Skrivo – Ivo Holmqvist skriver om böcker och annat

Doften av dill – om några brev från Jan Morris

Så här skrev jag nyss för en stockholmstidnings familjesida:

Jan Morris 1926-2020

Författaren Jan Morris, Llanystumdwy, Wales, har avlidit. Närmast anhöriga är den livslånga partnern Elizabeth Tuckniss och deras barn: en dotter och tre söner.

”För svensk publik är Jan Morris inte särskilt känd” påstod Carina Burman i en faktarik understreckare i Svenska dagbladet den 30 november 2016. Den var föranledd av Derek Johns då nyutkomna biografi ”Ariel. A Literary Life of Jan Morris”. Det var en sanning med viss modifikation. Tolv år tidigare kom Jan Morris till Bokmässan i Göteborg som då hade Brittisk litteratur som huvudtema. Jag fick privilegiet att samtala med henne i tre kvart inför publik, och förberedde mig både genom att läsa många av hennes stadsmonografier, särskilt dem om Oxford, Venedig och Trieste som var hennes favoritort, och genom en brevväxling till Wales där hon bodde och där hon nu avlidit, 94 år gammal (hennes näst sista bok kom i mars, hennes sista kommer som planerat postumt). Jag föreslog att vi skulle diskutera James Morris suveräna trilogi om det engelska imperiets uppgång och fall, och sedan komma in på städer och länder: ”Does that seem reasonable, or would you rather plan it otherwise?” Jodå, det gick an. Så var isen bruten redan innan konversationen startade med denna charmerande vithåriga dam med många glimtar i ögonen. Vi inledde med Mount Everest-expeditionen 1953 som James Morris var på plats att rapportera om. Nyheten kablades till London i tid för drottning Elizabeths kröning. Vi fortsatte med nerslag i några av de mer än fyrtio böckerna om städer och länder men undvek könskorrigeringen när James blev Jan, som beskrivs i ”Conundrum”. Den var hon hjärtligt trött på att behöva kommentera. Och hon var nöjd, ser jag av ett senare e-mail:”I flatter myself that we enjoyed each other´s company – I certainly did.” Nöjet var ömsesidigt.

Fortsätt läsa

—

Trilogin jag nämnde som är på sammanlagt närmre 1600 sidor består av ”Pax Britannica – The Climax of an Empire” (1968), ”Heaven´s Command – An Imperial Progress” (1973), och ”Farewell the Trumpets – An Imperial Retreat” (1978). Den är “A Tour de force, majestically sure of touch, rich in tone, comprehensive in range” som en recensent i Irish Times sammanfattade det. James Morris hade avancerat i graderna som officer men efter hand alltmer gått over till journalistiken, bland annat som utrikeskorrespondent för The Guardian och The Times. Medan det storverket kom till skiftade han kön, först genom en mångårig hormonbehandling, sedan genom ett operativt ingrepp på en klinik i Casablanca 1973. Om det kan man alltså läsa i ”Conundrum” som kom samma år och som fick samma titel i den svenska versionen året därpå. Svenska Dagbladets Ricki Neuman envisades med att ta upp den saken när han intervjuade Jan Morris i Göteborg 2004. Svaret blev aningen frostigt, som man ser i artikeln som är utlagd på nätet (SvD 26 september 2004).

—

Och så brevväxlingen där mycket handlar om resor i skilda väderstreck

Den siste augusti 2004 skrev jag så här:

“Dear Jan Morris

I look forward to seeing you in Gothenburg in about three weeks´ time – it is always a very hectic but also a very friendly book fair, much more inviting than the London one (which is just for people in the book business, whereas this one is open to the public – every year they seem to set a new record for attendance).

We will have 45 minutes at our disposal. Do you have any special preferences, any topic you would like to discuss or chat about? Any that you would rather we avoid?

We might start on your imperial trilogy, move on to your book on your house in Wales, and then discuss travel writing in general and yours in particular, taking a cue from your “Fifty Years in Europe: An Album”, and “World Travels 1950-2000”.

Does that seem reasonable, or would you rather plan it otherwise?

All the best – see you soon.”

På samma bokmässa samtalade jag inför public med Wil Roberts, en mycket yngre kollega till Jan Morris som också han hörde hemma i Wales. Det här brevet fick jag av honom dagen därpå, med tips om en handbok skriven av en tredje författare, om litteraturen i den landsdelen:

“I will post the book this afternoon. Because I was thinking off the top of my head yesterday I got the title and publication date wrong. It´s called ‘A Pocket Guide, The Literature of Wales’ (1994). I think you will find it very useful because it gives a survey of the whole field in a concise and enlightened way. I am off to Baku tonight, coming back on Sunday. Two reasons: Wales is playing the first round in the World Cup against Azerbaijan and also I hope to do some research. I am currently writing a novel based on the life of the Belgian/Russian anarchist Victor Serge and he was exiled to Asia by Stalin – so I might soak up some stuff which I can use in my narrative, Hopefully!

Best wishes

Wil”

Jag vet inte om hans bok om anarkisten blev skriven, men nyutgivningen av Victor Serge har varit tät på senare år. Efter bokmässan fortsatte jag brevväxlingen med Jan Morris, så här i ett mail den 27 september 2004. Min hustru hade fått veta av henne vad vi gärna fick skicka till Wales

”Dear Jan,

Yes, it was a pleasure meeting you in Gothenburg. Your talk was much appreciated by everybody I spoke to afterwards, including the British ambassador and the head of the British Council in Stockholm.

Wil Roberts turned out to be a very eloquent and enjoyable propagandist of his (and your) country. The first ten minutes or so of his programme was a fact-filled lecture on Wales and Welsh. People took notes as if at university.

Ricki Neuman´s long interview with you appeared in yesterday´s Svenska Dagbladet, prominently displayed across two pages.

Ingwor told me that you like dill – if you send us your postal address we´ll try to get hold of some dried dill for you!”

Ett andra mail kom från Wil Roberts den 4 oktober, också han var tillfreds med framträdandet på bokmässan:

“Dear Ivo

Wonderful to hear from you. I very much enjoyed our session as well. Sweden was quite an experience and I got to know many people – including Jan, who literally lives 2 miles down the road from our family farm in Elfionydd and where my parents live to this day! The village is called Llanystumdwy. That was where the prime minister Lloyd George (a fluent Welsh speaker) spent his childhood. It was also the village where my grandfather went to school. Jan and I both thought it quite ironic that we should meet for the first time not in Wales but in Scandinavia.”

(Jan Morris son Twm Morys är en betydande författare på walesiska).

Från Jan Morris som jag hade skickat en bok fick jag dessa vänligt överdrivna rader den 4 november:

“Ivo! We´re home from our month´s wandering in Spain, and hasten to write and thank you so very much for From P. to P. I took it with me together with The Fox in the Attic and (it´s probably not the right thing to say) really think I got more fascination from reading your book than I did from re-reading his! What an extraordinary work of scholarship – I really can´t imagine how you discovered and followed up all those diverse trails of origin and interpretation. I have never been eager to read works of literary criticism (I had to look up diegesis in the OED – only one quote from 1829!), but I read this one rather as one might read a detective story – in bed and in my bath!

A thousand thanks for it, and for being so patient with a semi-literary author in Gothenburg that day – I realize now what a simpleton you must have found me. Never mind, I flatter myself that we enjoyed each other´s company – I certainly did!. Love to you both and thanks again from Jan.”

(”From Putsch to Purge” som kan läsas på nätet är min doktorsavhandling om faktabakgrunden till romanerna ”The fox in the Attic” och ”The Wooden Shepherdess” som blev de sista Richard Hughes skrev. Också han bodde i Wales, inte långt bortom Jan Morris, men jag vet inte om de någonsin träffades, varken James eller Jan Morris finns med i registret till Richard Percival Graves stora biografi om honom. Han var 26 år äldre).

Den elektroniska korrespondensen fortsatte. Så här skrev Jan Morris den 6 december 2004:

”Ivo! The dill has come to Wales – rather like the New Beaujolais! – and our house is bathed in northern fragrance. Thank you so very much. I hope you have a lovely Christmas – I have come back from Dubai, but we are off to Venice on Christmas Eve and shall drink to the health of both of you, with gratitude and affection JAN.”

När jan Morris fyllde åttio två år senare gratulerade vi henne:

”Dear Jan, I see in the Guardian that you turn 80 – remarkable! Congratulations! Need any more dill? All the best.”

Hon svarade prompt redan samma dag:

“I and I! Bless your kind hearts – how very kind of you to remember me! We´re OK for dill, thank you very much, but true affection is something one can never have too much of. So thank you again and love from Wales and from Jan.”

Tre år senare, den 16 mars 2007, fick jag en anledning att skriva till henne på nytt:

“Dear Jan, some weeks ago, on my way down from Copenhagen to Brussels, I happened to pick up a copy of The Wall Street Weekend journal at Kastrup, with your lovely piece on your Norwegian cat in it. I just wanted you to know that Ingwor and I enjoyed it very much, and found the name you have given your cat really appropriate: I am sure there is a strong resemblance. Henrik Ibsen had something feline in both his personality, and in his features, and he certainly had claws. Wishing you a pleasant spring in Wales.

