”Boken liknar inget annat du någonsin läst, bläddrat i eller hållit i din hand. Praktverket är utan konkurrens årets mest gripande, engagerande och TYNGSTA bokupplevelse som kräver total underkastelse. Passion för dystopiska sci-fi miljöer, bekväm läsfåtölj och en kudde på magen underlättar läsningen.”
Läs recensionen i Dast Magazine
Läs mer om John Garpike
”Marie Strömberg debuterar som författare med diktsamlingen ’Hennes uppgång och fall’, men har en lång karriär inom filmbranschen bakom sig, både som manusförfattare och som scenograf. Under många år har hon engagerat sig för kvinnor som utsatts för våld i nära relationer, och diktsamlingen bygger på hennes samtal med kvinnor med självskadebeteenden.”
Läs mer i Dagens Vimmerby
Läs mer om Marie Strömberg
Bertil Gelland läser ur sin debutbok Av glöd från döda stjärnors hetta och violinduon Duo Gelland uppträder.
Tid och plats: torsdag 9 september kl 18-20 på terassen på baksidan av Träffpunkt Enebyberg.
Först till kvarn – max 50 deltagare med anledning av pandemin.
Läs mer om Bertil Gelland
”Jag tycker att Vi måste rädda planeten Jorden! tar ett bra grepp. Det är ingen dyster domedagshistoria utan en spännande berättelse med fyndiga infall och tips till barnen om vad som är bra att tänka på. Vardagliga saker som får in klimattänket som en del av livet – tänk om tidigare generationer hade fått det!”
Läs recensionen hos Tidningen Syre
Läs mer om Liz-Marie Wretborn Falk och Christoffer Johansson
”Två år senare skrev han en liten roman, egentligen en längre novell, basis för ett filmmanuskript, som i likhet med barnhistorierna av 1924 vittnar om en idealistiskt iakttagande tåga hos skönhetsdyrkaren (Fiskebyn 1919). I övrigt var han tyst.” Erik Hjalmar Linder plöjde genom hekatomber av svenska böcker för sin encyklopediska sammanfattning Fem decennier av nittonhundratalet som blev de avslutande banden i Ny illustrerad svensk litteraturhistoria 1965 (i en tidigare version hade han skrivit om fyra årtionden). Till sin hjälp hade han den väldiga samlingen av tidningsrecensioner i Sigtunastiftelsens arkiv. Men det snabba avfärdandet av Bertil Malmbergs första och enda roman tyder på att han aldrig läste den fast det inte hade tagit honom lång tid. Den är på 240 glest satta sidor (annars är Linders kapitel om Malmberg, särskilt hans lyrik, mycket bra).
Eftersom Bertil Malmberg (1889-1958) var uppvuxen i Härnösand där hans far var en respekterad lektor i franska vid läroverket skulle man kunna tro att han förlagt sin berättelse till ett isolerat fiskesamhället någonstans längs norrlandskusten. Men ingen lokal anknytning finns varken dit eller till västkusten. Andra alternativ finns också. Det är en gammaltestamentligt biblisk berättelse om oskyldig kärlek mellan en flicka och den fosterbror hon vuxit upp samman med och en förstockad församlings fördömanden och utfrysning av dem. Den är skriven på en lätt egendomlig arkaiserande och inte sällan högtravande svenska som knappast låter ana Bertil Malmbergs senare stilistiska mästerskap, tydlig redan i hans novellsamling Åke och hans värld fem år senare (Allan Edwalls filmatisering från 1984 är värd att se).
Den ska man helst läsa i en upplaga med Adolf Hallmans imponerande illustrationer, den allra bästa av dem helsidesuppslaget i novellen ”Måneskogen”, med den nakna Anne-Marie uppklättrad i ett träd, hon ”som alltid blev tokig om hösten, och hon fortsatte att vara det hela den långa vintern.” Och Hallmans suveräna omslag till Malmbergs på sin tid mycket beundrade diktsamling Dikter vid gränsen (1935) hör till de klassiska, med en assyrisk gud samstämd med bokens tidspessimism som var inspirerad både av Spenglers apokalyptiska visioner i hans massiva Västerlandets undergång, och tidshändelserna söderut. Bertil Malmberg bodde i München på tjugotalet, som man kan läsa om i Enar Bergmans högintressanta avhandling Diktens värld och politiken – Bertil Malmberg och Tyskland 1908-1928 (1967), och han rapporterade tre år efter Hitlers maktövertagande skrev om nazismens framfart, i Tyska intryck (1936) – Fredrik Böök var snabbare med Hitlers Tyskland 1933, liksom den drivne journalisten Gustaf Hellström samma år med sin Det tredje riket. Från Hitlerkupp till tysk folkenighet.
Sex figurer dominerar handlingen i Fiskebyn: den föräldralösa flickan Martina som vuxit upp hos den gamle skolläraren Rilke, samman med hans nu tjugoårige son Thomas, alla tre renhjärtade figurer (fast Rilke är samtidigt harhjärtad), vidare den som det på slutet ska visa sig rakryggade fiskaren Jacob Vindås som är änkling, dennes åldriga och alltigenom förskräckliga och hatiska mor som sedan länge är änka, och församlingens präst som inte spar på svavlet när han predikar. De unga är fästade vid varandra i all oskyldighet, men de många sladdertungorna i bigotta församlingen misstolkar ett nakenbad och ett senare möte mellan de unga när Thomas kommit tillbaka från universitetet (intrigen var nog hopplöst ur takt med tiden redan 1919). De goda mot de onda, i en isolerad församling som kunde vara schartauansk men som också påminner om den indremissionska i Nordjylland, i Karen Blixens Babettes gästabud där överdådig parisisk kokkonst dock mildrar folks sinnen – så icke här.
Eller kanske är det hela inspirerat av den tyska Nordsjökusten, i trakterna av Theodor Storms Husum, ”die graue Stad am Meer”. En fläkt av Gottfried Kellers noveller i Die Leute von Seldwyla anas också. Bertil Malmberg utgick från en pjäs från 1905 av tysken Georg Engel, Im Hafen, nar manuskriptet till Mauritz Stillers film kom till 1920. Den spelades in i Bohuslän, med Lars Hansson som Thomas och Karin Molander som Martina. Filmen som såldes till ett trettiotal länder gick bra utomlands men sämre i Sverige. Ett oskyldigt nakenbad långt före Heddy Lamarr i Extas 1933 (hon blev sedan under kriget en datateknisk pionjär) och Hon dansade en sommar med Folke Sundqvist och Ulla Jacobsson i vassen (1951) passerade obemärkt. Mer rabalder åstadkom filmens präst som före visningen i katolska länder fick byta yrke till lokalpolitiker.
”Hur lätt bli människornas kinder heta!/ De döma snabba, fast de litet veta/ de många rösterna, som hjärtan mäta”. Verner von Heidenstams kloka ord (fast med ett stockholmsrim på slutet av andra och tredje raden) sammanfattar hela händelseförloppet i Bertil Malmbergs första och enda roman där många kinder glöder och där hjärtan och njurar rannsakas. Och så kan man fortsätta med hans kloka memoarer och essäsamlingar, och de tre böcker som kommit om dem och om honom på senare år: Bertil Malmberg: diktaren i dialog. Polemik, enkätsvar och intervjuer (2012) och Diktaren i sitt sekel. Artiklar, tillfällesdikter och opublicerade manuskript i urval (2006), båda av Per Luthersson och Anders Mortensen, och Torbjörn Kjölstads Den ensamme resenären – om diktaren Bertil Malmberg (2019).
Ivo Holmqvist
När de går, är det slut med romantiken kring studentexamen, tänkte Herbert. Min egen generation är för nykter, vi vet alltför väl, att den vita mössan inte längre är symbolen för en intellektuell elit – om den någonsin varit det.
Som man märker är detta en inte alldeles dagsaktuell reflexion i dessa yttersta tider när svenska elevers prestationer kanat katastrofalt ner mot botten i alla Pisa-jämförelser. Studentexamen i den gamla formen, med muntliga förhör där censorer kunde underkänna abiturienterna, avskaffades 1968. Dessförinnan satte den många spår både på film – Ingmar Bergmans Hets från 1944 fångar på ett kusligt sätt ångesten inför studenten – och i litteraturen. Den klassiska skildringen är förstås Hjalmar Bergmans Markurells i Wadköping, om värdshusvärden, rävröd i håret och med en räv bakom örat, som har ambitionen att se sin gosse klara mogenhetsexamen och därmed göra social karriär (samma idé driver snörmakarn Lekholm hos Gustav Hellström). Han är nära att lyckas med sin överdådiga mutlunch för läroverkets kollegium och de tillresta censorerna. Men det hela går över styr, den svenska ämbetskåren är ju obesticklig. Och i Flickan i frack skildrar han en feministisk inbrytning på manliga domäner, också det i samband med studentexamen.
Nyckelromanerna om de högre allmänna läroverken, en term som numera är alldeles obsolet, är inte få. En sådan är Berit Spongs Sjövinkel som det brukar finnas många vällästa exemplar av i återvinningsaffärerna i Strängnäs, av förståeligt skäl. I fiktiv förklädnad kommenterar den intrigerandet som Berit Spongs make utsattes för som rektor för gymnasiet där. Sentida efterföljare på liknande poster i den staden har inte svårt att känna igen kabalerna. Författare till nyckelromaner som håller sig närgånget till en identifierbar verklighet gör klokt i att vänta med att ge ut boken tills de bytt arbetsplats. Så var det med Lise Drougges Lektor Viktoria som vann ett pris i en tävling om bästa tjänstemannaroman. Den boken kom ut först när hon lämnat sin tjänst vid läroverket i Eslöv och blivit metodiklektor på lärarhögskolan i Malmö. Om den boken och lärarporträtten i den surrades det en hel del i den mellanskånska småstaden – på glasfönstren i aulan på läroverket det handlar om finns ett par bikupor. Romanen var till delar träffsäker, men den var inte alltigenom sympatisk.
Länge har jag haft på hyllan en bok som jag först nu kommit mig för att läsa, den som citatet ovan återfinns i. Dagmar Edqvists Andra äktenskapet från 1939 är bitvis en skolroman men mycket mer än så. Den diskuterar och analyserar manliga mönster och kvinnliga, attityder till föräldraskap och barnlöshet, inskränkta normer, revolter och frigörelse – och äktenskap. Om Dagmar Edqvist (1903-2000) står märkligt nog ingenting i Erik Hjalmar Linders monumentala Sex decennier av 1900-talet där annars det mesta är förtecknat och summerat (Berit Spongs Sjövinkel ägnas dock bara en avfärdande rad). Nationalencyklopedin är erkännsam inför hennes mycket omfattande och mångsidiga författarskap: ”E. har skrivit eleganta och kultiverat underhållande romaner, som främst varit inriktade på samlevnadsproblem (—) Romanerna har vunnit en stor läsekrets och översatts till många språk.” Sammanfattningen på de rader jag uteslutit är koncis och bra, fast kort.
Inte ens i Nordisk kvinnolitteraturhistoria ägnar man henne särskilt stor plats. Det är lite snålt, både med tanke på att hon diskuterade aktuella frågor med häftigt engagemang och att hon fick en mycket stor och trogen läsekrets. Många av hennes böcker kom i flera nytryck. Den jag just läst trycktes om tio år efter originalet i Bokklubben Svalan, i en stor upplaga att döma av alla exemplar som finns att få på nätet, och så togs den med 1958 i Bonnierbiblioteket som genomgående valde ut böcker med långvarig livskraft. En del avsnitt i Andra äktenskapet har åldrats, de flesta dock med behag, men det är förstås möjligt att ett nytryck inte skulle finna en förläggare nu när man inte längre tilltror dagens läsare om att förstå att böcker är skrivna utifrån sin tid och inte idag och att allt inte nödvändigtvis behöver anpassas till det allra senaste ängsligt politiskt korrekta modet.
Hursomhelst, detta är handlingen i kort sammandrag: Herbert Roest, läroverksadjunkt i biologi, är gift med Elin som har högre sociala ambitioner än han (hon är inte välvilligt skildrad). Han lämnar henne och sina två flickor och gifter om sig med Brita, en socialassistent med rymligt hjärta för både honom och samhällets olycksbarn. Till de senare hör Gisela, den tredje kvinnan kring Roest, en tonåring i högsta ring som under en skolutflykt ertappas (om nu det är rätta ordet, kanske är det hela mycket oskyldigt) i en mörk lada med en manlig skolkamrat. Man kommer på dem, och småstadens alla konservativa krafter blir våldsamt upprörda. Skandalen och den sociala utstötningen drabbar Gisela och får följder för Herbert Roest – som ansvarig under utflykten borde han ha slagit larm men gör det inte, och alla rättrådiga faller över honom.
Gisela får efter några taskiga år sin revansch. Hennes debutroman gör lycka och översätts till franska, och vägen tycks ligga öppen för fortsatt framgång (man förstår att det rör sig om en nyckelroman). Hon tror sig förälskad i sin lärare, men Herbert övertygar henne om att det är i sin förälskelse hon är förälskad, inte i honom. Därmed blir det inget tredje äktenskap för honom fast det knakat även i det andra, trots den tåliga och kloka Brita. Alla äktenskapliga konflikter är trovärdigt skildrade även om man kan tycka att den till tider lätt velige biologiadjunkten kunde skärpa sig och ta sig själv i kragen emellanåt och även om första hustrun Elin mest är en elak vrångbild av en frustrerad kvinna med alltför nakna sociala hävdelsebehov.
