Ekström & Garay-bloggen

Bokomslaget

Intressant hur olika man kan uppleva och påverkas av en text och likaså en bild. Ett bokomslag till exempel. Bilden. Den viktiga bok-om-slags-bilden. Och hur titeln är satt. Ett par av mina närmsta vänner är bildkonstnärer och som jag även hängivna bokslukare. Vi pratar ibland om vad som kan locka oss att välja en bok, att det många gånger kan handla om vad man möter när man ser den. Omslaget kan göra en nyfiken och så intresserad att man vänder på boken och läser baksidestexten. Tillsammans kan den och omslaget vara avgörande om vi väljer att läsa en bok. Men ett bokomslag kan också göra att vi knappt plockar ut boken ur hyllan den står i.

Fortsätt läsa

Hur titeln är satt är också viktigt. Angående min egen roman Sistungen, tycker jag förlaget fick till titeln och mitt namn så snyggt. Och förstås bokens omslag med bild gjord av min syster, tillika konstnär. Jag är mycket nöjd. Men säljer den? Inte så att jag applåderar precis. Ändå, med ett så lockande bokomslag …

Jag har några böcker i min bokhylla som jag, om jag såg dem i bokhandeln idag, kanske inte skulle ägna ett ögonblick av intresse då omslagen i mitt tycke är komplett intetsägande, ickelockande. Men en bok där i min kära hylla fick en dag fatt i min nyfikenhet efter att jag under flera år bara låtit boken passera förbi mitt ögas intresse. En relativt tjock bok inbunden i ett slags canvasliknande tyg, gul och med författarens namn och titeln enkelt och utan lockelse i en oansenlig liten text mitt på. Jag hade dömt ut boken som tråkig ända sedan jag av någon underlig anledning inhandlat den för så där tre decennier sedan. Länge funderade jag på vad som fått mig att satsa på den. Jag tror att det var den varmt gula färgen. Nåväl.

Så kom en dag min nyfikenhet att plötsligt bli så pockande att jag plockade ut boken ur min bokhyllas trängsel. Något förvånad såg jag bokens omslag i sin enkelhet nu som så vacker att jag den här gången vände på den och ingående läste baksidestexten. Överraskad och mer tagen än jag kunde förstå, bestämde jag mig för att genast läsa den. Och det har jag aldrig ångrat. Den är bland de vackraste romaner jag någonsin läst. Skriven med beröringar av det som dessutom är oerhört viktigt i mitt liv – kroppen i rörelse, dansens och andetagens berikande av ett liv – som förordet till romanen bland annat så fint beskriver. Omslaget gjorde att jag tidigare inte läste baksidestexten. Det hade avgjort mycket. Därför är bokomslaget viktigt, tänker jag. Den gavs ut samma år som jag föddes. Om den romanen kommit ut idag, undrar jag hur den skulle sett ut. Tänker i mitt hjärta, att det nog inte finns en enda bild som kan få just den boken att blända och locka mer än det gula och enkla som är. Märkligt. Vad en människa kan förändras.

Idag kan jag titta länge på en bok jag får syn på. Jag kan vända och vrida på den, väga den i handen, läsa baksidestexten ett par extra gånger, ge mig tid att bli nyfiken på boken och kanske full av förväntan, och inte alls längre vara så snar i min bedömning. Föreställer mig några nära timmar med den. Allt jag skall få vara med om, vilka människor och händelser jag skall få möta, att få vara en del i en annan värld. Sådana tankar gör att jag låter boken vila ett par dagar så att jag också får njuta av att den finns där och väntar på mig. Jag hör med mina bokälskande vänner. Vi diskuterar omslag och titel. Någon känner till boken. Vi kommer fram till olika saker. Våra synpunkter stämmer inte alltid överens. Så spännande när vi delar med oss.

Så bestämd en liten människa
så övertygad i sin känsla
så allvarlig i sin tro
så överraskad av det motsatta
så tacksam över sin blick
så innerligt glad över förändringen

Att det finns bokomslag som inte tar sig igenom mitt ögas filter, de grå och obestämda, som ibland leder mig fel, det får jag väl leva med. Men glädjen blir så mycket vidare när jag kan ändra mig, när jag hittar fram till böcker vars bokomslag jag först ogillat och därför valt bort, men som senare kommit igenom och passerat min första uppfattning och istället givit mig en fantastisk upplevelse. Sådan lycka att hitta hem i sig själv och i sin bokvärld.

Kerstin Malmberg

När allt stannar upp

Hur gör jag nu? Deadline om två dagar, något jag vetat om förstås, men trängt undan de tankarna med ett jaghinner… bråkaintenu… detkommeroavsett… menhur… trängs i min skalles snirkliga gångar. Bara sådär. Jag är inte någon tidsoptimist, verkligen inte, utan jag är tvärtom alltid klar och har allt på plats innan tiden gått ut. Min vilja att snabbt känna att jag är färdig är stark. Men den här gången har jag inte hunnit med. Varför tackade jag ja till det här skrivuppdraget? Helt galet! Inte min grej! Måste nu snabbt få till en text jag är bekväm med. Men vem vill läsa något bekvämt? En sådan text har ett stänk av tråkighet. Tycker jag. Suck. Hur gör jag nu då … Jo, jag reser mig upp, kastar en snabb blick på texten som i korta meningar talar om för mig att allt är fel, helt galet fel. Det här är inte min grej. Korta meningar. Den som givit mig uppdraget kände förmodligen till min förkärlek till långa meningar, men ville utmana mig. Så.

En paus i det som är på gång, en välbehövlig stund av eftertanke för att klara av att gå vidare. Vill ha ett sedan, som är mitt. Hoppas på det. Eller jag vet. Tänker på hur ofta de stunderna kommer numera. Pauserna alltså. Tittar eftertänksam på skärmen och alla bokstävers fascinerande dans i berättelser jag inte visste att jag hade och som alla är komna ur mig. Begrundar avstånden mellan orden, ser att mina ögon missbedömt ordningen. Behöver gå in och ändra. Tittar igen, men ser den här gången inget konstigt. Ändå, jag känner i hela kroppen att texten inte stämmer. Något är det som inte hänger ihop. Allt så förgängligt.

Otämjda mina vilsna tankar

ville de kunde styras och samla sig

så att jag förmår tänka orden

i rätt ordning

ser vad tiden svarar när jag väntar

hör vad vinden viskar när jag vilar

och allt stannar upp

Veta! Tänka efter! Ändra inställning.

Tänk att bara en liten förflyttning av kroppen kan få tankarna att klarna. Att bara resa sig upp från den fårskinnsklädda stolsitsen, titta sig omkring med nya ögon och se världen på nytt. När allt stannar upp och blicken blir klar och tanken fri ges möjligheter att komma tillbaka till texten och se fortsättningen ta sin början. Kanske vi alla borde träna oss i att ibland stanna upp. Inte för någon annan anledning än att få syn på något nytt hos oss själva. Finna annorlunda vägar. Känner att jag emellanåt är dålig på det. Måste bli bättre på att se vad tiden svarar när jag väntar, när jag stannar upp.

Kerstin Malmberg

Ett omtumlande år

 

Det har ju varit ett omtumlande år detta, i hela världen. Tänk nedstängningar och munskydd. Jag är så glad att vi sluppit gå med munskydd här i Sverige. Jag känner flera som bor utomlands och det är inte roligt att bära munskydd.

Jag har en egen firma där jag säljer mina silversmycken. Jag säljer dem bland annat på mässor och till en del butiker. I mars stängde de alla mässor och de butiker jag säljer till stängde eller införde inköpsstopp! Det var så j…a jobbigt, denna oro för ekonomin.  I panik började jag söka olika stipendier och jobb.

Detta gjorde jag fast jag var sjuk, och sjukare blev jag desto längre tiden gick. Jag hade drabbats av covid 19. I början trodde jag inte det. Ingen i min omgivning heller. När jag sedan fick andnöd förstod jag att det var det jag hade.

Jag minns hur jag pressade mig och kände mig ganska frisk. Ut och gå, nu ska jag vända på detta, tänkte jag. Jag är ju yoga-, mindfulness- och meditationsinstruktör så detta var väl inget att oroa sig för. Jag var beslutsam att övervinna detta, så fort som möjligt.

Första gången jag kände andnöden på riktigt var när jag gått 200 meter för att kasta soporna i soprummet. Det är en liten liten uppförsbacke tillbaka till lägenheten. Jag vet inte hur många gånger jag fick stanna för att få luft. Efter någon dag kände jag mig frisk och gick en väldigt långsam promenad på två kilometer, alla som var ute i spåren i skogen gick förbi mig. Jag kunde inte gå fortare och fick stanna flera gånger. Jag har många dagar sagt till min son att nu NU ÄR JAG FRISK. Jag brukade även skriva till min mamma och några andra som brydde sig att nu känner jag mig frisk igen. Efter kanske tionde bakslaget gav jag upp, orkade inte mera.

Det har nu gått åtta månader sedan jag insjuknade och jag mår bra men de senaste veckorna har jag haft minst 2–3 dagar per vecka med bakslag, hjärntrötthet, huvudvärk och halsont. Jag har lärt mig mycket om denna sjukdom. Vi är 17 000 i två Facebookgrupper från Sverige där alla har haft detta i månader. De finns många som inte blivit trodda och respekterade, men mina läkare har varit bra, de har aldrig misstrott mig.

Naturen har verkligen varit min healingplats. Jag är så tacksam att jag bor nära skogen fast jag bor i storstaden. Med hjälp av lite yoga, mindfulness , mycket meditation och hälsosam kost tror jag  att jag håller på att bli frisk nu.

Jag måste ju alltid fortsätta framåt. Glad och tacksam för varje dag jag mår bra!

Pia Bohlin

Mitt energiflöde

Att definiera hur människan ser på sin tillvaro kan göras på oändligt många sätt, i ett oräkneligt antal skepnader. Min subjektiva definition har kommit att handla om energiflöden, att allting utgörs av energier av olika slag. Energier som förflyttas, byts ut och transformeras. Jag är endast ett medel för energin att vandra, att leva vidare. Som ett slags ansvar för de yngre generationerna. Ren rörelseenergi när jag förflyttar mig; springer, promenerar eller rent av stiger upp ur sängen varje morgon. Energi i form av föda som håller den basala ämnesomsättningen igång och äts extra av inför fysiska utmaningar. Jag kan samla mental energi då så behövs, till exempel inför en muntlig framställning. Den positiva energi som går att känna i möten med människor är fantastisk. När den istället blir till en negativ sådan mindre rolig; då krävs det ofta både fysisk och mental energi i utmaningen att försöka vända det hela, i positiv riktning. Min kreativa energi får i skrivandet sin beskärda del, den delen som sluter min inre cirkel av välbehag. Likt ett ”skrivandets ABC”. A som i andligt, B som i berikande, C som i cirkulärt. Sluts inte en cirkel helt och hållet utan lämnas med ett om än minimalt mellanrum, då saknas harmonin, cirkeln är inte fullständig. Det är precis så jag ämnar gestalta mitt skrivande just nu. Skriver jag så finns jag och kan andas med en känsla av inre harmoni.

Mitt ABC-skrivande har med andra ord en alldeles egen ”akut dimension”; andligt, berikande och cirkulärt. Hur hade jag för åtskilliga år sedan kunnat ana dessa tankar? Alla de situationer då jag arbetandes på akutmottagning stått tillsammans med övriga i teamet och omhändertagit svårt sjuka patienter enligt det inarbetade, akuta omhändertagandets ABC; Airways, Breathing, Circulation. Lungorna, ett i dessa Coronatider frekvent omtalat kroppsorgan där det livsviktiga gasutbytet sker. Längst ut i de minsta förgreningarnas celler, lungblåsorna, andas vi ut koldioxid, andas in syre. Idag kändes det som om mina lungblåsor under löprundan fick hjälp av varje kroppsfiber, den kändes så fulländad. Med ett djupt, långsamt andetag inser jag ödmjukt, att det som fick min cirkel av energier att helt och hållet slutas var den präktiga moder natur, närvarande med sina specifika energier: höstluftens vindstilla krispighet, fukten, koltrastens rafsande i markens lövhögar, den tidiga morgontimmen, frånvaron av vardagens trafikhets. Mitt i allt detta rörde sig benen framåt med en ovisshet om vad som komma skall. Och det är okej.

Jessica Löfbom

Så här i förtroende

Alla dagar då det är helt tomt, när det inte finns ett enda ord som jag kommer på, som duger att använda i texten framför mig, dagar när hjärtat är fyllt av så mycket, men hjärnan tycks helt tömd, då passar jag på att vila. Skrivande, en process med så många ansikten. Tänker på alla böcker jag läst det senaste halvåret, böcker med innehåll som ibland lyft mig, men också fått mig att faktiskt hoppa över en sida här och där. Lite skämmigt, men ibland nödvändigt. För mig. Förlåt för att jag i min upplevelse av det jag läser ibland bläddrar vidare utan att låta ögonen fästa på mer än någon enstaka rad på vissa sidor. Är jag månne ensam om att göra så? Jag tror inte det. Nu får du bästa författare förlåta mig, men så här mellan dig och mig, jag gillar inte allt du skriver.