You are of course, familiar with Carl Van Vechten´s book ‘The Tiger in the House. A Cultural History of the Cat’? Now in a new edition in the New York Review of Books series.

Hennes katt hette alltså Ibsen, lite mera originellt än vår katt de åren som hette Buster som å andra sidan blev en av de mest beresta, en världsomseglare när den fraktades i bur från Köpenhamn till Auckland, effektivt och snabbt per flyg. Så här skrev Jan Morris den 28 mars det året:

“Ivo! Thank you! Fancy coming across old Ibsen, somewhere between Copenhagen and Brussels while I, his devoted friend and proprietor was in Shanghai! By now we are all united again, I suppose – I´ve just got home – and I write at once to thank you and Ingwor for writing, and indeed for remembering me … I´m ashamed to say I don´t know Van Hechtens´s cat book, but I shall be in New York next month and shall get a copy from the NY Review of Books people (who publish a book and a couple of introductions of mine). Love to you both and thanks you again from Wales and from JAN

Den 28 oktober året därpå skrev jag så här, med en länk till det Bed and breakfast vi drev i Auckland:

”Dear Jan,

This website explains what we are up to these days

www.scandinavianlight.co.nz

next time you are in New Zealand be sure to look us up!

Ivo”

Svaret från henne kom redan samma dag:

”Ivo! How wonderful – you´re back in dear old New Zealand! What will Scandinavia do without you? We were in Auckland earlier in the year for Ed Hillary´s funeral, and were given a lovely time there: I can hardly imagine anything more desirable than a few days chez Holmqvist, but alas, I don´t see much hope of getting back there, unless somebody invites me again to a literary festival down there – I had to cancel for health reasons last time I was asked… Anyway, thanks so much for remembering me – every kind wish to all Holmqvists from a dank and rainy Wales and from JAN.”

Fler mail från Jan Morris hittar jag inte i datorn, men jag inser nu att vi faktiskt var down under samtidigt. Vi följde Sir Edmund Hillarys begravning på storskärm i parken nedanför museet i Auckland. Om det och om ett tidigare möte med biodlaren som blev bergsbestigare skrev jag detta, i Svenska dagbladet den 11 januari 2008:

År 1953 lyckades nyazeeländaren Hillary samman med sherpan Tenzing komma till toppen av Mount Everest (möjligen hade en engelsman redan klarat av bedriften tidigare, men han överlevde inte). Journalister fanns på plats i ett basläger längre ner, bland dem James Morris. Det sägs att nyheten kablades ut med viss fördröjning så att den skulle sammanfalla med kröningen av den unga Elisabeth Mountbatten: två händelser som en sista höjdpunkt i det brittiska världsväldets ärorika historia – sedan satte upplösningen in.

James Morris, som skrev en lysande krönika i tre band om imperiets uppgång och fall, gick sedan genom en operation på en klinik i Nordafrika och blev kvinna, ändrade sitt förnamn och gjorde sig därefter mycket känd som reseskribent, en av världens bästa.

Jag intervjuade Jan Morris inför publik på Bokmässan i Göteborg för några år sedan, en charmerande vithårig dam […] samtalet blev både behagligt och intressant.

Hon började med att minnas de där dagarna som ung reporter på Mount Everests sluttning, ögonblicket som gjorde honom/henne känd, och än mer Hillary som snart adlades till Sir Edmund.

Hillary kom genast att engagera sig i bergsbornas liv som han underlättade på olika vis. Han samlade in pengar tillsammans med hustrun, byggde sjukhus och skolor. Han första fru dog under en bergsbestigning, och han gifte om sig med en änka efter en kollega som omkommit på samma vis.

Som nyzeeländsk ikon var han rättfram och mänsklig. Visserligen omgavs hans stora hus i den burget borgerliga stadsdelen Remuera i Auckland av en hög mur, men på sitt enkla sommarhus vid kusten lite söderut höll han gräsmattan öppen, utan stängsel eller staket. Han var en ovanligt tillgänglig nationalsymbol.

(Vi som inte ville störa Sir Edmund i onödan nöjde oss med att hälsa på avstånd, men vår mera rättframma dotter gick fram till honom med en femdollarsedel som den gången bar hans porträtt. Hon fick genast både hans namnteckning på den, och en trevlig pratstund).

Ivo Holmqvist

Nobelpriset 1974

Harry Martinson

Eyvind Johnson

Om det delade nobelpriset i litteratur 1974, apropå en ny bok.

Gamla män glömmer är den svenska titeln på den engelske diplomaten Duff Coopers memoarer. På varje sida motbevisat han titeln – så skrevs den också medan han ännu bara var drygt medelålders. En annan skribent med mycket gott minne är Per Rydén, emeritusprofessor i litteraturvetenskap i Lund. Han har skämt bort sina läsare med en lång rad mycket generöst tilltagna böcker: om sitt specialområde pressforskningen (bland annat i Allmänningen, inledande studier i pressvetenskap), om litteraturrecensionernas anatomi (i Domedagar, svensk litteraturkritik efter 1880), om Levertin som han doktorerade på, och om dennes vänskap med Heidenstam (i Verner och Oscar).

Han är uppvuxen i Tranås, inte långt från polarfararen Andrées Gränna och har skrivit om honom och hans expedition i Den svenske Ikaros, vidare mycket utförligt om Svenska Akademien både på egen hand i monografin om den ständige sekreteraren Carl David af Wirsén som fått oförtjänt dåligt rykte (Den framgångsrike förloraren), och samman med kollegan Jenny Westerström (i Svenska Akademiens modernisering 1913-1977). Och i Sveriges Nationallitteratur är inte bara historia kommenterar han den slitstarka bokserien med det namnet, och diskuterar en svensk litteraturkanon. Han har vidare hunnit med en hel del självbiografiskt, bland det den omfångsrika Nerskrivning. Hans bibliografi, 22 dubbelspaltiga sidor, finns på slutet av I ordets smedja som är festskriften till honom.

Jag vet inte om Per Rydén nu börjar bli mätt av år och dagar (han är född 1937), men han senaste bok vars titel Oglömt (Carlssons förlag) är konträr till Duff Coopers är okarakteristiskt kort, tvåhundra sidor i litet format. Trots det kunde den gärna ha fått vara ännu lite kortare. Dels förekommer en hel del onödiga och irriterande upprepningar som en vaken förlagsredaktör borde ha avlägsnat, dels låter han trycka ett mycket tidigt alster, en uppsats som gärna fått ligga kvar i skrivbordslådan. Och vi får veta detaljer om hans intimsfär som han kunde ha förbehållit sina allra närmaste. Bland recensenterna var Björn Kohlström inte okritisk när han behandlade Per Rydéns bok i Jönköpings-Posten (han är gymnasielärare i den staden). Man kan läsa den på hans utmärkta blogg Bernur.

Den mest läsvärda av de tre avdelningarna i Oglömt är den sista, en summerande uppskattning av sex arbetarförfattare och deras böcker: Harry Martinson, Eyvind Johnson, Ivar Lo-Johansson, Moa Martinson, Jan Fridegård och Vilhelm Moberg (”efter det han uträttade med Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige anser [jag] honom vara den främste.”) Mycket har skrivits om 1974 års nobelpris i litteratur till Johnson och Martinson, alltifrån de hätska frontalangreppen av Olof Lagercrantz och Sven Delblanc genast efter tillkännagivandet, fram till senare mera nyanserade kommentarer av bland andra Lars Gyllensten och Kjell Espmark.

Per Rydén hör till dem som fortfarande har dåligt samvete för att han inte den gången protesterade mot att de båda tvangs springa gatlopp (de brutala påhoppen bidrog senare till Harry Martinsons självvalda död): ”Skamfläcken efter hanteringen av Martinson och Johnson har naturligtvis inte suddats ut, och vi är många som har anledning att skämmas för att vi inte gav ett mera aktivt försvar av de två pristagarna. Min egen samvetsnöd blir bara värre med åren. Men då är det så dags!”

De raderna fick mig att leta fram vad jag själv skrev för en icke-svensk läsekrets när nyheten om 1974 års nobelpris i litteratur var ny. På Nya Zeeland fanns den gången, och sedan länge, The Listener som var en motsvarighet till Röster i radio och Hörde Ni här hemma (alla tre har gått i makulaturgraven, fast The Listener har visst återuppstått i annan form). I den trycktes förutom radio- och TV-programmen också artiklar i aktuella ämnen, ett av dem just då Nobel Winners. Redan inledningsvis kom jag in på att valet inte var okontroversiellt:

”When the 1974 Nobel Prize for Literature was awarded jointly to the two Swedish writers Eyvind Johnson and Harry Martinson, debate was ignited in Swedish newspapers and magazines.”

