Kommendörkapten Virgins vågspel
Den första svenska världsomseglingen (1851–1853)

Ulf Helgesson, Vår bragd. Världsomseglingen 1851–1853. Lund: Ekström & Garay, 2022. 434 s.

Vid mitten av januari 1852 seglade den svenska fregatten Eugenie ut från Uruguays huvudstad Montevideo och satte kurs söderut. Enligt instruktionen skulle man runda Kap Horn, men redan innan man lämnade La Plata-viken hade kommendörkapten Christian Adolf Virgin bestämt sig för en annan rutt mellan Atlanten och Stilla havet. Detta hade han även kommunicerat i brev till sina uppdragsgivare, Sveriges kung Oscar I, sjöförsvarsministern och amiralen, men han förblev länge ovetande om deras häftiga reaktioner på detta risktagande.

Fartygschefen Virgin gav order om att styra in i Magellans sund, trångt och 550 kilometer långt, för att på den vägen nå den chilenska Stillahavskusten. Detta var en riskabel genväg, och sitt beslut skulle han, på gott och ont, komma att leva med resten av livet. Magellanpassagen med dess vedermödor och glädjeämnen är ett återkommande inslag i den bok som här recenseras. Vilka var Virgins bevekelsegrunder? Framöver skulle han hänvisa till att han ville ge vetenskapsmännen ombord möjligheter att besöka platser i området mellan Patagonien och Eldslandet där Charles Darwin, under fartyget Beagles redan världsberömda resa, gjort intressanta observationer under 1830-talets början. Man får förmoda att Darwins reseskildring fanns i flera exemplar ombord på Eugenie. (Den epokgörande The Origin of Species publicerades först 1859.)

Eugenies uppdrag var att genomföra Sveriges första officiella världsomsegling. Man hade lämnat Karlskrona 30 september 1851. Under närmare två års tid skulle 343 man arbeta och fungera tillsammans ombord. Efter besök i Portsmouth för bunkring och anskaffande av instrument var den utstakade rutten: Madeira, Rio, La Plata, runt Sydamerika och längs västkusten via Galapagos till San Francisco, Hawaii, Cooks Islands, Sydney, Kanton, Manilla, Singapore, Batavia (Jakarta), Mauritius, Kap, Azorerna, Göteborg, Stockholm. Under denna krävande resa passerades ekvatorn sex gånger. Eugenie var en fregatt, 47 meter långt med ett kanondäck och 32 kanoner. Resans syfte var fredligt, men överfall mot fartyget kunde inte uteslutas. Viktigt var att främja Sveriges handelskontakter med fjärran länder, och man skulle verka i vetenskapens tjänst.

För Eugenies jordenruntresa har Ulf Helgesson, gymnasielärare i historia och bosatt i Ystad, redogjort i en vacker bok. Han tar väl vara på resans många dramatiska inslag. Att författaren är ättling i rakt nedstigande led till fartygschefen har tydligen varit en drivkraft. Hans text präglas av stark inlevelse.

Idén att göra en svensk världsomsegling i statlig regi växte fram runt 1850 som ett prestigeprojekt under en period av globalisering av handel och internationella kontakter. Sverige som successivt från 1700-talets början förlorat sin stormaktsstatus, sökte nya roller. Det var en tid av växande världshandel och ambitioner hos många länder att bygga ut sina nät av konsulat. En tanke var att officiella besök från Sverige skulle ge landets konsuler råg i ryggen och höja deras status. Här hade Eugenies chef ett uppdrag, och han skulle även rapportera hem om potentiellt viktiga platser för svensk export och handel.

Resan över Atlanten mot Rio hade gått planenligt och med förliga vindar. Fartygets befälhavare hade varit förberedd på politiskt kaos i de sydamerikanska länder man skulle besöka. Såväl i Rio som Mon-
tevideo och Buenos Aires hade fartygsledningens diplomatiska talanger satts på prov. Audiensen hos den brasilianske kejsaren Pedro II var en besvikelse och varade bara i några minuter. Kejsaren talade en dålig franska och ville inte underteckna något handelsavtal. Rio upplevdes som en tråkig stad, men de svenska besökarna undslapp gula feberns gissel. Montevideo var en stad i ruiner och i Argentina rådde inbördeskrig, och det gällde att inte markera preferens för någon av de stridande parterna. Den svenske kungen Oscar I hade i sina instruktioner till Virgin betonat att neutralitet i alla lägen skulle iakttas, och Eugenie fick endast ta till vapen om hon blev attackerad.

