var under en del år ingift i den finlandssvenska Topelius-släkten, dock en annan gren än Zacharias. Hennes son Christopher Topelius var också flitig, framför allt som redaktör för ett antal antologier. Hennes mest kända roman var Charlie (1932), med inte särskilt iögonenfallande lesbiska inslag som kanske skrevs under intryck av Radclyffe Halls The Well of Loneliness från 1928, på svenska fyra år senare (och Weiningers Geschlecht und Charakter från förra sekelskiftet skymtar möjligen också i bakgrunden). Om det kan läsas i Liv Saga Miltons artikel om Margareta Suber i Svenskt Biografiskt Lexikon och i Kristina Fjelkestams kortare i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon.
Kristin Järvstad på Malmö universitet verkar vara den enda som ägnat Vänd ditt ansikte till mig någon mera ingående kritisk uppmärksamhet. Det gjorde hon i essän ”Att vittna om sin tid: framställningar av antisemitism och förföljdas erfarenheter i svensk 1940-talsprosa” som också diskuterar Marika Stiernstedts Banketten och Gurli Hertzman-Eriksons Hjälteglorian (alla tre författarna medverkade för övrigt i Mot antisemistismen. Svenska författare uttala sig, som Daniel Brick redigerade 1943).
Kristin Järvstad avslutar sin analys så här: ”Andra världskrigets förföljelser och dessas följder framställs här, om än fragmentariskt, för första gången i svensk litteratur. Den nazistiska politiken visar sig få återverkningar också i en svensk kontext. I Vänd ditt ansikte till mig, Banketten och Hjälteglorian framkommer hur de nationella gränserna luckras upp på grund av världskatastrofen, men även att det svenska folkhemmet inte är berett att inkludera några »främlingar«. Svenskarnas betänkligt snäva perspektiv behöver med andra ord breddas och det är med fiktionen som redskap som dessa författare vittnar – för att på så vis motverka oberördhet och likgiltighet inför de övergrepp som begåtts och fortsätter att begås i antisemitismens och nazismens namn.” – Kristin Järvstads hela text går att läsa på nätet. Den är en mycket bra.
Ivo Holmqvist
Nickopoet recenserar Jag, du, vi
”Det känns ju som fantasin inte är en bristvara för Bonnier och medan jag läser Jag, du, vi så färdas jag genom ett komplext diktlandskap som inte spar på krutet.
Jag skulle kunna jämföra Jag, du, vi med ett midnattsfyrverkeri som speglas i skärvorna av en suggestiv verklighet, där Bonnier diktar utan rädsla och med glimten i ögat.”
Läs hela recensionen hos Nickopoet
Läs mer om Johan Rantala Bonnier
En bok i veckan recenserar En tredje värld
”Pulsen genom denna var till stor del hög. Det tog ett tag innan jag kom in i boken då det var mycket information i början som läsaren behövde. Men sedan ville jag bara läsa vidare. Jag kände ett starkt begär efter att veta hur allt skulle sluta. Martin Björklind använder språket på ett effektfullt sätt.”
Läs hela recensionen på Instagram
Läs mer om Martin Björklind