Knarrigt torr, som den gamla trötta korgstolen under lönnen, låter jag dig få min ursäkt i den ljumma höstdagen. Sittande där med den ständigt växande vildklematisen som slingrande omfamnar stolen, har jag många gånger sett fram emot nya läsupplevelser. Stolen, som för längesedan sett sina bästa dagar och som nu fått en hedersplats, är vackrare än någonsin. Den har många stunder sommartid varit min läshamn. Trött och i väntan på att allt framöver börjar om igen, vilar den nu i ett skirt ljus under den nyligen hamlade lönnen, hamlad för formens skull. Så klart. Det känns inte alls skämmigt. Och korgstolen tycks njuta där den står i de guldiga strålarna, som nu givits möjlighet att hitta ner till den ålderstigne kamraten.

Men jag tänker framöver sitta i andra stolar, i andra läshamnar. Och naturligtvis röra på mig. Fortsätta uttrycka orden med kroppen för att sedan skriva ner dem. Att inte skriva finns inte. Skrivron infinner sig och hjärnan snurrar till som i yster dans. Mina ord i reflektion. Förstås.

Vikta är bladvecken i mina tinningar

texten i min hjärnas svarta pärmar söker det sanna

varligt sprider den sina meningar

så kärleksfulla och tydliga i ett varande

med varje steg av spröda gräsets milda rörelse

jag böjer mig fram och plockar dem alla

ett och ett blir de av egen kraft

mina samlade ordbuketter

För den som kan föreställa sig och vill lyssna, har just den här stolen mycket att berätta om alla boktitlar som vilat i dess knä. Med andras och mina egna texter, har den hjälpt mig att hitta pauser där jag fyllt på med orden som efterhand tagit sig in i mitt huvud. Jag har ofta ett par böcker på gång samtidigt. Tycker om att vara i flera rum, i flera världar på samma gång. Min nyfikenhet är min starkaste motor som genom olika berättelser tagit mig ut på några extremt givande turer där i korgstolen. Läsandet har byggt textbroar att blicka ut ifrån och hämta intressanta tankar och ordvändningar ur.

Men nu får den vara, den gamla trötta. Nu, med en sits av lönnens rödgula och intensivt höstdoftande löv, lutar den sig tillbaka och vilar intill trädets stam, sluter sina korgrutiga ögon i ett lugn. Och en väntan … Själv har jag inte tid att vänta … jag skriver och läser vidare.

Kerstin Malmberg

Öster om intet

Någon enslig ökenfader under antiken sade: ”Tala eller skriv aldrig om något som du inte har kroppslig erfarenhet av.”

Därmed bör orden om Ande vara få: ändå flödar orden.

Min enda kroppsliga (andliga) erfarenhet, är av tomhet, en isande rädsla för att universum skulle kunna upphöra och inget liv någonsin skulle kunna uppstå. Därmed mitt livslånga intresse för Intet, Tomhet, Icke-existen, kontemplativ Tystnad.

Kristendomen bearbetar begrepp, som Ex Nihilo, Kenosis, Ofattbarhet. Buddhismen bärs av begreppet Sunyata, tomhet. Hinduism leder mot icke-dualism.

Därmed har jag placerat handlingen i min bok bland tillvarons bortvända sidor: den annorlunda existens bortom tid och rum som icke-är.

I min trosfantasi består det vi kan kalla himmel av ett oändligt antal dimensioner som pånyttfödda individer bärs genom in mot Gudomens absoluta motsägelsefulla Ofattbarhet. Varje dimension har sina speciella kompetens- och ansvarsområden. Ledarna är ministerliknande med total överblick över sin speciella domän.

Adam och Eva bor på en imaginär gård i myternas dimension, Öster om Intet: bortom tid och rum, innanför förståelig mening, efter att sociala konventioner raderats.

Eftersom de har påtvingats en ledande roll i den heteronormativa matrisen, arbetar de för att all kärlek skall vara omslutande och ömhet kunna återerövra sin fundamentala plats i varje personlighetsgrund. Att förtrycka ömhet kan vara grovt vardagsvåld!

Ett antal ministrar berättar om sina uppdrag inom olika bärande tid- och rumfria varadimensioner: Vara, Göra, Sanning, Tid/Nu, språk. En personlighet är Cyborea, Judas Iskariots mor. En ung man som aldrig andats jordisk luft beskriver tomhet. Han dog i sin mammas sköte och har enbart växt upp i himmelen.

De flesta av gästerna syns inte, men orden de talar lyser av smeksamma dofter. Inför middagen är de dock festklädda.

Även fysisk kärlek uppstår – mellan två unga män.

Boken är influerad av queerteori, postmodern filosofi, postkolonialism, kvantmekanik och inte minst universell mystik, och det släktskap med andra språk och kulturer som finns i vår globala värld och inom vårt lands gränser.

Övergripande motto: Gränsöverskridande innerlig omfamnings-revolution bland kulturer, religioner och förstelnade ömhetsmallar.

Bud: Älska din kärlek.

Öster om Intet stimulerar frågor men ger inga absoluta svar.

Boken bör läsas långsamt: mycket kan kännas främmande. Men – om du granskar dina inre ömhetsådror kan du kanske känna igen dig. Orden kan vara en spegel av dig och/eller din behärskade motsats.

Ingemar Claesson

I ljuset ser jag orden jag känner i kroppen

Som dansare har jag använt kroppen för att berätta. Med kroppen i rörelse kan jag uttrycka så mycket. Under morgonens ljuvliga promenad är jag i rörelse och samlar på dagens ord. I ljuset som strålar genom granarnas stammar hittar mina steg orden. Så mångfacetterade ord kan vara. Och vilka fantastiska sidospår de kan vika in på där de röjer runt i min hjärna, stör, uppvaktar, lirkar, smeker, slår till … ja, ända till dess att jag beslutar mig för vilka av dem som jag vill använda. Mina steg över den lilla grusvägen blir alltmer ystra för att strax sätta foten bestämt i backen, vänta ett ögonblick i häftig hjärnverksamhet. Så tydligt allt blir.

Storslagna är de färger/som möter mig/som sluter sina nyanser/kring mitt hjärta/som pulserar i dess välvillighet.

Nu stundar hösten. Mörkret är redan här. Allt tidigare på kvällen ser vi hur det slocknar därute. Jag försöker hålla fast vid ljuset så länge det går, har svårt att förhålla mig till mörkret så här i början. Och ändå, att det då finns mer tid för annat, sådant jag under de ljusa månaderna lagt åt sidan för att sedan … när då … har blivit ett nu. Är det ett lugn jag känner eller är det en oro? Kanske en iver? Försöker ta reda på det i ett par danssteg i det strilande ljuset. Jag gillar inte mörkret, men jag tycker om ordet, mörker. Det bäddar in mig, håller om mig och ger mig skrivro. Orden får mer tid. Alla färger lämnar spår. Så även tankarna.

Sträcker förväntansfull armarna mot himlen samtidigt som jag drar in den klara luften djupt ner i mina lungor, håller andan någon extra sekund innan jag andas ut och låter armarna sakta lämna himlens strålar och komma tillbaka till min kropps sidor. Öppnar upp min hjärnas vrår, lämnar nyfiket plats för nya projekt. Undrar vissa stunder om det är värt mödan att skriva, att i huvudet kånka runt på alla bokstäver i hopp om att de skall bilda någon slags berättelse, och till slut få till ett manus. Svaret är ja. Det är en del av ljuset.

Tar en paus i improviserade rörelser av förhoppningar.

Jag med alla mina skrivprojekt på gång har i hela mitt liv haft huvudet fullt av ord jag på olika sätt önskat få ihop. Hittar i några gömmen gamla alster från tonåren. Ler och minns. Blir så glad att jag låter armar och ben visa de känslorna. Kisar och ser framför mig den gamla Facitmaskinen, hör knattrandet, ser de tippexvita, överstrukna orden, minns skriva om och skriva om igen, fylla papperskorgen – tänker på tålamodet, då. Tålamod även idag, men praktiskt enklare, flytta och flytta om. Bara så. Att med stor möda men ändå så behändigt få till en trovärdig historia, en som blir sådan att man själv är nöjd, att testläsarna är nöjda, men också nödvändigt kritiska och berörda i någon form. Vad mer kan jag önska av detta upplivande, frustrerande, roliga och många gånger osäkra ordhanterande. Min hjärna är igång och orden bråkar om utrymmet, kroppen spritter i en önskan om att allt ändar i en roman när jag fått möblera om bland meningar och stycken. Ni välsignade bokstäver – vad som helst kan hända när jag samlar ihop er till de ord som bygger mina historier. Nyfiken sätter jag fart hemåt.

Tillbaka hemma och på plats vid datorn landar jag med blicken ut genom fönstret. Där utanför singlar de första färggranna löven mot marken. Inspirerad lyfter jag armarna i det kvarvarande ljuset, hör vindens svaga sus och samlar ihop mig. Orden är i denna stund mina. Tack bokstäverna, orden, meningarna, styckena, kapitlen … ja, snart är kanske en hel roman färdig. Nu må jag låta kroppen visa skrivprocessen i en livgivande berättande dans.

Kerstin Malmberg

BLÖGG

timmerstuga

Jag sa till mig själv att skrivandet var lättare någon annanstans. Och dum som jag var trodde jag på mina egna ord. De lurade mig, fick mig att söka i mörkret utan ljus. På något sätt sken texten klarare och starkare där borta. Mitt sinne ställdes in på en ensligt belägen stuga, en öppen eld och kanske till och med en sliten öronlappsfåtölj. I mina drömmar kunde jag höra eldens sprakande medan jag skrev ordkombinationer värdiga en sann författare – i det flämtande skenet. Och det hände mer än en gång att jag vaknade och kände viss röklukt.

På förlaget (var det nu låg?) hade man ställt sig undrande och tveksamt till mitt grepp, men det skulle antagligen innebära klirr i kassan – och då gick det mesta bra. Min granne (och ende vän i närområdet) herr Merzelbark sa hånfullt att om jag inte kunde skriva här kunde jag sannerligen inte skriva där. Det sa han till mig efter en kväll i vinets och grannsämjans tecken. Han hade i sin ungdom fått en diktsamling publicerad och visste vad han talade om: “Jag är en fattig poet, en smula mager, men ändå ganska fet”. När jag stängde min lägenhetsdörr den kvällen hade nog ordens sanning fått sig en yxa i huvudet. Och lite väl mycket vin i skrivsinnet.

Jag ringde på en annons i en tidning. En äldre kvinna med tysk brytning på andra sidan telefonen upplyste mig att jag mer än gärna fick hyra stugan i annonsen, men att mitt författande skulle vara berett på att kavla upp sina ärmar. Jag var minsann inte rädd för ordens svängar och nyckfullhet. Ha! Vi kom överens om att hyresbeloppet skulle betalas i förskott, nyckeln låg i en gammal syltburk under en sten, men så sa hon plötsligt mycket allvarligt: “Du får absolut inte, under ingen förutsättning gå utanför dörren klockan tio. Dessutom är ditt tillfälliga hem mina vänners permanenta. Författarambitioner eller inte”.

Hennes ord kom så plötsligt att allt jag hann med i huvudtumultet var att tänka: Tio? Hem för vem? Så föll tonläget en viktighetsoktav och hon önskade mig lycka till – skrockade kort något ohörbart (antagligen på tyska) och la på. Och där stod jag med den svarta backelitluren i handen och tänkte på klockan tio och vilka vänner jag skulle möta och att alla bekymmer var ordens. Men även om frågorna rasslade som ovunna fanatasimynt i en enarmad bandit var jag helt övertygad om min egen lycka och skrivförlösning. Och tro det eller ej, men rökdoften jag kände om morgnarna tilltog.

Så kom dagen för min avresa. Jag hade packat allt: tandborste, lite kläder, en sovsäck och en skrivmaskin (Maritsa 30 som den hette. Varifrån den kom visste jag inte – bara att den skrev bra). Och jag åkte tåg till en plats ingen steg av på – förutom jag. Från stationen ringlade sig en endaste ormlik grusväg in i skogen. Enligt anvisningarna från den gamla kvinnan låg stugan i skogen, men det var en bit att gå. “Och förvänta dig ingen taxi eller liknande. Inte där ute.”

Jag följde vägen, som smalnade av och blev en stig – och kom närmre och närmre den täta skogen. Flera gånger under vandringen bytte väskan arm, då både axlar, armar och delar av ryggen började ömma. Och det började att snöa. De puderlätta flingorna la sig på de täckande granarna och jag kände att jag gick rakt in i ett jullandskap. Och mer än en gång skymtade jag stugan genom snårskogen. Takåsen i vitt skymtade till lite här och var. Men avigsidan visade sig: Svetten rann och jag förbannade mina ord och mitt tilltag. Dessutom flög klockslaget vid tio omkring stugans hemliga vänner medan mina fotsteg försvann i snön.

Stugan var spöklikt lik den jag hade föreställt mig. Liten (den såg ut att bli nästintill uppäten av snön när jag slutligen nådde den), med en eldstad och en öronlappsfåtölj!

Och på kvällen, framför den sprakande brasan med min författarlekamen omsluten av fåtöljen och med min skrivmaskin Maritsa på låren, bar det iväg. Ordkombinationer jag tidigare aldrig ens varit nära klädde resonemang och beskrivningar i en berättelse om någon som inte förstod riktigt. Det var en figur med huvudet fullt av frågor som vandrade omkring i ett ovisst landskap. En historia jag knappast förväntat mig. Men mina bokstavsjongleringar stod på topp, elden skänkte värme och Maritsas vals glödde.  

