En politisk skämtteckning av norrmannen Ragnvald Blix (1882-1958) blev genast klassisk, i Göteborgs- Handels- och Sjöfarts Tidning den 29 januari 1944. Redaktören Torgny Segerstedt var en stridbar antinazist, liksom kollegan J. A. Selander i Eskilstuna-Kuriren. På teckningen där Blix använde sin pseudonym Stig Höök går den norske ministerpresidenten Vidkun Quisling med raska steg in till ett möte med Adolf Hitler. När han hejdas av en vakt säger han självmedvetet ”Jag är Qusling”, och vakten svarar: ”Och namnet?”. Så långt fram under de onda fem åren hade namnet Quisling hunnit bli liktydigt med landsförrädare. Ragnvald Blix hade ett förflutet i en legendarisk sydtysk skämtidning, Simplicissimus som gavs ut i München.

Där fanns en lika vass karikatyrtecknare, den äldre Thomas Theodor Heine, som oftast förkortade sina förnamn till Th.Th. Han var född 1867 och avled i Stockholm 1948 dit han gått i exil via Norge. Då hade två av hans böcker hunnit komma på svenska, ”Jag väntar på under” 1944, och ”Sällsamt händer ” (i en bra översättning av Siri Torngren Olin) 1947. Han hade funnits i gänget av tecknare i Simplicissimus som hade grundats av Albert Langen 1896. Hitler såg till att den tystades 1944. En annan tecknare i gruppen var norrmannen Olaf Gulbransson, också han suverän i det satiriska.

”Sällsamt händer” innehåller tjugofem fabler av varierande längd, flera av dem handlar om konstverk, konstnärer och konstkritiker. Inledningen är intressant: ”En morgon började jag skriva ner vad jag hade drömt under natten. Det var ett osammanhängande virrvarr av syner och händelser. Men då nedskrivandet skedde först efter några timmar hade minnet förändrats: undermedvetet hade den logik, som är alla människor medfödd, utövat sitt inflytande och av det kaotiska virrvarr skapat följdriktiga händelser, som mycket väl kunde vara tänkbara, om deras förutsättningar hade motsvarat verkligheten. På så sätt kom mina sagor till, och jag tar för givet att de gamla folksagorna uppstått på samma sätt.”

Och han sätter in sina drömmar i ett samtidssammanhang: ”De är och förblir kaotiska, meningslösa drömmar till dess minnet av dem efter en viss tid förbleknat så att de av historikerna kan användas till sagor, sagor som man kallar världshistoria. Lyckligtvis är jag inte historiker och behöver inte, som man kanske väntar sig av mig, befatta mig med politiska mardrömmar utan kan hålla mig till oskyldigare drömbilder.”

Men även om några av historierna är vänligt underhållande är ingen av dem harmlös, och flera är sardoniskt sarkastiska. Heine följde noga med vad som hände i hans samtid, i ett härtaget Europa (och med en obehaglig relevans i dessa dagar). I den första förser en alkemist den enväldige härskaren med guld men erbjuder honom också en järnflaska med två atomer ”som är vansinnigt förälskade i varandra och vill bli förenade.” Om det sker ”frigöres oerhörda krafter, så väldiga, som om alla jordens vulkaner finge utbrott på en gång och förstörde alla länder och allt levande.” Om fursten skjuter iväg den mot grannfolken blir de ”till största delen utdöda. Så tar vi deras länder i besittning och arbetar därifrån vidare på samma sätt, tills hela världen är vår.”

Men fursten betänker sig, i motsats till dagens huligan i Kreml, och kastar in alkemisten i en ugn samman med alla konstruktionsritningar, bara för att senare få ett slaganfall när han orerar till sitt folk. Han störtar ner från balkongen till sin död. ”Skrålande drog revolutionärerna in i slottet.” I en annan historia inbillar sig envåldshärskaren Den väldige att han kan upphäva naturlagarna. Också han störtar ner från en balkong och krossas när han ska ge ett exempel på att tyngdlagen inte har någon tillämpning. ”Han kunde väl i alla fall ha väntat tills det hunnit komma in i Statstidningen, tyckte professor Ävenom.” Det är väl inte otänkbart att Heine kände till Oscar Anderssons nattsvarta skämtteckning med den självmordsbenägne mannen som klättrat upp i ett träd, med en snara om halsen. Reportern nedanför väntar otåligt: ”Nu får herrn raska på om han ska hinna komma in i kvällsupplagan”.

Fysiologen geheimerådet Suhrbauch utvinner i en annan satirisk saga ett hormon ur valarnas hypofys som ska ge människan obegränsad tillväxt. Han utsätter fångar för experimentet: ”Flera tusen av de halvt utsvultna fångarna måste ställa upp sig nakna på den snötäckta gården och i timtal genomgå en noggrann läkarundersökning. Åtta av dem konstaterades vara friska” (resten avlider). De får rena rum och riklig med mat. ”När de blivit normala människor igen företog geheimerådet sin hormoninjektion. Dagen därpå var de döda.” Härskaren (på bilden en mycket porträttlik Hitler) blir härsken när han inser att soldaterna om experimentet skulle lyckas blir mycket längre än han. Surbauch ger därför härskaren och hans fru gemål i deras bombsäkra skyddsrum en valhormoninjektion. Vad han glömmer bort i hastigheten är att bara folk med en viss blodgrupp klarar av det: ”Ingen av dem måtte ha tillhört blodgrupp A. De överlevde inte det lilla ingreppet. Suhrbauch gick ut ur bunkern. Utanför föll han offer för en bomb.”  Namnlikheten med den välkände kirurgen Ferdinand Sauerbruch var förstås inte tillfällig. Artikeln om honom på tyska Wikipedia är utförlig, inte minst avsnittet om hans verksamhet under den nazistiska tiden.  