Och jag sammanfattade i tre punkter:

“Despite the literary quality of the two 1974 winners, general questions have been raised in connection with this year´s award. First, should prizes be distributed equally among the nations? (Sweden has had six prize-winners over the years – and all of them have been or are members of the Swedish Academy). Second, the list of prominent writers in the world who have not been awarded the prize is embarrassingly long and growing longer each year. Some critics, indulging in hindsight, list past writers such as Tolstoy and Strindberg who never got the prize. Other critics point to the overwhelming status which the literary Nobel prize has acquired in Sweden and abroad and observe that this might have damaging effects. Any ranking list of world writers will be grossly unfair to most writers: “Literature is not subject to a majority vote and writers are not elected in the way politicians are” as V. S. Pritchett wrote in his article “The Ignoble Nobel” some time ago..

Third, writers who get the prize are almost without exception in their seventies or eighties. Often death seems to follow soon after their prize, which then becomes a memento mori. All these objections maybe relevant, but the fact is that the Nobel Prize for Literature will introduce lesser known authors to a huge, world-wide reading public. When small language areas are involved (Iceland with Laxness. Yugoslavia with Andric, Sweden at present), this boosts a wave of translations of works otherwise accessible only to a limited public. It is to be hoped that both Johnson and Martinson will be more widely translated into English now.”

Efter den fromma förhoppningen som inte slog in särskilt mycket – fast Return to Ithaca, 1914 och The Days of his Grace fanns redan översatta, liksom Aniara tolkad av skotten Hugh MacDiarmid, och man kunde orientera sig i Gavin Ortons Twayne-monografi om Eyvind Johnson – kom jag in på de båda pristagarnas böcker. Jag ordade något om trettiotalets svenska proletärförfattare men påpekade också att Eyvind Johnson ”steeped himself very quickly and early in a modernist tradition. Some of the features of Proust, Gide and Joyce are apparent in his writings: the keen interest in myths brought up to date; the metaphysical discussion of time as a state of mind; stream of consciousness and other narrative experiments.”

Och jag slog ett slag för Krilon-serien fast den inte fanns – och fortfarande inte finns – på engelska (den kom snabbt fast inte fullständigt på danska och norska):

“During World War II Johnson contributed to a resistance newspaper in occupied Norway. Some bulky didactic novels from the early forties about an honorable man, Krilon, fighting against oppression by evil forces, contain very thinly veiled references to the contemporary world scene. The hard-hitting satire and the allied propaganda had a decisive influence on popular opinion in Sweden at the time.”

Och så växlade jag över till hans senare författarskap:

”After the war Johnson became preoccupied with the idea how memory dictates our actions and how the past is fused with the present. Some of his later novels are very subtle variations on this theme. Days of his Grace is a good case in point. Set in Northern Italy at the time of Charlemagne, this historical novel has many obvious references to our own times and its political discussion, and the wry, ironical language emphasizes this contemporaneity. The crushing of the Hungarian revolt in 1956 by Soviet troops seems to have been one of the novel´s mainsprings, and Johnson propagates the belief that awareness of history might be of avail to modern man.”

I fråga om Harry Martinson nämnde jag den linneanska traditionen men kom också in på Whitman, Carl Sandburg, D. H. Lawrence och tjugotalets sovjetiska författare, och fortsatte sedan med hans ”pessimistic outlook on the modern age and its technological threats. This is evident in his cycle of poetry Aniara, maybe his most interesting work, centered on the spaceship Aniara leaving earth after a nuclear war and going into an orbit, without a chance of ever reaching its destination. The verse cycle is a penetrating science-fiction story based on thorough scientific research, especially in astronomy. Memories of time past are enacted on the mima which is their only link with what they left behind. But this machine, offering some relief to the passengers in their despair, finally collapses. It might be interpreted as a symbol of the futile power of imagination, of art and literature.”

Och jag avslutade så här, med ett omdöme vars sanning dessvärre bevisades några år senare:

“If Johnson´s view of modern man and his chances of survival seems to be guardedly optimistic, Martinson´s view is very much darker.”

Ivo Holmqvist

Min artikel Långdistanslöparens uthållighet, om Per Rydéns Nerskrivning, kan läsas här

Lärdom och lek: om tre bilderböcker av Jan Myrdal.

”Det här är en bok att bläddra i. En bilderbok” står det på första raden (efter Elias Cornells förord) i Jan Myrdals och Gun Kessles När västerlandet trädde fram. Ondskan tar form från 1992. Den är mycket bläddervänlig, mest genom Gun Kessles suveräna fotografier från katedraler i Frankrike och stavkyrkor i Norge, alla i svart-vitt, alla detaljskarpa. Jan Myrdals beledsagande text är förstås som alltid upplysande och kunnig, på gränsen till det bottenlärda. På några få baksidesrader sammanfattade han hela boken, med tonvikten på det socialhistoriska: ”Från tusentalet till tolvhundratalet skapade den stora agrarrevolutionen i västra Europa ett nytt samhälle: det medeltida Västerlandet där slaveriet blivit olönsamt, bönderna ökade jordbrukets avkastning, handeln tog fart, städerna utvecklades, hantverkarna frigjorde sig och ett borgerskap började ta form som en klass i sig Det var en tid av nya tankar, ny konst och en kyrkobyggandets stora tid.” Om allt detta lär man sig mycket.

För femton år sedan ordnade Kungliga Biblioteket en utställning med krigsaffischer ut hans plakatsamling. Som många påpekat i dessa dagar just efter hans frånfälle samlade han på mängder av tryck, inte bara böcker. Hans privatbibliotek med femtiotusen volymer hörde till de största i Sverige, kanske är det störst. Plakaten i den donerade han och Gun Kessle till KBs samling av sådana som är ett av de mest omfattande i världen, på inemot en halv miljon. Lagom till utställningen den gången kom hans Sälja krig som margarin, också den mycket bläddervänlig, trots (eller kanske tack vare) det militanta ämnet.

”Your Country Needs You!”står det på den väl mest kända av alla krigsaffischer där överste krigsherren Lord Kitchener under buskiga ögonbryn argt blickar rakt mot betraktaren och riktar ett anklagande pekfinger mot alla som ännu inte värvat sig. Det plakatet, uppklistrat i massupplaga under september 1914, var effektivt. Nästan lika känd är den amerikanska varianten, Uncle Sam med bockskägget som säger samma sak med samma höjda pekfinger. Just de bilderna finns inte med i Myrdals urval som koncentrerar sig kring krigspropagandan i Frankrike 1914–18 och 1940–44, och i Italien mot slutet av andra världskriget, men en bild som försökte förmå folk att investera i amerikanska Liberty Bonds togs med. Boken anslöt sig till några tidigare där Jan Myrdal dokumenterade bildens betydelse under krig och konflikter: från franska revolutionen, från Daumiers och Grandvilles angrepp på Louis Philippe (”Kung Päron”), och från den satiriske konstnären André Gill.

I boken finns en rad koncentrerade och personligt hållna sammanfattningar av Dreyfusprocessen, av det tyska angreppet på det neutrala Belgien, om Pétain och Vichyregeringen, om Skorzenys fritagning av Mussolini, och så vidare. Ibland säger en bild väl så mycket som tusen ord, särskilt i propagandasammanhang. ”Remember Belgium” på ett plakat är en slagkraftig rubrik, men det är framför allt silhuetten av den pickelhuvförsedde hunnern som släpar iväg den oskyldiga belgiska flickan som drabbar rakt i hjärtat, eller i mellangärdet.

Som den sansade Jan Myrdal framhöll var den mycket spridda hatpropagandan om avhuggna barnahänder under den tyska uppmarschen under första världskrigets inledning en lögn fast den förekommer i en engelsk vitbok som borde varit objektiv och tillförlitlig. Hursomhelst var tyskarnas framfart i Flandern, innan de fastnade i sina skyttegravar på väg till Frankrike, oerhört brutal och innebar förstås en kränkning av folkrätten. Om det vidriga skedet finns en permanent utställning på krigsmuseet i Ypres, och i mängden av böcker om saken är Larry Zuckermans bok The Rape of Belgium, the Untold Story of World War I från 2004 upplysande.

Mörka skuggor lyser med sin frånvaro i en tredje Myrdalsk bilderbok, En Meccanopojke berättar från 1988. Det är en på flera sätt fantastisk bok, stor och pampig som forna tiders album för salongsborden, fylld av färgbilder och bilduppslag som man kan drömma sig tillbaka över. Det är en bok som rymmer en stor portion nostalgi. Den idealiske läsaren ska nog helst ha åldern inne att själv ha uppfostrats med Meccano, den konstruktiva metallbygglådan som har sin storhetsperiod bakom sig (Lego är en ringa ersättning). Jan Myrdals entusiasm lyser igenom på varje sida, med mängder av användbara tips och råd: adresser till affärer i in- och utland som när boken kom fortfarande saluförde Meaccanolådor. En del av dem gör det kanske fortfarande.

Boken börjar på hemmaplan, med en typisk myrdalsk vinkling. Med en avväpnande och älskvärd egocentricitet ordar han om sin arbetsrutin, om sig och sina katter, om sin dator och sina hundar. På väg till viktigare värv inför sin sextioårsdag fastnar han i sitt Meccanorum. Han hörde till dem som fortfarande kunde bygga med Meccano i vuxen ålder, och han höll sig med ett särskilt rum för sin passion. Där satte han samman ett orrery, en invecklad modell av planeternas inbördes positioner och rörelser. Han följer instruktionerna men förbättrar dem, hans tekniska sakkunskap i boken är stor. När man läser om detta kliar det i fingrarna att sätta igång, så smittande är de lustfyllda beskrivningarna. Med den införståddes hela sakkunskap beskriver han de olika bygglådorna i Meccanoserien, en sakrik poesi.