Episoden som sätter igång hela karusellen – de båda gymnasisterna i den mörka ladan – är hopplöst passerad. Redan när Svalan-upplagan kom var den konflikten säkert i mossigaste laget, och turbulensen kring studentexamen, förhören och alla riterna som kringgärdade dem hör också till det förflutna. Som framgår av citatet har Herbert Roest svårt för den punschpatriotiska studentromantiken, den som gör sig bred ännu hos Hjalmar Bergman och som rekonstrueras så trovärdigt i en förbiskymtande episod i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander.
Också i fråga om en annan sak är Andra äktenskapet antikverad men kan läsas som socialhistoria. Socialassistenten Brita (i boken har hon titeln barnavårdsman) som kommer att bli Herberts andra hustru riskerar att sägas upp från sitt arbete om hon gifter sig. Nu löser det sig, kommunalpamparna låter övertala sig att göra ett undantag (det sägs i romanen att sådana regler finns bara i tre svenska städer varav denna småstad alltså är en). Det kan tyckas helt barockt att ett sådant regelverk fanns ännu 1939 men det är förstås en historisk sanning. Det är inte så många generationer sedan som utbildade små- och folskolelärarinnor tvangs lämna sin tjänst om de gifte sig. De blev ju försörjda av sin man, och de fanns andra som behövde deras inkomst. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess…
Ivo Holmqvist
Stockholmsutställningen 1930 var, som en av romanfigurerna i Eyvind Johnsons Krilon-serie uttrycker det, ”den tydliga, klara början till en ny och finare värld.” En paviljong på utställningen hette Svea Rike och var full av framtidstro. I den visades bland annat ett stort porträttgalleri av kända och okända svenskar, som exempel på olika folktyper från Skåne till Lappland vars ursprungsbefolkning fortfarande kallades lappar. Till paviljongen hörde ett häfte i liggande format, med samma titel och författat av Ludvig Nordström som säkert var rätt man för uppgiften (han var mångsidig, samma år åstadkom han en bolagshistorik om Ljunglöfs snusfabrik: En gammal Stockholmsfirmas historia).
Han hade skrivit novellsamlingar om Fiskare och Borgare, om Herrar och Svenskar. Under första världskriget var han engelskvänlig, och året efter dess slut gav han ut en bok där han spådde Sverige – en lysande framtid, med argumenten förstärkta i senare böcker om Stor-Norrland och Sveriges guldkust. Han ägnade ett ihållande intresse åt storsvenskar både på hemmaplan och ute i världen Hans dubbla reseskildring där han bland annat rör sig bland landsmän i förskingringen hade en fyndig titel som gick över från den första till den andra delen och som visade att han haft nytta av sina färder: Jag reste ut som svensk… och blev helt enkelt människa…”
Han delade den johnsonska romanfigurens ljusa syn på framtiden också när han åtta år senare gav sig ut på det radioreportage som kom att vålla stort rabalder både när det radierades och när det samma år kom i bokform, som Lort-Sverige. Hans tilltro till demokratins frammarsch rubbades inte trots att han fick inblickar i hur eländigt många ute i landet bodde och levde. Som framgår av det som blev hans sista bok förblev hans tilltro till svensk demokrati orubbad. En dag av mitt liv har som underrubrik Lite vardagsdemokrati, har två händer som möts i ett handslag som vinjett, och är en i flera bemärkelser ljus bok.
Vi får följa honom på en promenad genom Stockholm en vinterdag, om det nu var 1942 (han dog den 15 april det året, efter en tids sjukdom) eller möjligen året innan. Politiskt sett hade han just då ingen anledning att se ljust på tillvaron. Det här var de mörkaste krigsåren. Leningrad var belägrat av tyskarna sedan september 1941 och skulle så förbli under niohundra dagar. USA drogs in i kriget genom japanernas anfall på Pearl Harbor den 7 december samma år. Men vändpunkten för de allierade fick Ludvig Nordström inte uppleva, den kom först med slagen vid El Alamein i juli och oktober-november 1942, och vid Stalingrad från slutet av augusti samma år, till början av februari 1943.
Den tiden och den oron avspeglar sig i några betydande böcker av hans samtida kolleger. Vilhelm Mobergs motståndsroman Rid i natt kom 1941 och nådde genast en mycket stor publik, samtidigt kom den första av Eyvind Johnsons tre böcker om Krilon – de båda följande kom i rask takt åren därpå och lästes ivrigt, inte minst i ockupationens Danmark och Norge. Den orädde antinazisten Hjalmar Söderberg hade avlidit 1941 och samma år dog två betydande författare som var jämngamla med Nordström, Virginia Woolf och James Joyce. 1882 var ett gott födelseår för blivande författare – lika gamla var tre av hans kolleger inom gruppen av tiotalister, Sigfrid Siwertz, Elin Wägner och Gustav Hellström som alla blev äldre än han.
Två böcker av Ludvig Nordström kom ut under hans dödsår, och nog postumt. De tolv söndagarna från 1910, en lättsam variation av Strindbergs Det nya riket i sin vänligt satiriska belysning av det oscariska borgarskapet i den fiktiva småstaden Öbacka, gavs ut i ny upplaga det året med Bertil Bull Hedlunds suveräna tuschteckningar, en tilltalande bok i sobert linneband. Och så En dag av mitt liv, en volym på bara 156 sidor i behändigt fickformat, formgiven av Anders Billow och tryckt på papper som ännu åttio år senare är som nytt.
På omslaget ses en etsning av Hans Norsbo, en utsikt mot Katarina kyrka på Söder med snöklädda plåttak och många skorstenar i förgrunden. Det är också bland arbetare och småbutiksinnehavare på Söder som norrlänningen Nordström känner sig hemma denna vinterdag då han mitt i mörkret paradoxalt känner sig kringvärvd av ljus. Växlingen mellan ljus och mörker är ett ledmotiv både på ett yttre och ett inre plan. På sitt anspråkslösa vis är även denna skrift en motståndstraktat, en lovsång till svensk demokrati och till det svenska folkhemmet – det var säkert ingen slump att den kom på just Kooperativa Förbundets förlag.
I tjugosju korta avsnitt följer vi honom under denna dag av hans liv då han närmade sig eller möjligen just hade fyllt sextio (han var född den 25 februari 1882). Han rör sig från Söder som han gillar och vars människor han sympatiserar med över Slussen till Östermalm som han ogillar och vars högfärdiga grinollar han inte har mycket till övers för. Däremellan gör han bland annat ett besök hos sin förläggare Bonniers på Sveavägen. Insprängda i denna vandring i maklig takt finns några brev han fått, först av två förföljelsemaniska stackare, sedan från ett par reaktionära antisemiter som ger Lort-Lubbe på huden både för hans exotiskt osvenska utseende och för hans avslöjande reportage fyra år tidigare, i obehagliga och förstås anonyma smädeskrivelser. Men här finns också ett brev från en i ”den fattiga mängden” som tycker att han ska besöka människoovärdiga kåkar i Katarina församling och se till att den nya tiden drar in även där.
Det är en diskursiv bok, inte alldeles olik Hjalmar Söderbergs tankebok Hjärtats oro, skriven utan stora åthävor och med lätt hand där det ena ger det andra i en till synes fri tankeflykt. Vissa sidor har åldrats mer än andra. Hans syn på manligt och kvinnligt är typisk för hans tid, där läser man skevt om man anlägger ett nutida perspektiv, och att hans andra hustru Gunborg (född Molin och död 2011, hundraårig) kallas Gunsan är att släppa oss lite för nära in i intimsfären. Men han noterar med gillande att de yrkesarbetande kvinnorna blir allt fler.
När han i gryningen blickar ner på gatan där dagen börjar och stadens arbetare strömmar till (så som Strindberg hade gjort sextiotre år tidigare, i inledningen till Röda rummet) får hans skildring drag både av hans egen totalism, och av andras unanimism, främst förstås den hos Jules Romains. Allt hör ihop: ”Den moderna staden, det moderna livet vore omöjligt utan hela denna armé av okända arbetare – men ingen tänker på dem. Och dock hänger allt tillsammans, hela det liv vi leva är samarbete. Vi hjälpas åt.” Kooperation, solidaritet och handslag på många plan alltså, men att ingen tänker på arbetarna var en sanning med modifikation. Det föregående årtiondet hade vad gäller svensk litteratur tvärtom dominerats av införstådda arbetsskildringar från författare som visste vad de skrev om. De hade alla egen erfarenhet av kroppsarbete, Jan Fridegård och Moa Martinson, Eyvind Johnson och Harry Martinson, Rudolf Värnlund, Ivar Lo-Johansson och de andra.
Både på och mellan raderna i En dag av mitt liv kan man läsa sig till att han tror att det klasslösa samhället finns runt knuten. Det var en realistisk utopi under dessa år då Per Albin Hanssons och andras vision om ett svenskt folkhem redan hade börjat förverkligas. Men varken freden eller det utbyggda folkhemmet unnades författaren uppleva. ”Ludvig Nordström avled d. 15 april 1942 efter en lång sjuklighet med hastigt slutligt förlopp. Jordfästningen ägde rum d. 20 i Heliga Korsets kapell. (—) Jag har ofta sagt att jag ytterst sällan eller aldrig gråter. Men här kom jag i en gråt som aldrig tycktes vilja sluta. Bland de många tillstädeskomna hördes sedan ett påstående, att bara en enda verkligen sörjde den döde: hans första hustru.”
Så står det på de sista sidorna av Marika Stiernstedts Kring ett äktenskap som kom 1953, året innan hon avled, och hon förtydligade med några försonande rader som kan påminna om Johan Olof Wallins vackra psalm där han använder sina egna initialer inledningsvis: ”Jordens oro wiker/ för den frid som varar”. Marika Stiernstedt slutord är eftersinnande, och vackra: ”Men jag sörjde honom inte. Jag vet inte ens varför jag grät. Kanske över livets obarmhärtighet, över människans oförmåga att söka annat än sitt eget. Vi är njugga och små, det är allt. Den orolige som låg stilla under den obligatoriska blomsterprakten hade slutligen kommit till ro. Främlingen bland dem han trott vara idel fiender hade äntligen nått fredsslut.”
Ivo Holmqvist
Måndagen 4 oktober kl.17.00 – 18.00
Hennes uppgång och fall tar dig med på en resa genom ett dysfunktionellt förhållande.
Från första kyssen, till första hånfulla ordet och första slaget, till flykten genom ångest – och fram till ett nytt liv.
Läs mer hos Gamla stans bokhandel
Läs mer om Marie Strömberg
När sanningen inte räcker är Göran Lambertz personliga redogörelse för vad som hände mellan honom och den 29-åriga”Emma” på julafton 2020. En inledningsvis stillsam kväll med julmat och tv-tittande spårade ur i överförfriskning, kladdande och sex – men Emmas våldtäktsanklagelse mot honom är falsk, hävdar Lambertz. I boken presenterar han material och dokumentation från rätts processen som han menar visar både att han är oskyldig och att åklagaren undanhöll avgörande bevis. Vi får ta del av dagboksanteckningar som Lambertz skrev under sina dryga två veckor som frihetsberövad, varvade med reflektioner kring lag och moral, rätt och fel och – kanske framför allt – sanning och lögn.
Läs intervjun med Göran Lambertz på Opulens
Läs mer om Göran Lambertz
”– De är inspirerade från samtal jag hade med kvinnor när jag jobbade natt inom psykiatrin. Många hade blivit utsatta för övergrepp och jag började skriva dikter för att bearbeta det jag fick höra. Det kändes viktigt att skriva ner deras berättelser för att dokumentera dem, säger Marie Strömberg.”
Läs hela intervjun på Boktugg
Läs mer om Marie Strömberg
”- Fröet till diktsamlingen föddes när jag jobbade natt inom psykiatrin under min studietid, berättar Marie. Vi hade väldigt många kvinnliga patienter med självskadebeteenden. Deras historia innehöll nästan alltid övergrepp och våld.
– Att skriva dikter om kvinnornas upplevelser blev ett sätt för mig att bearbeta det jag fick berättat för mig. Jag funderade på att ge ut en diktsamling redan då, men varken tiden eller jag var mogen. Dikterna har legat och väntat på rätt timing, och jag hoppas det är nu.”
Läs hela intervjun på Litteraturnod Vimmerby
Läs mer om Marie Strömberg
Greppet var inte nytt ens för snart hundra år sedan, att vända upp och ner på kronologin och låta en människas livsförlopp börja som en stapplande åldring och sluta som spenabarn. Hans Alfredson försökte sig på det i sin kortroman Ernst Semmelmans minnen 1962, och Brad Pitt gjorde det i filmen The Curious Case of Benjamin Button 2008 som går tillbaka på en novell som F Scott Fitzgerald skrev 1922. De som köpte segnälkaB när boken var ny upptäckte redan på det blekblå omslaget att det var något lurt på gång: titeln började inte med en stor bokstav utan slutade med den, och uret går baklänges.
