Mitt energiflöde
Att definiera hur människan ser på sin tillvaro kan göras på oändligt många sätt, i ett oräkneligt antal skepnader. Min subjektiva definition har kommit att handla om energiflöden, att allting utgörs av energier av olika slag. Energier som förflyttas, byts ut och transformeras. Jag är endast ett medel för energin att vandra, att leva vidare. Som ett slags ansvar för de yngre generationerna. Ren rörelseenergi när jag förflyttar mig; springer, promenerar eller rent av stiger upp ur sängen varje morgon. Energi i form av föda som håller den basala ämnesomsättningen igång och äts extra av inför fysiska utmaningar. Jag kan samla mental energi då så behövs, till exempel inför en muntlig framställning. Den positiva energi som går att känna i möten med människor är fantastisk. När den istället blir till en negativ sådan mindre rolig; då krävs det ofta både fysisk och mental energi i utmaningen att försöka vända det hela, i positiv riktning. Min kreativa energi får i skrivandet sin beskärda del, den delen som sluter min inre cirkel av välbehag. Likt ett ”skrivandets ABC”. A som i andligt, B som i berikande, C som i cirkulärt. Sluts inte en cirkel helt och hållet utan lämnas med ett om än minimalt mellanrum, då saknas harmonin, cirkeln är inte fullständig. Det är precis så jag ämnar gestalta mitt skrivande just nu. Skriver jag så finns jag och kan andas med en känsla av inre harmoni.
Mitt ABC-skrivande har med andra ord en alldeles egen ”akut dimension”; andligt, berikande och cirkulärt. Hur hade jag för åtskilliga år sedan kunnat ana dessa tankar? Alla de situationer då jag arbetandes på akutmottagning stått tillsammans med övriga i teamet och omhändertagit svårt sjuka patienter enligt det inarbetade, akuta omhändertagandets ABC; Airways, Breathing, Circulation. Lungorna, ett i dessa Coronatider frekvent omtalat kroppsorgan där det livsviktiga gasutbytet sker. Längst ut i de minsta förgreningarnas celler, lungblåsorna, andas vi ut koldioxid, andas in syre. Idag kändes det som om mina lungblåsor under löprundan fick hjälp av varje kroppsfiber, den kändes så fulländad. Med ett djupt, långsamt andetag inser jag ödmjukt, att det som fick min cirkel av energier att helt och hållet slutas var den präktiga moder natur, närvarande med sina specifika energier: höstluftens vindstilla krispighet, fukten, koltrastens rafsande i markens lövhögar, den tidiga morgontimmen, frånvaron av vardagens trafikhets. Mitt i allt detta rörde sig benen framåt med en ovisshet om vad som komma skall. Och det är okej.