Att bygga med Meccano var en livsstil som påminde om scoutrörelsens sammanhållning kring rakryggade ideal: det var en moralisk sysselsättning lika väl som en mekanisk: ”En Meccanopojke är Vaken och spänstig, Hjälpsam mot andra, Ren i tanke och utseende, Besluten att göra framsteg, Uppmärksam och ärelysten” hette det i den klubbtidning som kom att samla många entusiaster på skilda håll i världen, The Meccano Magazine (många färgrika omslag av den finns med på bokens försättspapper). Det är borgerliga dygder som inskärps, framstegsideal i västvärldens tappning. Ingenjören, full av tillförsikt, får förkroppsliga den nya tiden. Som ett lyckat tankeexperiment skapar Jan Myrdal den idealiske Meccanopojken, tänkt född i övre medelklass 1916 och alltså som mest mottaglig då Meccano når sin fulländning under tidigt trettiotal.

Denne Bjarne Nyrenius påminner en hel del om den renhjärtade skolpojkshjälten Gunnar Wigelius, han som blir Wajgilius på den engelska internatskolan Singelton och som är ett riktigt dygdemönster, i Louis de Geers långa rad av pojkböcker som blev mycket läst strax före, under och just efter andra världskriget. Det är ett intressant stycke mellankrigstid som Myrdal väcker till liv, det handlar om en borgerlig indoktrinering och en fast tro på maskinålderns välsignelser. Så var det säkert för många av de fäder som köpte Meccanosatser till sina söner. Marknadsförarna på den engelska fabriken försökte ett slag locka med reklambilder på både flickor och pojkar som samsades kring byggandet av Eiffeltorn och broar, lyftkranar och invecklade maskinkonstruktioner. Men man återgick snart till att uteslutande sikta in sig på gossarna genom den prydlige Meccanopojken. Systrarna fick smyga sig till att bygga med brödernas lådor om de inte hade progressiva föräldrar som genomskådade de underliggande könsrollsmönstren.

Men för att börja från början på denna intressanta historia: kring förra sekelskiftet fick den engelske bokhållaren Frank Hornby i Liverpool en snilleblixt. Inför julen 1899 tillverkade han en byggsats med perforerade metallstrimlor, muttrar och skruvar till sina söner. Två år senare fick han patent, lånade pengar av sin arbetsgivare, och satte igång. Produkten slog an och fabriken utvidgades, kompanjonen köptes ut, och så rullade det raskt på. Fabriker byggdes utomlands. Under första världskriget nationaliserade tyskarna engelskägda företag, och Meccanobyggsatserna togs över av Märklin. Men efter kriget förlöpte samarbetet utmärkt. Några år in på trettiotalet blev Hornby parlamentsledamot samtidigt med storhetstiden för Meccano, och medan det brittiska imperiet ännu var mer eller mindre intakt. 1932 konstaterade The Meccano Magazine belåtet att ”civilisationens historia är till mycket stor del ingenjörskonstens historia: faktum är att det inte är för mycket sagt att ingen nation någonsin blivit civiliserad utan bistånd av ingenjören.”

Jan Myrdals bok ger syn för sägen. Den inleds med ett foto från september 1888, av ett halvfärdigt Eiffeltorn. Den imponerande bron över Firth of Forth i Skottland hörde till det man kunde bygga i modell med Meccanodelarna, den fackverkskonstruktionen finns på locket till en del bygglådor. Ännu så sent som 1933 hade klubbtidningen ett omslag med några mörkhyade sudaneser som villigt trampade ström åt den vite mannens radio – den västliga världens välsignelser ifrågasattes inte. Men så kom kriget, byggmodellerna ändrades och blev mera martialiska, och Spitfires kom på omslagen. Senare gick det nerför med försäljningen. Dekadensen satte in då man började saluföra färdiga modeller i stället för byggsatser. 1979 gick fabrikerna i England omkull, men tillverkningen har fortsatt i Frankrike,

Meccano fick förstås avläggare på andra håll, som Tekno, Teknik och annat. Med beundran nämns Marc Sylwans konstruktionsbyggsats FAC, besläktad med Meccano men mycket mera avancerad. Myrdal rekommenderar Sylwans roman Lunch med demiurgen (om den boken, och om några brev jag fick från Marc Sylwan, ska jag återkomma till), och han hade kunnat slå ett slag för hans korta och teknikhistoriskt intressanta filosofiska fantasi Barbara Crampton. Där spelar engelska lok från den klassiska tiden en viss roll. Inte heller nämns att Frank Hornby är väl så känd för engelsmän, australiensare och nyzeeländare för sina modelljärnvägar. Men det var med Meccano som Hornby gjorde lycka och fick betydelse. På köpet följde en uppförandekodex. Som sann Meccanopojke skulle man vara ”Lydig. Sanningsenlig. Tålmodig. Uthållig. Hjälpsam.” Sämre kunde det vara – vad följer med dagens många dataspel? Jan Myrdals krönika om en leksak som innebar en livsstil – bokens underrubrik talar om ”ett borgerligt förnuft” – avslutas med en garderad optimism: ”Jag ser på min sonson och känner lycka. Han knappar på sin dator; tänker systematiskt och förnuftigt, Bygger på skärmen. En åttiotalets Meccanopojke alltså!”

Avslutningsvis: raden av Jan Myrdals böcker, med Hemkomst från 1954 som den första och fjolårets Ett andra anstånd som den sista, är nästan nittio titlar lång. Därtill kommer en överväldigande mängd artiklar. Inte allt av det dagspolitiskt polemiska är väl lika intressant nu som då det skrevs (samlat framför allt i den långa raden Skriftställning), och man kan ha invändningar mot hans utrikespolitiska åsikter, då som nu. Men mycket kommer säkert att läsas lång tid framöver. Framför allt kommer den självbiografiska trilogin Barndom, En annan värld och Tolv på det trettonde att stå sig ett bra tag. Sanningen i den är subjektiv, andra partsinlagor finns, både av föräldrarna Gunnar och Alva Myrdal, och i systern Kaj Fölsters familjeminnen De tre löven: en myrdalsk efterskrift. Kanske är det också intressant i sammanhanget att konstatera att hans andra syster, filosofen Sissela Bok, har skrivit en bok med titeln Lying: Moral Choice in Public and Private Life.

Ivo Holmqvist

Ben Shahns bokomslag i Biblis

Full view of the Ben Shahn Mural at Syracuse University

Senaste numret av Biblis, den alltid lika läsvärda och genomillustrerade kvartalstidskriften som vänföreningen på Kungliga Biblioteket ger ut, ägnar flera helsidesuppslag åt den lettisk-amerikanske konstnären Ben Shahns suveräna bokomslag för en rad olika amerikanska förlag. Det mest kända och spridda av dem är nog det för Penguins pocketupplaga av Ralph Ellisons Invisible Man. Mina första minnen av hans målningar går nästan sextio år tillbaka i tiden.

Lunds Konsthall vid Mårtenstorget, ritad av Klas Anshelm med en fasad som kan påminna om en målning av Mondrian, invigdes på hösten 1957. Den förste chefen var Eje Högestätt som satt i nio år. Han efterträddes av Folke Edwards som fick sparken efter bara tre år, i kontroverserna kring Sture Johannessons bekanta affisch för Underground-utställningen 1969 med den haschrökande nakna blondinen. En tid därefter föreläste han i konsthistoria. För ett av hans seminarier fick jag i uppgift att summera John Bergers Success and Failure of Pablo Picasso, om konst och kommersialism. Det hade jag nytta av. Sedan dess har konsthallscheferna i Lund (alla kvinnor) suttit i betydligt längre perioder: tjugoett, tretton och hittills sjutton år.

Tidigt på våren1963 ordnade Eje Högestätt en stor Ben Shahn-utställning i Lund. Framför allt en stor målning engagerade besökarna, det årsgamla porträttet på en grubblande Dag Hammarskjöld under ett olycksbådande svart moln, med en del av hans tal i FN inskrivet på bordet framför honom. Det var en rykande aktuell målning: Hammarskjöld hade omkommit när hans plan hade skjutits ner i Ndola 1961. Lika skarpt är mitt bildminne av dubbelporträttet av anarkisterna Sacco och Vanzetti, de fattiga italienska invandrarna som på bräckliga indicier anklagades för ett mord när en värdetransport i Massachusetts rånats 1920. Trots att de nekade till brottet och trots att det framkom att ett gangstergäng låg bakom dömde de tre domarna dem till döden. De internationella protesterna inför detta justitiemord var omfattande, men till ingen nytta. De avrättades 1927. Jag hade redan då läst John Dos Passos USA-trilogi där affären finns med i tredje delen, The Big Money. Katherine Anne Porters långa artikel om saken i The Atlantic 1977, “The Never-ending Wrong”, kan läsas på nätet. På konsthallen visades också Ben Shahns satiriskt-sarkastiska målning av de tre domarna.