Det börjar med en begravning: ”I kistan låg en gammal man. Ansiktet var rynkigt, dragen hopfallna. {…] Nu slog han upp ögonen, och en suck trängde fram ur strupen. […] Man var ense om att en så lätt och vacker övergång från jordens till ljusets värld, från oföddhet till existens, hade man icke ofta sett.” Så får vi följa Sutnop Nilom – också personnamnen rättar sig konsekvent efter boktiteln – genom livet tills han åldras in i barndomen. Han hör inte till de överdrivet ambitiösa men blir en uppskattad tillskärare av damkläder fast han nog helst hade velat göra en akademiskt knappologisk karriär. De olika professorerna ägnar sig åt att finna fel i böcker av olika storlek, gränserna mellan kvarto, oktav och andra format är stränga. Det går illa för den som försöker ta sig in på en annans revir.
Tre städer finns i landet Segnälkab: ”Armstaden var fabrik- och handelsstad, Huvudstaden var universitetsstad, och Magstaden var säte för parlament och kungen, för Tidsbladet och Aktiebolaget Onon.” Tidningen drivs med mild censur och bolaget fabricerar ett pulver (krita och malet gummi) som löses upp i vatten för alla att dricka på morgonen – fabrikören blir mångmiljonär. Städerna har vissa drag av tidig science-fiction, kanske hade författaren sneglat på Fritz Langs film Metropolis som hade haft sin premiär tre år tidigare. Trafiken löper i olika plan, inte alldeles olikt Carl Jonas Love Almqvists gatugångsreglemente.
Underhållningen är strikt klassindelad, för de mindre bemedlade biografer, för de bättre lyxvarietéer. På en av dem uppträder den vackra LiräjF som kommit på ett stripteasenummer som slår alla: hon kan klä av sig alla plagg utan att använda händerna, knapparna faller när hon spänner sina muskler. Succén är omedelbar och en nationaldag införs till hennes ära: ”Vi hyllar dig, Liräjf, gudomliga”. Kanske spökar Greta Garbo, kanske hade författaren besökt det hektiska Berlin under Weimartiden. De som blir allt yngre faller ifrån: ”Då Rajig vid sextiofem års ålder avgick med pension från sin professur och en yngling, nästan en gosse, mottog de gråskäggiga studenternas uppvaktning, hyllades han som den som avslöjat ett felslut […] I ären gamla. jag är ung, slutade han sitt tal. I han livet framför er, jag står beredd att om tretton, om fjorton år, om Gud förunnar mig att leva mina dagar till slut, krypa ner i vaggan som ett jollrande, ovetande spädbarn, icke mera vis än gubben som lyfts ur graven […] Det var svårt att se vilken människa som helst föryngras, men det var ännu svårare att se ett snille bli barn.”
Det fortgår, i en mild satir: ”Sutnop hade sent upphört att vara gammal. Men han blev tidigt ung.” Han tillägnas en festskrift på femhundra sidor när han pensioneras, och så gör författaren som börjat tröttna på honom ett inhopp: ”Jag klipper därför av Sutnops historia […] Åren kom, men oförmärkt för Sutnop gled problemen undan och löstes på det bekvämaste av alla sätt: genom att avskrivas. Sutnop var mest ute och lekte {…] Hans ålders dröm, bekände han, hade varit att få bli professor, och han hade många gånger i livet ångrat att han så brådstörtat lämnat Huvudstaden. Han hade liksom tyckt att han inte blivit vad han skulle kunnat bli, att han stannade på en för låg plats i livet, även om man ju skulle kunna tycka att det var en både inflytelserik och ansedd post han beklätt som damskräddare. Han hade länge tyckt att kroppen, som skräddaren klädde, inte betydde så mycket som själen, som en professor odlade.” Och så slutar det: ”Klockan halv elva upphörde Sutnops egen allt svagare stämma att förnimmas; klockan elva var allting lugnt och modern trädde ut till de andra, tyst och ensam. Då var det slut, Sutnop var inte längre bland de levandes antal.”
Fler mystifikationer mötte läsaren redan på titelbladets ”roman utgiven och kommenterad av Arnold Gelin” (boken kom aldrig i en andra upplaga). Den som sökte placera honom och Ekstrand gjorde det förgäves, de fanns inte. Hur snabbt det avslöjades att denna filosofiska fabel var skriven av Olle Holmberg, då en trettiotreårig docent i litteraturhistoria med poetik i Lund (och professor 1937-1959) vet jag inte. Länge nöjde man sig med två professorer i det ämnet. Efter Wrangel och Böök (som snart avvek till Stockholm, liksom Henrik Schück gjort) Algot Werin och Olle Holmberg, och därpå Staffan Björck och Carl Fehrman, och senare Louise Vinge och Ulla-Britta Lagerroth tills inflationen satte in. Både Werin och Holmberg hade doktorerat på Almqvist och var samman med Fredrik Böök inblandade i en samlad upplaga av hans skrifter, senare ersatt av den som Johan Svedjedal och andra står bakom.
Olle Holmbergs bror Nils var riksdagsreferent och radioman men framför allt var han länge vår flitigaste översättare, så småningom kommer en sammanfattning av hans väldiga verksamhet på Svenskt översättarlexikon. De hade vuxit upp i Kalmar (liksom Staffan Björck) och han tillbragte ofta somrarna på norra Öland. Conny Svenssons artikel om det, och om en avundsam Ivar Lo-Johansson, kan läsas på nätet. Bland mycket annat att skrev han om en annan ölänning i Sex kapitel om Stagnelius, vidare Inbillningens logik som är en poetik i tre delar – Conny Svensson karakteriserar den som ett ”psykologiskt-psykoanalytiskt inspirerat arbete” – och efter pensioneringen en monografi i fem band om gustavianen Leopold, dessutom en vida spridd bok om Hjalmar Gullberg, en om Thomas Mann och tredje riket, och en annan om parapsykologiska fenomen, Den osannolika verkligheten. Han intresserade sig för dansande bord, fast skeptiskt, och han skrev en stor mängd essäsamlingar som inte sällan grundade sig på hans många artiklar på kultursidan i Dagens Nyheter där han medverkade i decennier. Mycket var bättre förr, inte minst postgången. Han cyklade från sin villa på Olshögsvägen till brevlådan på Lunds central strax före nattågets avgång vid midnatt, så kunde han vara säker på att hans manus fanns på tidningen i Stockholm tidigt nästa morgon.
Därtill skrev han förord och efterskrifter till böcker av författare han kände väl, bland dem John Karlzén, Elisabeth Tykesson (som följt hans föreläsningar) och Tristan Lindström. Bo Strömstedt som var med på hans seminarier har i sina memoarer Löpsedeln och insidan några intressanta sidor om honom och hans garderade sätt att uttrycka sig i skrift, med många kanske och ju, och han använde genomgående man i stället för jag. Det tog lång tid för tidningsmannen Strömstedt att frigöra sig från sådana stilistiska reservationer som nog var typiskt lundensiska. När den tyske undergångsprofeten Oswald Spengler föreläste i Lund 1924 var Olle Holmberg på plats, en lång essä om de bärande tankarna i Västerlandets undergång finns med i essäsamlingen Litterärt. Det tog Carl Henning Wijkmark fasta på i den sista roman han skrev, Vi ses i nästa dröm (2013) där Olle Holmberg är en av de fiktiva figurerna.
Ibland kommer man under läsningen av Segnälkab att tänka på Gullbergs ensamstående bildade herre, en likaledes ängsligt försiktig man, i originalupplagan illustrerad av Thorvald Gahlins kongenialt flugiga bilder. På ett par ställen har litteraturdocenten Olle Holmberg smugit in ett par citat som han nog tyckte hans studenter borde kunna identifiera. Ett av dem detta är detta: ”Hantverkare bar honom. Ingen präst ledsagade båren”, dvs. slutorden i Goethes Den unge Werthers lidanden. När det sägs att någon i romanen hade ”låtit lägga upp ett stort kortregister över alla medborgare i Segnälkab och följde nu med intresse och intim skarpblick deras öden” så kan Olle Hedberg mycket väl ha fått uppslaget till sin magister Danielsson som gjort just så i Bekänna färg (1947) .Boktiteln fick han några rader längre ner på samma sida där det talas det om en affärsman som hade glömt att bekänna färg.
Det sägs att Olle Holmberg (som avled 1974) var noga när han tenterade sina studenter. Bland annat frågade han vilken kulör väggarna i Emma Bovarys sovrum hade. Då hjälpte inte att ha nöjt sig med sammandrag av Flauberts roman (serietidningen Illustrerade klassiker som var en åsnebrygga för lata elever kom först senare).
Ivo Holmqvist
”I Paris förnämsta salar/ värsta busen franska talar” – versen hör till de kändaste i Pyttans A-B och C-D bok som första gången kom 1896. Den har tryckts om regelbundet sedan dess. Denna rimbok för vuxna kom till som en kvintetts samarbete: Birger Mörner, Gustaf Fröding, Verner von Heidenstam, J.A.G. Acke och Albert Engström som var den som illustrerade det hela. Hans teckning till den versen är suverän, på en slubbig koling framför en elegant parisiska. Pyttan, Mörners då två år gamla dotter Marianne, var den gången alltför oskyldig för de flesta verser, som denna: ”Mormor kallar man den mamma/ vilkens dotter gjort det samma”. Det tog bokens trycka tillägnan hänsyn till: ”Högvälborna Stiftsjungfrun M.M. att överlämnas på hennes 25:e födelsedag”.
Litteraturbanken har sett till att man kan läsa den på nätet. Där finns också en hel rad av vår ängsliga tids indignerade protester mot bokens numera förgripliga åsikter om främmande folk (som under bokstaven E: ”Endast kaffern, Pyttan lill/ kissar var och när han vill.”). Må så vara. Att de fem hade roligt när den kom till kan man se i en av de Osannolika historier som konstnären Johan Axel Gabriel Acke samlade i bok, med förordet daterat 1 december 1919. Dem hann hans gode vän Carl Larsson inte läsa eller beundra illustrationerna i, han dog tidigt det året. Boken är inte oåtkomlig, den kom snabbt i flera upplagor, och 1984 kom ett nytryck där fem planscher i färg dock saknas.
1904 hade han ändrat sitt anderssonska efternamn till Acke. Han gifte sig med Eva, dotter till den finlandssvenske författaren Zacharias Topelius som han illustrerade en del sagor åt, i Läsning för barn (allt av Topelius finns snart på nätet, tack vare Svenska Litteratursällskapet i Finland, också barnläsningen). Paret flyttade in i två hus som de byggde om så fint att båda blivit minnesbyggnadsmärkta, Villa Akleja i Vaxholm och Villa Torsvi på Torö nära Nynäshamn. Acke var en skicklig porträttmålare, av svärfadern, av Karlfeldt och av Heidenstam vid strandkanten framför hav och moln, iförd karolinerhatt. Hans stora jugendmålning Skogstemplet från 1900 finns på Thielska galleriet. En del nakenstudier kan påminna om kollegan Eugene Janssons (för sin blåtonade färgskala ibland kallad Fotogen Jansson).
Johnsonrederiet såg generöst till att Acke kom med på en transatlantisk resa till Rio sommaren 1912 som blev inspirerande för honom (Rederi Nordstjernan gav ut en bok om det 1974). Lika givmilda och kloka var de skeppslinjer som senare lät två författare komma med på liknande kryssningar i exotiska vatten, Frank Heller och Fritiof Nilsson Piraten. Det satte skriftliga spår, och det var väl också avsikten.
J.A.G. Acke var mångsidig. Bland mycket annat åstadkom han de första åren på 1920-talet reliefer i marmorstuckteknik i Stockholms Stadshus. Där assisterade Yngve Berg honom. Efter Ackes plötsliga död – han avled i en hjärtinfarkt framför sitt staffli 1924 – skrev Berg uppskattande om honom i Ord och Bild 1925: ”Ackes sätt att arbeta var ytterst karakteristiskt. När han fick en idé satte han den genast i verket utan tvekan och funderande. ´Man skall aldrig tänka´, brukade han säga. ´Det göra bara obegåvade människor.´ […] Trots sitt uttalade förakt för det systematiska tänkandet hade Acke funderat en hel del över livet och konsten, och han hade sina egna mycket självständiga idéer om allt. Alldeles som han i sin konst gav allting ur sin egen fantasis synvinkel uppfattade han hela tillvaron subjektivt och fantastiskt och såg endast det han ville se.”
Eva och J.A.G. Acke bodde långa tider på Åland, och de flesta av de arton osannolika historierna har marina inslag, med många båtar och mycket segling, och milsvida skridskoturer över fruset hav på vintern. Under en av dem går han ner sig i en vak men lyckas simma en lång sträcka under isen innan han kan ta sig upp, ett minne som han skildrar som vore det en fantastisk episod han unnar andra att uppleva (den som sett Det stora blå, Luc Bessons storartade film från 1988 om dykarna som är besatta av havsdjupen kan förstå Ackes fascination). Ett par inledande historier drar beväringsminnen utan att det blir tråkigt, annat handlar om hur man målar teaterkulisser på Åland med god förtjänst, och hur han seglar från ö till ö med en allt tommare mage när alla sommarbor har flyttat tillbaka till Stockholm.
På en rolig färglagd plansch tramsar sig två glada gamänger i vattnet medan två andra i bakgrunden storögt iakttar upptåget. Man tycker sig känna igen det hela. Jodå, det är samma happening som satt spår i litteraturhistorien och fotokonsten, den 29 juli 1896 då Verner von Heidenstam gifte om sig med Olga Wiberg på Blå Jungfrun, ön långt ute i Kalmarsund. Fotot på Heidenstam och den överviktige Fröding som nakna havsgudar med tång i håret hör till de kända. Hustrurna samt Frödings syster Cecilia förevigades med mer kläder på sig. Männen tävlade också i att skicka ut brickor med snaps och öl i vattnet. Det gick inte så bra, spriten blev utspädd och ölet smakade salt havsvatten.
