Skrivo – Ivo Holmqvist skriver om böcker och annat

Senaste numret av Biblis, den alltid lika läsvärda och genomillustrerade kvartalstidskriften som vänföreningen på Kungliga Biblioteket ger ut, ägnar flera helsidesuppslag åt den lettisk-amerikanske konstnären Ben Shahns suveräna bokomslag för en rad olika amerikanska förlag. Det mest kända och spridda av dem är nog det för Penguins pocketupplaga av Ralph Ellisons Invisible Man. Mina första minnen av hans målningar går nästan sextio år tillbaka i tiden.

Lunds Konsthall vid Mårtenstorget, ritad av Klas Anshelm med en fasad som kan påminna om en målning av Mondrian, invigdes på hösten 1957. Den förste chefen var Eje Högestätt som satt i nio år. Han efterträddes av Folke Edwards som fick sparken efter bara tre år, i kontroverserna kring Sture Johannessons bekanta affisch för Underground-utställningen 1969 med den haschrökande nakna blondinen. En tid därefter föreläste han i konsthistoria. För ett av hans seminarier fick jag i uppgift att summera John Bergers Success and Failure of Pablo Picasso, om konst och kommersialism. Det hade jag nytta av. Sedan dess har konsthallscheferna i Lund (alla kvinnor) suttit i betydligt längre perioder: tjugoett, tretton och hittills sjutton år.

Tidigt på våren1963 ordnade Eje Högestätt en stor Ben Shahn-utställning i Lund. Framför allt en stor målning engagerade besökarna, det årsgamla porträttet på en grubblande Dag Hammarskjöld under ett olycksbådande svart moln, med en del av hans tal i FN inskrivet på bordet framför honom. Det var en rykande aktuell målning: Hammarskjöld hade omkommit när hans plan hade skjutits ner i Ndola 1961. Lika skarpt är mitt bildminne av dubbelporträttet av anarkisterna Sacco och Vanzetti, de fattiga italienska invandrarna som på bräckliga indicier anklagades för ett mord när en värdetransport i Massachusetts rånats 1920. Trots att de nekade till brottet och trots att det framkom att ett gangstergäng låg bakom dömde de tre domarna dem till döden. De internationella protesterna inför detta justitiemord var omfattande, men till ingen nytta. De avrättades 1927. Jag hade redan då läst John Dos Passos USA-trilogi där affären finns med i tredje delen, The Big Money. Katherine Anne Porters långa artikel om saken i The Atlantic 1977, “The Never-ending Wrong”, kan läsas på nätet. På konsthallen visades också Ben Shahns satiriskt-sarkastiska målning av de tre domarna.

Det dröjde inte mer än drygt ett år innan jag av en slump på nytt stötte på Ben Shahn, visserligen indirekt. Inför Thanksgiving-helgen på hösten 1964 svarade jag på en lapp på en anslagstavla på Dartmouth College, ivy league-universitetet i New Hampshire dit jag fått stipendium av Sverige-Amerika stiftelsen. En student ville ha sällskap i bilen när han körde hem till sina föräldrar på en gård på landet strax utanför Philadelphia. Han var vänlig nog att låta mig hänga med fast han fick köra hela vägen, jag hade ännu inget körkort. Efter tio timmar var vi framme. Nästan i mål var min kompis så trött att han törnade bilen mot en av grindstolparna, det var förargligt.

Föräldrarna blev förstås inte alldeles glada men var annars mycket gästfria, och det blev en trevlig weekend hos den judiska advokatfamiljen Noble. De, liksom deras vänner som samlades vid kalkonmiddagen, hade sina politiska sympatier på vänsterkanten. En advokat frågade ut mig om mina favoriter bland amerikanska författare. Han rynkade pannan när jag nämnde John Dos Passos – jag borde hellre ägna mig åt Thomas Wolfe. Om Dos Passos sena helomvändning från trettiotalsradikalismen till en rigid konservatism visste jag inget den gången, inte heller att han hejade på Barry Goldwater som någon månad senare stukades av Lyndon B. Johnson i presidentvalet.

Det rådde en trivsam röra i huset på landet, och trädgården utanför var vildvuxen. I den fanns en bil som stått still länge, en stor stationsvagn med utanpåliggande träribbor, lätt förfallen men fortfarande ståtlig. Jag blev fascinerad när jag fick veta att den hade tillhört just Ben Shahn. Han hade bland mycket annat assisterat muralmålaren Diego Rivera (i källarvåningen på Dartmouths Baker Library finns en väldig muralmålning av de Riveras kollega och landsman, José Clemente Orozco). Där hade han mött Bernarda Bryson som blev hans livskamrat även om de dröjde länge med att legalisera förbindelsen. Vid mitten av trettiotalet körde de tvärs över kontinenten, det hade de kanske gjort i bilen jag såg. De dokumenterade i bild livet bland amerikaner under depressionsåren samtidigt som John Steinbeck gjorde det i ord, mest minnesvärt i romanen Vredens druvor.