Från ingenstans kom så plötsligt en ringsignal. Allt avstannade tvärt, frös i sitt ögonblick. Orden stelnade på valsen, tangenterna böjde sig undrande. Genom rutan kunde jag se små snöflingeskuggor på väg ner genom luften. Framför mig sprakade elden. Det ringde igen. Som på en given signal rusade jag mot ljudet, men i mörkret runtomkring såg jag inte mycket. Jag föll och studsade och slog emot och livet blev närmast ett flipperspel. Det ringde igen och jag sprang mot ljudet som verkade komma från det minimala vråliknande sovrummet. Jag slet upp dörren och ställde mig avvaktande i mitten av rummet. Det ringde igen. Denna gången insåg jag att det kom ifrån en inbyggd garderob (vilken jag missat) och där högst upp på ett hyllplan stod en svart backelittelefon (lite väl lik min egen hemma). Den ringde igen och tveksamt tog jag upp luren.

“Du skriver ganska så bra, men lämnar ingen plats åt dig själv. Allt du gör är att reproducera. Och du – grundhistorien är väl i löjligaste laget. Osäkrare människa får man leta efter. Och Merzelbark. Vad är det för ett namn? Nåja. Snart är klockan tio och det är dags för dina nya vänners entré. Vi hörs.”

Rösten försvann. Linjen bröts. Och där stod jag med backelitluren i handen. Rösten visste allt: Vad och framför allt hur jag skrev jag skrev, klockslaget tios vikt, och om vännerna som skulle komma. Orden svepte förbi som levandegörande snaror. Jag började rabbla alfabete: “A, B, C …” Men sen stannade minnet hjulen. En röst i luren? Hur fan? Jag tittade på den självlysande visaren på mitt armbandsur. 21.59. Jaha. Japp. Mein Gott. Jag släppte all spänning, all ovisshet, alla ringande frågor och gick ut och inväntade mitt kommande öde. Jag skulle just ta plats i fåtöljen när en skepnad flög upp och försvann ut i mörkret som lägrat rummet då elden sakta dog bort.

Och texten skrev sig själv av dig som läst den.

David Teschner

Men det var ju just så det var!

Även om romaner oftast utspelar sig på platser som finns i verkligheten är de påhittade vilket kräver fantasi, och fantasi är något fint. Roman smäller högre än självbiografi. Att enbart intressera sig för berättelser based on a true story signalerar obildning och dålig fantasi. Sådana tankar smög sig ibland på när jag skrev på min senaste bok Hem till Holjekroken, som inte alls är någon regelrätt roman. I stället skildrar jag utan förklädnader bruksorten Olofström under 70-talet och första halvan av 80-talet. Gator, villaområden, affärer m.m. och personer är nämnda vid sina rätta namn i de 999 minnesfragmenten. Så vilka skulle vara intresserade av att läsa min bok, när den kom ut, förutom mamma och min bror och möjligen några av människorna i Olofström?

När jag började skriva under gymnasieåren önskade jag mig bort. Bort från mig själv och till något jag hade för mig skulle anses spännande och relevant för andra. Mina egna upplevelser på hemmaplan, tänkte jag, var ointressanta i andras ögon. Jag var tvungen att förställa mig. Och det blev ju pannkaka. Ljugandet skorrade falskt. Efter några trevande men misslyckade litterära försök att efterlikna det bacchanaliska flödet i Ulf Lundells Jack, hittade jag ett ämne i mig som brändes och ville ut: mitt eget liv som tolv-, trettonåring. Musik hade just visat sig vara magi, kärleken likaså, men att blotta sina innersta känslor för Flickan med stort F hade varit en övermäktig uppgift.

Våren 2006 gick jag skrivarkurs på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Där upprepade författaren, läraren och rektorn Stewe Claeson, att det enda som var förbjudet att säga under textsamtalen var “det var ju så det var”. Krävde berättelsen att man gjorde våld på sanningen, skulle man göra det. Och detta, har jag mer och mer insett, var ett viktigt påpekande för författare i vardande. Men även om man fiktionaliserar, tänjer på sanningen och rentav ljuger, vilket författare är i sin fulla rätt att göra, tror jag att man i någon mån måste bottna i det självupplevda. Det var inte förställning Stewe hade menat när han uppmanat oss att hitta på.

På jazzgitarristen Bill Frisells instagramkonto läste jag nyligen en text om Marlon Brando. Brando menade tydligen att all konst är “autobiography made flesh”. Vi minns saker som vi vill återskapa och dela med oss av, till exempel vår mammas hand på vår panna när vi var sjuka. Det spelar enligt Brando ingen roll om vi är skådespelare, bildkonstnärer, musiker eller författare. Jag tror att det ligger något i denna tankegång. Men vårt minne är bedrägligt. I hjärnforskaren och författaren Pontus Waslings bok Minnet – fram och tillbaka (2013), lär jag mig att våra minnen är en konstruktion. De omvandlas ständigt för att passa in i vår livsberättelse. Vår “hjärna sköter berättandet på samma sätt som när en skicklig författare bygger upp en historia.” Vi människor är av naturen historieberättande varelser.

Ändå är det inte enkelt. Att kopiera verkligheten rakt av skapar ingen litteratur med automatik, hur sant och äkta stoffet än må vara. Det var detta rektor Stewe hade velat inpränta i oss. Och i strikt går det faktiskt inte att kopiera verkligheten. Ord är ord och kan endast påminna oss om den. Den författare som enbart påminner läsaren om en by, en trakt, en stad och människorna som lever på platsen, blir i bästa fall uppmärksammad lokalt. Det ska till något mer. Jag tror att alla som har försökt berätta något i ett socialt sammanhang känt av detta, att det är omskapandet eller framförandet som är konsten, eller åtminstone en stor del av den. Ordvalet, dramaturgin, detaljerna, pauserna. Ibland fångas lyssnarna, ibland tycks de inte ta minsta notis. Harry Martinson skriver om detta i sin essä “Om folksagor” (Gyro, 1986). Han menar att folksagorna i sig är värnlösa och helt beroende av sin berättare. Därför blir de ibland mästerverk, som hos mästerlige Mickel i Långhult, och ibland endast dåliga kopior.

Ännu tvivlande på att någon skulle vara intresserade (förutom mamma och min bror Johan), skickade jag iväg mitt manus. Det nystartade förlaget Ekström & Garay nappade. Efterhand har jag alltmer börjat vila i detta, insikten om att en författare bör vända blicken in mot sig själv och inte förställa sig. Det betyder förstås inte att man måste skriva mer eller mindre självbiografiskt. Egentligen är det lika utmanande och svårt (och fint) att hålla sig närmare verkligheten som att fabulera. De banalaste detaljerna ur verkligheten måste ha en funktion och relevans i sammanhanget och inte bara bli mördande tråkig uppräkning likväl som de mest skruvade och fantasifulla lögnerna måste uppfattas som trovärdiga. Detta må gälla både för en roman om livet i en avlägsen galax såväl som en fragmentarisk skildring om ett svenskt brukssamhälle.

Patric Eghammer

Ett skrivprojekts tidslinje

Alla skulle bara veta hur ringlande och gropig vägen från idé till utgivet verk kan vara, eller oftast är.

Låt oss säga att det börjar med att skribenten inspireras när hen tittar på tv. Någon del av programmets innehåll antar krokens form och hakar ihop med ett tidigare ratat uppslag. Två fragment ger fler associationer än ett, snart uppstår ett tredje fragment och ingivelserna fortsätter att komma.

Klustret av idéer får fler nyanser och skarpare konturer när skribenten dagen efter tar sin morgondusch. Det framgår nu att det inte ska vara en huvudperson, utan tre. Det framgår att språket i sig självt ska hjälpa till att gestalta respektive huvudperson, att tre unika uppsättningar språkdräkter bör sys upp. Det framgår att … den ena huvudpersonen tidigt ska dra slutsatsen att hen är en mördare som bara inte har mördat ännu.

Att skriva om en person som drar drastiska slutsatser, kräver research. Skribenten köper därför böcker, lånar böcker på biblioteket. Skribenten läser sedan, och begrundar. Hen ser filmer som snuddar vid litteraturen, både dokumentära och fiktiva. Så klart nätsöker hen också, hittar relevanta artiklar och videoklipp. Först och främst förskräckelse, sedan också förtjusning. Lusten till att skriva ökar.

Men två huvudpersoner till, och för att på ett trovärdigt sätt kunna beskriva den enas yrkesliv krävs mer research. Hur det är att arbeta som polis har skribenten nämligen ingen aning om. Vidare behövs förberedelser av ett annat slag för att på lämpligt sätt kunna gestalta den tredje huvudpersonen, som är ett barn. Skribenten får gå tillbaka till sin egen barndom för att leta perspektiv.

Skribenten skriver. Några månader senare gör hen det. Eller försöker att skriva. Hen skriver och raderar, skriver igen. Undrar. Ifrågasätter. Ler, svär. Och det kan inte bli så långa sittningar, då skribenten har ett heltidsjobb vid sidan av. Tiden är begränsad, liksom orken. Särskilt orken, det är så mycket annat som måste orkas. Men skribenten skriver, trots allt. Lite men ofta.

En kursare från tiden på författarskolan undrar om skribenten vill vara med i en skrivcirkel. Det vill hen, och snart följer textsamtal späckade med värdefull respons. Nya synvinklar, friska förslag. Skribenten får mer energi, känner sig mindre ensam. Utvecklas även av att själv läsa de andras texter.

Efter en tid måste textsamtalen upphöra. De andra i cirkeln flyttar, får barn. Men skribenten är tacksam för tiden som har varit, fortsätter märkbart stärkt på egen hand. Hen själv flyttar inte, skaffar inte barn. Men hen skriver. Hen dricker mer kaffe, mer yerba mate.

Hurra! Ett litet förlag antar en diktsamling som skribenten har skrivit tidigare. Förlaget vill också ge ut hens förra prosaprojekt som e-bok. Euforin är stor, men skribenten får förstås pausa det pågående projektet för att göra förordade rockader i romanen som ska bli e-bok.

Ett halvår senare, när diktsamling och e-roman har getts ut, återvänder skribenten till projektet med de tre huvudpersonerna. Hen har fått mer ansvar på lönejobbet, vilket lett till övertid. Men hen skriver ändå vidare, på kvällar och helger. Ofta sitter hen på kaféer och skriver, för att kunna höja blicken och uppleva samhörighet. Ibland sitter hen på favoritbänken i en park.

Några år senare är skribenten färdig. Efter korrläsning skickar hen manus plus följebrev till några utvalda förlag. Sedan väntar hen. Hen väntar länge. Först efter nio månader har hen fått avslag från förlagen, bara två av fem med motivering. Byrålådan är åter trolig ändstation.

Av en slump upptäcker skribenten ett nystartat förlag i trakten. Hen väljer att skicka sitt manus dit, då hen gillar förlagets framtoning. Sedan väntar hen. Men den här gången behöver hen inte vänta så länge, redan efter ett par månader får hen svar. Och det är av … positivt slag! Förlaget vill ge ut hens spänningsroman!

En tid därefter blir det angenämt samarbete med flera personer på förlaget. Skribenten får ta del av redaktörens allmänna synpunkter och förslag på ändringar, processen utvecklas till ett givande och tagande som stärker verket. Formgivaren får några uppslag, gör ett klokt val och arbetar fram ett vackert omslag som matchar stämningen i inlagan. Infotexter skrivs, släppet planeras.

Alla skulle bara veta gavs ut av Ekström & Garay i slutet av juni 2020, sju år och sju månader efter det att de första orden skrevs. Skribenten nyper sig regelbundet i armen, prövar ibland att ta ordet författare i sin mun.

Ulric Alstermark

När något man laddat inför inte blir av

Laddningen tickar på och när det planerade inte blir av så stannar något inom en av och det blir tomt och stumt. I alla fall till en början. Innan man förstår att det går att ladda om.

Jag minns en muntlig tentamen på universitetet. Mina studiekamrater och jag hade blivit anmodade att läsa en tjock bok om svensk historia. Tror jag det var. Med nerverna både utanpå och som en skruv i magen väntade vi alla utanför den sal där vår lektor, en äldre man med många starka titlar, tog in oss en och en för detta förhör. Att ladda så starkt inför något som känns så viktigt och närapå avgörande, tar all ens energi. När det sedan visade sig att var och en fick en enda fråga att svara på och den jag fick var oförskämd att överhuvudtaget ställa, så enkel att jag trodde att lektorn skämtade med mig. Då går luften ur en liten människa. Besvikelsen var enorm.

Då hade jag ännu inte de erfarenheter som hjälper mig att hantera liknande laddningsavbrott som jag har idag.

Efter bokreleasen i början av året tog jag flera kontakter då jag gärna ville få presentera mig själv, mitt skrivande och min roman Sistungen. Intresset hos bokhandlare och bibliotek visade på goda möjligheter och tillsammans tittade vi på datum för detta.

Så kom covid-19. Allt lades på väntan till hösten, kanske – vi får se när … Tänker att de små bokhandlarna och biblioteken avvaktar då deras möjligheter utrymmesmässigt att ta emot en grupp människor inte är lämpliga och också svåra att veta hur stort intresset är, om många fler än lämpligt skulle komma.

Att jag tillhör dem som är 70+ har kanske en del i att man vill avvakta.

Mariestadstidningen skrev en senkommen, men fin recension med rubriken ”Gripande om hon som kom sist”. Jag hoppas att när pandemin drar sig undan, att jag till sist får möta publiken som senare än jag tänkt mig, vill höra mig berätta.