När Virgin lät Eugenie segla in mellan Patagonien och Eldslandet genom Magellans sund, var han medveten om områdets historia och de maritima utmaningarna. Den portugisiske upptäcktsresanden Magellan var på sin tid övertygad om att en passage skulle finnas mellan Atlanten och den västra oceanen, och han färdades med en expedition i spansk tjänst1520 genom det sund som därefter kom att bära hans namn. Efter upptäckten av Kap Horn på 1600-talet undvek man helst den krävande sundpassagen.

Magellans sund är känt för starka strömmar, få lämpliga ankringsplatser, svåra vindförhållanden, dimma och kyla. På sina besök i de sydamerikanska huvudstäderna hade Virgin informerat sig, insupit råd och skaffat kartor. Så småningom erkände han att de flesta hade avrått honom, bland dem den amerikanske kommendören i Rio som gjort försök med en korvett men tvingats vända: ”You will never get through.”

Det var en kalkyl, där flera faktorer vägdes in. Virgin var visserligen medveten om svårigheterna att gå med ett fartyg av en fregatts storlek på svårnavigerade vatten och genom trånga passager, men det skulle främja expeditionens vetenskapliga mål att göra strandhugg längs denna relativt outforskade sträcka. En annan faktor var Sveriges ära.

Helgesson, som fångat Virgins personlighet, tänkesätt och karaktärsdrag, betonar att personliga drivkrafter låg bakom beslutet. Han ville leva upp till sina förfäders ryktbarhet. De hade varit med Karl XII runt Poltava, tjänat Gustav II i fält och stridit på kolonisternas sida i det amerikanska frihetskriget. I fosterländsk anda var han högst medveten att en framgångsrik seglats genom Magellan skulle vara positivt för Sveriges rykte. Virgin var också gudfruktig, han var förvissad om att Herren skulle stå honom bi.

Seglatsen genom Magellan var påfrestande med kyla, nattliga färder i mörker, grundstötning samt krävande arbete för att få fartyget flott, och en båtsman föll från masten och avled. Väl ute ur sundet skrev premiärlöjtnanten Oscar Trägårdh: ”Såsom segling betraktad war denna troligen en ibland dejerfvaste och wackraste som på långliga tider utförts av något Svenskt örlogsfartyg.” I Valparaiso hyllades Virgin som en sjöhjälte och kunde stolt rapportera hem. Sju månader senare, i Sydney, fick Virgin ta del av kungens och regeringens kritik. Han var förkrossad och underdånigt ångerfull.

I Helgessons bok är befälhavaren och vetenskapsmännen huvudfigurer. En fysiker fick i uppdrag att göra mätningar av jordmagnetismen längs fartygets rutt. Detta uppdrag gick till studeranden Karl Johansson från Uppsala. Han antecknade allt som hände ombord i dagbok och anteckningsböcker, ovärderliga källor för Helgesson, som betecknar Johanssons dagbok som ”fyllig, ironisk och ärlig”. Hjalmar Kinberg med medicine doktorsexamen från Lund hade från början studerat zoologi. Han utsågs till uppbördsläkare med uppgiften att även insamla däggdjur och insekter. Misstron mot honom växte till slut bland officerarna, eftersom man menade att han prioriterade zoologin på bekostnad av sitt medicinska uppdrag och besättningens hälsa. (Två biträdande läkare fanns med ombord.) Kinberg samlade in 20–50 djur vid varje ankring. Hans entusiasm kände inga gränser inför djurlivet under Magellanpassagen. Exempelvis var han den förste zoolog som beskrivit lavahägern, som han observerade på Galapagosöarna. Ett växande problem var härbärgeringen av alla djur, levande och döda, som Kinberg fyllde fartyget med. Vid Galapagosöarna togs döda sjölejon och levande pingviner ombord, vid ett annat tillfälle ett valskelett.

Botanisten Nils Johan Andersson hade hamnat på sitt livs resa men var ständigt frustrerad av att tiden bara räckte till att katalogisera insamlat material, medan examination av materialet och det vetenskapliga arbetet eftersattes. Han betecknade sig själv som ”hösamlare”. Författaren betonar Anderssons kontakter med Darwins närmsta vän Joseph Dalton Hooker och indirekt med Darwin själv. Andersson var en skrivande person. Hans brev till fästmön utformades som tidningsartiklar och publicerades löpande i Aftonbladet och sammanställdes sedan till en reseskildring. Denna och den vetenskapliga skriften Om Galapagosöarnas vegetation publicerades efter hemkomsten. Andersson gjorde karriär och blev professor och chef för Bergianska trädgården. Men av Eugenies officerare betraktades han som ”slusk, bohem och viktigpetter”.