Ben Shahn hade kommit från Litauen till USA 1906, samman med sin mor Gittel Shahn och två yngre syskon. Fadern Joshua Hessel, som var snickare och som under några år hade förvisats till Sibirien för påstått radikala aktiviteter, befann sig redan i Amerika. Ben Shahn var sjuttio när han dog i mars 1969. Hans andra hustru blev mycket äldre. När hon avled trettiofem år senare ägnade jag henne en runa som jag avslutade så här: ”Bernarda Bryson som från början var journalist blev målare, barnboksförfattare och illustratör, bland annat med en version av Gilgamesh (1967), och hon skrev en monografi om sin mans verk. Senast förra året visades en stor retrospektiv utställning av hennes verk på Manhattan. Flera av Ben och Bernarda Shahns offentliga väggmålningar är välbevarade, en finns i Bronx General Post Office, en annan i en kommunal skola i Roosevelt, New Jersey, staden där hon nu avlidit, 101 år gammal.” (Svenska Dagbladet 2 januari 2005).

Minnesorden om Carl-Henning Wijkmark som avlidit vid åttiofem års ålder betonar att han var mer av en kontinentaleuropeisk författare än en svensk. Den enda gången jag såg en skymt av honom var i läsesalen för utländska tidningar på Stockholms stadsbibliotek. Han satt fördjupad i en försvarlig bunt som jag förstås inte gick närmre för att se vilka de var. Men jag kan tänka mig att det framför allt var fransk och tysk press.

Hans tidiga roman Jägarna på Karinhall är en uppsluppen pornografisk fars om en norsk elitlöpares upplevelser på Hermann Görings lantställe Karinhall under olympiasommaren 1936. Den visade stor sakkunskap om den tiden, och om skurkgänget av nazistiska koryféer. Hur den hälsats i Tyskland vet jag inte, men den följande Dressinen som kan läsas som en modern civilisationskritisk variant av Joseph Conrads Mörkrets hjärta togs väl emot söderut, särskilt i Frankrike. Den dystopiska Den svarta väggen har bevarat sin aktualitet: en avskräckande stor del av bokens spådomar om framtiden har nu slagit in, arton år efter att boken kom. Den stundande natten som blev hans näst sista bok utspelar sig bland döende patienter på hospis-avdelningen på ett sjukhus. Trots miljö och ämne är det en uppbygglig bok, full av garderad livsvisdom.

Till åttioårsdagen gav Norstedts ut hans samlade romaner i två gedigna band på vardera 800 sidor. När de häromåret reades såldes de slut nästan genast. Göran Wessberg gjorde en gedigen genomgång av hans författarskap i samband med utgivningen, i Årsbok för Kristen Humanism 2016.

När romanen var ny 2002 och Göran Person var statsminister skrev jag detta om Den svarta väggen:

Lagom till valet dyker följande träffsäkra elakhet upp i en alldeles färsk roman: ”Statsministerns egendomligt intryckta, nästan konkava ansikte förrådde ingen sinnesrörelse. Endast ledarskap. Han försökte verkligen vara som Per Albin, i varje tum en landsfader och statsman […] sedan hans klena läshuvud uppmärksammats av hans lärarinna hade hans karriär varit spikrak, bland annat på bekostnad av den svenska skolan som han låtit kommunalisera med hjälp av mutor i lärarnas lönekuvert.” Visst, grundskottet mot den välansedda och väl fungerande svenska skolan var kommunaliseringen, sedan dess har det raskt gått utför. Då och nu: Carl-Henning Wijkmark lägger till ett tänkbart sedan genom att dra ut linjerna ännu några år i framtiden, i en idéroman som råkar vara förklädd till en thriller.

Det är säkert ingen tillfällighet att huvudpersonen i denna dessvärre trovärdiga framtidsvision heter Leo Kyllén. Den som för ordet i Karin Boyes Kallocain heter Leo Kall, och Den svarta väggen hör till samma dystopiska tradition som den, Orwells 1984 och Eugen Zamjatins Vi. Här samsas en rafflande romanintrig med en idédiskussion om vart Sverige är på väg. Leo Kyllén, en gång adoptivbarn hos en småländsk präst, återvänder till sitt hemland efter många år i Kanada. Han är döende i cancer men vill först veta sanningen om vem hans svenska mor var och varför hans grekiske far övergav henne. Då och nu löper parallellt, banden är många mellan krigsårens kring El Alamein och Stalingrad och nu, nio år in på det nya seklet. Då handlade det om flykten över Öresund i oktober 1943 för danska judar, nu om en folkflykt undan Barsebäcks atomkraftverk sedan det utsatts för ett attentat.