Som sagt – nu gäller det att ladda om, något jag tänker ger mig möjligheter till omstart med ny energi och nya tankar.

Kerstin Malmberg

Optimistens klagan

Sommaräng

Det är i den tid då vallmon står röd. Gullvivan sjunger sista versen men konvaljen blommar än. Vår jord vänder sitt nordliga ansikte mot solen igen. Hon sprider ännu sin skira grönska. Blodnäva, gulmåra, klint. Humleblomster och vårbrodd; tillsammans klär de ängen i sommarskrud. Stanna upp nu! Ta in! Det vinfärgade ljuset, den ännu svala brisen, doft från kaprifol; efter midsommar från lind. Snart stillas, snart mognas, snart går mot månar i papp. I år som andra år.

Men annat är nytt. Delfinerna simmar i Venedig, i Indien syns bergen bortom smogen. Trettio år sedan sist. Planeten har fått ett andrum. I Peking kan barnen andas utomhus. Eller kunde. För någon månad sedan. Nu får de ta skydd inomhus igen. På rätt sida luftreningsfiltren.

Ni har väl hört om isarna, skogen, tundran? Korallreven i grått? Permafrosten som viker, tundran som tinar, släpper gas. De stora skogarna – lungorna – som skövlas och bränns. Åtta planer på en halvlek. I Kalifornien målar man uttorkade gräsmattor med grön sprayfärg. Och bina – ingen pollinering, ingen mat.

Somliga sätter sitt hopp till ödet, till Karma, den heliga graal. Till skrifterna. Andra till Musk och ett rött dött Mars. Människan älskar sina myter. Men nu gäller handling; låt den bli din rymd, ditt rus, din religion. Man kan blunda, låtsas inte förstå, men verkligheten lär oss obönhörligt att moder jord och livsbetingelserna är skörare än vi trott. Eller som Peter Lundblad framsynt sjöng i fyndiga ”Ge apan i dig en chans”: ”Men vi som är smarta vet att jorden den är stor den/Men den visar sig nog vara mindre än vi tror sen.”

Det finns fler förebilder; i en särklass står Greta. Klimatfrågan är inte en fråga bland andra. Den är FRÅGAN. Den allt annat överskuggande. Hennes kamp är ett rop på hjälp. Vi blir våra val. I en tid då alla tänker att de känner är det befriande med någon som tycker att det är. En annanhet som kan öppna för ett nytt paradigm. Men vi måste få bort de uppburna, knappt medelmåttiga männen. Förenklingarnas och tvärsäkerhetens demagoger. Innan de gjort allt vi byggt tillsammans till en lögn.

Vi måste orka fortsätta bry oss! Aldrig acceptera förskjutningarna i språket, de små subtila antydningarna med avsikt att få oss avtrubbade. Vi måste uppfinna en Richterskala för hjärtskalv – uppkopplad till jordens alla kännande varelser. Kanske behövs ett skred inom oss innan tillräckligt många förstår vad som måste göras. Efter – och kanske redan under – denna fruktansvärda pågående pandemi måste vi tänka annorlunda och nytt mot innan.

Trots allt måste vi fortsätta vara optimister och hålla sinnet stämt i dur. Sluta säga tiden är ur led; bättre då att sluta leden i tid. Uppgivenhet duger inte, det måste ageras!

Och vad är då kulturens roll i allt det här? Jag tror att det är att fortsätta berätta om det vackra, om det som verkligen betyder något, om längtan tvivlet modet, om skogarna vidderna haven, om skönheten och kärleken; skriva om det, sjunga om det, spela, måla, forma, skulptera. Beröra.

Robert E. Gustafsson

Vad är verkligt? Vem är verklig? Vad är det vi upplever?

Lars Tidholm - Bortom skogen

Bengt, banktjänstemannen, är orolig att han blivit ertappad med fingrarna långt ned i syltburken. Simon, eremiten på andra sidan fikabordet där de sitter i hans hydda, pratar så konstigt. Vad har Simon sett i sin kikare? Vad vet han? Vad är det han pladdrar om?

För den ene, en jakt på ledtrådar. För den andre en jakt på sanningen. Den största sanningen. De tillbringar en kväll tillsammans och kämpar på var sitt håll att komma närmare den insikt de söker. I processen delar de alltmer varandras världar.

På vägen händer konstiga saker. Verklighet eller inte? Väsentligheter eller kallprat? Dramatik eller vardag?

Under fjorton år har jag arbetat med berättelsen om Simon och Bengt. Levt med figurerna. Jag har ändrat, strukit, lagt till och skrivit om. Hela boken. Minst tre, fyra gånger. Varför? Varför håller man på? Några tokiga tankar som behövde formuleras. Inte minst för min egen skull. Tankar på jaget. Tankar på vad vår existens egentligen innehåller.

Redan under antiken fanns funderingar. Platon hette en. Descartes en annan. Under 1700-talet började den skotske filosofen David Hume fundera på hur allt hängde ihop. Fanns jaget överhuvudtaget? Man finner även paralleller hos Kierkegaard och andra under 1800-talets senare del. Existentialisterna under 1900-talets mitt spädde på brygden re­jält. USA-professorn Daniel Dennett är en nutida teoretiker. En annan är Dr. Susan Blackmore, verksam i England. Publikationer av dessa har funnits bland inspirationskällorna till det lekfulla och kanske något respektlösa bollande med filosofiska begrepp, funde­ringar och spekulationer, som läsaren möter i Bortom skogen. Men framför allt orden av Epikuros, den gamle grekiska tänkaren. De viktigaste raderna för Simon:

”Du behöver inte oroa dig för döden.

Den betyder överhuvudtaget ingenting för oss.

För där vi är, finns inte döden och där döden är,

finns inte vi.”

Visst. Så ser den yttre ramen ut. Men andra nivåer? Det personliga planet? Ja, vem vet. Alla som skriver filtrerar väl sina texter genom sitt personliga drama, genom egna erfarenheter. Vare sig vi vill det eller ej. Här är det än snårigare att veta vad som är verkligt. Vad som är fiktion. Simon och Bengt? Två bröder? Far och son? Ett vakuum? Den som lever får se. Som Simon skulle ha sagt…

Lars Tidholm

 

Läs ett kapitel på Opulens
Beställ på Bokus

Det går inte en dag utan att han influerar mitt varande.

Mattis Spansk heter jag. Debuterar med en Haiku-samling med inslag av prosa. Boken heter Minneslunden – Ett Fotografi av ett Malignt Medvetande och behandlar ämnet suicid, ur ett 360 perspektiv. I just den japanska poesins kantiga format. 

Ett bra haikupoem ser jag som ordspråket en bild säger mer än tusen ord. Och vår stolta nobelpristagare, tillika svenska Ers-Haiku-Höghet, Thomas Tranströmer bär vittne därom i sin egen haikudiktning. 

Min förhoppning är att boken både skall generera nya tankebanor och bryta destruktiva tankebanor i och av ämnet suicid. Ambitionen är att boken kan vara en dialogstartare, i det tungrodda och tabubelagda ämnet suicid. Såväl internt i tanken som i en flervägskommunikation. 

Boken är tillägnad min bäste vän, vapendragare och bror James Okoth, som efter lång tids kamp med psykisk ohälsa begick suicid i maj 2019. 40 år gammal. Vilket passar som handen i handsken statistiskt. För män upp till 44 år är suicid den vanligaste dödsorsaken. 

Han efterlämnade en underbar dotter på snart 7 år. Och ett minne stort – tillika anmärkningsvärt som rymden eller djupa oceanernas mystik. Går inte en dag utan att han influerar mitt varande. 

Varje år begår drygt 1500 personer suicid. Att jämföra med trafikfataliteten som ligger stadigt på cirka 250 dödsfall. 

Tänk då hur många som, ur ett 360-perspektiv, de facto drabbas. 

Boken är också tillägnad en av de andra största riskgrupperna inom suicid: kroniska somatiska smärtpatienter. Jag är själv en utav dem, så jag vet vilken kamp som pågår 24:7/365. Turligt nog har jag en genetisk pre-disponering som gör att jag, än iallafall, klarar av den vardagen med kvalitet och bibehållen lycka. Med barn, resor, karriär, kärlek, författande och idrott. 

Litterärt är jag mycket inspirerad av franska existentialisterna, de stora ryska författarna från 1900-talets sekelskifte och hip-hop: ens “witty wordsmith’s” Eminem, Kendrick Lamar och Wu Tang Clan (som grupp och envar som soloartister) är excellenta ordsmeder! Attityd, smarta och lekfulla ordlekar som genererar intelligens och nya synaptiska tatueringar på såväl djup som på bredd. 

Vad just poetisk inspiration bekommer är den muslimska mysticismen eller mer korrekt sufismens poesi för mig helig. 

Men jag är även inspirerad av en vetenskaplig stringens som samverkar med poesins och “the great american novel’s” beskrivande människoporträtt.   

Slutligen vill jag tillägna boken till min mor, Rita Spansk, numera bortgången sedan 2007. Hon skrattar med sin rethosta och finska brytning som härrör ur vinterkrigets linda, väl bortom karmalinjen nu. Så stolt över sitt 4:e barn av 7 totalt. 

Hon har lämnat stafettpinnen till min tvillingsjäl Fridha, som alltjämt eldar författaren i mig och kväver finansvalpen i en och densamma, mig, Mattis Spansk. Tack! 

PS. Författaren donerar personligen 50 kronor per såld bok till Suicide Zero. 

Mattis Spansk

Unga mäns kamp mot världen

Vad innebär det att vara man i andra millenniets början egentligen? Frågan är på ett sätt löjlig, men samtidigt är den nog också mer relevant än på länge. Å ena sidan förs den högljudda debatten om att vi måste göra oss av med förlegade machoideal, å andra sidan är det fler män som styrketränar och käkar proteinpulver än någonsin. Å ena sidan pratas det om toxisk maskulinitet och att män måste göra upp med sin våldsamhet, å andra sidan är MMA världens snabbast växande sport. Å ena sidan pratas det i kölvattnet av #MeToo om hur män borde lägga ett allt hårdare band på sin egen sexualitet, å andra sidan är Fifty shades of Grey en bästsäljare.

Kort sagt är signalerna ofta motsägelsefulla. Terrängen för en ung man som växer upp i dag är svårmanövrerad. Kanske är det också en av anledningarna till hur tjejer fullständigt utklassar killar vad gäller skolbetyg, att de i högre utsträckning pluggar på universitet och flyttar in i parförhållanden tidigare. Samtidigt pluggar killar kortare, bor hemma längre och toppar självmordsstatistiken. Vissa av dessa skillnader är mer eller mindre återkommande i nästan alla kulturer, men andra – till exempel att tjejer i årskurs nio även har högre betyg i matte – är inte det.

På något plan var det här vad jag ville skildra i min debutroman Hata dig själv som du hatar andra, en svart komedi om tre unga arga män som av olika anledningar får för sig att mörda Sveriges statsminister, Stefan Löfven. Det är tre mycket olika huvudkaraktärer vi får följa; där Andrée är den arge nihilisten som avskyr det mesta i sitt liv, Alex är radikalfeministen som vill krossa patriarkatet och Petter är den anabolasäljande muskelknutten som drömmer om att bli störst bäst och vackrast och äga sitt eget gym. Gemensamt för dem är att det är tre unga män som är missnöjda med sina medmänniskor, arga på omvärlden och som inte riktigt funnit sin plats i världen. Därför ger de sig ut i en kamp mot densamma.

Jag tror att väldigt många kan känna igen sig i de tre huvudkaraktärerna, om inte i sig själva så definitivt i killar i deras omgivning. Alla har vi träffat den där unge radikalen som läst Nietzsche och tror att han vet allt om världen (Andrée), killen som nästan föraktar sitt eget kön och enbart söker bekräftelse bland kvinnor (Alex), samt den där gymjunkien vars främsta mål i livet är att få större muskler (Petter).

Samtidigt som jag tror att du som läsare lätt blir provocerad av dessa karaktärer, hoppas jag som författare att du i slutändan kanske inte lär dig gilla dem, men åtminstone på något plan kan förstå dem. Sedan hoppas jag också att du bjuds på en hel del skratt, och uppskattar bokens mörka och skruvade humor lika mycket som jag.

Oliver Dagnå

Det är genom språket vi får kontakt med verkligheten

Marianne Hall - Vänd ditt ansikte

Jag satt i sängen ensam, en sen höstdag i sommarhuset.
Sommarens minnen av mina tre barn och min man på ön, kom travandes i rummet.
Nu var det min uppgift att stänga igen huset inför vintern. Då kom ångesten.
Hittade en penna och ett papper på sängbordet, och jag bara skrev i otålig vrede:
Kom då, djävla ångest, och ångesten försvann.
Inte visste jag då att jag skrev för en bok! Så inte har jag skrivit en bok.
Jag har skrivit för att se. Jag har skrivit för att förstå. Jag har skrivit för att bli hel.
Och jag inser att det är genom vårt språk som vi får kontakt med verkligheten.
Jag har två språk. Ett som är byggt av ord. Och ett som är byggt av lera.
Jag är skulptör. Efter många års studier efter modell öppnade sig världen för mig.
Plötsligt en dag utropade jag till min lärare: Nu ser jag!
Och han svarade: Ja nu har fjällen fallit från dina ögon.
Jag har berättat om mitt arbete som skulptör i en faktabok,
som jag gav namnet Det stora äventyret – en resa bortom ytan.
Och jag märker att mina båda språk har stora likheter.
Även att skriva är ett stort äventyr – en resa bortom ytan!
När tanken på en bok dök upp började ett nytt äventyr.
Det är ett äventyr att foga samman min berättelse.
Och det är ett annat äventyr att sedan låta denna berättelse resa ut i världen.
Att, som det kallas, ge ut en bok.
Nu får min berättelse möta nya människor, och leva sitt eget liv.
Det skrivna ordet har blivit allt viktigare för mig.
Efter ett långt liv har jag mycket som jag vill hinna berätta,
innan jag går dit våra sinnen inte når.
Vänd Ditt Ansikte!

