”Der var så dejligt ude på landet; det var sommer, kornet stod gult, havren grøn, høet var rejst i stakke nede i de grønne enge, og der gik storken på sine lange, røde ben og snakkede ægyptisk, for det sprog havde han lært af sin moder. Rundt om ager og eng var der store skove, og midt i skovene dybe søer; jo, der var rigtignok dejligt derude på landet! Midt i solskinnet lå der en gammel herregård med dybe kanaler rundt om…”

Så kan man börja ett stycke, med en suverän panorering långt innan filmen uppfunnits, från en synvinkel högt upp i luften till en insnävning på detaljerna – och så fästs blicken på skräppebladen och under dem ankmamman med sin fula älling som får stå ut med spott och spe innan hon växer till sig och blir en ståtlig svan. Men det kan göras lite mera prosaiskt, så här:

”Det var söndagstomt och julihett på den skånska landsvägen. Standardvetet stod i stram givakt på ena sidan, och på den andra slokade betorna med bladen, som om solen kommenderat lediga. Ett enda ljud störde tystnaden: ett jämnt och kraftigt pustande, som förde tanken till Skånes första lilla lokomotiv. Just så där ivrigt och ungdomligt och ändå så svagt inför uppgiften måste det ha låtit.”

Så går det över från det serena till det lätt burleska:

”Ljudet kom från en cykel, som långsamt fördes framåt av två små sandalklädda fötter, vilka togo sig rätt omaka ut som avslutning på ett par smällfeta flickben.”

Platsen är den fiktiva herrgården Ögerup nio kilometer från Lund, tiden är sommaren 1914 fast man ännu på slutsidan inte hunnit med den stora begivenheten några mil bort: ”Nu kom hon ju aldrig på Utställningen!” Den som inte kom till Baltiska utställningen i Malmö är godsägaren kapten Wilhelm Kulles svägerska Lydia, änka efter hans nyss avlidne bror assessorn – hon sätter gärna näsan i vädret och propsar på att bli kallad assessorskan. Romanen utvecklar sig raskt till en fars. Kaptenen är en figur som klippt ur någon av Piratens böcker, inte olik patron Esping. Han domderar och unnar sig gärna att vara otrevlig både mot gårdsfolket och mot hustrun Elise och döttrarna Herta och hennes lillasyster, den överviktiga Dora som kämpar med att hålla snörlivet så stramt som möjligt, när hon inte forsar fram på sin cykel. Längre fram i boken tvingar faster henne att cykla in till Lund efter ett paket saffran. Väl där tar hon tid på sig, äter en bakelse på Håkanssons konditori på Bullis, dvs. Klostergatan (när det efter nittiofem är slog igen i februari 1970 passade vi på att köpa en av deras blommiga och ganska slitna chokladkoppar) och läser de romantiska följetängerna i Allers.

Hon får förstås skäll av faster Lydia när hon kommer försenad till bullbaket inför kaptenens födelsedag dagen därpå. Men Dora tar till ett beprövat knep: hon har blåsljud på hjärtat och utnyttjar det för att ge faster dåligt samvete, fast det nog inte är så farligt. När storasyster som har ont i en tand får den fylld med amalgam blir den snåle och allmänt otrevlige kaptenen rasande: hon skulle ha nöjt sig med en billigare fyllning.

Den nyblivna änkan Lydia Kulle hade säkert tänkt stanna längre. Men hon hinner göra sig omöjlig på en vecka, mest för att hon retar alla med sitt besserwisseri och sin påfrestande beskäftighet som går ut över alla utom gårdens herre och församlingens kyrkoherde som är en gudsnådelig och velig typ. Främst attackerar hon sin svägerska Elise som hon tycker missköter plikterna och uppfostrar flickorna för släpphänt. Och för all del, Elise Kulle är inte sällan ett våp, framför allt framför sminkspegeln. Det pendlar ofta mellan melodram och studentspex och är bitvis mycket underhållande.

Dock borde nog en erfaren förlagsredaktör använt sin rödpenna mycket mera flitigt. Vad som särskilt stöter är svordomarna som det vimlar av, inte bara i den råbarkade kaptenens mun (”Svär inte så förbannat”, för att citera Gun-Britt Sundström). Och läsaren förutsätts ha ett visst hum om franska lånord (savoir vivre, legert, osv.). Det görs också en viss affär av olika dialekter: när kaptenen är riktigt förbannad återfaller han i bred skånska. På slutet sägs att hanen gol för andra gången, en bibelallusion som samtida läsare genast förstod, men kanske inte längre alla numera…

Allt i allt är det en lättviktig men roande roman, med en intressant bakgrundshistoria. Bakom pseudonymen Elsa Eschillius (som lånats från finlandssvenska släktingar) dolde sig Ruth Hedberg, född Collin och gift med Olle Hedberg. Hon skrev en andra roman åtta år senare, Fru Dygd och Fru Lusta, som är förlagd bland annat till Stockholms Högskola. Där läste de båda litteraturhistoria för Martin Lamm. Olle hoppade snart av, hon fortsatte och hade god kontakt med sin professor som likt hennes man till tider var djup deprimerad. En annan profet i det skrået blev en livslång vän till dem, Fredrik Böök, även om förbindelserna sattes på sparlåga under kriget då de hade diametralt olika sympatier och ståndpunkter.