Så få man veta hur ”A.B.C-boken diktas” samma år, av paren Mörner, Acke, Engström, Heidenstam, och Cecilia Fröding och hennes bror (om honom skrev hon vackert i en liten bok som kom postumt, Och minns du Ali Baba): ”Bigges lilla flicka ”Pyttan” var 1 år gammal. Vi tyckte att hennes första undervisning borde säkerställas genom en lämplig A.B.C.-bok författad av farbröderna, och vi gingo i bästa humör till verket. Bokstäverna delades ut. Var och en skulle ha sitt diktarområde, men nästan alltid hittade man de bästa möjligheterna på en annans lott och hjälpsamheten blev därför stor. Diktandet pågick ivrigast under vandringarna i Sandhamnsskogen, där vi oupphörligt korsade varandra på de otaliga småstigarna i ljungen. Ingen ville egentligen heller dikta tyst och ostörd, alla ville ha skrattarna på sin sida.” Jag kan tänka mig att teknologernas kvickheter i de olika årgångarna av Gåsblandaren kom till på liknande vis.
Ett kapitel beskriver en seglats med Anders Zorn ombord på hans Mejt som är noga med hur man ska röka en cigarett till havs, också när någon råkat falla överbord och halats upp dyvåt. Andra sidor drar skrönor om braxar och om bivråksungar i dragkamp om en elastisk mask, om ormar, ilskna tjurar och en katt som länge är försvunnen: ”I 17 dygn hade Mollimoll suttit instängd i en ryssja långt från gården och blev befriad när fiskaren äntligen en dag kom dit för att taga hem sina don. I ryssjan hade det inte vankats andra livsmedel än åskregn och möjligen någon gräshoppa. Undra inte på att man knappast såg något annat av katten än ögonen.”
Likadant är det med de hungerhallucinationer som Acke drabbas av när han seglar från ö till ö utan att hitta någon proviant: han vet vad de andra som samlats på Utö värdshus vräker i sig: ”sardiner, rökt ål, nubben n:r 1, n:r 2. Hasse Z, Schwab, Falk, Kalle Wåhlin, Pauli, Fraenkel! De ha det bra, de. Nu ta de Madeira till jordgubbarna och whiskygrogg sedan, och här ska jag sitta solo med en flaska vatten! […] Middagen var fin, ja så fin, att man knappt behöver peta sig i tänderna efter den. Jävlar, nu är jag arg!”
(Ett antal exemplar av rimboken finns att köpa på Bokbörsen, de flesta till fantasipriser från förhoppningsfulla säljare. Färre finns av de osannolika historierna).
Ivo Holmqvist
”Sällsynt” står det antecknat i blyerts i den här boken som jag nyss fann på det billiga bordet på mitt lokala antikvariat. Särskilt billig var den inte från början, pris 3:75 står det på ryggen, vad omräkningen nu kan bli efter nittionio år. Följesedeln från ett annat i Malmö, daterad den 25 april 1963, är på 15 kronor, plus omsättningsskatt och porto. Alldeles sällsynt är den inte längre, den finns att läsa på nätet. Det gör man på någon timme, det är en raskt berättad bok.
Baksidans smarta reklam tar upp ”Några utdrag ur de 100-tals hotelsebrev, som Ossian Elgström efter sin luffarfärd ´Från Hornstull till Malmö´ fått emottaga från hela Sverige.” Mest ondgör man sig över författarens klank på usla vägar, men också över hans otacksamhet: ”det är stor Synd okk skam att släppa en sådan som ni ut på vägarna att skälla på folk okk andra som jorde sitt besta att jiva er mat okk drika – smörj borde ni ha” tecknar någon högaktningfult. En annan klär sin harm i mera hovsamma ordalag, fortfarande högaktningsfult: ”Era bref har jag läst, några saker voro ju roliga, men jag anser att ni ej borde giva allmänheten en felaktig uppfattning om Sveriges Lands vägar, emedan de stå på höjdpunkten af kultur och särskilt inom Skånes befinna sig på höjdpunkten af vägteknisk kunskap.”
Man får långt fram i boken en förklaring till hur de arga reaktionerna från läsarna kunde tryckas på första (och enda) upplagan: texten i den går tillbaka på hans fortlöpande resebrev i Svenska Dagbladet. Någon gång har författaren svårt att låta bli att avslöja sin identitet när hans medpassagerare i en tågkupé läser dem. Men han håller fast vid fiktionen att han skulle vara en luffare som tar sig till fots de sextio milen från Stockholm till Malmö. Traskar gör han inte hela tiden, men när han gör det är det mest uselt väder, regnet öser ner (Harry Martinsons Bolle, den arbetslöse cigarrmakaren i ”Vägen till Klockrike”, får stå ut med värre). Han tar där det kan göras tåget, ofta på små bibanor . Kring 1930 var Sverige som järnvägstätast, och vagnarna ännu strikt klassindelade: ”På tåget var proppande fullt, och min vän, som upptäckte affärsvänner, tog ett hjärtligt avsked av mig och törnade in i II:a klass, lämnande mig stående i en III:e klassens boggievagnskorridor.” Första klass var nog redan avskaffad. Och när han liftar fastnar bilen ofta i leran eller kanar av vägen, som ses i bild.
Ossian Elgström var född 1883 i skånska Strövelstorp, nu mest känt för sin rökta korv, och dog 1950 i Båstad. Han var utbildad på konstskolor i Stockholm, Paris och Köpenhamn (han strör gärna danismer kring sig i luffarboken och citerar Storm P. och Johannes Jørgensen. En annan språklig egenhet är att han genomgående låter bil i flertal bli biler). Hans bestående insats var teckningarna, nu på Nordiska museet, från många etnografiska resor i norr på 1910-talet, framför allt till Lappland men också Grönland och Sibirien. Han var också flitig i tidningar och skämtpress. Han hörde till en litterärt verksam familj: hans syster Anna-Lenah Elgström som var ett år yngre och som överlevde honom med arton år och var gift med teatermannen Gustaf Collijn skrev en lång rad romaner (det finns ett par doktorsavhandlingar om dem) och en stor mängd recensioner. De fanns bland annat på Sydsvenskans kultursida ännu på slutet av sextiotalet. Av hans sex barn i tre äktenskap blev Jörgen bibliotekarie och specialist på deckare. hans Mord i biblioteket, skriven samman med Tage la Cour och Åke Runnqvist, är en eftersökt klassiker.
Av Wikipedia-artikeln om honom får man veta att ”under perioden 1930-41 finns det dokumenterat att [han] var medlem i flera högerextrema och protyska organisationer”. Redan i luffarboken förekommer alltför många rasistiska gliringar som lägger hinder i vägen för ett nytryck. Hans förståelse för romer – som förstås kallas något annat i boken – är minimal, till skillnad från hans knappt tjugo år yngre författarkollega Ivar Lo-Johansson. Men det är inte värre än att han kan ändra sig: ”de verkade precis som vanliga människor och om de – männen – mest rörde sig bland hästbyten och andra liknande samtalsämnen, så verkade de ej så kriminella, som man ju alltid föreställer sig det lösa folket. Snarare låg det något vemodigt över det hela, fastän alla föreföllo fullt nöjda.”
Det ordas genomgående om öl och sprit, av en särskild anledning: hans luffarfärd sammanföll med slutdagarna för förbudsomröstningen, numera mest känd för plakatet med Albert Engströms arga ansikte, ”Kräftor kräver dessa drycker”. Mjölby hör till de torrlagda städerna: ”Rösta Ja den 27e augusti lyste överallt från väggarna runtomkring. […] Mjöldryg borde denna stad heta, ty det låg en fet doft av folkskola och bondhögfärd mellan dessa låga husväggar och kring ögonen på de högtidliga människor jag mötte, lågo i många fall svarta skuggor, som skvallrade om ensamma stunder i kamp mot, kanske den hemtrevlige Backus, eller vad dunkelmännen med älsklig terminologi kalla rusdycksdjävulen.” Också ”Gränna är torrlagt”.
Det skojas – som det säkert gjorde länge – om Brattsystemet med inskränkt utskänkning. När han trött, våt och frusen kommer till Hässleholm tar en godhjärtad servitris han om honom: ”Dau skall harren ha en starker konjakståddy, för de är sau bra för fortjölning.” Han frågar förvånat om han inte behöver äta något till: ”Äda? Jou om harren ä hongri” – men det var jag ej. Jag befann mig alltså i ett fritt land […] I Skåne vill jag stanna.”
Inte så långt hunnen blir han i Hästholmen vid Vättern påmind om en nyss inträffad katastrof: ”Jag gick ner till hamnen, men vände genast, ty överallt var marken betäckt med matsäcksmumsande människor, som ölklunkande, välbehagligt kommenterade fru Bauers långa gula hår som ´flöt kring henne i kojen´ varest hon låg med sin lille son. Fy katten sådan folkkultur vi ha, när denna Per Brahe-affär endast kan framkalla lust till att äta och dricka bredvid liken och en rå lust att peta i sensation. De påminde mig, dessa utan tvivel hedervärda svenska medborgare, om hundarna som älska att rulla sig i as. När jag senare i Gränna träffade Bauers bröder och såg deras djupa, manliga sorg, blev denna min åsikt ännu starkare.” Han är med på begravningen i Jönköping, samman med bland andra konstnärskollegan Knut Jern (bekant för sin Strindberg-byst framför Dramaten).
Ossian Elgström hemfaller gärna åt karaktäristiker som mest bara är trötta klichéer om de olika landskapens folk: ”Människorna började mer och mer antaga den s.k. småländska typen; de hade kindkotor och klipska ögon och magermän innehade majoriteten. Det smällfeta Östergötland förekom ytterst sällan och då endast i överfettad upplaga. […] Jag vet knappast ett landskap, som har så utpräglade rastyper som Småland. Det var verkligen en upplevelse, att få ströva omkring och titta på de väl använda ansikten som funnos överallt. Små urblåsta gubbar i hattar från anno 65. Stora feta uppköpare – platta gummor, munviga och fulla av livets lust, flickorna med halvöppen mun och de ofödda släktenas längtan efter ljuset i de porslinsblå ögonen.” Och när han går på cirkus är han överallt omgiven av ”det genuina enfaldigthjärtligtknipsluga utseendet, som är smålänningen så innerligen väl unt.”
Man kan tänka sig att boken sålde nog bättre i Skåne än i Östergötland och Småland även om man var van vid tongångarna. De höll i sig ett bra tag till. På Stockholmsutställningen åtta år senare fanns paviljongen ”Svea Rike” med foton på Sveriges folk, indelade efter utseende – Ludvig Nordström skrev häftet som hörde till. När Radiotjänst radierade hans reportage från Lort-Sverige 1938, det kom som bok samma år, blåste protesterna inte minst från Skåne upp i stormstyrka, särskilt som han visade att titeln hade täckning. I jämförelse med det är baksidans gnöl på Ossians Engströms bok en mild västanfläkt. En annan Nordström – Ester Blenda – passerar som hastigast förbi när hennes bok ”En rackarunge” rekommenderas. Det görs också med Gorkijs landstrykarnoveller, och läsarna förutsätts kunna placera den förvrängda Heidenstamcitatet i ”huru lätt bliva icke människors kinder feta”. Och Runeberg skymtar.
Snart har han traskat (och liftat, och tagit tåget) färdigt: ”och så kom jag till ”Long” som Lund heter på ”moudersmaulet”, och när jag vaknade följande morgon hade jag två mil och femtio öre kvar.” Skulptören Jonas Collin är inte hemma så honom kan han inte vigga hos. Men det löser sig, snabbt snor han ihop ett luffarreportage med sig själv som intervjuoffer, och säljer till ett tacksamt Lunds Dagblad. Vägen är rak som en linjal med träd på båda sidor. Och så kommer han till Arlöv med en hotellägare som ”spelade piano med en stor cigarr i munnen och ropade ned i mathissen: – Anna, här är en harre, som vill ha bier o mad, kvicka daj. Och mat fick jag och en hel tillbringare öl. – Ölet är sötare och fylligare i smaken än det uppsvenska. – och jag åt och styrktes och klockan 6,11 e.m. nådde jag mycket ömfotad, men eljest i gott skick, Malmö spårvägars yttersta utpost i norr och var alltså vid målet. Också var jag inte luffare längre,”
Ivo Holmqvist
Min gode vän antikvariatsbokhandlaren påstår att bara en enda av Olle Hedbergs nära femtio romaner är eftersökt. Det är ”Ut med blondinerna”, en politisk pamflett på 127 sidor som i fiktiv förklädnad använder sig av ett välbeprövat berättartekniskt knep, att ställa välkända begrepp på huvudet. Sarah Ljungquist som ägnar romanen knappa två sidor i sin avhandling ”Den litterära utopin och dystopin i Sverige 1734-1940” (Karin Boyes ”Kallocain” får förstås mycket större utrymme) kallar det ”omkastelsekonceptet”. I denna berättelse från det fiktiva landet Salinien – likheterna med Nazityskland är många, och avsiktliga – är det inte de mörkhåriga som förföljs utan de blonda och ljushyade.
