”Jag drev omkring matt och förstämd, irriterad av tobaksmolnen och larmet men allra mest av de förtroliga små kotterierna i hörnen. Det grämde mig, att ingen behövt mig, sökt upp mig, dragit in mig i någon gruvlig politisk intrig, ”hemliga stämplingar”, som jag drömt om alltsen jag läste den barocka frasen i min första skolbok i historia och som jag hoppats på, då jag barnsligt förväntansfull gick till denna bolsjevikbankett. Nu var festen förbi, den också, och ingenting hade hänt, intet av ”det vidunderliga”, som kunnat med ens lyfta mig bort från min fadda svenska vardag, min litterära läst, mitt förbannade översättarok hos Norstedts. Avlövad och iskall väntade mig framtiden.”

Slutsidan i Erik Norlings skvallerkrönika som handlar om en festmiddag på Hasselbacken för den ryska handelsdelegationens chef någon gång på tjugotalet andas en tydlig uppgivenhet – inget ibsenskt vidunderligt inträffar. Där hamnade han i utkanten som så ofta annars. Han samlade på författarbekanta både i Stockholm och Köpenhamn, men hörde nog mest till litteraturens svans. Att han kände översättandet som en börda kan säkert också stämma, liksom att han som skomakaren tvangs hålla sig till sin läst. Han försvenskade flitig från franskan, tyskan och danskan, av klassiker som Flaubert, Daudet, Claude Tillier och Maupassant, Achim von Arnim och nobelpristagaren Karl Gjellerup. Hans novellsamling Det blodiga gycklet kom 1918, hans Skisser och skuggspel: några bidrag till den litterära krönikan året därpå.

Om Erik Norling alls är ihågkommen är det för den här bokens tio indiskreta kapitel som växlar mellan det devota och det milt hänsynslösa. Allt han skriver om Oscar Levertin andas uppskattning, både minnesorden efter hans plötsliga död, och hågkomsterna från hans föreläsningar på Stockholms högskola där både hans åldrade moder och många damer ur societeten satt på första bänk. Greve Birger Mörner på Mauritzberg som var en habil poet och som gärna skrev om exotiska trakter är också i vackert minne bevarad. Han var en flitig resenär i Söderhavet – jag har läst en del av hans brev i original både i State Library of New South Wales i Sydney och på Turnbull Library i Wellington. Slutvinjetten om honom som slagrörd är dyster: ”Sic transit gloria… För den slagne i liggstolen var komedin till ända. Honom återstod intet annat än en lång, pinsam, förödmjukande väntan på den hemska ritten genom dimmor och mörker till ’Tinara, dödens by’”.

Erik Norling var en brödskrivande busybody som syntes på kultursidorna i många tidningar för drygt hundra år sedan: i Stockholms Dagblad 1906-09, i Afton-Tidningen 1910-12, och under en lite längre tid (1913-21) i Aftonbladet. En hel del i boken handlar om hans besvär att kvittera ut honorar från tröga och ovilliga redaktörer, särskilt när han befinner sig utomlands, oftast i Köpenhamn, och är i störst behov av dem. Där hade han en vän i Henning Berger. Om dennes hjälpsamhet får vi veta en hel del liksom om hans irritation när hans förläggare Bonniers satsade mindre på honom än på den nya generationen av frambrytande författare – Bergers särskilda hatobjekt är Ludvig Nordström. Strindberg skymtar förbi när Norling engagerade sig i den häftiga fejden kring honom (hans artikel i Afton-Tidningen den 13 april 1911 är den enda under hans namn i de båda banden där Harry Järv samlat 465 debattinlägg och kommentarer från Strindbergsfejden).

Ellen Key dyker upp, arg på Strindberg: ”Hon föreföll ha tagit särskilt illa upp hans i Svarta fanor utslungade beskyllning mot Hanna Paj för en hemlig alkoholistisk kärlek till portvin. – Jag har, så vitt jag kan minnas, aldrig i mitt liv smakat portvin och jag nästan avskyr allt vad spritvaror heter, sade Ellen Key med äkta fruntimmersaktig indignation över just en bagatell.” Och så bjuder hon på julbord. Heidenstams mycket unga hustru Greta – som senare gifte om sig med Anders Österling – varnar för det, i en episod som Erik Norling drar lite väl stora växlar på: ”Jag har alltid sedermera vid det rörande minnet av den unkna julkorven på Strand, så välment bjuden, tyckt mig finna denna korv symbolisk för vissa egenskaper hos Ellen Keys förkunnelse.”

”Fruntimmersaktig”: en del riktigt dammiga åsikter om kvinnor i Mänskligt gör nog ett oförändrat nytryck omöjligt, eller i varje fall besvärligt. Under en nattlig runda genom det inre av Köpenhamn betalar Henning Berger en flicka att följa med Norling som dock avstår. När de båda senare uppehåller sig på ett badhotell på Själlands nordkust kretsar snacket kring villiga (som man tror) städerskor och servitriser, på ett slipprigt sätt som sedan länge är alldeles passerat, även om en tidigare president i det stora landet i väster som är helt utan hämningar och som sätter sig över skillnaden mellan sant och falsk i sitt obegränsade ljugande fortfarande tycker att sådana grabbigheter går för sig. I skrivande stund saknade Norling dock varken självinsikt eller självkritik: ”Damerna voro ’fruntimmer’ och bemöttes därefter, med cyniskt galanteri och en redan då föråldrad sexuell nyfikenhet.”