Vem som helst borde kunna inse svårigheten att hantera trehundra man på en begränsad yta under 700 dagar. Slitningar ombord kunde inte undvikas. Officerarna utvecklade en skepsis mot fartygschefen, även om det aldrig slutade i öppen konflikt. Framför allt var de kritiska mot Virgin för valet att gå genom Magellans sund, eftersom det inneburit onö diga risker och en grundstötning i mörker. Att Eugenie gick på grund i Manillas hamn förbättrade inte saken. Officerarna kände sig sidsteppade vid viktiga beslut om rutter och destinationer. De ansåg, att chefen, som de ironiskt kallade ”Nummer 1”, för starkt betonade expeditionens vetenskapliga uppgift och var för uppmuntrande och eftergiven mot vetenskapsmännen ombord. Officerarna tyckte att chefen fjäskade för mycket för manskapet, och skällde för lite på dem. Johansson å sin sida anklagade officerarna för slöhet och moraliskt förfall.

Stämningen ombord påverkades mycket av väder och vind. Hettan i Panama var så påfrestande att få ville stiga iland. De långa seglatserna över Stilla havet och Indiska oceanen med få landstigningar eller strandhugg tog på krafterna. I Australien angjordes endast Sydney, och kaptenen som var bränd av dåliga erfarenheter beviljade ingen allmän permission. Helgesson reflekterar över besättningens besök hos prostituerade i de stora hamnstäderna och han skriver om sexuell frigjordhet på söderhavsöarna, där nakna kvinnor simmade ut till fartyget, erbjöd sig att tvätta besättningens kläder, något som också inkluderade sexuella tjänster.

Vid dålig vind drog sig chefen tillbaka till sin hytt, deppig och sur, och en allmän nedstämdhet bredde ut sig, meddelar en källa. Den långa bortavaron från familj och vänner var påfrestande, för många var hemlängtan ett gissel. Längtan efter brev hemifrån var stor. Inför ankomsten till de fåtaliga orter, dit brev från de hemmavarande kunde adresseras, var mångas nerver på helspänn.

Hur skall Eugenies världsseglats bedömas? Ulf Helgesson betecknar den som en bragd, till och med vår bragd, kanske därför att hans identifikation med befälhavaren är så stark. Kaptenen och hans besättning hyllades efter hemkomsten i juli 1853 av kung och folk, nationalkänslan stärktes. Horisonten vidgades mot världen utanför Europa. Expeditionen gav även ett visst eko över världen, och positiva reaktioner inregistrerades från besökta hamnar. Konsulatsrap porterna hem var uppmuntrande men generalkonsul Norlén i Kanton var bekymrad över Eugenie-besättningens måttlösa superi, som kunde leda till en negativ bild av Sverige. Det insamlade materialet hamnade på museer i Stockholm, men det tog tid innan en samlad redogörelse av expeditionens vetenskapliga resultat redovisades först 1910 och enbart på svenska.

För den enskilde besättningsmedlemmen var upplevelserna runtom i världen oförglömliga och gav resonans hos kommande generationer. Några hade omkommit eller råkat ut för olyckor, och två besättningsmän blev sjanghajade i det laglösa San Francisco under allmän permission. Att nästan alla kom tillbaka till hemlandet med hälsan i behåll var kanske den största bragden. Det var en framgång för den svenska marinen, men kritiken från både ombordvarande och hemmavarande officerare mot Virgins vågspel i Magellans skorrade i hyllningskören.

Några läsare kanske saknar en mer övergripande frågeställning i denna bok om Eugenies resa. En jämförelse med många andra världsomseglingar under samma tid hade ytterligare förhöjt bokens förtjänster. Slutomdömet måste ändå bli: välskrivet, kunskapsrikt, underhållande. Kartor, bilagor och utsökta teckningar stärker läsupplevelsen. Helgesson bjuder på en spännande resa i tid och rum.

Text: Harald Runblom, professor emeritus, historia, Uppsala universitet. hrunblom@outlook.com

Publicerad i Sverigekontakt, Nr 4 december 2022

Läs mer om Ulf Helgesson