Kontoristen Nicolas Smitt, en vardagshygglig men lite blek figur som inte är mycket bättre betald än firmans springpojkar, blir på de inledande sidorna vittne till en obehaglig incident på värdshuset där han svingar sin bägare. Rusiga studenter slänger ölbrickor på en blond fader och hans lilla dotter vid bordet bredvid, och det utvecklar sig snabbt till ett infekterat rasbråk. Blondinen betalar i hast för sin öl med en stor sedel och väntar utanför lokalen på sin växel. Men värdshusvärden tar tillfället i akt och behåller den, som en av många fega medlöpare. Nicolas blir sedan vittne till hur blondinerna trakasseras och förföljs, och han tvingar själv i ett möte ner en gammal blondin ner i rännsten. Men det blir vändpunkten för honom. När blondiners affärer och kyrkor sätts i brand försöker han släcka medan brandkåren är passiv. Han häktas och försöker fly;
”Då han ej på upprepad tillsägelse stannade, blev han skjuten. Vakten hade enligt order siktat på benen, men på grund av att Smitt gjorde en häftig och oväntad rörelse träffade skottet i bakhuvudet. Hans lik blev bränt på statens bekostnad, och askan, nedlagd i en papperspåse, erbjöds en i landsorten bosatt kusin till inlösen. […] Över Nicolas Smitts minne hälldes därefter i tidningarna den vanliga slaskhinken, denna hink som innehåller alla sorters skulor: Nicolas Smitt var trixist, tjuv, syfilitisk homosexuell, rasförrädare, köpt av blondinerna, alkoholist, arbetsskygg, sutenör etc. etc.”
Trixist för trotskist är en av Olle Hedbergs många dagsaktuella anspelningar, annat kunde han läsa sig till i tidningarnas rapporter söderifrån, och alla invektiv över judar fanns i Julius Streichers ökända tidning ”Det Stürmer”. Olle Hedberg hade på plats i Wien bevittnat hur judar blev behandlade, och Kristallnatten den 9-10 november 1938 gav honom impulsen att skriva boken som kom till i snabb fart, på bara några månader. Då satte SA-män hundratals synagogor i brand, flera tusen affärer fick sina skyltfönster sönderslagna – därav namnet på natten – och plundrades, ett trettiotal judar mördades och trettiotusen sattes i ”skyddshäkte”.
Jämsides med skildringarna av hur blondinerna förföljs, som en fiktiv kommentar till vad som hände judarna i det nazistiska Tyskland fast det här ställs på huvudet, finns ett starkt religiöst inslag i den korta romanen som summeras i slutorden: Nikolas Smitt ”blev totalt utplundrad. Men det gjorde honom nog inte så mycket. De plundrade ha vapen kvar. De appellera till Gud.” Motståndsmannen pastor Niemöller skymtar förbi som Pastor Lutherberg, och Linnés ”Nemesis Divina”, om den gudomliga hämnden, citeras. Temat återkom sedan i flera följande romaner, som ”Foto von Blomberg” (som Conny Svensson skrev en intressant uppsats om 2004), ”Jag är en prins av blodet” och pjäsen ”Rabies”. En bön i ”Ut med blondinerna” finns senare något varierad i flera i den långa raden av böcker han skrev: ”O Gud, hav medlidande med oss arma människor som söka lindra livets kval med våra likars jämmer.”
”Ut med blondinerna” fick många förstadagsrecensioner på tidningarnas kultursidor, men därefter har det varit tyst om den. Till exempel gav Erik Hjalmar Linder inte stor plats åt den i sin monumentala ”Fem decennier av 1900-talet” från 1965. Den längsta och bästa kommentaren skrev P. A. Holkers, på de första tjugofem sidorna i Olle Holmbergs Svensk Litteraturtidskrifts första nummer 1983, samma år som tidskriften lades ner. Några korta citat ur boken återfinns också websidan för Forum för levande historia.
Förstaupplagan blev den enda medan mängder av Olle Hedbergs andra böcker kommit i nya upplagor. Den trycktes i drygt tretusen exemplar varav många försvunnit sedan 1939 – vilket antikvariatsbokhandlaren vet. Litteraturbanken borde förstås digitalisera den och lägga ut den för allmän läsning på nätet. – Man kan med fördel läsa Aharon Appelfelds korta roman ”Badenheim 1939” jämsides med ”Ut med blondinerna”. Likheterna de båda böckerna emellan är många.
Fyra år efter Olle Hedbergs vitglödgade satir och vältaliga försvar för toleransen kom på Bonniers ”Mot antisemitismen. Svenska författare uttala sig” redigerad av Daniel Brick som varit en av bröderna bakom förlaget Spektrum. Bidragen från de tjugofyra författarna varierar i längd, från Harry Martinsons korta rader till Hjalmar Söderbergs åtta sidor om Judehatet. Av en fotnot framgår att Olle Holmbergs bidrag var årsgammalt: ”Detta skrevs i januari 1942. För närvarande (maj 1943) är det tydligt att det är detta förintande [dvs att ett av Tysklands krigsmål är det absoluta förintandet av judarna i världen”] som är nationalsocialismens mål.” Om hur mycket man i Sverige kände till, och hur tidigt, har skrivits mycket, bland annat i Klas Åmarks ”Sveriges förhållande till nazismen. Nazityskland och Förintelsen” från 2016.
Ivo Holmqvist
”Det här är en viktigt diktsamling. Strömberg speglar en fruktansvärd verklighet genom sin vardagsdoftande poesi. Boken är uppdelad i sju kapitel och efter den hoppfulla inlendningen om kärlek och närhet, fallet fort diktjaget från hög höjd och kraschar i en mardrömslik verklighet.”
Läs hela recensionen på Nicko Smiths blogg
Läs mer om Marie Strömberg
Romaner har sina dagsnoteringar mellan hausse och baisse. Vem läser Olle Hedberg numera? Att döma av överflödet av hans böcker på antikvariaten (om de inte redan rensats bort också där) är det inte många. En god vän till mig ärvde ett vackert bibliotek med originalupplagor i snyggt skick, bland dem en dryg hyllmeter romaner av just Olle Hedberg, alla försedda med dedikation – till en början utförliga men med åren allt kortare. De första tio är halvfranska, de följande i klot, resten häftade. Kanske svalnade vänskapen mellan författaren och mottagaren under årens lopp, men samtidigt illustrerar serien ganska väl förändringarna i den publika uppskattningen av Olle Hedbergs böcker.
Genombrottsromanen ”Rymmare och fasttagare” från 1930 höjdes till skyarna av den allsmäktige Fredrik Böök och blev snart obligatorisk bredvidläsningsbok för gymnasister, säkert med viss baktanke. Det är nämligen en lärorik historia om ungdomlig revoltlusta och slutlig anpassning, mera raffinerad än Sigfrid Siwertz ”Mälarpirater” som berättade samma nostalgiska historia om sista sommarlovet, och livets lurande allvar.
Så följde med ett urverks regelbundenhet en roman om året i mer än fyrtio år. En av de senare, dock inte den allra sista, heter ”Tack och farväl”. Olle Hedberg valde att själv bestämma när han ville ta adjö av livet, sedan hans allra närmaste dött, först hustrun Ruth som var en skicklig skribent som ägnade mer tid åt honom än åt egna romaner, utgivna under pseudonymen Elsa Eschillius, eller åt studier i svensk 1700-talslitteratur. Hastigt avled också den enda dottern som säkert stått modell för en del flickor i sena böcker.
Olle och Ruth Hedberg hade dragit sig undan till södra Östergötland (deras gravar finns invid Tidersrums vackra kyrka). Under sina sista år gjorde Olle Hedberg vad många författare kanske borde göra, han brände alla anteckningar, brev och utkast. Om man ville lära känna honom fick man gå till hans böcker. Oerhört många i samtiden läste ivrigt de långa serierna om Karsten Kirsewetter, Bo Stensson Svenningsson (som ställer den avgörande frågan ”Lindras livets kval av likars jämmer?”), Blenda Heurman och Hans Hasseldahl. Kanske berodde den enorma populariteten på de återkommande huvudpersonerna, fiktionsfigurer som man kunde följa under flera år, gemensamma bekanta långt innan TV tillfredsställde sådana behov.
De tre romanerna om Karsten Kirsewetter gavs senare ut i ett band, med Adolf Hallmans vackra omslag. Det köpte jag i ett Osloantikvariat när jag under några veckor var utbytesgymnasist på Frogner Gymnas, i kvarteren bakom Karl Johan och kungliga slottet. En annan i gruppen lånade det och läste ut boken på en natt, femhundra täta sidor. Skulle den möta samma entusiasm hos dagens skolelever? Säkert inte, tiderna är andra. När Sven Delblanc ägnade tre sidor åt Olle Hedberg i sin och Lars Lönnroths svenska litteraturhistoria kommenterade han de glesnande läsarskarorna när det litterära klimatet politiserats och den typiska borgerliga Olle Hedberg-läsaren hunnit gå bort.
Försök till äreräddning har förekommit, mest energisk var Ruth Halldén i Dagen Nyheter när hon mot strömmen skrev uppskattande om de psykologiska porträtten i Hedbergs sena romaner. Annars var det kutym bland yngre fräsiga kritiker att ge honom en känga, liksom man gärna sparkade på den åldrade Harry Martinson. Vilgot Sjöman hade behandlat den religiösa dimensionen hos Hedberg i en artikel i Bonniers Litterära Magasin redan 1953. Sådant berördes likaså av Bengt Svenninger i hans licentiatavhandling, som bok kallad ”Sprickan i universum”, om tanken på nåden att slippa denna jordens ävlan. Idén är central i ”Jag är en prins av blodet”, där den ene brodern Wistedt offrar sig för den andre, ända till ett förklätt självmord.
Döden sätter punkt i ”Får jag be om räkningen”, om handelsresanden Erik Nordin som vet att fristen för hans liv snart löper ut. Han blickar tillbaka i en svensk balansräkning flera år före världslitteraturens mest berömda handelsresande, Willy Loman hos Arthur Miller. De romanerna mötte berättigad uppskattning, liksom femtiotalsböckerna ”Drömtydning” och ”Foto von Blomberg”. Men när Per Olof Sundman efterträdde Olle Hedberg i Svenska Akademien 1975 visade hans inträdestal som var ett av de mest negativa och orättvisa i serien av akademital föga förståelse för företrädarens egenart.
En gång en sen kväll såg jag Olle Hedberg på tåget från Malmö till Lund. Ansiktet var lätt att känna igen, fast mera fårat än på fotografierna. Det var en reslig men trött gestalt som man inte gärna störde där han satt insvept i sin ensamhet i ett hörn. Kanske hade han inte heller uppskattat ett påfluget påhopp, han var mån om sin integritet och anonymitet. Men spontana tonåringar hade annars hans sympati. I hans böcker avviker de fördelaktigt från uppbådet av skräcktanter, andryga snobbar och borgarbrackor. Olle Hedberg hade öra för falska skorrningar i middagskonversationen – det äts mycket i hans romaner, i utdragna sociala riter kring bordet.
När han effektivt avslöjade förställning, konventioner och hyckleri läste en del av hans publik kanske honom med sadomasochistisk njutning. Inte allt var dock tecknat i misantropiskt svart, unga människor skildras med uppenbar förälskelse. Genomgående tillåter han till exempel sina älskande par att gå i säng med varandra utan att invänta någon borgerlig eller kyrklig välsignelse.
Självfallet har somligt åldrats i Olle Hedbergs böcker, eller kanske är så har tiden gått förbi dem vilket kanske är samma sak. Dit hör tilltalsskicket, och om man i framtiden vill skriva en studie över borgerlig titelsjuka kan man med fördel gå till hans romaner. Det framstår onekligen som lite apart för en nutida läsare när de unga älskande inte befinner sig på förnamnsnivå med varandra. Det verkade uppstyltat redan för femtio år sedan. Även annat har sjunkit undan, och kanske fordrar hans kvicka dialoger en viss gemensam kulturell bakgrund och ett uns av värdegemenskap.
En sådan minsta gemensam nämnare försåg det gamla gymnasiet sina elever med. De öppna och dolda citaten kunde man placera, flera av dem möter redan i boktitlarna. Trots sådana reservationer är Olle Hedberg nog värd en renässans. När det är dags att be om räkningen på nytt kan man konstatera att mycket har stått sig. Sven Delblanc var garderad men lämnade möjligheterna öppna: ”Som litteratursociologiskt fenomen är han av högsta intresse, och möjligen kan man göra konstnärliga fynd i den väldiga traven av Olle Hedbergs romaner.”
När (om) romanerna trycks på nytt, i sparsmakat urval, så är det dags också göra detmed den lysande biografi som Vilgot Sjöman gav ut och där hans egensinniga infallsvinklar annonserades redan i titeln:”Drömtydaren. Min bok om Olle Hedberg”. Psykologiska mönster friläggs med stor tydlighet (Olle Hedberg var tidigt bekant med Freud), bland dem far-son relationer. Kartläggningen av banden till en lång rad personer är avslöjande. Dit hörde Herbert Tingsten, riden av ångest och prestationsjakt samt starka känslor av livets meningslöshet, och vidare det tidvis inflammerade förhållandet till brodern Anders, efter en tid som officer verksam inom kooperationen. Dennes olyckliga första äktenskap gav stoff åt lillebrors böcker.