Marianne Hall

Ett nyfiket möte

Tågvagn

Tågresor ger mig alltid så fina minnen av alla dem jag får möta och då, utan att alltid få kontakt, få se allas olika läsintressen. Idag ser jag inte ofta så någon sitta och läsa i en vanlig fysisk bok. Oftast är blicken riktad mot en mobiltelefon eller en padda. Andra lyssnar på något spännande i stora hörlurar. Och det är ju fint att det finns flera sätt att ta del av litteratur.

I dessa corona-tider är det glest med resenärer. Häromdagen när jag klivit på tåget, passerade jag en ensam grabb, max tjugo, vid stolsparet just över gången när jag sökte en ledig plats. Jag tog ett steg tillbaka och konstaterade att båda platserna bredvid hans var lediga. Med gången mellan oss skulle jag nu kunna observera killen, jag som alltid söker bra stoff till mitt skrivande. Han tycktes vara i sin egen värld, eller kanske sov han bara. Han hade munkjackans huva långt framdragen över pannan och nacken böjd framåt. När jag väl kommit ner på det tomma sätet såg jag att han satt och läste. Boken som låg uppslagen i hans knä var tjock, jag gissade på minst femhundra sidor. Jag ville inte verka nyfiken eller störa, utan tog fram mitt skrivblock ur väskan och rotade fram min bästa penna, en tunn blyertsstiftpenna.

Med blicken i fjärran försökte jag under några sekunder komma igång. Men orden ville inte hitta in till mig då koncentrationen fastnat hos grabben intill. Jag undrade vem han var och blev nyfiken på vad det var för bok han tycktes vara så djupt inne i. Jag måste pressa ihop läpparna för att inte öppna munnen med min fråga. Med en uppslagen blank sida av blocket i mitt knä, arbetade handen okoncentrerat med något som mer liknade telefonklotter än en text.

Just när jag tänkte ge upp såg jag i ögonvrån hur han med ena handen sakta drog undan huvan och vände sig mot mig och efter en kort inandning överraskande frågade: ”Vad skriver du?” Förvånad tittade jag först på klottret sedan på grabben. Leende svarade jag att jag precis börjat på något, men att jag inte visste vad det skulle bli. ”Skriver du?” frågade jag efter några sekunder. ”Ja, men jag tror inte jag har någon chans. Men jag gillar att skriva. Och läsa förstås. Riktiga böcker”, lade han till lätt generad och klappade på boken han hade i knät. ”Ge inte upp”, svarade jag och slog ihop mitt block. ”Skriv, skriv … Skriv och läs mycket.” Jag tänkte på alla råd jag fått under mina tragglande år av envist skrivande. ”Det är ju egentligen själva skrivandet som är viktigt, att ta reda på något, fantisera ihop berättelser man till slut tror är helt sanna. Då händer det …”

”Förresten, vad är det du läser?” frågade jag försiktigt och pekade på den tjocka boken i hans knä. Han tittade ut genom fönstret, harklade sig som om han måste förbereda sig först innan han kunde svara. ”Berättelsen om Edgar”, svarade han och såg på mig som för att kolla om jag förstått. Med en nick och med ögonbrynen positivt höjda bekräftade jag att jag kände till boken. ”Den är bra”, sa jag och mindes historien. Tänkte på det jag vet, att det ibland kan behövas att man läser något man kan översätta till sig själv. Jag kunde bara nicka och le, även om det kändes lite sorgligt. ”Lycka till” sade jag. En nick och han drog huvan över huvudet och återgick till den tjocka boken.

Kerstin Malmberg

Att sälja en debutroman bland släkt och vänner

Kanske har man omedvetet en föreställning om en viss läsare när man skriver på en novell eller roman. Någon som har liknande erfarenheter, livsfrågor och intresseområden som en själv. För mig är det viktigt att känna att jag verkligen har något att säga med mina texter och att det finns mening och mål med skrivandet. Att det finns någon eller några där ute som behöver läsa just de orden, den berättelsen. En sak vet jag dock, och det är att jag inte tar hänsyn till släktingar, vänner och bekanta när jag skriver.

Bara för att man råkar vara släkt så finns där förstås ingen garanti för att vi är lika vad gäller litterära preferenser eller syn på omvärlden. Eller bara för att man kan vara vänner och umgås på vissa plan så betyder inte det att personen ens gillar att läsa böcker. Jag vet inte hur det är för att andra som skriver, men jag är nästan lite rädd när jag postar romanen till en kusin där, en moster här, en bekants bekant, och så vidare. Tänk om de blir besvikna och ändå känner att de måste läsa hela romanen och dessutom recensera den. Tänk om den upplevs för svår, kanske konstig, ekivok, eller till och med tråkig. En debutförfattare är ju något av en främmande fågel.

Jag var noga med att hålla en allmän ton när jag saluförde boken privat på sociala medier. Det sista man vill är ju att ens omgivning ska få känslan av att vara tvingade att visa intresse och köpa ett exemplar. Bara för att det är jag, och för att de råkar känna mig. Det skulle heller inte kännas bra att ”varna” eventuella intressenter, att i förväg förklara varför vissa inte kommer att få något ut av boken. Hur dumt och fördomsfullt skulle inte det se ut? Missförstå mig inte, jag tror i allra högsta grad själv på min berättelse, annars hade jag aldrig mäktat med att skriva den. Men faktum kvarstår att man känner människor på så olika sätt och på så olika nivåer att ens berättelse kan kännas helt malplacerad i ögonen på vissa, att boken helt enkelt inte passar dem.

Ulrica Persson-Nyberg

Utforska allt som har med gåtan människan att göra!

Innan jag skrev min roman Livet i all enkelhet som jag hade glädjen att romandebutera med på Ekström & Garay i höstas, hade jag valt bort några böcker som jag skulle läsa sen.

Till exempel boken Till himlen och tillbaka – en neurokirurgs nära döden-upplevelse. Min bok är i och för sig ingen pendang till den, men när jag nu läst den blir jag upprymd. För i min egen bok finns ”Vittnet” och den karaktären vet en massa som min huvudperson i boken inte vet: att hon har levt förut.

I mina förstudier under många år malde jag ner en hel del teosofiska texter, jämte Aristoteles om själen, texter om inkarnation och reinkarnation. Lite religion, lite filosofi, lite ockultism, spiritism samt en djupintervju jag gjorde med en kvinna som berättade så intressant om sin nära döden-upplevelse.  Intresset för livet och den oundvikliga döden hade jag med mig redan som ung. Då visste jag att jag ville bli poet, men att jag skulle ge mig på att skriva den typ av bok som Livet i all enkelhet är, det hade jag ingen aning om!

Så småningom förstod jag något om människan. Något litet. Något litet om mig själv i förbindelse med det vi kallar varat. Kunde jag rent av skriva något skenbart enkelt, trycka in ett litet deckarspår rent av? Kunde jag leka lite med olika genrer? Fick man lov att skoja friskt om allvaret i att leva? Jag hade förstås läst Raymond Moody.

Jag hade gjort research inför två större artiklar om Parapsykologi. Jag intervjuade Adrian Parker vid Lunds universitet. Som ju fick en stor dansk donation för att användas just till parapsykologisk forskning. Jag gick med i Sällskapet för parapsykologi för att studera.

Jag komposterade texter. Funderade. Fascinerades mer och mer.
Jag hade läst utdrag ur Den tibetanska dödsboken.

Jag gick åtta kurser sammanlagt i ”intention och medialitet” för att testa mig själv och öva på sådant som oftast anses flum. Mycket intressanta resultat förekom. Jag läste två böcker av en av Sveriges ledande hypnoterapeuter, Jörgen Sundvall – som för övrigt läst min bok “med stor glädje” och ville rekommendera den. Fint!

Jag använde mig själv: lät mig hypnotiseras professionellt och upplevde intressanta “filmliknande sekvenser” inifrån mig själv och från tidigare liv. Mycket intressant. Man kan tro, eller bortförklara, förklara, det är för min del uppenbart att vårt medvetande sträcker sig långt utanför kroppen i nuet. Inom fysiken, kvantfysiken, är väl detta vardagsmat!

Jag läste framförallt Liv före Liv, en undersökning av en amerikansk hypnoterapeut och filosofie dr: Helen Wambacher. Det var hennes försökspersoners svar i undersökningen som låg till grund för min icke-fysiska huvudperson “Vittnet”. Det var vid en viss punkt i läsningen som ett tankeflöde föddes i mig. Sen uppstod “Vittnet” och blev också ett berättartekniskt grepp. Men nu har jag alltså läst om hjärnkirurgen som återkom från sitt dödförklarade tillstånd – hans hjärna var helt bortkopplad, och boken, som går under begreppet ”fakta” är både intressant och vacker. Jag som har tröskat ganska mycket av den här typen av litteratur kände att: jamen låt oss bara fortsätta. Utforska allt som har med gåtan människan att göra!

Tina K Persson

Varför blir molnen rosa när solen går ner?

Frågade femåringen sin stressade mamma när rödljusen slog om till gult. Svaret som kom efter övergångsstället var tråkigt, och fast han glömde det om några veckor skulle han aldrig undra mer. Det hade varit roligare att undra, mer magiskt att fantisera.

Thomas Harris skrev sparsmakat men skickligt om psykologen och kannibalen Hannibal Lecter, som Anthony Hopkins sedan gjorde ännu mer uppseendeväckande i sin tolkning på film, och den i sig själv gåtfulle karaktären blev av flera tidskrifter och populärvetare krönt till en av de kusligaste skurkarna någon hittat på. Harris, och i viss mån förstås Hopkins i sitt förkroppsligande av Lecter, gjorde honom kanske inte folkkär men allt jämnt ruskigt trollbindande. En stark bifigur som växte för varje roman, men det tog tre stycken innan Harris avslöjade varför Lecter åt människor. När ljuset väl tillåtits skina i det sista och mörkaste hörnet av karaktären var det i sig hyfsat logiskt och passade bra in i Harris historier. Författaren vet alltid mer om karaktärerna än den väljer att visa sina läsare. Men behövde vi egentligen få veta det?

Människan är av naturen nyfiken, vi vill veta allt. Behöver veta allt. Det är en välsignelse som för oss framåt genom tiden, men också en förbannelse som förslår. Vi ser månen i mansåldrar och blir besatta av att ta oss dit och trampa med flaggor. Vi kikar upprymt i internets taxeringskalendrar för att se om grannen egentligen hade råd med torpet, och spekulerar exalterat i grupp kring varför fabrikens fackliga representant kom in med en blåtira på måndagens möte. Människan är vetgirig, men all kunskap är inte utvecklande eller ens nödvändig.

Manuset till den amerikanska filmen Deer Hunter antydde vem pappan till Angelas ofödda barn var, och fansen debatterade detta i årtionden tills filmens regissör Michael Cimino till sist förklarade hur det låg till.
J.K Rowling tillkännagav att Albus Dumbledore hade haft en kärleksrelation till den onde trollkarlen Grindelwald, när Harry Potter-serien redan avlutats. Detta blir intressanta fakta för fansen att lapa i sig, men gör inte berättelserna bättre.

I motsats till detta skapade filmmakaren Ridley Scott nästan existentiella frågor runt sin protagonist Deckard när han 1982 gjorde sin filmversion av Philip K. Dicks roman Androidens drömmar. Teamet bakom filmen Blade Runner är fortfarande inte överens om huruvida Deckard i själva verket var en replikant, den sortens android han själv kontrakterats för att döda, och frågan har lämnats hängande i luften för alltid.

Tankarna snuddade vid allt detta när jag började skriva Malen som ges ut på Ekström & Garay i maj. Vi följer Lyle genom hela den vinter då historien utspelar sig, och även om han är den spelaren som visar sina kort sist – väldigt sent – så hade jag tankar på att aldrig låta honom göra det alls.

Ju mer vi vet om våra favoritkaraktärer, desto bredare och mer mänskliga kan de upplevas. Mer att tycka om och ta till sig. Men det är ibland roligare att fundera över Deckard och de rosa molnen.

Tobias Grimstad

Att leva i tiden

Också i förmiddags upplevde jag dem. Svanarna i viken. Jag kom då att fundera över cirkulär och linjär tid. Kanske är det i första hand en religionsskiljande fråga om vi uppfattar tiden cirkulärt eller linjärt, men frågan kan också betraktas ur ett profant perspektiv.

Det gamla bondesamhället levde cirkulärt: man sådde på våren för att skörda på sommaren det man skulle leva av också under vintern. Sedan kom en ny vår och en ny årscirkel. I vår moderna tid lever vi i stället linjärt. I våra ”livsprojekt” studerar vi för att få önskade arbeten, för att försörja oss, bilda familj och planera när vi hoppas på barn. Vi bygger om och till och renoverar våra bostäder för att få dem vackrare och bättre. För våra yrkeskarriärer kan vi använda livscoacher.