Det dröjde inte mer än drygt ett år innan jag av en slump på nytt stötte på Ben Shahn, visserligen indirekt. Inför Thanksgiving-helgen på hösten 1964 svarade jag på en lapp på en anslagstavla på Dartmouth College, ivy league-universitetet i New Hampshire dit jag fått stipendium av Sverige-Amerika stiftelsen. En student ville ha sällskap i bilen när han körde hem till sina föräldrar på en gård på landet strax utanför Philadelphia. Han var vänlig nog att låta mig hänga med fast han fick köra hela vägen, jag hade ännu inget körkort. Efter tio timmar var vi framme. Nästan i mål var min kompis så trött att han törnade bilen mot en av grindstolparna, det var förargligt.

Föräldrarna blev förstås inte alldeles glada men var annars mycket gästfria, och det blev en trevlig weekend hos den judiska advokatfamiljen Noble. De, liksom deras vänner som samlades vid kalkonmiddagen, hade sina politiska sympatier på vänsterkanten. En advokat frågade ut mig om mina favoriter bland amerikanska författare. Han rynkade pannan när jag nämnde John Dos Passos – jag borde hellre ägna mig åt Thomas Wolfe. Om Dos Passos sena helomvändning från trettiotalsradikalismen till en rigid konservatism visste jag inget den gången, inte heller att han hejade på Barry Goldwater som någon månad senare stukades av Lyndon B. Johnson i presidentvalet.

Det rådde en trivsam röra i huset på landet, och trädgården utanför var vildvuxen. I den fanns en bil som stått still länge, en stor stationsvagn med utanpåliggande träribbor, lätt förfallen men fortfarande ståtlig. Jag blev fascinerad när jag fick veta att den hade tillhört just Ben Shahn. Han hade bland mycket annat assisterat muralmålaren Diego Rivera (i källarvåningen på Dartmouths Baker Library finns en väldig muralmålning av de Riveras kollega och landsman, José Clemente Orozco). Där hade han mött Bernarda Bryson som blev hans livskamrat även om de dröjde länge med att legalisera förbindelsen. Vid mitten av trettiotalet körde de tvärs över kontinenten, det hade de kanske gjort i bilen jag såg. De dokumenterade i bild livet bland amerikaner under depressionsåren samtidigt som John Steinbeck gjorde det i ord, mest minnesvärt i romanen Vredens druvor.

Ben Shahn hade kommit från Litauen till USA 1906, samman med sin mor Gittel Shahn och två yngre syskon. Fadern Joshua Hessel, som var snickare och som under några år hade förvisats till Sibirien för påstått radikala aktiviteter, befann sig redan i Amerika. Ben Shahn var sjuttio när han dog i mars 1969. Hans andra hustru blev mycket äldre. När hon avled trettiofem år senare ägnade jag henne en runa som jag avslutade så här: ”Bernarda Bryson som från början var journalist blev målare, barnboksförfattare och illustratör, bland annat med en version av Gilgamesh (1967), och hon skrev en monografi om sin mans verk. Senast förra året visades en stor retrospektiv utställning av hennes verk på Manhattan. Flera av Ben och Bernarda Shahns offentliga väggmålningar är välbevarade, en finns i Bronx General Post Office, en annan i en kommunal skola i Roosevelt, New Jersey, staden där hon nu avlidit, 101 år gammal.” (Svenska Dagbladet 2 januari 2005).

Ivo Holmqvist

Carl-Henning Wijkmark 1935-2020

Minnesorden om Carl-Henning Wijkmark som avlidit vid åttiofem års ålder betonar att han var mer av en kontinentaleuropeisk författare än en svensk. Den enda gången jag såg en skymt av honom var i läsesalen för utländska tidningar på Stockholms stadsbibliotek. Han satt fördjupad i en försvarlig bunt som jag förstås inte gick närmre för att se vilka de var. Men jag kan tänka mig att det framför allt var fransk och tysk press.

Hans tidiga roman Jägarna på Karinhall är en uppsluppen pornografisk fars om en norsk elitlöpares upplevelser på Hermann Görings lantställe Karinhall under olympiasommaren 1936. Den visade stor sakkunskap om den tiden, och om skurkgänget av nazistiska koryféer. Hur den hälsats i Tyskland vet jag inte, men den följande Dressinen som kan läsas som en modern civilisationskritisk variant av Joseph Conrads Mörkrets hjärta togs väl emot söderut, särskilt i Frankrike. Den dystopiska Den svarta väggen har bevarat sin aktualitet: en avskräckande stor del av bokens spådomar om framtiden har nu slagit in, arton år efter att boken kom. Den stundande natten som blev hans näst sista bok utspelar sig bland döende patienter på hospis-avdelningen på ett sjukhus. Trots miljö och ämne är det en uppbygglig bok, full av garderad livsvisdom.

Till åttioårsdagen gav Norstedts ut hans samlade romaner i två gedigna band på vardera 800 sidor. När de häromåret reades såldes de slut nästan genast. Göran Wessberg gjorde en gedigen genomgång av hans författarskap i samband med utgivningen, i Årsbok för Kristen Humanism 2016.

När romanen var ny 2002 och Göran Person var statsminister skrev jag detta om Den svarta väggen:

Lagom till valet dyker följande träffsäkra elakhet upp i en alldeles färsk roman: ”Statsministerns egendomligt intryckta, nästan konkava ansikte förrådde ingen sinnesrörelse. Endast ledarskap. Han försökte verkligen vara som Per Albin, i varje tum en landsfader och statsman […] sedan hans klena läshuvud uppmärksammats av hans lärarinna hade hans karriär varit spikrak, bland annat på bekostnad av den svenska skolan som han låtit kommunalisera med hjälp av mutor i lärarnas lönekuvert.” Visst, grundskottet mot den välansedda och väl fungerande svenska skolan var kommunaliseringen, sedan dess har det raskt gått utför. Då och nu: Carl-Henning Wijkmark lägger till ett tänkbart sedan genom att dra ut linjerna ännu några år i framtiden, i en idéroman som råkar vara förklädd till en thriller.

Det är säkert ingen tillfällighet att huvudpersonen i denna dessvärre trovärdiga framtidsvision heter Leo Kyllén. Den som för ordet i Karin Boyes Kallocain heter Leo Kall, och Den svarta väggen hör till samma dystopiska tradition som den, Orwells 1984 och Eugen Zamjatins Vi. Här samsas en rafflande romanintrig med en idédiskussion om vart Sverige är på väg. Leo Kyllén, en gång adoptivbarn hos en småländsk präst, återvänder till sitt hemland efter många år i Kanada. Han är döende i cancer men vill först veta sanningen om vem hans svenska mor var och varför hans grekiske far övergav henne. Då och nu löper parallellt, banden är många mellan krigsårens kring El Alamein och Stalingrad och nu, nio år in på det nya seklet. Då handlade det om flykten över Öresund i oktober 1943 för danska judar, nu om en folkflykt undan Barsebäcks atomkraftverk sedan det utsatts för ett attentat.

Sverige har trätt ut ur EU och rent konkret avskurits från Europa sedan nynazister sprängt Öresundsbron. Grön arisk ungdom har tagit isolationism och nationalism på entreprenad. Folk räddar sig undan in i den aldrig färdiga tunneln genom Hallandsåsen och ut på bron där de störtar till sin död, inte olikt scenerna i World Trade Center för ett år sedan. Estonia-katastrofen sägs ha varit den ryska maffians verk, och baltiska ligor härjar fritt i ett polariserat Sverige med vägspärrar, poliskontroller och angiveri. Etablissemanget konspirerar på yttersta högerflanken med hemliga möten och sekthemligheter. Epidemierna har blossat upp, och Romanäs utanför Tranås är än en gång sanatorium för tbc-patienter eller kanske för strålskadeoffer som hålls gömda för att inte ytterligare skrämma allmänheten.

Leo hittar sent omsider sin biologiska mor men får också reda på att hans far inte var den grekiske frihetshjälten som utvisades som persona non grata till England av det skenbart neutrala Sverige. Sanningen är trivialare och tristare än så, och glorian svartnar. Fadern tog tillfället i akt och sjappade helt simpelt undan fadersförpliktelser och underhåll. Så långt hunnen har Leo fått nog av det sönderfallande Sverige. Han tog sig i land med sin båt nere på Österlen, nu ger han sig iväg därifrån till det mänskligare Danmark, färdig med sin mission och mätt på Sverige. Som Strindbergs fiskeriintendent Borg [i romanen I havsbandet] seglar han ensam mot solnedgången och sin egen undergång, dock med bevarat sinneslugn. Så är i kort sammandrag den bitvis mycket spännande intrigen om en man som försöker förstå sin plats i historien och nå en jämvikt mellan då och nu.