Bäst i boken är det långa kapitlet om Verner von Heidenstams femtioårsfirande på Naddö 1909, så läsvärt och kvickt att det gärna kunde lyftas ut ur boken och tryckas på nytt. Det är så underhållande indiskret att festföremålet själv såg till att en bulvan – Harald Schiller – köpte upp så många exemplar av upplagan som han kunde komma över, för att förstöras. Några exemplar undgick honom: det jag äger inhandlade någon för nedsatt pris när det realiserades för länge sedan, från 7.50 till 2.50.

Heidenstam höll sig inte alltid på parnassen, olympiskt högt ovan dagens käbbel: ”Jag tror för min del att litterära män äro i stånd till att begripa politik nästan lika bra som en hemmansägare eller en lanthandlare.” Mängder av notabiliteter samlas för att hylla honom: förläggaren Karl Otto Bonnier och hans hustru, båda försynta, kompositören Stenhammar som är fjär, kritikern Fredrik Böök som är en stridis, konstnärer som Sigge Bergström som skar det fina porträttet av Heidenstam, författarkolleger som Axel Lundegård som under en del år bodde längre söderut längs Vättern, i Gränna. Han höll sig dock undan festligheterna. Och ”den välklädda, gråbleka, klipska fröken Elin Wägner…”

Allmogen klampade kring i rummen på herrgården, och så fanns mängder av ungdomliga sångare: ”I förbigående bör anmärkas, att dessa en smula jolmiga idealistiska år närmast före kriget kännetecknades av en sentimental kurtis för ungdomen som sådan. Från alla talarstolar förkunnades med vibrerande stämmor ungdomens lycka och nydanande makt och uttalades förhoppningar, som i alla tider gäckats och nödvändigt måste gäckas. Även en man som Heidenstam offrade åt denna billiga kult, som burit skadliga frukter på uppfostrans område och tillsammans med den förbusande idrottsandan framkläckt de rötägg, som kallas ’modern ungdom’” (Ivar Lo-Johanssons stridsskrift Jag tvivlar på idrotten kom året därpå). ”Sedan sjöngs Du gamla, du fria, världens fånigaste nationalsång, utan konkret innebörd och färg, ett pekoral, tonsatt på släpig och ledsam melodi.”

Och så föremålet självt: ”På Naddö trappa åt gårdssidan mötte oss Heidenstam. Han bar en mycket lång redingote, ljus väst och randiga byxor, skarpt pressade. Hans kaisermustasch – som i parentes sagt hindrat hans böckers popularitet i Danmark – hade formats omsorgsfullare än vanligt, Den heraldiska riddarprofilen var som gjuten i brons, det svarta håret blänkte.[…] Han tog emot oss alla med sitt pojkaktigt ljusa leende och den lite spefulla älskvärdhet som alltid klädde honom så väl och med vilken han brukade bemantla starkare känslorörelser.”

Så annorlunda mot samlingen på Övralid när Heidenstam avlidit 1940, då folk från tyska ambassaden i Stockholm lade ner en väldig krans samtidigt som Sigrid Undset som också var där fick veta att hennes son stupat i kamp mot de nazistiska ockupanter i Norge.

Ett kapitel handlar om mecenaten och teaterdirektören Gustaf Collijn och hans författardrömmar om att få ett skådespel uppfört i Berlin 1912. Det får han, men fiaskot blir fullständigt. Nedresta kolleger som Berger och Norling gör vad de kan för att trösta honom. Snart därefter gifte Collijn sig med den flitiga författaren och kritikern Anna-Lenah Elgström, syster till den äventyrlige Ossian. Det följande kapitlet berör sommarvistelser i Danmark året därpå, när Norling är imponerad av Thomas Manns nyutkomna Döden i Venedig. Den bitske kritikern David Sprengel, från 1921 gift med Agnes von Krusenstjerna, stör Henning Bergers arbetsro den sommaren: ”en spyfluga, en geting, en giftig orm!” Sprengel hörde till de tidiga svenska kännarna av nyare dansk litteratur, som ses av hans bok Från det moderna Danmark (1904) men hade oturen att översätta Herman Bang slarvigt. För det fick han på huden i Beyron Carlssons roliga kåseri ”Den skinnsjuke greven” som länge dröjde sig kvar.

På gatan ser Erik Norling Björnstjerne Björnson skymta, kort i rocken, och kommer så med ett tänkvärt tankeexperiment om hur det kunde ha gått om inte om hade varit: ”Hur annorlunda skulle det inte varit, om socialdemokraterna fått ta Heidenstam på entreprenad, som de nog från början hade tänkt sig, den tidens lite romantiska sossar. Då skulle han i detta nu stått som en Sveriges Björnson, en ’ledare’ och ’hövding’ av tio gånger större mått än Björnson, eftersom reklamen utvecklats ofantligt sedan dennes tid.”

—

Ett kapitel i Bertil Malmbergs Förklädda memoarer handlar om Erik Norling. Göran Lundstedt skrev kort, roligt och uppskattande om honom och hans indiskreta memoarer i FIB Kulturfront 7/97, under rubriken ”Litteraturens triumf” (som finns att läsa på nätet).

Ivo Holmqvist