Men vad är det för bok? När vi träffas för en coronasäker intervju på Östra station kallar jag det för poesi men då invänder hon.

– För mig är det förmätet att kalla det poesi, för mig är det texter. Ordet berättelser tycker jag också om, och jag avslutar boken med några sådana, säger hon.

Hon menar att därifrån hon kommer fick hon höra människor berätta om olika händelser för varandra. Och hon satt gärna och lyssnade på de äldre. Uppväxten var alltså i Muodoslompolo, en by som ligger vid finska gränsen cirka elva mil norr om Pajala tätort. Idag är byn liten men på 1950-talet beskriver Ann-Sofi Tapani den som ett levande samhälle med drygt 300 invånare, tre butiker, post, skola, bibliotek med mera. Hemma hos Tapani fanns telefonväxeln som barnen fick vara med och sköta, i övrigt var det ont om hålltider.

De var fem barn och två vuxna som bodde i två rum och kök på nedre plan. På övervåningen bodde farfar och farmor i ett rum och kök med tre barn som förlorat sina föräldrar. Vatten fick hämtas i brunnen och det var utedass som gällde. Det var ett annorlunda samhälle, jämfört med idag.

– Vår bekvämlighet idag har gått över alla gränser, konstaterar hon.

Samtidigt menar hon inte att det var någon rosenskimrande tillvaro. Hon beskriver ”familjens största sorg” vilket var att mamma fick ett slaganfall och sedan blev liggande. Eller hur barnen inte fick tala finska på skolgården trots att det var det språk de oftast pratade. Eller att cancer var vanligt efter att hormoslyr använts för att bekämpa lövträden. Det är i alla fall något som hon reflekterat över.

Hon berättar om mormor som blev 101 år, och trots att familjen ägde några renar åt hon inte kött. Frukosten bestod av kokt sik och mandelpotatis.

– Hon tyckte väl att det var fel att äta kött. Det fanns ändå inget på den tiden som hette vegetarianer, hon hade tagit ställning själv.

Mormor hade också gjort upp med en av affärsägarna att hon alltid skulle få köpa en ask Tulo för en dolpa (25 öre).

– De visste inte att hon skulle leva till hon blev 101 år, säger hon med ett leende..

Allt det här berättar hon efter att hon fått frågan om texterna, men Ann-Sofi Tapani tycker uppenbarligen att det är roligare att prata om Muodoslompolo, och alla de människor som kämpade och levde ett så anständigt liv som möjligt, trots den karga miljön. Som att hon och andra barn lekte genom att sitta på bandet som ledde till sågen, och sedan hoppa av just innan de nådde sågklingan. Men en dag när hon lekte i sågspånet hörde hon pappa ropa ”sök tummen”. Då hade han sågat av tummen och medan han sprang iväg skulle Ann-Sofi leta reda på tummen.

Hon hittade den inte, och innan pappan dog hade han bara två hela fingrar kvar på ena handen.

Men föräldrarna hade också insikter om samhällsförvandlingen. En av Ann-Sofis bröder ville ta över jordbruket men det fick han inte, det var bättre att barnen utbildade sig.

Vilket även Ann-Sofi gjorde. Men slumpen spelar in så när hon var i Schweiz för att lära sig franska 1972 fick hennes mamma hjärnblödning, och eftersom hon togs till sjukhuset i Umeå var det hit Ann-Sofi kom, och så blev hon Umeåbo. Det var här hon utbildade sig, och sedan arbetade på Ultra, blev kommundelschef i Holmsund Obbola, blev skoldirektör innan hon blev vd på Bostaden. Hon är stolt över att de införde bussarnas informationsskyltar, eller att Bostaden skaffade solceller. För att nu ta två exempel.

– Skulle vi kunna bygga städer där vi har närmare till naturen?

– Det finns en naivitet där vi är väldigt teknikorienterade med en väldigt självisk syn på vad vi har rätt att göra, och naturen tål inte allt.

Det här kan låta allvarligt men Ann-Sofi Tapani har ingen övertro på sin bok Under norrskenet blir jorden liten.

– Jag har inga förväntningar, det är inget höglitterärt det här, men kanske är det intressant för folk att läsa ändå.

Lars Böhlin

Läs intervjun i Västerbottens-Kuriren

Läs mer om Ann-Sofi Tapani