Men hur snabbläst och väl genomfört det temat än är så kommer det alltså i andra hand i denna idéroman som på djupet handlar om illavarslande tecken och tendenser i dagens svenska samhälle. Aktuella hotbilder har skruvats upp bara så mycket att den antydda utvecklingen till full kris och kulturellt och politiskt förfall är fullt tänkbar. Hamlet konstaterade att “There is something rotten in the state of Denmark”. Hos Wijkmark är mycket ruttet i Sverige av år 2009, och vägen dit via dagens ansatser till en svensk samhällsröta är väl inprickad. Sinclair Lewis skrev en gång en varningsroman om fascistiska tendenser i USA som han med en föga träffsäker titel kallade It Can´t Happen Here. Carl-Henning Wijkmarks djupt moraliska historia om civilkurage kontra medlöperi är en varnings- och väckarklocka som kan läsas både före och efter valet. Jodå, det kan mycket väl hända också här, om det vill sig illa.

Ivo Holmqvist

Mosaddeqs tårar.

Häromåret visades Armando Ianuccis The Death of Stalin på svenska biografer – man brydde sig inte om att översätta titeln. Det är en avslöjande film om den vildsinta maktkampen som utbröt när den ryske diktatorn höll på att dö, och sedan han avlidit. Ibland går den över i blodig fars, men mest är den enbart avskräckande, och förskräcklig. Gruppen av förväntansfulla gamar som vill ta över är omfattande: efterträdaren Malenkov som också han snart röjdes undan, den hänsynslöse Beria som var chef för hemliga polisen och hade mångas liv på sitt samvete, utrikesministern Molotov som var en mästare i att överleva utrensningarna, Bulganin, Mikojan, Breznjev, Chrustjov … Fast om detta förbrytargalleri av blodtörstiga huliganer visste jag inget när jag i mars 1953 – jag fyllde nio år månaden därpå – såg två ord i fetstil på löpsedlarna: STALIN DØD (det var på perrongen strax utanför Köpenhamn när vi väntade på ett S-tog in till Hovedbanegaarden).

Mitt synminne är lika starkt av en annan utrikespolitisk händelse från samma år: bilderna i Dagens Nyheter på Mosaddeqs ymniga tårar. Att den folkvalde premiärministern i Iran grät efter att ha avsatts i en statskupp var förstås uppseendeväckande. Så borde statsmän inte uppträda – när såg man någonsin Churchill, De Gaulle eller Adenauer falla i gråt offentligt? Minns jag rätt att Mosaddeq också gjorde det på Anders Stens träffsäkra teckningar i Sydsvenskan när han nästan dagligen kommenterade inrikes och utrikes nyheter, med sin milt satiriska bläckpenna? Nu kommer nyheten att ännu en dokumentär gjorts om intrigerna och fulspelet när Mosaddeq störtades i en palatsrevolution som inte omfattade shahen (han ogillade till en början att premiärministern skulle bort men lät sig efter påtryckningar övertalas). Storbritannien hade mycket att förlora på en folkvald regeringschef som tänkte nationalisera den inhemska persiska oljeindustrin. Den låg sedan länge i händerna på britterna som behöll 84 procent av intäkterna, som en värdefull rest av den lönsamma rovdriften hos en sönderfallande kolonialmakt.

MI6 kopplades in och fick hjälp av CIA som det året fick den cyniske Allen Dulles som chef, samtidigt som hans bror John Foster Dulles blev amerikansk utrikesminister. England och USA drog tillsammans i trådarna bakom kulisserna i Teheran 1953 – bland annat utnyttjade britterna den tidens hysteriska amerikanska kommunistskräck. Dock klarade Mosaddeq sig med livet i behåll, i motsats till Allende i Chile tjugo år senare. Så här på sextiosju års avstånd misstänker jag att de många rapporterna i text och bild om hans flödande gråt den gången i mycket var en dimridå, en del av västmakternas framgångsrika desinformationspropaganda för att dölja mera sinistra fakta.

Jag letar förgäves efter Herbert Tingstens kommentar till Mosaddeqs fall i Dagens Nyheter det året. Tingstensamlingen är hans hustru Gerds kompletta klippböcker med vad han publicerade i framför allt politiska och litterära ämnen under den långa tiden på DN. De är avfotograferade och utlagda på nätet, en av de riktigt betydelsefulla kulturgärningarna som skett i det tysta på senare år. Där finns inget om Mosaddeqs tårar som har hans underskrift – men det utesluter förstås inte att han kan ha skrivit osignerade kommentarer i saken.

Ivo Holmqvist

Inget nytt under vattnet…

1991 undertecknade statsminister Ingvar Carlsson från svensk sida beslutet om att bygga bron över och tunneln under Öresund. Nio år senare, när förbindelsen var färdig, invigdes den av hans efterträdare Göran Persson och av dennes danske kollega Poul Nyrup Rasmussen, samman med danska drottningen och svenske kungen. Det gjorde man halvvägs, kanske på den fiktiva platsen i Bron/Broen för liket vars ena hälft ligger i Sverige, den andra i Danmark och som därför engagerar båda ländernas poliskårer.

Nu har bron fyllt tjugo, och firandet har av omständigheterna har varit dämpat. Men jubileet har avsatt den läsvärda ”Checkpoint 2020. Människor, gränser och visioner i Öresundsbrons tid”, redigerad av Markus Idvall, Anna Palmehag och Johan Wessman (Centrum för Öresundsstudier vid Lunds Universitet, i samarbete med Øresundsinstituttet). De sju kapitlen interfolieras med en rad intervjuer, en av dem med Ingvar Carlsson, en annan med Göran Persson, båda lika nöjda. Den senare blickar framåt med tillförsikt: ”Få ställen i Europa har bättre förutsättningar än den här regionen”.

Han tror också att vi om tjugo år har en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör. Så blir det kanske. I sitt summerande slutkapitel blickar Johan Wessman både bakåt, med en snabb översikt över båttrafiken i det förflutna över Sundet (ångbåtar, tågfärjan Malmöhus, de skakiga flygbåtarna) och framåt via dagens situation till en framtid när Fehmarn Bält-tunneln har ersatt färjorna från Rødby till Puttgarden och en andra länk finns i norra änden av Öresund – och som en följd en sammanväxt storstadsregion på båda sidor vattnet.

I ett annat kapitel granskar Tina Askanius den dansk-svenska publikens upplevelse av just tv-serien Bron: ”Tittarna konstruerar och ser sig själva som tillhörande olika, överlappande gemenskaper – som danskar, svenskar, skandinaver, Öresundsinvånare, eller kanske alla på en gång.” På andra sidor i boken anläggs språkliga aspekter och ordas om öppna gränser som stängs tillfälligt eller för längre tid, om regionen som centrum och periferi, och om hur det är att vara konduktör, passkontrollant, underhållsarbetare, pendlare, musiker, studerande i ett gränsland … Det är läsvärt och tänkvärt.

Kanske kunde allt detta ha hänt långt tidigare. De engelska ingenjörerna Brunel senior och junior som var mästare på att bygga broar började projektera en tunnel under Themsen redan 1825. Av olika anledningar blev den klar först 1843. Den är inte särskilt lång och var från början avsedd enbart för gångtrafik. Men den fungerade och fungerar fortfarande, och har hållit tätt – nu är den del av tunnelbanan. Om svenska riksdagsledamöter varit mindre tvehågsna och mera handlingskraftiga i det förflutna hade vi kanske kunnat ta tåget under Sundet för nästan hundrafemtio år sedan. Redan för länge sedan fanns storstilade planer på en förbindelse under vattnet mellan Sverige och Danmark. Den här notisen fanns i Ystads Allehanda 1874:

Tunneln under Öresund: Danske undersåtarne S. Edwards och G F W Petersen hava nu ånyo till k m:t inkommit med en ansökning om koncession för anläggning av en tunnel i Öresund mellan Sverige och Danmark. Sökandena åberopa en skrivelse från danska inrikesministeriet av den 18 sistl. Oktober, av vilken skrivelse inhämtas, dels att ministeriet förklarat sig villigt, såvida sökandena inom den 1 sept. 1874 visade, att anläggningen kunde utföras och att de disponerade över erforderliga kapital, att föreslå en lag, varigenom dem skulle tillförsäkras koncession på anläggningen, för så vitt densamma utfördes på danskt territorium, under förbehåll att de dock deponerade ett visst belopp samt på åtskilliga andra uppgivna villkor, dels att sökandena kunde vänta tillåtelse att verkställa undersökningar av sjöbottnen, bestående i borrningar företagna från fartyg med tillhjälp av dykare.

Nu anhålla sökandena, att, så vitt det rör svenskt territorium, svenska regeringen måtte lämna ett liknande löfte om eventuellt meddelande av koncession till anläggningen, när visat blivit, att den kunde utföras samt att de disponerade över de för anläggningens utförande nödiga kapital, samt att tillåtelse måtte meddelas att företaga undersökningar av sjöbottnen, borrningar inom svenskt landterritorium m.m. I och för planens realisation ämna sökandena intressera engelska ingenjörsfirmor, vilket dock anses icke skola lyckas, förrän en eventuell koncession blivit dem förunnad.