I en annan fabel förökar sig paragraftecknen från ämbetsverket i en stad så att invånarna trängs undan. Men ”Ämbetsmännen, som förut flytt ur staden, samlades åter utanför den, fulla av tillförsikt emedan de åter kunde börja paragrafuppfödningen och gick emot härliga tider, strålande tider.” I ”Häxan” landar den vackra unga Greta Persson på Arlanda 1948, inte med flygplan utan på en kvast. Hon har förmågan att röra sig fritt fram i tiden (på hennes arm finns hennes födelsenummer intatuerat: 11.2.1991). Dessvärre reser hon också tillbaka i tiden, och blir bränd som en häxa på bål i Stockholm 1550.

I landet Schlaraffia på någon avlägsen ö i världshaven (”ingen kunde säga var det låg”) lever folk gott. Så fort de öppnar munnen kommer de läckraste rätter och smakligaste drycker flygande. Men sådant går förstås inte an. En expedition ledd av professorn i nationalekonomi Ueberhorn tar över och ordnar upp det hela: ”Vi ska stanna här för att hjälpa er. Trygghet! Trygghet lovar jag er.” Och så administrerar man tillgången på mat: ”Redan nästa dag infördes ett gammalt beprövat system för schlaraffernas förplägnad. Affischer på alla väggarna tillkännagav att livsmedel från och med nu fanns att köpa i ransonerade mängder mot numrerade kort.” De som opponerar sig kastas i fängelse, men det går illa för de andra också: ”Den allmänna livsmedelsförsörjningen kunde endast säkras genom ännu större nedsättning av ransonerna. För första gången i det lilla Schlaraffias historia hände det att människor dog av svält. Många föll offer för tuberkulos och skörbjugg.”

Men för professorn slutar det lyckosamt: ”När den siste schlaraffen gått till sina fäder, gick den välförplägade besättningen, administrationsherrarna och professorerna ombord på båten igen och reste hem. Där rapporterade Providentias kapten för sin regering: Ön Schlaraffia är i vår besittning. Ransoneringen genomförd till sista man. Professor Ueberhorn fick en hög orden, och för närvarande uppsättes på ön ett minnesmärke över honom med den korta men vältaliga inskriptionen: Till räddaren.” (På illustrationen har man låtit det förbli oöversatt: ”Dem Retter”). Andra historier är något mildare i tonen, några är variationer på folksagor, men alla är satiriska, och alla mycket kvicka.

Tecknaren och författaren Adolf  Hallman blev bekant med kollegerna i München under de år han bodde där i början på 1920-talet. I sin självbiografi ”Tala i egen sak” (1965) skildrar han det satiriska blad där Th. Th. Heine och hans kolleger medverkade i:

”Simplicissimus fanns kvar. Men denna förut så vilt klubbsvingande skämttidning hade stäckts. Där fäktade dess medarbetare numera endast med träsvärd, vilkas gehäng de glatt och frivilligt plockat på sig. Det var länge sedan den tidningen hade utgett sina med hån och skarp satir laddade specialnummer. Med saknad erinrade man sig 10-talets vitriolfrätande Sonderausgaben. Borta från spalterna var också så många av den lysande författarskara som en gång varit medarbetare och där de nordiska giganterna också hade gästupprätt.”

Och Adolf  Hallman avslöjar en infiltratör i kretsen:

”Det var inga bombkastare som nu varje vecka samlades till ”Sitzung” kring det stora runda redaktionsbordet; bläckhuset, förut fyllt av syra, innehöll nu bara slaskvatten. Många i redaktionsstaben hade hunnit att kraftigt kameleontiseras och bli bruna enligt den nya tidens politiska färgprov och åtminstone en misstänktes att bära hakkorset under rockslaget. Det var Olaf Gulbransson. Om honom kunde hans kollega Th. Th. Heine efter flykten över Norge till Sverige vittna. Heine berättade rakt på sak om den fälla som gillrats för honom, inte minst i hans egenskap av jude, om arrestering med gasugnarna som mål. Han berättade hur han i sista minuten varnades just som han var på väg till det redaktionsmöte där han skulle arresteras. Ett enkelt sätt att bli av med en framstående kollega, lika gammalt som mänskligheten, och som förmodligen kommer att praktiseras så länge vår avundsjukt hatfulla species är vid liv.”

—–

Rikke Petersson bok om sin släkting ”Ragnvald Blix, Karikatyrtecknaren som utmanade Hitler” ( 2016) är intressant. Den skicklige tecknaren Edward Lindahl som kände Th. Th. Heine under hans sena år i Stockholm har skrivit ett tjugoåttasidigt häfte om honom.

Ivo Holmqvist