Rationellt betraktad framstår skillnaden mellan cirkulär och linjär livsuppfattning som en fråga om planeringshorisont. Ska jag planera för nästa år eller för min pensionering? Men det är nog också en fråga om hur man förhåller sig till livet, och därmed är jag framme vid min poäng.

I vårt nu, denna vår, framträder osäkerhet snarare än etapperna längs en väg mot att förverkliga livsmålen. Distansering och isolering – sex månader till? Tolv? Arton? Vem drabbas och vem drabbas inte? Hur kan någon veta? Nu är mer konkret än sedan.

I min linjära tid saknar jag underlag för att planera lanseringen av min utgivna roman. Osäkerheten gör planering irrelevant. Men i den cirkel dygnet utgör uppskattar jag mina morgonpromenader och under dem upplever jag också årscirkeln och kan – just de här dagarna – glädja mig åt att svanarna återkommit även i år.

När jag kommer hem efter promenaderna kan jag uppskatta att inte vara isolerad helt ensam. Kanske fostrar detta nu oss till ett mer naturligt och därmed fulländat förhållningssätt. Att leva i tiden snarare än längs tiden

Leif Anjou

Män och relationer

”Så där skulle aldrig en kvinna tänka”. Min ena skrivarkompis Lovisa lägger ifrån sig den utskrivna novellen på bordet. En stor kaffefläck har spritt sig över halva förstasidan. Ungefär mitt på utskriften, i marginalen, har hon skrivit ”behövs mer känsla” med sin snirkliga handstil.

Vi har en informell regel i skrivargänget. Den som har ordet pratar till punkt till dess man aktivt lämnar över till nästa person. Men Rod skruvar ivrigt på sig. Jag ser att han inte kan vänta. ”Jag blir så förbannad på honom. Han borde ju ha lämnat henne för länge sedan”. Rod ger mig en näst intill skamsen blick och fortsätter: ”Men det värsta är att jag nog skulle ha varit lika feg”. Lovisa tittar oförstående på Rod och sätter armarna i kors framför bröstet. ”Vad menar du med det? Det är väl han som borde ha blivit lämnad. Så fantasilös och förutsägbar som den mannen är”. Framför mig sitter två av mina bästa kritiker och diskuterar ytterligare en novell. Jag lutar mig tillbaka, smuttar på kaffet och ler inombords.

För en tid sedan skickade jag mitt manus till en litterär konsult som jag gått några utbildningar för genom åren. Erik, som han heter, är en erfaren novellist och lärare. ”Finns en del att slipa på, men tror du hittat ett riktigt bra tema; relationer utifrån en mans perspektiv. Kan finnas ett sug efter det.” Innan den återkopplingen hade jag ärligt inte ens sett att det fanns ett tema. Jag hade bara skrivit om det som berörde mig; plockat upp historier i vardagen och stretchat på sanningen. Och hela tiden strävat efter känslan att den där karaktären skulle kunna ha varit jag själv. Terapi? Absolut.

Relationer är något de flesta av oss vill ha. Det finns en förväntan på att vi ska ha goda och nära umgängen med våra barn, våra föräldrar och våra syskon. Konstigt egentligen, eftersom vi inte har valt dem själva. Helst ska vi också bygga vårt liv kring vänner och kanske en partner. Men relationer till andra i all ära, är inte det allra viktigaste att jag trivs i mitt eget sällskap? Flera av männen i mina noveller skulle verkligen behöva ta reda på vilka de egentligen är och vad de mår bra av. Istället hamnar de i relationer där de får göra avkall på sig själva; som ett led i att vara någon annan till lags. Vilket förstås i längden inte blir bra för någon. Varför är vi så destruktiva?

Jag har förstått att novellerna i ”Men han försökte” skapar många diskussioner: Vad är egentligen att handla rätt? Ska man följa sin egen vilja? Vad är att ta hänsyn till andra? Att få ta del av läsares tankar är det absolut roligaste med att vara skribent. Mina två tidigare romaner gav inga stora intäkter, men många fantastiska möten på bibliotek och skolor. Felet jag gjorde då var att inte diskutera mina texter innan de var utgivna. Varför väntade jag med det roligaste till efter publiceringen? Mina skrivarvänners återkommande respons är så givande! Att höra hur Lovisa och Rod tolkar karaktärerna. Att höra vad historierna väcker för känslor och minnen. Att sitta här och höra hur de tjafsar om personer och skeenden jag har skapat.

Anders Kandelin

En debutants existentiella dilemman

Så är jag nu en debuterad romanförfattare och sitter och begrundar det självklara, nämligen att min utgivna bok kräver en viss såld upplaga för att bära sina kostnader. Det kräver i sin tur marknadsföring och ett viktigt inslag i den är mina egna ansträngningar att skapa intresse för boken och övertyga tänkbara läsare att läsa den.

Vad och hur kan jag då jag göra för att få uppmärksamhet och intresse för boken? I första hand får det ske i och genom min vänkrets och mina kontakter på sociala medier. Då blir nästa fråga hur jag ska begära uppmärksamhet utan att framstå som påträngande? Även om det måste ses som rimligt att berätta om att boken finns och kan köpas, kan omgivningen uppleva det som en uppfordrande uppmaning. Ju mer personligt det blir, ju färre som informeras samtidigt, desto mer påträngande kan informationen upplevas. Vilken väg ska jag beträda? Direkt och personligt eller allmänt och kollektivt? Det är mitt första dilemma.

Att i marknadsföringen berätta om boken på ett intresseväckande sätt är givetvis viktigt. Det kan ske genom att återge delar av berättelsen och använda situationer och detaljer som väcker intresse och kan visa att boken är läsvärd. Men ju mer jag berättar, desto mindre blir kvar för läsaren att uppleva vid den egna läsningen. Så mitt andra dilemma gäller avvägningen och vägvalet mellan att uppnå intresse för boken och att riskera intensiteten och nyfikenheten för läsarens egna upplevelser av texten.

Ett dilemma är en valsituation där alla alternativa val medför nackdelar. Är mina två dilemman också existentiella? Ja, min nästa bok finns i tankevärlden, idéerna till berättelse, personer och konflikter, struktur och miljö – allt i form av utkast på lappar, skrivna textfragment och i min fantasi. Jag inspireras av att knyta samman tankar och material till en andra roman, men det förutsätter att debutromanen når en rimlig upplaga. Därför är mina två dilemman existentiella för mig som författare och för min författargärning. Men eftersom mitt författande är en hobby, är frågorna inte existentiella i en djupare mening – min person och min försörjning är inte hotade. I stället är det en lyx att kunna fundera på dessa dilemman.

Att skriva är en introvert syssla. Att sedan sälja det man skrivit är snarare en extrovert syssla. Båda sysslorna är fascinerande och lärorika. Och framgång i den ena sysslan förutsätter framgång i den andra. Till slut får jag nog förmoda att mina dilemman inte är endast debutantens dilemman utan de allra flesta författares.

Men – jag tror jag gör som jag tror andra författare gör, jag skriver på min nästa roman. I själva verket har jag redan börjat. I den kan jag låta mina romankaraktärer fundera över en djupare existentiell fråga, nämligen ”Vilken är meningen med livet?” Eller, ”vilken är livets mening?” Jag är inte säker på att frågorna betyder samma sak.

Är jag den att svara på denna tredje fråga om livets mening? Jag tror att en författare alltid är sysselsatt med att skildra livets mening och hur livet därmed bör levas jämfört med hur det faktiskt levs. Författaren har möjligheten att överlämna frågan till sina romankaraktärer och är nog mer medveten än karaktärerna själva över att de lever med sina existentiella frågor samtidigt som ”de lever sitt liv”.

Så jag låtsas inte om mina två vägval, jag vandrar vidare på min redan inslagna väg mot nästa roman. Och jag kommer att njuta och glädja mig längs vägen.

Leif Anjou

Det är tomt inne på stadsbibliotekets barnavdelning

Det är tomt inne på stadsbibliotekets barnavdelning, men lekplatsen utanför är fylld av barn. I Slottsparken syns joggare, kvinnor och män med barnvagnar, ett par sitter och dricker kaffe på en av bänkarna vid den stora dammen. Hade det inte varit så tomt inne på biblioteket skulle allt ha varit precis som vanligt.

På väg hem passerar vi Davidshallstorg, klockan är strax efter 18. Inne på restaurangerna, som borde börja fyllas med folk, syns bara serveringspersonal bland de dukade borden och tända ljusen. Om jag inte hade kommit i kontakt med några nyheter den sista tiden, hur skulle jag då tolka det jag nu ser? En park där allt verkar vara som vanligt, men få som tycks vilja vara inne på bibliotek eller krogar. Om jag till den bilden skulle foga de senaste dagarnas upplevelser från min lokala matbutik, där det utan egentlig logik varit normal tillgång på det mesta men tomt i hyllorna för tvättmedel, pasta, krossade tomater och tvål, så skulle det ha blivit ett minst sagt svårbegripligt tankepussel för mig att lägga. Omöjligt hade jag lyckats förstå vad det nu är som pågår.

Vid slutet av Spångatan stannar vi vid ett prydnadskörsbärsträd. Det är snart mörkt, de rosa blommorna ser vita ut i det grånande ljuset. På begäran bryter jag av två små blommande kvistar, som vi sedan sätter i ljummet vatten och ställer på köksbordet när vi kommit hem.

Senare, det är bara jag som är vaken, men också jag ska sova snart. Jag går mellan rummen och släcker lamporna. I vardagsrummet blir jag stående framme vid fönstret och ser ner på gatan. Ett äldre par går på trottoaren, hand i hand. Annars är det endast bilar som med jämna mellanrum passerar förbi. Jag tar upp min telefon ur fickan, ser på skärmen, klockan visar 00.14. Jag kommer att tänka på en rad av Inger Christensen, jag tror den är ur Alfabet: ”vid midnatt då ingen kan veta om sakernas tillstånd fortsätter”.

Pontus Arvstrand

Texter behöver ses om, om och om igen

Tangentborder

Går igenom mina dokument som jag har i datorn. Olika slags texter, en del riktigt bra. Andra är jag mer tveksam till om det är något jag ska spara. Där kommer svårigheten in, svårigheten att faktiskt ta bort dokument, texter jag istället skulle kunna göra något åt om jag mer tydligt såg om och hur jag kan återanvända materialet. Ett slags återvinningstänk. Att göra sådana val är svårt. De dokumenten är som spöken i min datorgarderob. Att välja bort något som innehåller en och annan darling blir som en stopplugg i maskineriet. Ändå, det är ju bara en massa bokstäver som är ihopsatta till ord i meningar som inte alltid känns helt bra. Men oj så kära en del meningar är. Kan kanske spara några … bygga vidare på dem … Jag kan omöjligt ta ett så stort steg som att klicka bort ett helt dokument. Eller? Läser de stycken jag känner mig tveksam till om och om igen. Det är egentligen ingen skillnad när det gäller den insatsen. Jag går ju igenom alla texter gång på gång, ändrar, stryker, lägger till och blir för en tid nöjd. Blir ivrig. Och på gott humör. Men förstås inte alltid. Det är i alla fall spännande att se hur det blir i slutänden. Stärkt av min iver tar jag i, kanske lite mycket, men det känns ändå bra. Helt galet. Är också tacksam för det mina testläsare hjälper mig med. De ser ibland sådant som jag själv inte upptäckt.

Jag markerar några rader här och några där, drar den grå färgen över den svarta texten mot den vita bakgrunden, och med ett snabbt beslut och ett klick, är den markerade texten borta. Så lätt. Så var det med det. Nu kan jag andas ut och ta nya tag, kanske titta igenom några fler dokument, fler manusembryon som behöver min omsorg.

Efter moget övervägande kan det hända att jag skickar iväg ett manus. Men det är många trösklar jag måste ta mig över innan jag klickar på skicka. En stark tvekan kommer omedelbart och knackar mig på axeln, som en Freud som får mig att tänka att inte ska väl jag … så bra är väl inte det jag skrivit … duger det …? Jo, för sjutton nu kör jag!

Hur kan det finnas utrymme för så mycket sorl i huvudet kring texter jag jobbar med? Ständigt detta knaprande på om vad som duger, vad som håller måttet, vad som är bra nog. Bra nog för vem? Nu är det ju så att jag inte bråkar med mina texter och försöker få ihop det som är just bra nog för någon annan anledning än att det är så härligt att få skriva. Så fantastiskt att få ihop en berättelse, en påhittad eller något ur verkligheten, blanda och ge och till sist få se vad det blev. Och känna mig nöjd. Men ibland får gråtonen härja över texten. Och ibland känner jag den vanligtvis så stränge Freud klappa bestämt uppmuntrande på min högra axel ett skicka.

Kerstin Malmberg

Läsrummet som en fristad

De flesta av oss lever hårt disciplinerade liv utan att reflektera över det. Vardagen kräver att vi skärper oss. Lägger band på våra känslor, tänker före vi pratar, och viktigast av allt – att vi kommer överens. I de fall vi inte kommer överens med våra medmänniskor gör vi, som bekant, bäst i att låtsas. Ingen vill ju ställa till en scen. Det är förmodligen på grund att vi förväntas vara så rationella, duktiga och väldresserade i vardagen som behovet av så kallade rage rooms existerar. Ja, det finns faktiskt över ett hundratal sådana runtom i världen, där man som kund betalar för att få utlopp för sin ilska. Rum där det är tillåtet att slå sönder möblemanget och skrika så högt man vill.