Nej, av det blev intet. Kanske var tanken alltför utopiskt, kanske fick man inte fram det nödvändiga kapitalet, kanske var de svenska riksdagsledamöterna för skeptiska (eller realistiska), kanske var frågetecknen för många. Eller var herrar Edwards och Petersen bara ett par inpiskade kanaljer och skojare?

Ivo Holmqvist

Svar från Solna

”Glædeligt nok synes interessen for svensk litteratur at være stor i Danmark netop nu”. Med ett påstående som har sämre täckning nu än då inledde jag en understreckare i Fyens Stiftstidende för många år sedan. Den det handlade om var Artur Lundkvist, och jag lånade titeln på hans fascinerande självbiografi för artikelrubriken: ”En drømmer med åbne øjne”. I den fick han med mycket genom att intervjua sig själv, med korta frågor och utförliga svar. Den gången hade han just varit Månedens Forfatter på dansk TV, och dessutom hade en av hans många goda vänner däröver, Jørgen Gustava Brandt, nyss haft ett längre samtal med honom i Danmarks Radio. Allt det där var ett bra tag sedan: min kronik var daterad 30 juni 1976.

Jag var hyfsat inläst på hans författarskap (och kom sedan att recensera många av hans böcker alltefter som de kom). Särskilt intresserade mig hans litteraturkritik. Som gymnasist läste jag hans klassiska översikt Diktare och avslöjare i Amerikas moderna litteratur (1942) samman med Thorsten Jonssons Sex amerikaner som kom samma år. Av dem lärde jag mig mycket om Faulkner (vars Rowan Oak utanför Oxford, Mississippi jag långt senare besökte en pastoral tidig morgontimme när jag bara hade sällskap av de röda kardinalfåglarna), Hemingway, Steinbeck, och de mera lättviktiga William Saroyan med sin armeniska bakgrund och Erskine Caldwell som besökte Odense Universitet många år efteråt – hans löständer glappade. De böckerna gav mig en bra grund att stå på när jag efter studenten hamnade på Dartmouth College i New Hampshire, ett av de prestigefyllda Ivy League-universiteten. Där läste jag så många kurser i amerikansk litteratur som jag kunde klämma in. Den intressantaste föreläsaren var Noel Perrin som likt Robert Frost delade sin universitetstjänst med jordbrukande. Han var en tid svärson till Charles och Anne Morrow Lindbergh.

Min artikel i Odense-avisen handlade framför allt om Artur Lundkvist som introduktör av främmande författare. Den som hört honom uttala Pablo Nerudas efternamn på bred göingska glömmer det inte: Nerrrouda. Jag noterade i förbifarten en enda begränsning hos honom: ”Han evner ikke at rette blikket bagud. For ældre forfattere interesserer han sig kun, hvis deres forfatterskab har været orienteret mod fremtiden. Derfor er Walt Whitman og Rimbaud med i hans bøger, men ellers går grænsen ved de første kim til modernismen; i dansk litteratur for eksempel ved Johannes V. Jensen …” Det där var kanske inte alldeles rättvist. Hursomhelst visste han mycket om vad som skrivits och skrevs på andra sidan Öresund, och han hade många kontakter däröver. Han sammanlevde dessutom med poeten Maria Wine som vuxit upp i Köpenhamn under besvärliga förhållanden, som man kan läsa i hennes självbiografiska Man har skudt en løve. Jag skickade honom kroniken och passade samtidigt på att fråga honom ”Vem står bakom danska översättningar av era böcker? Ert svenska förlag [Bonniers, med danska rötter], lektörer på danska förlag, danska kritiker? […] har Ni själv påverkat danska förlags utgivning av utländsk litteratur i dansk översättning?” Jag plågade honom med en mängd likartade spörsmål.

Artur Lundkvist svarade tålmodigt på mina många frågor, ser jag av hans brev som nu dykt upp efter att ha samlat damm i många år bland gamla papper:

—–

Solna den 15 juli -76.

Bäste Ivo Holmqvist,

Tack för brevet och den fint uppskattande artikeln! Jag ska gärna svara på Era frågor, låt vara i korthet. Tyvärr vet jag mycket lite om hur och av vem eller vilka mina böcker översätts till danska. Inte är det många heller: så vitt jag kan erinra mig blott Negerland, Indiabrand, någon artikelsamling, Snapphanens liv och död, jämte en del noveller och uppsatser på olika håll, mest i radion. Jag har heller inte sett annat än enstaka recensioner, av växlande intresse. Några gånger har jag skrivit direkt i danska tidskrifter. Mitt ev. inflytande på dansk utgivning av utländsk litteratur undandrar sig helt min bedömning. Tom Kristensen har jag aldrig träffat och inte haft något samarbete med, inte heller med andra danska kritiker. Däremot har jag känt personligen eller känner en hel rad danska författare, från Nexø, Kirk, Fischer, Lauesen, Munch-Petersen, Blixen, till Dam, Sarvig, Rifbjerg, Brandt, Wivel, Sørensen, Bjørnvig, Bjarnhof och ännu fler. Jag har emellanåt skrivit om danska böcker i original, men endast punktnedslag, aldrig mera systematiskt. Som ”kritiker” arbetar jag ju så att jag tar fram vad som råkar fängsla mig från olika håll, utan anspråk på att vara annat än en tillfällig upptäcktsresande. Dansk diktning och danska språket har alltid stått mig nära, tjugotalets modernister betydde en del för mig i ungdomen, Jensen tillhör mina stora upplevelser och från senare år Dam. Köpenhamn var min första storstad och bibliotekstillgång, jag skulle då gärna ha börjat skriva på danska, eftersom svenskan då inte riktigt var mitt modersmål, jag talade en åsbodialekt tills jag lärde svenska i skolan. Och som svensk författare känner jag mig alltjämt som något av en invandrare och främling, vilket inneburit både fördelar och nackdelar.

Med bästa hälsningar

Artur Lundkvist

—–

En fascinerande tanke, att Artur Lundkvist från göingska snapphanetrakter kunde ha blivit en dansk författare, inte en svensk. I självbiografin har han en hel del att säga i saken. För honom fanns modernismens nordiska rötter nog nästan lika mycket i Danmark som i Finland (Bønnelykke lika mycket som Södergran och Parland). Bland de många danska namnen han räknade upp i brevet finns Gustaf Munch Petersen som dog ung i Spanien under inbördeskriget (dock inte i strid – Rolf Yrlids Vägen till Gandesa är en läsvärd dokumentärroman om honom). Då hade han diktat lika obesvärat på danska, svenska och engelska. Hans far var oceonograf och specialist på hur Östersjöns botten ändrar sig, hans mor var romanisten Valfrid Palmgren Munch-Petersen som bland mycket annat reformerade svenska folkbibliotek efter en studieresa till USA och som samman med Ellen Hartmann gav ut ett svensk-dansk lexikon som var i bruk mycket länge. Och hon lärde drottning Ingrid tala en perfekt danska. Hennes omfattande samling svenska böcker som stod i dubbla rader i hennes Köpenhamnsvåning hamnade på Nordisk Institut vid Odense Universitet (numera Syddansk universitet). Men det är en annan historia, fast också den om svensk-danska kulturförbindelser. Om den och mycket annat kan man läsa i den innehållsrika Böcker Bibliotek Bildning, Valfrid Palmgren Munch-Petersens liv och verk (2015).

Ivo Holmqvist

Ett brev från Bastugatan 21

”Ordenes erobrer” var rubriken på en artikel som jag skrev i Köpenhamnstidningen Kristeligt Dagblad och som var införd den tjugonde februari 1979. Ingressen visade vad det handlade om: ”Den 77-årige Ivar Lo-Johansson får i dag overrakt Nordisk Råds Litteraturpris for en barndomsskildring, hvor han overgår sig selv.” Dagen innan hade jag skrivit en kronik i Fyens Stiftstidende i Odense. I den understreckaren påstod jag, eller kanske var det sättaren, att han var ett år äldre: ”78 år og 51 bøger”. Det var inte alldeles sant just då men blev det redan efter fyra dagar: Ivar Lo var född den 23 februari 1901.

Jag skickade den andra artikeln till honom på Söder i Stockholm fast kanske inte den första, och jag fick efter en tid ett brev från honom som nu kommit fram när jag röjt i kökkenmöddingen av gamla papper. Så här skrev han:

—

Stockholm den 4 maj 1979, Bastugatan 21.

Käre Ivo Holmqvist,

Hjärtligt tack för att jag fick artikeln ur Kristeligt Dagblad sänd till mig, så att jag fick läsa den. Något så entusiastiskt i sak har väl inte skrivits i dansk press om mina böcker sen dess Tom Kristensen ställde undan skrivmaskinen för evigt.

Jag har haft både glädje och bekymmer av Danmark under det år som gått. Mitt förlag sen 30-talet, Fremad, höll på att gå över styr och kunde inte ta min nya bok, som i stället kommer hos Gyldendal. I stället har Fremad gett ut en ny upplaga av Godnatt. Jord. Naturligtvis borde vi inte översätta varandras böcker här i Norden, men en författare faller för frestelsen, samtidigt som han predikar idén.