Ruth Hedberg kom förutom teaterrecensioner att ägna sig åt fransk och svensk 1700-talslitteratur, som framgår av den postuma samlingen Ej med klagan. Essayer som kom 1960 (hon var född i Burlöv 1900 och avled i cancer 1959). Det handlar bland annat om Dalin, Kellgren, fru Lenngren och Fröding, men också om Alexander Kielland. Redan på första raden av sin sympatiska inledning i den boken kommer Fredrik Böök in på En vecka i Skåne,:

”en överraskande och ovanlig bok. Först och främst var den präglad av lysande kvickhet och blixtlik snabbhet i tankegången; det gick ibland så fort undan att man höll på att tappa andan, men hos författarinnan märktes varken ansträngning eller andfåddhet, allt berättades lekande lätt. Det var vidare en ofantligt rolig bok, full av lustiga figurer och befängda uppträden, av spefull satir och saftig humor; ypperligt komponerad […] ett spirituellt lustspel som till slut kulminerar i någonting som liknar en grotesk fars. På författarinnans begåvning kunde man inte tvivla en sekund, men man fick kanske intrycket att det sprudlande skämtet var ett nyckfullt och sorglöst tidsfördriv. Läser man om boken efter nära trettio år, finner man att den är lödigare, starkare, personligare än vad man hann uppfatta under den första festliga yran.”

Det var nog välvilliga överord, så märkvärdig är inte romanen. När den var ny recenserade Anders Österling den i Svenska Dagbladet, vänligt men med en viss distans. När författarpseudonymen efter kort tid avslöjades slog man upp stort i den tidningen med ett hemma-hos reportage hos författarparet. Så kan man slutligen undra varför det bara blev två böcker, samt essäer och recensioner? För att Ruth Hedberg fick dålig tid till egna böcker genom att bistå sin produktive man med hans (punktligt en roman om året under lång tid – en enda gång två)? Kanske var hon hans aktiva medförfattare liksom man hävdat att Moa Martinson var det för Harry Martinson…

Vilgot Sjöman ägnar romanen få men intressanta rader i sin stora bok om Olle Hedberg, Drömtydaren: ”När man närmar sig finalen av En vecka i Skåne ser man också vad som skiljer dem åt. Ruths yta är lika briljant som Olles, men hon saknar underströmmarna. Ruth Hedberg ska med tiden licentiera på Anna Maria Lenngren. Hon fördjupar sig i hennes familjesyn och barnskildringar. Frågan är om det inte syns redan i En vecka i Skåne. Godset gäspar i sommarstiltjen, men fjortonåriga Dora kikar piggt ur humlesurrande bakhåll och följer de vuxna hack  i häl. Vad de suckar och stönar och svettas! Men räcker det för en roman? Chloë [Olles namn på henne] skyndar sig att släppa in en orm i familjeparadiset: en ful liten nucka som snipigt och sedesamt hetsar familjemedlemmarna mot varandra. Effekten är egendomlig. Stoffet är från 1900-talet – 1914, noga bestämt! – men hycklerskan är hämtad ur Anna Maria Lenngrens satiralbum. Som en liten kvinnlig Tartuffe smilar hon sig fram genom godsets alla rum; komedimaskinen gnisslar som på Drottningholmsteatern.”

Ivo Holmqvist

Örjan Lindbergers artikel om Ruth Hedberg i Svenskt Biografiskt Lexikon kan läsas på nätet. I den sägs bl.a. att ”Ruth H tillbringade sin barndom på ett skånskt gods. Hennes akademiska studier förlades till Sthlms högskola, där hon kom att tillhöra en krets av med henne jämnåriga lärjungar till Martin Lamm och Sven Tunberg, de s k ”pastoralerna”. Den dyrkan av ett behagfullt 1700-tal som ingick i kretsens umgängeston kom hon att på ett särskilt sätt förkroppsliga genom sin lätta spiritualitet och sin vetenskapliga inriktning på sv 1700-talslitteratur: hennes licentiatavhandling ägnades åt fru Lenngren. I denna krets lärde hon också känna sin make. Hon torde på många sätt ha haft betydelse för utvecklingen av hans författarskap, särskilt under de vanskliga åren före debuten. Omvänt har man att räkna med att impulser från Olle H spelat en roll för hennes skönlitterära arbeten. Makarna var praktiskt taget oskiljaktiga.”