Men kanske behövs också raka motsatsen till dessa rum. Fler tysta platser. Läsrum där man får vara i fred, rå om sig själv och sjunka ner i en bok. Ge boken den uppmärksamhet den kräver och samtidigt träna sig i att fokusera på en sak. Något vi bevisligen blivit allt sämre på i en tid där multitasking är en färdighet som allt fler arbetsplatser kräver.

Samtidigt har fritiden blivit allt mer kravfylld och stressig. Åtminstone om man vill följa normen och ”va som folk”. Då förväntas man hålla koll på aviseringar från appar, Instagram och Facebook stup i kvarten. Likea inlägg, själv lägga upp och samla likes.

Klockan 19.00 en måndagkväll: man lyssnar igenom en Spotifylista, scrollar samtidigt igenom listan av Netflixserier för att sedan komma på att man visst hade 15 missade samtal att ringa upp och flera Facebookvänners födelsedagar kvar att gratulera. För att inte tala om rabatten på den snygga golvlampan som strax går ut. Det gäller att klicka på erbjudandet, ta chansen innan tåget går!

Som författare är denna utveckling oroväckande då man har lite av en uppförsbacke. Det spelar ingen roll hur bra man skriver när den dagen kommer då människor tappat förmågan att läsa. Och med att läsa menar jag inte bara avläsa vad som står där på papperet, utan också besitta förmågan att tolka, leva sig in, visualisera och reflektera i läsningen. Kort sagt förmå engagera sig i texten, såväl känslomässigt som intellektuellt. Det kräver fokus och koncentration – därför behövs det läsrum.
Men snälla Erik, tänker ni, det finns ju redan, vi har ju våra bibliotek. Frågan man kan ställa sig är: nyttjas de fortfarande som läsrum? Jag som besöker olika bibliotek säkert varannan dag som student och bokmal, och kan intyga att det förvisso inte är så illa att människor inte besöker dem längre. Man går dit för att låna datorer, plugga, betala en förseningsavgift, låna en bok eller lyssna till en föreläsning. Mer sällan ser man människor som sitter där och läser, inte för att de måste, utan för sin egen skull, för att de behöver läsningen och läshörnan som en fristad. Få bibliotek idag har dock läshörnor värda att tala om.

Som tur är kan man, som bekant, skapa sin egen läshörna. Bra är det ju om det är tyst runtomkring en. Annars handlar det kanske inte så mycket om den fysiska platsen, som om att skapa ett rum för sig själv i mental bemärkelse. Lägga mobilen åt sidan för en stund och fokusera på själva läsakten. Jag gillar det ordet: läsakt. Det betonar att läsning inte avser ett passivt mottagande av information utan i själva verket är en aktivitet som kräver sitt engagemang. Låt oss därför slå ett slag för läsrummet som en fristad!

Erik Bovin

Tankebrus

kerstin-malmberg-tankebrus

Bruset finns där. Ständigt. Ännu en text som de senaste dagarna ockuperar min hjärna. När jag tänker på all tid jag spenderar framför datorn kan jag undra var alla gamla hederliga kollegieblock och sköna HB blyertspennor tagit vägen. Självklart vet jag var de finns, de ligger i en lite rörig hög på nedersta bokhylleplanet. Och visst använder jag mig av dem också, då mest dem i C5 format, otroligt behändiga att ha med vart jag än går. De får precis plats i mina enormt rymliga jackfickor. När något plötsligt dyker upp som jag inte visste fanns där i mitt huvud och mitt minne inte längre kan hålla kvar en idé, en tanke, ett ord tills jag kommer hem, då är blocket min räddning. Men är jag hemma blir det oftast datorn som får ta hand om allt det som brusar runt i min hårt arbetande hjärna.

I en någorlunda ordning visar sig en text efterhand på skärmen. Att snabbt kunna se hur och vad jag tänkt, att på skärmen betrakta mina tankars till en början knackigt formulerade ord, en berättelse som jag aningslöst fått ur mig, kan vara fantastiskt omtumlande. Jag har ibland ingen aning om vad det är jag är på väg att berätta. Sitter en lång stund stum och tittar på den vita skärmen och tangentbordet, som att jag ber om hjälp att komma igång. Märkligt. Nej, nej inte alls, tänker jag genast och känner äntligen tankebruset i hjärnans fantastiska vindlingar. Det studsar till av iver från bokstäver som trängs, som bråkar om ordens alla betydelser. De vill inte gärna lämna plats åt varandra då de vet att det finns många sätt att komma fram till en historia. Jag vet att de anstränger sig för att hjälpa mig hitta min berättelse.

Att stanna upp och vända sig bort från skärmen, se ut genom fönstret mot skogen, möjliggör ett hopsamlande av alla fantastiska bokstäver, ett ordnande av dem till just de ord som jag vill använda, dem jag tycker så mycket om och som väl beskriver det jag vill berätta. Att samla ihop mig själv och få det ivriga bruset att stillna för en stund. Det behövs. Och det är viktigt.

Jag plockar fram ett av kollegieblocken, tänker att jag behöver gå en vända i skogen för att få lite ordning på tankebruset.

Kerstin Malmberg

Om läsande, och skrivande

Chrysanthemum

Jag tycker om tunna böcker, som Hemsöborna och Doktor Glas, men jag är ingen kung Josef, han i filmen Amadeus, ni vet:
“To many notes. Just cut a few and it’ll be perfect.”
“Which few did you have in mind?” frågar Mozart.

Jag tycker om böcker som rymmer mycket på få sidor, men hyser ingen önskan att riva blad ur Doktor Zjivago. Det finns såklart berättelser som bär upp sina 600 sidor och mer, men sidantalet är inte alltid en kvalitetsmarkör, det är det jag vill ha sagt.

Michel Montaigne skrev att människan plundrar en blomma här och där, som hon sedan bildar sin egen nektar av. Det är en fin metafor för bildning. Vi plundrar blommor, och sår sedan egna åt andra att plundra.

Den mänskliga hjärnan är anpassad till att förstå världen i berättelser. Bilder kan ha samma funktion. Konsten är en lögn som får oss att se sanningen, sa Picasso. Författare måste vara bra på att ljuga, sa Astrid Lindgren.

Det är enklare att ljuga när man talar sanning, säger jag.

Bengt Bohm

Hitta olika vägar

Jag sitter på tåget, det fina Kinnekulletåget, på väg hem från Göteborg. Kontrasterna mellan staden och landsbygden blir allt tydligare. Vilsamt vandrar blicken över ängar befolkade av hundratals dovhjortar som helt tycks ha tagit över landskapet. De vackra djuren har blivit många. Men jag ser ingen som betar ensam. Hjorden är tät. Det är inte ljudet av tåget som plötsligt får dem att skyndsamt löpa in i skogen. En rörelse bara, och alla försvinner, ingen blir ensam kvar.

Känslan av att alltid vara sist, den som blir kvar, kan den finnas också hos djuren?

Gun från romanen Sistungen har alltid funnits i mitt liv och jag har följt henne på flera sätt. Många gånger har jag undrat hur hon orkade, hur hon klarade att ta sig igenom allt hon drabbades av utan att bli tokig. Det som hon var så rädd för. Att bli tokig. Som en av bröderna. Men ingen vill väl bli sedd som tokig. Inte jag heller.

Vi brevväxlade under flera decennier. Jag var tretton och hon tjugonio när breven blev början på vår alldeles speciella kontakt. Hon hade ganska nyligen mist ett barn och strax därefter blivit änka. Hur jag hanterade det kommer jag inte ihåg. Lite underligt tyckte jag ändå att det var att breven från henne aldrig innehöll någonting om sorg. Men idag tror jag att jag förstår hur viktigt det var för henne att få till något som liknade en normal vardag, ett normalt liv. Vi hade då och då även telefonkontakt. Hennes skarpa röst fick mig att hålla telefonluren en bit ifrån örat. Kanske var det ett sätt för henne att hålla avstånden. Medvetet låta rösten styra undan från det som kunde visa på det svåra, det mest smärtsamma. Livets avvägar. Alla har vi väl någon gång tyckt oss uppleva att vi hamnat där. Ibland av egen förskyllan, andra gånger av en ren slump. Men när livet hela tiden tycks vika av på vägar som helt hastigt tar slut, vilka blir vi då?

I mitt skrivande kan jag ibland hamna på avvägar. Delete står det på tangenten jag då använder. Det kan kännas motigt då jag först tyckt att det jag skrivit var bra. Men mest är känslan rätt, allt är inte menat att finnas kvar. Texten, precis som Gun i Sistungen, hamnar med jämna mellanrum på avvägar. Men man kan komma vidare.

Jag blev en annan under skrivandets gång. Och brevväxlingen lärde mig mycket om vad en liten människa klarar. Det gjorde mig stark. Gun kommer alltid att finnas kvar inom mig. Liksom drömmen om den bästa vägen. Kanske också den vackraste. Om vi vågar se den.

Kerstin Malmberg

Det blev då uppenbart, att en gång hade där strömmat blod.

Konstantin den store

Jag ska snart flytta och har just börjat packa ner mina saker i kartonger. I förmiddags tömde jag en hylla i mitt sovrum. När jag tog ut en trave böcker föll en biljett till de kapitolinska museerna i Rom ner på golvet, antagligen hade jag använt den som bokmärke. Bara en gång har jag varit där, för över ett decennium sedan, men jag minns ännu besöket tydligt. Jag kom dit en tidig förmiddag, det var onsdag eller torsdag och mitten av december, knappt några andra besökare syntes till.

Dröjande gick jag genom salarna, där fanns ett sådant överflöd av just det jag hade trott mig vilja få se. Släta och blanka kroppar i marmor, ljusa, stelnade. Gudinnor, gudar, kejsare, påvar, okända. Men något gjorde mig nervös, orolig. Överallt såg jag vakterna, deras blickar tycktes betrakta mig, iaktta alla mina rörelser.

Om de inte varit där och besett, bevakat mig, hade jag velat känna den svala vita stenen mot min hud. Men jag vågade inte närma mig kropparna, inte ta mig tätt intill. Om någon sett det, i fall jag blivit påkommen, den skam en tillsägelse hade gett upphov till skulle ha varit förödande.

Istället gick jag upp till museets servering, ställde mig vid bardisken och beställde en liten kopp kaffe. Bakom mig fanns ett fönster mot vilket jag plötsligt hörde ett skrapande ljud. När jag såg mig om stod där en stor trut, krafsandes med den rödgula näbben mot rutan. En av servitörerna försvann in i köket, återvände snart med en skiva ljust bröd. Han öppnade fönstret, pratade vänligt med fågeln, slängde vant till den brödskivan, som om proceduren var något som ofta upprepas.

På väg ut passerade jag en innergård på vilken delar från den väldiga statyn av Konstantin stod uppställda. Jag var ensam där ute, och först då vågade jag lägga händerna över stenen, försiktigt smeka mina handflator mot kroppsdelarna: en överarm, ett knä, en hand och en fot. Trots den enorma storleken kändes stenen verklig, organisk, när jag rörde vid den. Som att det faktiskt var delar av något som en gång varit vid liv: det gick att se venernas utbuktningar på den vita huden, följa deras sträckningar. Det blev då uppenbart, att en gång hade där strömmat blod.

Pontus Arvstrand

Att skriva det ena och det andra

Leif Anjou

Luften var ännu sval, den var klar och torr. Ännu var det tidig morgon, men solen hade svagt börjat värma nacken. Blicken vandrade i förväg uppför berget längs den slingrande leden mot den topp som ännu inte kunde skönjas. Blicken svepte och njöt av himlens färger i vitt och blått, den röda jorden och markvegetationen med strån av olika höjd och enstaka lågväxande buskar i alla nyanser av brunt, grått och grönt. Det var vindstilla och dofterna från gräs och ört svaga om ens det. Det var helt enkelt en njutbar och på alla sätt mild morgon på höstens fotvandring. Jag hade just lämnat den lilla byn Azofra i Rioja invid Rio Tuerto. Då, plötsligt, kom insikten. Oanmäld från något lager i mitt Omedvetna jag nåddes mitt Medvetna jag av idén till hur min roman kunde läggas upp och i vilken miljö den skulle utspela sig.

Att jag skulle skriva en roman hade jag väl trott eller kanske rent av bestämt för många år sedan, men det hade hittills inte blivit av. Jag hade helt enkelt ingen berättelse. Inte heller hade jag planerat att börja skriva den just den här dagen eller den här veckan eller ens den här hösten 2017 för två år sedan. Men så blev det. Efter flera års forskning och fler än tusen sidor forskningsrapporter. Boken lämnade tryckeriet strax före julen 2019 och jag har börjat skriva nästa roman.

Under skrivarbetet har jag slagits av en påfallande likhet med forskningen. Det är en ständig pendling mellan kreativa moment och systematiskt arbete med berättelsens struktur, ordval och formuleringar. Vandringar och promenader utgör mina viktigaste kreativa stunder, såväl i romanskrivningen som i forskningen. Kroppen vandrar på och hjärnan tänker på annat, på mycket, på vad som helst, utan påtvingade problem eller förelagda frågor. Det tidigare otänkta tänks, nya infallsvinklar och oväntade idéer skickas fram från det där omedvetna lagret. Inte för att jag bestämmer mig för att vara kreativ, utan för att hjärnan helt enkelt får – eller tar sig – frihet att tänka som den finner gott. I båda fallen väntar sedan det mer systematiserande arbetet vid skrivbord och dator. Texten formuleras, dess inre logik prövas, ord väljs. Och jag skriver om. Och skriver om. Och skriver om igen.