Sverige har trätt ut ur EU och rent konkret avskurits från Europa sedan nynazister sprängt Öresundsbron. Grön arisk ungdom har tagit isolationism och nationalism på entreprenad. Folk räddar sig undan in i den aldrig färdiga tunneln genom Hallandsåsen och ut på bron där de störtar till sin död, inte olikt scenerna i World Trade Center för ett år sedan. Estonia-katastrofen sägs ha varit den ryska maffians verk, och baltiska ligor härjar fritt i ett polariserat Sverige med vägspärrar, poliskontroller och angiveri. Etablissemanget konspirerar på yttersta högerflanken med hemliga möten och sekthemligheter. Epidemierna har blossat upp, och Romanäs utanför Tranås är än en gång sanatorium för tbc-patienter eller kanske för strålskadeoffer som hålls gömda för att inte ytterligare skrämma allmänheten.

Leo hittar sent omsider sin biologiska mor men får också reda på att hans far inte var den grekiske frihetshjälten som utvisades som persona non grata till England av det skenbart neutrala Sverige. Sanningen är trivialare och tristare än så, och glorian svartnar. Fadern tog tillfället i akt och sjappade helt simpelt undan fadersförpliktelser och underhåll. Så långt hunnen har Leo fått nog av det sönderfallande Sverige. Han tog sig i land med sin båt nere på Österlen, nu ger han sig iväg därifrån till det mänskligare Danmark, färdig med sin mission och mätt på Sverige. Som Strindbergs fiskeriintendent Borg [i romanen I havsbandet] seglar han ensam mot solnedgången och sin egen undergång, dock med bevarat sinneslugn. Så är i kort sammandrag den bitvis mycket spännande intrigen om en man som försöker förstå sin plats i historien och nå en jämvikt mellan då och nu.

Men hur snabbläst och väl genomfört det temat än är så kommer det alltså i andra hand i denna idéroman som på djupet handlar om illavarslande tecken och tendenser i dagens svenska samhälle. Aktuella hotbilder har skruvats upp bara så mycket att den antydda utvecklingen till full kris och kulturellt och politiskt förfall är fullt tänkbar. Hamlet konstaterade att “There is something rotten in the state of Denmark”. Hos Wijkmark är mycket ruttet i Sverige av år 2009, och vägen dit via dagens ansatser till en svensk samhällsröta är väl inprickad. Sinclair Lewis skrev en gång en varningsroman om fascistiska tendenser i USA som han med en föga träffsäker titel kallade It Can´t Happen Here. Carl-Henning Wijkmarks djupt moraliska historia om civilkurage kontra medlöperi är en varnings- och väckarklocka som kan läsas både före och efter valet. Jodå, det kan mycket väl hända också här, om det vill sig illa.

1991 undertecknade statsminister Ingvar Carlsson från svensk sida beslutet om att bygga bron över och tunneln under Öresund. Nio år senare, när förbindelsen var färdig, invigdes den av hans efterträdare Göran Persson och av dennes danske kollega Poul Nyrup Rasmussen, samman med danska drottningen och svenske kungen. Det gjorde man halvvägs, kanske på den fiktiva platsen i Bron/Broen för liket vars ena hälft ligger i Sverige, den andra i Danmark och som därför engagerar båda ländernas poliskårer.

Nu har bron fyllt tjugo, och firandet har av omständigheterna har varit dämpat. Men jubileet har avsatt den läsvärda ”Checkpoint 2020. Människor, gränser och visioner i Öresundsbrons tid”, redigerad av Markus Idvall, Anna Palmehag och Johan Wessman (Centrum för Öresundsstudier vid Lunds Universitet, i samarbete med Øresundsinstituttet). De sju kapitlen interfolieras med en rad intervjuer, en av dem med Ingvar Carlsson, en annan med Göran Persson, båda lika nöjda. Den senare blickar framåt med tillförsikt: ”Få ställen i Europa har bättre förutsättningar än den här regionen”.