Och så de hårt knutna banden till tre kvinnor, modern (fadern dog tidigt), hustrun och dottern, i en successionsordning som verkar ha varit förutsättningen för den jämna och höga produktiviteten med ett höstmanus som lämnades in till Norstedts, lika punktligt år efter år. Förläggaren Ragnar Svanström visste att handskas varligt med denne producent av idel guldägg i litteraturkorgen. Sin blivande hustru hade Olle Hedberg träffat på Stockholms Högskola där hon tog en fil.lic-examen medan han själv aldrig tenterade av en enda kurs. Han var medveten om sitt skrivarkall tidigt, ivrigt uppbackad av henne.
Deras förhållande var oerhört tätt, nära nog symbiotiskt. Hon var alltså både romanförfattare och litteraturhistoriker med Dalin som specialitet, kvick och skarp. När de gick armkrok på Linköpings eller Stockholms gator kunde ingen kila sig emellan, inte ens deras dottern Birgitta vars situation inte kan ha varit alldeles enkel. När modern dog av cancer tog hon över rollen som motspelare, och när hon i sin tur plötsligt dog av ett brustet blodkärl i hjärnan orkade Olle Hedberg inte leva vidare i sin ensamhet mer än en knapp månad.
Litteraturprofessorn och den mäktige kritikern Fredrik Böök hade uttalat sig positivt om ett manuskript från den mycket unge Olle Hedberg, ett manus som visserligen refuserades. Men brevet var så uppmuntrande att det höll liv i författardrömmarna under år av motgångar. Den vänligheten glömde Olle Hedberg aldrig, som framgår av den självbiografiska ”Mitt liv var en dröm”, där manuskriptet långt om länge trycktes. Under alla år från debuten fram till sista boken fyrtiofyra år senare, med den ironiska titeln ”Tänk att ha hela livet framför sig”, skrev han som sagt en bok om året, med ett enda undantag.
1939 kom två. Den kortare och mera angelägna var ”Ut med blondinerna”, hans bidrag till den antinazistiska kampen. Där ställer han Hitlers rasgalenskap på huvudet. Det fiktiva landet Salinien har lånat drag av Österrike på tjugotalet med dess starka antisemitism, den hade Olle Hedberg upplevt på ort och ställe. Blondiner, inte svarthåriga, förföljs i en effektiv satir som censurerades av en räddhågad Radiotjänst. Det tog lång tid innan författaren förlät den räddhågade flatheten, varje år decennier framöver sände han ett kort till Kungsgatan 8: ”Olle Hedberg önskar inget verk uppläst under året”.
Just den boken var Fredrik Böök med sina sympatier för nyordningen i Tyskland kanske inte särskilt begeistrad över, den gled han förbi (även om han var mycket positivt inställd till sionismen). Men han hyste länge planer på att skriva en bok om Olle Hedbergs tidiga romaner, planer som hade börjat förverkligas då han plötsligt avled på Skodsborgs kurhotell just norr om Köpenhamn 1961, med Olle Hedberg som närmsta vittne.
I det famösa och beryktade Tegnértalet i Lund drygt tjugo år tidigare hade Böök hyllat maktens män i söder så eftertryckligt att han genast blev en död man i svensk offentlig debatt sedan talet tryckts i Svenska Dagbladet. Men vänskapen med Ruth och Olle Hedberg höll i sig, även om den under krigsåren var aningen reserverad. Kapitlen om den hör till de allra intressantaste i Vilgot Sjömans bok. Så går han på jakt efter hedbergska miljöer: Norrköping, Stockholm och Tveggesjö vid sjön Verveln, och människorna i dem. I familjekrönikan fanns en nyrik och snål miljonär och hans högfärdiga änka, fattiga släktingar, dumhet, dryghet och snobberi, egenskaper som utmärker så många av Olle Hedbergs romanfigurer i det borgerliga skräckkabinettet, men där fanns också generositet och hjärtats värme.
Lika energiskt ringade Vilgot Sjöman in den Olle Hedbergska särarten, delvis med stöd hos tidigare forskare, däribland dragningen åt mystiken, gudstron, den tidiga jaguppfattningen, läsning hos gnostikerna. Pär Lagerkvist formulerade en gång sin mission med stor självmedvetenhet: ”Mitt arbete är av största vikt. Jag är Guds skrivbiträde på jorden.” Men trots att hustrun Ruth kallat Olle Hedberg ”Guds lille springpojke” så var han inte lika säker på sin sak och sin uppgift här i livet som sin akademikollega, det framgår av ett luttrat brev från hans sista tid: ”Jag tror att det behagat Gud att göra mej så krossad och förkrossad som en eländig människa kan bli.”
Ivo Holmqvist
Så här inleds den: ”Högt uppe bland bergen ligger en liten stad. Ett fritt och härdat släkte bor där. Århundradens kamp med naturens makter i de karga bergen har gjort invånarne sunda och kraftiga. Tunga later ha de, men raka ryggar och hjärtan av guld. Sin frihet och sina berg älska de högre än allt. Men detta folk är ej längre ensamt i sin stad. Under loppet av några årtionden har av den obetydliga lilla bergsstaden blivit en internationell, över hela världen känd plats. Här samlas sjuka från alla länder, av alla religioner, språk och samhällsklasser för att med den livgivande solens och den rena bergsluftens hjälp söka återvinna hälsa och krafter. Det är till denna lilla plats de fly, då de små bacillerna angripit och hota att göra sig till herrar i deras bröst. Fulla av hopp resa de hit för att återskänkas till livet eller – för att dö.”
Sanatorieromaner är en genre i sig, trots sitt ämne paradoxalt livskraftig. Mest bekant är förstås Thomas Manns Der Zauberberg från 1927 (han hade börjat på den redan 1913) och som fick den lyckade titeln Bergtagen när Karin Boye försvenskade den två år senare (fast man ska nog helst läsa den i Ulrika Wallenströms nyöversättning som kom för tio år sedan). Den romanen borde varit grunden för Nobelpriset till Mann 1929, men den var för nyskapande för priskommittén (särskilt Fredrik Böök var kritisk) som i stället hade många positiva ord om hans ungdomsverk Buddenbrooks, den mera traditionella familjekrönikan om ett handelshus uppgång och fall i Lübeck. I Bergtagen tar sig ynglingen Hans Castorp upp till ett högfjällssanatorium för att kurera sin envisa hosta. Han är inställd på att stanna några veckor – det blir till sex år, fyllda med många djuplodande diskussioner. På sista sidan drar han ut i första världskriget.
Också på svenska finns åtskilliga romaner om folk drabbade av lungsot, och hur de i bästa fall kunde kureras på sanatorier – ett sent exempel är Torgny Lundgrens Pölsan. Två författare som hade egna erfarenheter av tuberkulos och sanatorievistelser var Sven Stolpe vars I dödens väntrum (1930) blev mycket läst och som filmades, och Olof Lagercrantz vars enda roman Trudi (1939, den är inte särskilt lyckad) drog nytta av vad han själv tagit sig igenom, som lungsiktig. Den roman som mest ingående skildrar plågsamma behandlingar är engelsk, A.E. Ellis (pseudonym för Derek Lindsay) The Rack från 1958 (på svenska tre år senare som Sträckbänken) som bitvis är en ohygglig läsning.
Johan Beck-Friis som var född 1890 och dog 1969 var snabb: tjugotvå år gammal var han redan jur.kand. och civilekonom, och började sin karriär som diplomat, med placeringar bland annat i Washington och Shanghai där han var generalkonsul och chargé d´affaires och blev envoyé. Han blev sändebud hos norska regeringen i Oslo, delvis under den tyska ockupationen, därefter under kriget i Lissabon och London, och efter befrielsen 1945 åter i Oslo, som man kan läsa sig till i den korta sammanfattningen om honom på Wikipedia där också hans bedövande stora mängd svenska och utländska utmärkelser och ordnar är listade. Intressantast är noteringen att flera av hans rapporter från andra världskriget finns publicerade i de svenska vitböckerna. De är säkert välskrivna.
Det märks att Möjligheten är skriven av en mycket ung man, av god uppfostran, diplomatisk och full av decorum. Det är en underhållande historia om Erik (hans efternamn får vi aldrig veta) som alltså ska bi frisk av luften i Alperna. Inte heller är orten specificerad där Alpsanatoriet finns. Den gamle erfarne överläkaren Geheimerådet träder tillbaka, i hans ställe kommer en yngre kommersiellt inriktad efterträdare som inte upprätthåller samma välvilligt strikta disciplin men är bra på att hålla kvar de lönsamma patienterna i det längsta. Det blir mycket spring i rummen på nätterna, med ett ständigt memento mori: ”Men de, som voro här uppe blott för att roa sig, fortsatte att dansa och sjunga, att äta goda middagar och flirta, allt under det att de giriga, svarta fingrarna kommo allt närmare. Då den fruktade rödakorsvagnen i sena natten med sina sjuka passagerare for genom den lilla staden, strömmade glänsande ljusstrålar ut från de stora hotellen liksom för att hälsa och vinka åt vagnen, som långsamt och försiktigt fann sin väg genom de mörka gatorna. Glada skratt och glasens klirrande kunde höras. Och hånande vyssjade den bullrande dansmusiken de nöjeslystna människornas fruktan till vällustig sömn.” Karlfeldts harmsna ”Du dansar, bleka ungdom” kom först sex år senare, i Hösthorn.
Vår hjälte och hans närmsta kamrater i olyckan hör inte till de utlevande rumlarna. De är mera benägna för stillsamma diskussioner även om deras samtal är trivialt vardagliga i jämförelse med de esoteriska utläggningarna i Bergtagen. Någon Settembrini eller Nafta finns inte i kretsen kring Erik som inte för samma djuplodande filosofiska samtal som Hans Castorp och hans kumpaner (och man besparas Thomas Manns många sidor på franska). Erik förälskar sig i hustrun till en medpatient som lägligt verkar avlida på slutsidan. Kanske var den romantiska intrigen en eftergift år förlaget som var mest känt som leverantör av pålitligt underhållande romaner (fast det var nog mera veckotidningarna som gjorde att Erik Åkerlund kunde hålla sig med Rolls Royce och C G Pettersson-båtar).
Men flera gånger blixtrar det till i romanen, bland annat på några intensiva sidor om snöskred och laviner som författaren mycket väl kan ha bevittnat på plats, och sidorna om bergsbestigning och skidåkning är lockande lyriska: ”Sedan följde nedfärden! Timme efter timme i svindlande fart. Man glömde att man var människa.” Föhn-vinden är däremot avskräckande. På några få ställen slår skånskan igenom i stavning och ordval (Börringe strax söder om Sturup var och är kanske fortfarande bebott av släkten Beck-Friis; en medlem i klanen gifte sig med Olof Palme). Ett par välkända citat är välplacerade: Wallins Graven allt förliker, Goethes Wanderers Nachtlied. På slutet tror Erik att han ska gå bort i lungsot eller spanska sjukan, men det är en sprucken blindtarm som han efter en pärs återhämtar sig från. Slutraderna är försiktigt optimistiska, som om fortsättning skulle följa. Men Möjligheten blev den enda roman som Johan Beck-Friis skrev. Han hade gärna fått fortsätta, men han tyckte väl att detta ungdomliga divertissement kunde räcka när det fanns allvarsammare händelser att skriva rapporter till UD om.
Mitt exemplar av boken är nog på gränsen till sällsynt, eller bortom den. Bara en knapp handfull finns att låna via Libris. Det har sin särskilda historia. Det är ett vackert privatbundet halvfranskt band, enligt en diskret stämpel utfört av firman Bonneau, med adress 221, Rue St Honoré (i Paris där författaren fanns under utgivningsåret). Den kraftfulla dedikationen i svart bläck är också den intressant: ”Herr Legationssekreteraren Joen Lagerberg från tillgivne förf.” Om Lagerberg (1888-1975) finns mycket mer att läsa än om Johan Beck-Friis, både på Wikipedia och i hans självbiografiska I stället för memoirer från 1968. En av hans båda adoptivdöttrar är litteraturkritikern Madeleine, länge gift med Lars Gustafsson. 1919 var han andre legationssekreterare i Paris, året därpå förste på legationen i Washington D.C., och var åter i Paris 1923. Sedan följde en mängd internationella placeringar: Peking, Prag, Warszawa, Madrid, Rom, Haag… Han hade säkert inte tid att skriva romaner – märkligt att den nog lika upptagne Johan Beck-Friis hann med det.
Ivo Holmqvist
”Befriad från de yttre detaljerna porträtterar författaren den unga kvinnans inlåsta sorgeprocess med psykologisk trovärdighet och berörande djup. Och texten flödar lika obehindrat så som en norrländsk älv brusar fram mot fall och sel om våren, obändig som livet. Utanför berättelsen om människorna i det vita huset svävar en tidlös betraktare, typografiskt markerad med kursiv stil. En tolkningsbar läsarbonus.”
Läs hela recensionen på Recensionsportalen
Läs mer om Jill Carlson
17.00-20.00 Release-mingel på S/S Orion, Batteriparken 1 (Skeppsholmen) för Marie Strömbergs bok Hennes uppgång och fall.
Se hela programmet för Stockholms bokhelg
Läs mer om Marie Strömberg
”Det har blivit dags för ännu en Måndagsintervju och denna gång med poeten Marie Strömberg. Marie är utbildad manusförfattare, scenograf och kostymdesigner och har jobbat inom filmbranschen i över 20 år. Hon är född 1964 i Småland men bosatt i Stockholm sedan början av 80-talet.