Artikeln om mina böcker var en upplevelse. Med hjärtlig hälsning

Ivar Lo-Johansson

—

Mina båda artiklar – han verkar alltså bara ha fått den senare – var verkligen mycket uppskattande och fulla av superlativer. Jag var imponerad av den bok som föranledde priset, Pubertet, och skrev bland annat så här: ”Alle sanseindtryk, dufte, farver og lyd, genopstår mirakuløst fra bogens sider, især indtrykkene fra den førsproglige periode. Da Ivar lærer sig at læse er han allerede ud af barndommens sanseparadis. (…) Bogen er ikke bare et stykke konkret socialhistorie som skulle kunne have hædret en etnograf, så indgående er småbøndernes sæder og skikke beskrevet. Den er også den unge Ivars indre memoirer, gennemstrømmet af et eftertænksomt syn på sig selv, når blikket falder tilbage på pubertetsårenes kantede følelsesliv.”

Jag hade tidigare med iver och intresse läst hans långa rad av självbiografiska böcker vars titlar ofta är yrkesbeteckningar: Gårdfarihandlaren, Journalisten, Författaren. Soldaten, Proletärförfattaren och så vidare, men blev nu ännu mera imponerad av att han kunde fördjupa bilden av vad han hunnit uppleva i den sena serien memoarer som kom att bli ett fyrbandsverk. Jag minns fortfarande många episoder i den fast det är många år sedan jag senast läste böckerna. I en möter man i en ögonblicksbild en man i gul regnrock som skyndar fram på Bastugatan på Söder i Stockholm där Ivar Lo bodde i en etta, med ett arbetsrum mittemot (och där hans museum nu finns). Ivar Lo får en skymt av honom och noterar mannens stickande blick: Bertolt Brecht i sin korta svenska exil, på väg via Finland till USA.

Porträtten av andra författarkolleger är inte alltid välvilliga, och i fråga om Eyvind Johnson och Harry Martinson så pass vinklade att man misstänker att en viss yrkesavund kan ha legat bakom. I en av sina essäsamlingar har Kjell Espmark kommenterat detta och kunnat visa att vad Ivar Lo påstod inte är alldeles sannfärdigt. Hursomhelst, jag lät tidningsläsarna i Köpenhamn förstå att jag tyckte Ivar Los memoarer var en storartad läsupplevelse, och jag blev förstås glad över brevet från honom. Tom Kristensen hade jag följt som en intressant kritiker men också läst den stora roman han förlade till köpenhamnska tidningskvarter, Hærværk. Hans huvudperson Ole Jastrau är nog till vissa delar ett självporträtt. Han är journalist på en tidning vars kontor ligger på Rådhuspladsen (danska läsare kände förstås igen den som Politiken). Han är en av världslitteraturens minnesvärda alkoholister, i hård konkurrens med huvudpersonerna i Malcolm Lowrys Under the Volcano och Charles Jacksons The Lost Weekend, båda baserade på författarnas djupa förtrogenhet med dipsomani. Och Fremad var ett förlag på vänsterkanten där man gav förtur åt arbetarförfattare som Martin Andersen Nexö och Hans Kirk.

Men Ivar Los tacksamhet slutade inte där: några veckor senare kom till universitetet i Odense där jag den gången var svensk lektor ett flera kilo tungt postpaket från Bonniers i Stockholm. Det innehöll alla delarna av den samlade utgåvan av Ivar Lo Johanssons berättelser som förlaget just hade gett ut, de var många. I första bandet fanns ett visitkort: ”Med vänlig hälsning från författaren”.

Jag blev förstås mycket glad över hans utomordentliga givmildhet. Snart är jag lika gammal som Ivar Lo var den gången. Under alla år som gått sedan dess har jag bevarat hans vänlighet i tacksamt minne.

Ivo Holmqvist

Hiroshima -75

USAs president Harry S. Truman höll ett radiotal till nationen på förmiddagen den 6 augusti 1945, lokal Washington-tid, sedan den först atombomben fällts över Hiroshima ett knappt halvt dygn tidigare, klockan 8.16 på morgonen japansk tid. Inemot åttiotusen stadsbor dog nästan genast, bland dem nittio procent av alla läkare och sjuksköterskor, fast det fick Truman redan på först senare. Bland annat sade han detta i radio som inte hör till de mera tilltalande statsmannaorden:

”We are now prepared to obliterate more rapidly and completely every productive enterprise the Japanese have above ground in any city. We shall destroy their docks, their factories, and their communications. Let there be no mistake, we shall complete destroy Japan´s power to make war … If they do not now accept our terms they may expect a rain of ruin from the air, the like of which has never been seen on this earth …”

De ödestyngda kadenserna kunde varit Winston Churchills men han hade nog som mera erfaren retoriker dämpat aggressionen. Trumans apokalyptiska ord fick hursomhelst snart fullständig täckning. Uranbomben över Hiroshima fälldes från en Boeing B-29 som hette Enola Gay, idylliskt uppkallad efter någons mor eller mormor. Tre dagar senare följdes den av en plutoniumbomb av en ännu mera förödande styrka, över Nagasaki. Målet hade varit ett annat men moln hindrade sikten, så flög man vidare till ett andra alternativ.

För en tid sedan kom jag över ett japanskt häfte med inhemsk text som jag förstås inte förstod något av. Men bilderna var intressanta, en rad stadsvyer med en mängd vackra gamla hus längs kanaler. Ett enda ord med latinska bokstäver avslöjade var vyerna var tagna: Nagasaki, och av detaljer att döma kring sekelskiftet 1900. Allt det lades i aska i eldstormarna den 9 augusti 1945, klockan 11.02 lokal tid. Trumans hot om ett rain of ruin from the air hade avsedd verkan, kapitulationen följde snabbt.

Omgående diskuterades det om denna massdöd från luften över civila hade varit nödvändig för att framtvinga ett fredsslut. Bland de skeptiska fanns generalerna Dwight D. Eisenhower som några år senare efterträdde Truman som president och Douglas MacArthur. Om detta och mycket annat kan man läsa i Sven Lindqvists lika intressanta som avskräckande ”Nu dog du. Bombernas århundrade”, där det också noteras att femtioårsminnet för tjugofem år sedan av Hiroshima blev en blek affär i USA.

På teknikmuseet Smithsonian i Washington DC hade man planerat att ställa ut den restaurerade Enola Gay, med förklarande texter om vilken verkan bomberna haft, om hur många civila som dödades direkt, och om strålningens återverkan på följande generationer. Men militanta krigsveteraners organisationer tryckte genast massivt på politikerna i kongress och senat, och så ställdes allt in. Lobbyisterna har alltid varit framgångsrika både inrikes- och utrikespolitiskt i USA, ett numera välkänt fenomen också i EU.

John Herseys långa reportage ”Hiroshima” försökte ingen stoppa eller censurera, varken när det första gången stod att läsa i The New Yorker som lät den ta upp ett helt nummer den 31 augusti 1946, eller i de många nytryck som följt sedan dess. Den har tryckts i tre miljoner exemplar och finns fortfarande att få tag på. Dessutom har The New Yorker just nu påpassligt lagt ut den för allmän gratisläsning på nätet. Den innebar en radikal förnyelse av journalistiken när den kom. Den är lika läsvärd nu som då.

Och så kan man förstås se Alain Resnais eftertänksamma film ”Hiroshima mon amour” från 1959, på manus av Marguerite Duras som fick en Oscar för bästa originalmanus, och med den vackra och sorgsna Emmanuelle Riva i huvudrollen. Den är ett tidigt exempel på den franska nya vågens filmer, och den fick många efterföljare. Den börjar med interiörer från muséet i Hiroshima som den gången var ett enkelt ställe men redan då med drabbande fotografier och föremål.

Sjuttio år efter Hiroshima hölls en konferens på University of Alberta i Kanada om kärnvapenfrågor i ett världsperspektiv. Bidragen har nu redigerats och samlats i ”Hiroshima -75”, redigerade av Aya Fujiwata och David R. Marples (ibidem Verlag, Stuttgart 2020). Tretton bidrag i fem underavdelningar handlar om den senare synen i USA på atombomberna över Japan, om amerikanskt tänkande kring atomkraften under det kalla kriget, om hur det var att växa upp med det kollektiva minnet av katastroferna i Japan, om medicinska aspekter i Japan, Ukraina och USA, och om kärnvapenspridning och nedrustning

En lång och läsvärd essä finns i senaste numret av The New York Review of Books (20 augusti). Jessica T. Mathews skriver utförligt om fyra aktuella böcker varav tre också blickar tillbaka: ”The Age of Hiroshima”, red. Michael D. Gordin och G. John Ikenberry, Fred Kaplans ”The Bomb: Presidents, Generals,. and the Secret History of Nuclear War”, och William J. Perrys och Tom Z. Collins ”The Button: The new Nuclear Arms Race and Presidential Power from Truman to Trump” – den fjärde handlar om Nordkorea och USA.

En annan aspekt på Amerikas trettiotredje och fyrtiofemte presidenter läggs av Kjell O. Lejon i den nyutkomna ”Från Truman till Trump. Om religionens roll i Vita Huset” (Artos). Mer om den senare.

Ivo Holmqvist