Han tror också att vi om tjugo år har en fast förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör. Så blir det kanske. I sitt summerande slutkapitel blickar Johan Wessman både bakåt, med en snabb översikt över båttrafiken i det förflutna över Sundet (ångbåtar, tågfärjan Malmöhus, de skakiga flygbåtarna) och framåt via dagens situation till en framtid när Fehmarn Bält-tunneln har ersatt färjorna från Rødby till Puttgarden och en andra länk finns i norra änden av Öresund – och som en följd en sammanväxt storstadsregion på båda sidor vattnet.

I ett annat kapitel granskar Tina Askanius den dansk-svenska publikens upplevelse av just tv-serien Bron: ”Tittarna konstruerar och ser sig själva som tillhörande olika, överlappande gemenskaper – som danskar, svenskar, skandinaver, Öresundsinvånare, eller kanske alla på en gång.” På andra sidor i boken anläggs språkliga aspekter och ordas om öppna gränser som stängs tillfälligt eller för längre tid, om regionen som centrum och periferi, och om hur det är att vara konduktör, passkontrollant, underhållsarbetare, pendlare, musiker, studerande i ett gränsland … Det är läsvärt och tänkvärt.

Kanske kunde allt detta ha hänt långt tidigare. De engelska ingenjörerna Brunel senior och junior som var mästare på att bygga broar började projektera en tunnel under Themsen redan 1825. Av olika anledningar blev den klar först 1843. Den är inte särskilt lång och var från början avsedd enbart för gångtrafik. Men den fungerade och fungerar fortfarande, och har hållit tätt – nu är den del av tunnelbanan. Om svenska riksdagsledamöter varit mindre tvehågsna och mera handlingskraftiga i det förflutna hade vi kanske kunnat ta tåget under Sundet för nästan hundrafemtio år sedan. Redan för länge sedan fanns storstilade planer på en förbindelse under vattnet mellan Sverige och Danmark. Den här notisen fanns i Ystads Allehanda 1874:

Tunneln under Öresund: Danske undersåtarne S. Edwards och G F W Petersen hava nu ånyo till k m:t inkommit med en ansökning om koncession för anläggning av en tunnel i Öresund mellan Sverige och Danmark. Sökandena åberopa en skrivelse från danska inrikesministeriet av den 18 sistl. Oktober, av vilken skrivelse inhämtas, dels att ministeriet förklarat sig villigt, såvida sökandena inom den 1 sept. 1874 visade, att anläggningen kunde utföras och att de disponerade över erforderliga kapital, att föreslå en lag, varigenom dem skulle tillförsäkras koncession på anläggningen, för så vitt densamma utfördes på danskt territorium, under förbehåll att de dock deponerade ett visst belopp samt på åtskilliga andra uppgivna villkor, dels att sökandena kunde vänta tillåtelse att verkställa undersökningar av sjöbottnen, bestående i borrningar företagna från fartyg med tillhjälp av dykare.

Nu anhålla sökandena, att, så vitt det rör svenskt territorium, svenska regeringen måtte lämna ett liknande löfte om eventuellt meddelande av koncession till anläggningen, när visat blivit, att den kunde utföras samt att de disponerade över de för anläggningens utförande nödiga kapital, samt att tillåtelse måtte meddelas att företaga undersökningar av sjöbottnen, borrningar inom svenskt landterritorium m.m. I och för planens realisation ämna sökandena intressera engelska ingenjörsfirmor, vilket dock anses icke skola lyckas, förrän en eventuell koncession blivit dem förunnad.

Nej, av det blev intet. Kanske var tanken alltför utopiskt, kanske fick man inte fram det nödvändiga kapitalet, kanske var de svenska riksdagsledamöterna för skeptiska (eller realistiska), kanske var frågetecknen för många. Eller var herrar Edwards och Petersen bara ett par inpiskade kanaljer och skojare?

USAs president Harry S. Truman höll ett radiotal till nationen på förmiddagen den 6 augusti 1945, lokal Washington-tid, sedan den först atombomben fällts över Hiroshima ett knappt halvt dygn tidigare, klockan 8.16 på morgonen japansk tid. Inemot åttiotusen stadsbor dog nästan genast, bland dem nittio procent av alla läkare och sjuksköterskor, fast det fick Truman redan på först senare. Bland annat sade han detta i radio som inte hör till de mera tilltalande statsmannaorden:

”We are now prepared to obliterate more rapidly and completely every productive enterprise the Japanese have above ground in any city. We shall destroy their docks, their factories, and their communications. Let there be no mistake, we shall complete destroy Japan´s power to make war … If they do not now accept our terms they may expect a rain of ruin from the air, the like of which has never been seen on this earth …”

De ödestyngda kadenserna kunde varit Winston Churchills men han hade nog som mera erfaren retoriker dämpat aggressionen. Trumans apokalyptiska ord fick hursomhelst snart fullständig täckning. Uranbomben över Hiroshima fälldes från en Boeing B-29 som hette Enola Gay, idylliskt uppkallad efter någons mor eller mormor. Tre dagar senare följdes den av en plutoniumbomb av en ännu mera förödande styrka, över Nagasaki. Målet hade varit ett annat men moln hindrade sikten, så flög man vidare till ett andra alternativ.