Med ’Hennes uppgång och fall’ (Ekström & Garay) som släpps fredagen den 27:e augusti, så debuterar Marie som poet.”
Läs hela intervjun på Nicko Smiths blogg
Läs mer om Marie Strömberg
”Läsaren får lära känna flera karaktärer, men den som fastnar bäst är Leo, en man som utnyttjades som pojke av sin styvfar, blev kriminell och sedan upplockad av URNA för att utbildas till lönnmördare i samhällets tjänst. Vändpunkten för hans dödande blir när han får uppdraget att mörda sin syster. Språket är lättläst, och det finns en otäck, ödesmättad stämning i boken. Det är lätt att sätta kaffet i halsen och dra paralleller till vår egen värld.”
– Karin Flygare, BTJ-häftet nr 17, 2021.
Läs mer om Kersti Vikström
Releasemingel
Marie Strömberg är inte bara manusförfattare och kreatör inom filmbranschen, utan debuterar nu även som författare med sin första diktsamling, Hennes uppgång och fall.
Det är en stark diktsamling som speglar kvinnors känslomässiga berg- och dalbana från den första kärleksfulla kyssen till den ångestladdade flykten ur ett dysfunktionellt förhållande.
Författaren har skrivit diktsamlingen i perioder under mer än tjugo års tid, och den är ett resultat av historier hon stött på genom sitt arbete för kvinnors rättigheter.
Stockholms bokhelg bjuder in till releasemingel för Marie Strömbergs diktsamling kl. 17.00–20.00 på S/S Orion, Batteriparken1, Skeppsholmen.
Se hela programmet för Stockholms bokhelg.
Läs mer om Marie Strömberg.
Samarbete med Lunds stadsbibliotek
Ekström & Garay har inlett ett givande och lyckosamt samarbete med stadsbiblioteket i Lund kring litteraturprogram och författarmöten.
Det senaste samarbetet är en spännande presentation om Stephen King, framförd av Hans-Åke Lilja, som tidigare gett ut boken Varsel i mörkret på Ekström & Garay.
Hans-Åke Lilja berättar med stort engagemang om mannen bakom skräckhistorierna. Vem är han, författaren som får den pirrande känslan av skräck att krypa runt i kroppen?
Hans-Åke Lilja är ordförande i Stephen King-sällskapet och driver sedan 23 år Lilja’s Library – The World of Stephen, världens största fan-site tillägnad författaren.
Missa inte chansen att ta del av saker du inte visste om Stephen King. Begränsat antal platser!
Läs mer om anmälning och evenemanget här.
Se mer om fortsatt samarbete med Lunds stadsbibliotek i nästa nyhetsbrev!
Ekström & Garay växer!
Efter en grundlig rekrytering med många intressanta sökande till tjänsten som kommunikatör på Ekström & Garay kan vi nu meddela att Caroline Geijer har fått uppdraget.
Caroline har en examen i affärsutveckling och kommunikation inom e-handel. Vidare har hon studerat konst och design, bland annat vid Lunds Konst/Designskola. Hon har flera års erfarenhet av operativ och strategisk kommunikation samt digital marknadsföring, mestadels inom digitalbyrå- och e-handelsbranschen.
Kansliet förstärks med Ingemar Wagner som börjar hos oss som administrativ assistent den 1 september. Ingemar har en kandidatexamen i design och har tidigare bland annat jobbat med industridesign.
Vi hälsar Caroline och Ingemar välkomna!
Nyutgivna böcker
Efter en härlig sommar med varma dagar kommer brittsommarens lite kyligare kvällar som inbjuder till sköna lässtunder i fåtöljen.
En resa i ord och bild genom Fritiof Nilsson Piratens Skåne.
Piratenland (Ekström & Garay), en resa i ord och bild genom Fritiof Nilsson Piratens Skåne. Med text av Tomas Ekström och fotografier av Mia-Maria Lindberg.
Boken är försedd med QR-koder så att läsaren på ett enkelt sätt kan få vägbeskrivning och mer information om de olika platserna i Piratens liv och skrivande.
Tomas Ekström är även redaktör för Piratenposten och förlagschef för bokförlaget Ekström & Garay.
John Garpike
Fjäder från en katt
John Garpike har skapat en fantasirik och fartfylld berättelse som tar dig bortom allt du tar för givet.
Med en ton av såväl A Clockwork Orange som The Matrix och Alice i Underlandet ställs världen på sin spets. Lika delar intriger, vänskapsband, svindlande teknologi och filosofi borgar för en läsupplevelse av sällan skådat slag.
Framtidsskildringen ger upphov till frågor om vår egen tid och världen vi håller på att skapa.
Fjäder från en katt är första delen i science fiction-sviten om Tsunamiprojektet.
Vikingapojken som seglade med Erik den Röde
Vi befinner oss på Island, vid Breidafjordur i nordväst. Det är år 982 e.Kr. Ännu ingen kristendom. Kommer man i nöd, så ropar man på Tor.
En spännande bok för barn mellan 9 och 12 år som handlar om en ung 14-årig pojke vid namn Petur som seglar med Erik Röde.
Lena Stiessel är född i Stockholm 1931 och började som bibliotekarie med drömmen om att en dag bli författare.
Serien om den lilla hästen Trolle blev en succé, och Lena närmade sig sin författardröm. Hon har skrivit böcker om allt från astronomi, nordiska och grekiska gudar till sägner om älvor och troll. Kanske ser hon ett och annat mystiskt väsen i skogens dunkla djup när hon tittar ut från sitt fönster i Järvsö.
Mer info om boken hittar du här.
BIG är en djärv thriller om människohandel, storhetsvansinne och makt. Men också en thriller om människors längtan efter kärlek.
Författarparet Kerstin och Johan Höfler debuterade 2017 med spänningsromanen Råttan, som år 2020 kom ut i en uppdaterad form: Råttan – Black edition.
Kerstin är barnpsykiater och ekonom, Johan är polis och socionom. Båda har erfarenhet av arbete på olika myndigheter, bland annat Arbetsförmedlingen, där de har varit chefer.
Släpps 17 september på Adlibris och Bokus.
Är du prenumerant på Tidningen Skriva? I så fall har du chans att vinna boken BIG i en tävling som tidningen utlyser i sitt nästa nyhetsbrev!
Kommande böcker
Muren är skriven av Carl Martin Säfström, statsvetare som arbetar på Stockholms universitet, där han bland annat undervisar i Mellanösternstudier. Muren är hans debutroman.
En åtta meter hög betongmur har rests kring Stockholm och alla personer med utländsk bakgrund har tvingats flytta från staden. Innanför muren får vi följa en till synes alldaglig, högst grubblande och osäker akademiker som lever upp tack vare en nyfunnen vänskap och kärlek.
Vår (anti)hjälte dras dock motvilligt in i en plan vars syfte är att försöka rasera muren.
Muren är en insiktsfull roman om livets stora och små spörsmål, en uppgörelse med vårt nutida samhälle och en varning om hur framtiden mycket väl kan komma att bli om vi fortsätter på den trångsynta väg vi slagit in på.
Släpps 24 september på Adlibris och Bokus
Allt som jag inte begriper mig på är skriven av författaren Curt Andersson som är bosatt i Varberg. Han är fil.lic. i sociologi och fil.dr i arbetsvetenskap. Han är författare till ett trettiotal titlar. På Ekström & Garay har han tidigare utkommit med romanen Märkliga män.
Den unge Harald arbetar på en handelsträdgård nära autostradan mellan Lund och Malmö. Där möter han den erfarna Viktoria. Med henne inleds en lång rad av tragikomiska tillkortakommanden i relationer med olika kvinnor.
Författaren rör sig skickligt i tid och rum och snart befinner sig Harald i Las Vegas där han gifter sig med mexikanskan Bonita. Hon drar in honom i en vanvettig karusell som snurrar allt fortare.
På ett inlevelsefullt sätt får vi följa Haralds utveckling från ung vilsekommen man till livserfaren gamling som på ålderns höst reflekterar över sitt liv vid arbetsbordet.
Släpps 8 oktober på Adlibris och Bokus
Undran och förundran är skriven av Karin Hedner, född 1946 och sedan länge bosatt i Lund. Hon är legitimerad läkare, specialist i invärtes medicin och geriatrik samt docent i invärtes medicin. Hon har arbetat vid Skånes universitetssjukhus i tjugofem år och på Socialstyrelsen i femton år.
Undran och förundran är en samling personligt hållna texter med författarens reflektioner över företeelser – i stort och smått – som har väckt hennes undran och förundran under livets gång.
Karin Hedner rör sig från uteserveringarna på Lunds kullerstensbelagda gator, längs med domkyrkans unika stenväggar till sin personliga sfär, där hennes penna stämningsfullt skildrar kärlek, längtan, sorg, relationen till Gud och ensamheten under pandemin.
Somliga undringar får ett svar, inför andra får förundran sista ordet. Boken inbjuder läsaren att själv begrunda livets villkor, specifika glädjeämnen, svårigheter och allmänna obegriplighet.
Släpps 1 oktober på Adlibris och Bokus.
Minns du är en diktbok skriven av Maj Högberg, född 1951 och verksam som psykoterapeut. Hon har i många år jobbat med samtalsterapi, parterapi och familjeterapi samt även fördjupat sig i symbolterapi. Med Minns du debuterar hon som författare.
Dikterna i Minns du speglar skeenden, känslor och möten. Texterna är minnen, bilder och fantasier som ringar in sådant som är gemensamt för oss alla.
Släpps 16 oktober på Adlibris och Bokus.
Dinter utan filter med Kristina Sandberg
Ännu ett avsnitt av podden som tar det litterära samtalet till nya nivåer. Denna gång samtalar Richard Dinter med Kristina Sandberg – författare, poet, debattör, chefredaktör.
Lyssna här.
”Efter ett tips från Disa, en utsatt ung kvinna som lever i samhällets absoluta marginaler, märker socialsekreteraren Stella att flera av hennes bidragstagare verkar ha försvunnit från jordens yta. Informationen är lätt att avvisa som konspirationsteoretisk, men när Stella hittas mördad går situationens allvar upp för hennes försiktigt avvaktande kollegor på socialkontoret. Samtidigt ser reportern Jonathan på den samhällskritiska nyhtssajeten VeRa sin chans att göra ett riktigt scoop och när han får kontakt med Disa och hennes bror, den alltmer motvillige kontraktsmördaren Leo, förstår han att något stort är på gång.
[…]
I övrig framstår Urna i slutändan som en ganska spännande dystopi om en skrämmande, men inte otrolig eller ens avlägsen samhällsutveckling. Romanens direkta tilltal, ofta engagerande handlingsförlopp och enkla men fullt fungerande dramaturgi, gör också att den lämpar sig lika väl för kategorin Unga Vuxna som för en mer vuxen läsekrets.”
Läs hela recensionen på Recensionsportalen
Läs mer om Kersti Vikström
”Författaren bor i Rävlanda och uppvisar redan från första sidan ett gediget skönlitterärt kunnande. I sin på psykologi baserade roman berättar hon flyhänt och realistiskt om hur en kvinna och mor stegvis bryts ner i en destruktiv relation. Men den börjar med den svartsjuke, alkoholiserade makens självmord, för att i den långa textens senare del teckna en bakgrund till den tragiska händelsen.
Kompositionen är väl vald och fördjupar i sig ramen kring det mörka ämnet. Samtidigt präglas framställningen rent språkligt av ljus espri, vilken ger det episka flödet en inspirerad och lössläppt anda.
I en böjligt frustande prosa formas bilden av en ung änkas predikament, ofta infekterat av omgivningens missriktade välvilja. Spänningsfältet mellan det tomma kallprat som de sociala konventionerna kräver och den nödställda individens emotionella behov skildras med skärpa, stundtals med satirisk udd.”
Läs hela krönikan i Borås Tidning (prenumeration krävs)
Läs mer om Eva Frejemon
”Detta är, vill jag hävda, språkligt och formmässigt en nästan fulländad roman. Och inte kan det stora formatet, 419 sidor, hindra att det här skulle kunna bli en minor classic med tiden? En ’Grattis Gud’, fast i ett större format – ’Grattis Gud’ var bara 130 sidor drygt – och i en annan tid.
Blir till att packa ryggan, kontakta SJ och dra till Karlskrona. Detta vill jag se på plats.”
Läs hela recensionen på Barometern
Läs mer om Alexander Skantze
”Lärd kärleksförklaring till Norrköping genom tiderna”
(Norrköpings Tidningar 30/6 2021, recension av Peter Ullgren)
”en lärd och väl illustrerad kärleksförklaring till Peking”
(Norrköpings Tidningar 30/6 2021, recension av Peter Ullgren)
”Carellis förmåga att kombinera det lokala, regionala och internationella leder till att man delges det stora i det lilla”
(Norrköpings Tidningar 30/6 2021, recension av Peter Ullgren)
”Praktverket om vårt blomstrande Norrköping”
(Norrköpings Tidningar 5/6 2021, nyhetsartikel av Gunnar Hagberg)
”En praktfull coffe-table-liknande bok på 820 sidor och med över tusen illustrationer som rimligen blir referensverket över Norrköpings äldre historia (perioden 1000–1800) för lång, lång tid framåt.”
(Norrköpings Tidningar 5/6 2021, nyhetsartikel av Gunnar Hagberg)
”en bok om 800 år av Norrköpings historia, ett praktverk med kartor, bilder, nya hypoteser och kuriosa”.