För en tid sedan kom jag över ett japanskt häfte med inhemsk text som jag förstås inte förstod något av. Men bilderna var intressanta, en rad stadsvyer med en mängd vackra gamla hus längs kanaler. Ett enda ord med latinska bokstäver avslöjade var vyerna var tagna: Nagasaki, och av detaljer att döma kring sekelskiftet 1900. Allt det lades i aska i eldstormarna den 9 augusti 1945, klockan 11.02 lokal tid. Trumans hot om ett rain of ruin from the air hade avsedd verkan, kapitulationen följde snabbt.

Omgående diskuterades det om denna massdöd från luften över civila hade varit nödvändig för att framtvinga ett fredsslut. Bland de skeptiska fanns generalerna Dwight D. Eisenhower som några år senare efterträdde Truman som president och Douglas MacArthur. Om detta och mycket annat kan man läsa i Sven Lindqvists lika intressanta som avskräckande ”Nu dog du. Bombernas århundrade”, där det också noteras att femtioårsminnet för tjugofem år sedan av Hiroshima blev en blek affär i USA.

På teknikmuseet Smithsonian i Washington DC hade man planerat att ställa ut den restaurerade Enola Gay, med förklarande texter om vilken verkan bomberna haft, om hur många civila som dödades direkt, och om strålningens återverkan på följande generationer. Men militanta krigsveteraners organisationer tryckte genast massivt på politikerna i kongress och senat, och så ställdes allt in. Lobbyisterna har alltid varit framgångsrika både inrikes- och utrikespolitiskt i USA, ett numera välkänt fenomen också i EU.

John Herseys långa reportage ”Hiroshima” försökte ingen stoppa eller censurera, varken när det första gången stod att läsa i The New Yorker som lät den ta upp ett helt nummer den 31 augusti 1946, eller i de många nytryck som följt sedan dess. Den har tryckts i tre miljoner exemplar och finns fortfarande att få tag på. Dessutom har The New Yorker just nu påpassligt lagt ut den för allmän gratisläsning på nätet. Den innebar en radikal förnyelse av journalistiken när den kom. Den är lika läsvärd nu som då.

Och så kan man förstås se Alain Resnais eftertänksamma film ”Hiroshima mon amour” från 1959, på manus av Marguerite Duras som fick en Oscar för bästa originalmanus, och med den vackra och sorgsna Emmanuelle Riva i huvudrollen. Den är ett tidigt exempel på den franska nya vågens filmer, och den fick många efterföljare. Den börjar med interiörer från muséet i Hiroshima som den gången var ett enkelt ställe men redan då med drabbande fotografier och föremål.

Sjuttio år efter Hiroshima hölls en konferens på University of Alberta i Kanada om kärnvapenfrågor i ett världsperspektiv. Bidragen har nu redigerats och samlats i ”Hiroshima -75”, redigerade av Aya Fujiwata och David R. Marples (ibidem Verlag, Stuttgart 2020). Tretton bidrag i fem underavdelningar handlar om den senare synen i USA på atombomberna över Japan, om amerikanskt tänkande kring atomkraften under det kalla kriget, om hur det var att växa upp med det kollektiva minnet av katastroferna i Japan, om medicinska aspekter i Japan, Ukraina och USA, och om kärnvapenspridning och nedrustning

En lång och läsvärd essä finns i senaste numret av The New York Review of Books (20 augusti). Jessica T. Mathews skriver utförligt om fyra aktuella böcker varav tre också blickar tillbaka: ”The Age of Hiroshima”, red. Michael D. Gordin och G. John Ikenberry, Fred Kaplans ”The Bomb: Presidents, Generals,. and the Secret History of Nuclear War”, och William J. Perrys och Tom Z. Collins ”The Button: The new Nuclear Arms Race and Presidential Power from Truman to Trump” – den fjärde handlar om Nordkorea och USA.

En annan aspekt på Amerikas trettiotredje och fyrtiofemte presidenter läggs av Kjell O. Lejon i den nyutkomna ”Från Truman till Trump. Om religionens roll i Vita Huset” (Artos). Mer om den senare.