(Folkbladet 5/7 2021, nyhetsartikel av Susanna Beskow)
Läs mer om Peter Carelli
”En dag satt jag på en buss och lät blicken glida över molnen på himlen när jag såg en historia framför mig. Jag hade nyligen läst en spänningsroman och en fackbok om matematik, Verklighetens kvadratrötter, och tänkte att det vore intressant att kombinera de två elementen. Det verkade inte finnas så många svenska romaner som gjorde just det. Då bestämde jag mig för att skriva en sådan roman. I fackboken om matematik fanns ett kort stycke om ett olöst matematiskt problem som triggade i gång mina tankar och väckte min lust att skriva.”
Läs hela blogginlägget på Debutantbloggen
Läs mer om Martin G. Ljungqvist
”[Rubinkretsen] visar också upp hög originalitet. Här finns matematiken i centrum, ett av världens sju största olösta matematiska problem […]. Massor av miljoner försvinner från storföretag och rika privatpersoner för att dyka upp någon helt annanstans. Riktigt kul grepp.”
Se resten av listan på Kapprakt
Läs mer om Martin G. Ljungqvist
Den 7 september kl 16.00 medverkar Marie Strömberg i ett författarsamtal på Virserums Konsthall arrangerat av Litteraturnod Vimmerby.
Läs mer om evenemanget hos Litteraturnod Vimmerby
Läs mer om Marie Strömberg
”Johan Rantala Bonniers andra diktsamling ramas in av en tydlig, tredelad struktur, given redan i titeln: boken består av tre delar, en vardera för titelns pronomen. Varje del i sin tur består av 18 treradingar och tre illustrationer.
Varje trerading följer också en återkommande struktur genom att inledas med avsnittets pronomen, det vill säga alla dikterna i den första delen av boken börjar med ’Jag…’. Det ger en proklamerande och självsäker ton, som i sin tur skapar en intressant kontrast till innehållet som ofta antyder osäkerhet och instabilitet, både hos jaget och i tillvaron runtomkring:
Jag har inget att förädla inget att bygga upp och
rasera eftersom jag är spunnen synvilla för mig
själv
Det är något befriande skönt med så här klara uttalanden om alltings oklarhet.”
Läs hela recensionen på Dagens bok
Läs mer om Johan Rantala Bonnier
”Vad har jag läst? Utan att spoila så kan jag säga att jag har läst en actionfylld spänningsroman där Stockholm blir platsen där flera blodiga och brutala mord begås. Jag kan säga att jag har läst en samhällskritisk roman med starka personporträtt där psykisk ohälsa lyfts fram och människor bakom diagnosen får en röst. Jag kan säga att jag har läst en fartfylld fantasy-roman som påminner om Ajvides tidigare verk.”
Läs recensionen på Instagram
Läs mer om Martin Björklind
”Rantala Bonnier behåller sina högsensitiva dikter och genom att skala av dikterna ord och ge mer luft lyfter dikterna i Jag, du, vi till en högre nivå än vad dikterna i Ak(c)ne gjorde.
Med Jag, du, vi växer Rantala Bonnier som poet. Det är lågmälda dikter om tre versrader blandat med talande illustrationer. ”
Läs hela recensionen på Instagram
Läs mer om Johan Rantala Bonnier
”Det är en sympatisk och anspråkslöst sökande bok som Leif Jonsson har skrivit med assistans av sin syster. Under läsningen associerar jag till Bernt-Olov Anderssons självbiografiska ’Den osynliga nåden’, som också letar sig tillbaka i släkten för att kunna skriva den egna livsberättelsen.”
Läs hela recensionen i Gefle Dagblad, Onsdag 9 juni 2021
Läs mer om Leif Jonsson
”Anette plussade på stickan och lyckan över att vara gravid med andra barnet visste inga gränser. Dagen efter får Anette besked om att strypkänslorna hon känt är cancer i sköldkörteln…
Anette valde att fullfölja sin graviditet och föder en liten flicka. Men bebisbubblan består istället av behandling i ett isolerat rum, eller bunker som Anette kallar det.
Idag driver Anette företaget Herbalista som har sitt säte i Göteborg, men för att konsultera Anettes expertis som fytoterapeut kan du bo var som helst i landet.
Anette är debuterande författare med självbiografin Gravid – med livet som insats
Följ Anette på instagram där hon heter Anette Herbalista.”
Lyssna på avsnittet på poddtoppen.se
Läs mer om Anette Selberg
”Det är inte bara Piratens liv och leverne man får en inblick i. Varje plats föräras också en egen historia. Den är oftast berättad lite grann från sidan med någon udda detalj som viktigaste ingrediens, som Vitaby kyrkas strävpelare, eller Kiviks marknads William Arnes Motorcirkus.
Det är smått befriande att slippa kunskap som man ändå kan googla sig fram till. Istället blir man ständigt överraskad och road. Det enda jag saknar är en karta över platserna. Den går att scanna sig till på nätet men det hade varit trevligt att ha den även i boken. GPS-punkterna anges dock föredömligt.
De många bilderna ihop med bokens upplägg gör den till något betydligt mer än en ordinär guidebok. Här förmedlas inte bara fakta utan också en slags känslomässig bild av Fritiof Nilsson Piraten – mannen med mer än tusen rävar bakom örat.
När Ekström i sitt förord tillägger att Piratenland inte bara är ett geografiskt område utan också ett sinnestillstånd, då förstår jag honom.”
Läs hela recensionen i Skånska Dagbladet 17 juli, 2021
Läs mer om Tomas Ekström
Läs mer om Mia-Maria Lindberg
”När Sovjet faller och en period av nedrustning tycks stå för dörren triumferar tyskan: Det blev inget krig! Men hennes svenska vän kan hela tiden peka på nya, oroande hot mot världsfreden. Dessa tecken har som vi alla vet blivit fler och fler.
På sista tiden har de blivit katastrofalt många och stora.
Är det möjligt att i dag tänka sig en bred folklig rörelse som tar upp både klimatet, den biologiska mångfalden och freden? Det är tre områden där människan är i färd med att snabbare eller långsammare förstöra livet på det lilla klot som hon själv är oupplösligen knuten till.
Är vi mogna för en sådan rörelse?
Var finns dagens folkliga fredsrörelse?”
Läs hela artikeln i Aftonbladet
Läs mer om Ingrid Rasch
”Piratenland utgår från texter av Fritiof Nilsson Piraten för att berätta om Piratens geografi och inspirera och tipsa om besöksvärda platser, främst i sydöstra Skåne. Piratens liv i Malmö och Lund berörs också. Det finns många andra böcker om Österlen, men just detta grepp förefaller unikt. Målgruppen kan nog vara både Österlenbor och besökare. De viktigaste platserna behandlas häradsvis, även om det är lite svårt att förstå ordningen i vilken orterna presenteras. Ekströms text är lättsam och journalistiskt rättfram, med en lagom blandning av fakta och skrönor. Illustrationerna är många: en del äldre vykort, tidningsbilder m.m., men framför allt Mia-Maria Lindbergs nutida fotodokumentation av miljöer och platser.”
– Johan Brinck, BTJ-häftet nr 16, 2021.
Läs mer om Tomas Ekström
Läs mer om Mia-Maria Lindberg
”Andra världskriget och nazismens brott finns med under hela berättelsen. Författaren Ingrid Rasch beskriver hur kriget och brotten påverkar vardagen i Tyskland flera decennier senare. Avsnitten om aktivismen för fred är intressanta och ger inblick i både demonstrationer och aktivisternas vardagsliv. Genomgående refereras till 80-talets tyska intellektuella, vilket höjer läsvärdet genom att man kommer närmare den tidens tankar och debatt. […] Positivt för berättelsen är olika utvikningar, till exempel huvudpersonens resor bakom järnridån. Där beskriver författaren väl hur livet kunde vara för dem som inte passade in i kommuniststaterna. Inte långt till Wannsee är en välskriven bok om en viktig epok i europeisk historia.
Helhetsbetyg: 4.”
– Henrik Wiktor, BTJ-häftet nr 11, 2021
Läs mer om Ingrid Rasch
”Lena Stiessel (f. 1931) har skrivit en berättelse med historiska fakta som grund. Språket är oklanderligt, kortfattat och informativt. Det är inga vackra bilder som målas upp utan vardagen beskrivs oftast som hård och manlig, och även om det är äventyrligt så är det många nära-döden-upplevelser som känns autentiska.”
Maria Christensen, BTJ-häftet nr 16, 2021
Läs mer om Lena Stiessel
”[Carlson] har definitivt författartalang. Idéerna flödar och berättarglädjen är stundtals nästan manisk. Carlsons roman är en fängslande berättelse om familjerelationer under förra århundrandet.”
Inger Wassenius, BTJ-häftet nr 16, 2021.
Läs mer om Jill Carlson
”Titeln säger egentligen allt: Ak(c)ne – ordet akne med inbäddad copyrightsymbol. Akne som en del av varumärket, identiteten. Johan Rantala Bonniers debutbok, utgiven av förlaget Ekström & Garay,är en uppgörelse med ungdomsfinnarna. En slutgiltig böldtömning, och den är smärtsam.
[…]
Johan Rantala Bonniers bok är inte lätt att läsa, både ämnet och den surrealistiska stilen bjuder läsaren motstånd. Men det är alltid uppiggande att se hur stor betydelse en texts form har för upplevelsen av innehållet. Jag provade att ställa upp en av prosatexterna som en ’vanlig’ dikt, med radbrytningar för att föreslå andningspauser och förenkla läsningen. Texten blev klart enklare att läsa, men samtidigt gick den maniska och sjuka känslan förlorad, trots att orden var desamma.”
– Carita Forslund
Läs hela recensionen i Aurora, nr 3-2021
Läs mer om Johan Rantala Bonnier
”Formuleringarna är mycket abstrakta. Vissa sidor tänker jag ’va fasen menar han’ medan andra strofer går rakt in i hjärtat direkt. Det är själva sinnesstämningen som är det fascinerande.
Här är ett exempel som jag gillar specifikt:
Jag har talat i tungor och sett regnets rötter
stärkas och bli till en foglig rand mellan sans och
sinnesförvirring
Denna #läsupplevelse är definitivt en utmaning men ändå en rolig sådan.”
Läs hela recensionen på Instagram
Läs mer om Johan Rantala Bonnier
”Se på månen se på mig är titeln på min debutroman. En berättelse som till stor del utspelar sig i Istanbul sent åttiotal, men i Stockholm 2018. Jag är bildkonstnär ”från början” och tänker ofta att jag har målat mig fram till språket. Berättelserna har vuxit fram parallellt med måleriet och de båda världarna tangerar varandra. Gestalterna i mina berättelser kommer till mig på min inre scen, och jag får lära känna dem genom skrivandet.”
Läs hela blogginlägget på Debutantbloggen
Läs mer om Gunnel Hillås
”Berövade underliv och själar belyser på ett mycket lättfattligt och otvunget sätt olika kvinnors smärtsamma upplevelser i samband med barnafödande. Bemötande och posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är centrala begrepp. Boken är viktig och kommer att vara ett betydande stöd för kvinnor inför kontakt med förlossningsvården, men även för personal som möter dessa kvinnor.
Helhetsbetyg: 4.”
– Maria Fridstjerna, BTJ-häftet nr 16, 2021.
Läs mer om Felicia Ferreira
”Alla är olika – och det är bra. I boken ’Judith och muppskolan’ skriver
Ebba Lindholm, 14, och hennes klasskompisar om hur det är att börja
i särskola.
Varför har ni skrivit boken?
—Vi vill visa att det är okej att vara den man är. Många vet inte hur det är att gå i särskola och har fördomar om det.”
Läs intervjun i DN, lördag 3 juli
Läs mer om Judith och Muppskolan
”Möt Lotta Hedström, tidigare språkrör för Miljöpartiet, som presenterar sin nyutgivna bok Underförstått – om politik, andlighet och ekofeminism. I boken ger Hedström sig i kast med tillvarons existentiella grund och med villkoren för politiken och beslutsfattandet. Hon har också varit redaktör för antologin Nu då! där tio före detta språkrör för Miljöpartiet reflekterar över pandemins konsekvenser och sin egen politiska gärning. Samtalet är inspelat på Skålleruds gård utanför Mellerud, Dalsland, där Hedström tillbringade några soliga julidagar sommaren 2021.”
Läs mer om Lotta Hedström
Dags för säsongens sista Dinter utan filter. Idag får vi återbesök av Kristina Sandberg som var här i december förra året. Då pratade vi om Majtrilogin, om skam och skrivande, författarröst och inte minst om den bok hon höll på att skriva. Och nu har boken, En ensam plats, kommit ut, vilket de flesta säkert har lagt märke till, inte minst på grund av den debatt som en av recensionerna gav upphov till. Det är lätt att tycka, jag var väldigt nära själv att börja skriva texter på sociala medier. Men jag avstod och läste boken istället. Och jag hittade intressanta paralleller mellan en del recensioner och det boken faktiskt handlar om. Dinter utan filter tyckte också det var dags för Kristina Sandberg att själv få prata. Stort tack till Kristina för att du kom.Tack också till skådespelaren Anna Lyons för inläsningar, samt Cicely Irvine för musiken. Tack också bokförlaget Ekström&Garay. Utan er ingen Dinter utan filter.
Vi ses igen i höst!
Dinter utan filter produceras av förlaget Ekström & Garay.