Den viktigaste skillnaden gäller nog stoffet. Romanen är fiktion och formen erbjuder författaren stora frihetsgrader och många roliga stunder. Forskningsrapporten ska i stället visa hur verkligheten är beskaffad och kraven på verifikation är höga. Arbetet sker i tankefigurer som utgår från sådant som sannolikt/osannolikt, troligt/otroligt, möjligt/omöjligt och sant/falskt. Det leder också till en språklig precision av annat slag än i romanen. Det är därför – tycker jag – lättare att finna de adekvata orden i forskningen med dess vetenskapliga terminologi och konventioner för systematisering av texten. Detta både underlättar och utmanar forskaren.
Romanförfattaren får i stället jobba med sina skapade personer, med situationer och händelsekedjor. Det gäller att beskriva känslor, upplevelser, former, lukter och alla de fenomen som framkallar våra känslomässiga associationer. Romanen tar över den verkliga världen och sätter läsarens fantasi i rörelse. Men också romanen måste – tycker jag – framstå som trovärdig i sin egen verklighet. Även om den inte behöver vara sann, så måste den vara åtminstone möjlig och rimligt sannolik. Annorlunda är det också att bygga berättelsens struktur, att följa en annan logik.

Överraskande, stimulerande, och underhållande och samtidigt mycket introvert har det varit att skapa och arbeta inom en egenutvecklad fiktiv värld. En fiktiv värld befolkad med människor som är goda, mindre goda, starka, svaga, lyckade, misslyckade och med alla de andra karaktärsdrag vi kan tänka oss. Människor som driver eller låter sig drivas av händelseutvecklingen. Vad förmår de, hur samverkar de, hur hanterar de sina misslyckanden och sina framgångar?

Leif Anjou

Engelmunda, Anysia, Balduina och Synesia

Ssankt Pauli mellersta kyrkogård

Det är en tanke som från början inte är min egen, den att träd på kyrkogårdar är så mycket livskraftigare än andra träd, de är högre, större, och när de grönskar är de grönare. Jag minns inte vems tanke det är, om jag läst den eller fått den berättad för mig, men numera tänker jag det varje gång jag går in på en kyrkogård.

Och jag tänkte det idag, när jag gick in genom grindarna på Pauli mellersta kyrkogård i Malmö. Träden stod stilla, sträckte upp och bredde ut sina kala stora kronor i det mellanrum mellan mark och himmel som tillhör fåglar och träd. Det livskraftiga är ännu dolt, nu står de bara okuvligt väntande.

Den här tiden på året hör trädstammarna och gravstenarna ihop, de är samma sorts stumma former som tränger upp ur marken. På Paulikyrkogårdarna har jag gått otaliga gånger, jag läser inte längre på gravstenarna, men vet var jag ska titta om jag vill få se de titlar jag tidigare har brukat stanna upp vid, ord som tunnbindare, övermaskinist, disponent, husegare, regementsveterinär. Inte heller vid St. Elisabeth systrarna gravplats stannar jag, där jag så ofta stått och undrat över ursprunget till förnamn som Peregrina, Junilla, Gavina, Cosmasia, Engelmunda, Anysia, Balduina och Synesia.

Min undran fick mig tillslut att ta reda på att de fantasifulla namnen är systrarnas klosternamn, vilka de tilldelats i samband med att de fått ordensdräkten innan de avlagt sina löften. För att systrarnas namn ska skilja sig åt väljer man namn ur olika länders almanackor, man skapar också nya varianter av dessa.

Bakom de kvinnonamn som idag står skrivna med svarta bokstäver över de vita stenarna döljer sig andra namn, andra liv, det profana, som alla dessa kvinnor valt att lämna bakom sig. Brottet har gjorts så tydligt, en ny enhetlig klädedräkt och i samband med detta också ett nytt namn. För att förstärka känslan av att du nu är en annan? Ett nytt liv och en ny identitet, kan det ha varit en del av lockelsen?

Pontus Arvstrand

Omformat

Spiral Jetty Smithson Laramee

I slutet av Robert Smithsons film som beskriver skapandet av hans idag ikoniska jordkonstverk Spiral Jetty, ses en man springande ta sig ut på den jättelika spiralen som sträcker sig från Stora saltsjöns strandkant och skruvar sig genom vattnet. Scenen är filmad från en helikopter, vars ljud ständigt är närvarande, och vars skugga tydligt framträder på marken bakom den springande mannen som närmast tycks vara jagad av farkosten. När han nått spiralens mitt stannar han upp, helikoptern följer inte längre efter honom, istället lyfter den uppåt, och först då går det att se spiralens jättelika form.

Häromdagen satt jag med min yngsta dotter och tittade i telefonens kartapp på satellitbilder över Malmö. Vi sökte oss ner längs med kusten, stannade till vid Falsterbonäset, och zoomade ut bilden tills Måkläppens snirklande sandrevlar framträdde som en närmst människoskapad landmassa. När jag ser Måkläppen så, avbildad från ovan, påminns jag ofta om Spiral Jetty. Men likheten är skenbar, Måkläppens form är föränderlig, omdanas av vindarnas och vattnets rörelser, den är inte ett uttryck för någons tankar.

När jag igår, i en bil på väg mot Klagshamn, passerade bronsåldershögen Borrebacken, slog det mig att det snarare var detta som borde få mig att påminnas om Spiral Jetty. Även fast det sannolikt kan skilja upp till tretusen år mellan den skånska gravhögen och det amerikanska spiralformade jordkontsverket, och att anledningen till att de från början skapades är diametralt olika, är de båda uttryck för en ambition att vilja omskapa landskapet. Gravhögen är visserligen en plats där människor fått sin sista vila, men den är också en markering. Naturen har formats till något iögonfallande, för att någon eller några velat visa att de fanns där. De reste ett monument, detsamma gjorde Robert Smithson.

Pontus Arvstrand

En bokmasks dystra profetia

Bokmask

Målning av författaren

Jag uppskattar hög fuktighet. Och böcker. Ni älskar möjligen böcker, själv har jag en mer pragmatisk syn på den saken. Jag nöjer mig med att äta upp dem. Många blad har jag på mitt samvete. Mödosamt men nödvändigt har det varit när jag har gnagt mig fram genom romaner, för att inte nämna biblar, kartböcker och vackra illustrerade encyklopedier. Sant är att jag inte kan leva utan böcker. Och där jag befinner mig finns det gott om böcker. Ja, det vill jag lova.

Det är en ynnest – få förunnat – att få tillbringa sitt liv bland bokpärmarna. Från morgon till kväll utför jag mitt värv. Och inte bara jag, utan mina bröder och systrar till gnagare. Fina anor har vi därtill. Ända från året 1877 då byggnaden – i vilken vi huserar – blev Sveriges nationalbibliotek. Stolt är jag över att föra vidare mina anfäders traditioner. Och så kommer det att förbli. Traditioner är allt i en bokmasks liv. Utan dem är vi ingenting. De hos oss som inte kan sin historia vanärar inte bara sig själva, utan hela vårt släkte. För vad har allt gnagande för värde om man inte vet varför man har gnagt?

Alldeles riktigt, allt handlar inte bara om att ta sig från pärm till pärm. Lika viktigt är det att äta med värdighet. Att inte falla offer för villfarelsen att ens eget liv är tillvarons medelpunkt. Glöm inte bort att man är en av många. En bokmask kan inte själv förstå vidden av sitt gnagande, utan att sätta det i ett större sammanhang. Vi finns för varandra. När man känner sig som ensammast – inte sällan långt inne i en bok – vet man att de andra finns därute. Väntandes på en. Sant är att bland oss är ingen förmer än någon annan. Här finns inga examina och titlar. Vi döljer inte våra tillkortakommanden med vackra kläder eller materiella ting. Alldeles nakna står vi inför varandra. Fåfängan har ingen plats här. Än mindre hyckleriet.

Måhända ondgör ni er på att vi äter upp era bokblad. Att vi utplånar ert högt aktade kulturarv. Dumheter! Är det någon av oss som håller på att ödelägga något så är det ni med ert tanklösa leverne. Ja, den som tar skada av er livsföring är ingen annan än moder jord själv. Innan en bokmask har gnagt färdigt på ett blad, har ni hunnit med att skövla en skog. Sådana är ni. Om ett blad försvinner i era böcker, blir ni alldeles till er. Ni har tvivelsutan den största bjälken ett öga kan rymma. Oförmögna är ni att sätta perspektiv på er egen förödelse. Ni är bra lustiga. Rent av analfabeter; odugliga att tyda alla de tecken som vittnar om er egen kommande undergång.

Melker Garay

Livet i huset hade avstannat

Livet i huset hade avstannat, men allt var bevarat på så sätt att det snart hade kunnat återupptas.

Jag minns hur jag som barn besökte Zorngården, och under en rundtur där upplystes om att de hundmatskålar som stod utplacerade på golvet i köket varje dag fylldes med färskt vatten. Förfarandet, att de imaginära hundarna dagligen skulle ges nytt vatten, stod nedskrivet i Emma och Anders Zorns testamente. Tanken på att utfodra något som inte längre fanns tilltalade mig, att de var vatten i skålarna möjliggjorda att jag plötsligt skulle få höra skrapandet av tassar över golvet, se törstiga djur tas sig in i köket för att dricka. Livet i huset hade avstannat, men allt var bevarat på så sätt att det snart hade kunnat återupptas.

Nästan tjugo år efter mitt besök på Zorngården var jag under några dagar och hälsade på en vän som var stipendiat på Artur Lundkvistgården i Oderljunga utanför Perstorp i Skåne. Den röda stugan i norra Skåne rymde också ett hem, men ett ditflyttat sådant. Artur Lundkvist föddes visserligen i huset, men hans familj lämnade det och flyttade vidare medan han ännu var mycket liten. De möbler som idag fyller rummen kommer från Artur Lundkvists och Maria Wines lägenhet i Solna. Deras hem i Stockholm fick aldrig bli ett fruset ögonblick, istället flyttades lösöret femtio mil åt sydväst.

När jag besökte huset gick min vän omkring i Maria Wines tofflor, om nätterna sov hon i Artur Lundkvists och Maria Wines sängar, och hon berättade att de kvällar hon var ensam där så brukade hon prova Wines klänningar som hängde i en av garderoberna. Istället för att befinna sig på ytan, ta sig mellan rummen och betrakta föremålen på håll, gick det i Artur Lundkvists och Maria Wines hopsamlade, flyttade och snarare nyskapade än återskapade hem, att tillgodogöra sig platsen. Det gick inte att fantisera om att någon av dem plötsligt skulle dyka upp för att fortsätta sitt avstannade liv där, men det gick att ställa sig framför parets boksamling, slå upp försättsblad och mötas av dedikationer och hälsningar från såväl Nelly Sachs som Evert Taube. Och det gick att sätta sig i en vardagsrummets fåtöljer i vilken det låg ett färgglatt tyg, en poncho, som om jag inte missminner mig varit en gåva till paret från Pablo Neruda.

Pontus Arvstrand

Livslängd

När jag kan väljer jag helst bort sådant som bilar, cyklar, tunnelbanor eller bussar, för att istället gå dit jag ska. Jag har nu varit uppe i Stockholm över jul och då bott på Reimersholme. Om jag därifrån ska ta mig till Norrmalm går jag gärna över Västerbron, jag tycker om känslan det ger mig av att Kungsholmen närmas från baksidan, och att jag sedan oförmärkt kan röra mig mot stadens mest centrala delar.

Men dessa tankelekar har inte upptagit mig de senaste gångerna jag gått över bron. Istället har jag tänkt på den artikel jag läste för ett par veckor sedan, i vilken det konstateras att Västerbron delvis uppnått sin tekniska livslängd, att bron numera återkommande lappas och lagas och att trafikkontoret utreder huruvida bron ska genomgå en mer omfattande renovering eller istället rivas och ersättas med en ny.

Vid Västerbrons södra fäste sitter en skylt med ett citat ur Josef Kjellgrens roman Människor kring en bro, vilken är en berättelse om de människor vars liv var tätt sammanlänkade med Västerbrons byggande. När jag de senaste dagarna gått över bron och tänkt på att den snart kan komma att rivas, har jag också tänkt på Josef Kjellgrens roman, att den och andra skildringar av bron har en så mångt mycket längre livstid än den 600 meter långa stålbro över Riddarfjärden som de porträtterar.

Att världen förändras och omdanas är ofrånkomligt, men det är också trösterikt att beskrivningarna och avbildningarna av det som funnits fortsätter att finnas. Även det som inte längre nyttjas, som inte längre läses, som stoppats undan i arkiv och magasin, går att återupptäcka och plocka fram för att visa hur såväl människorna som städernas faktiska beståndsdelar en gång var. Den insikten är som en varm, och stark hand på min axel när jag i decembermörkrets duggregn och motvind tar mig över Västerbrons krön.

Pontus Arvstrand

Jag studerade en gång vid en underbar fakultet

Jag studerade en gång vid en underbar fakultet

När jag häromdagen var inne i en bokhandel såg jag att Tua Forsströms samlingsvolym Jag studerade en gång vid en underbar fakultet utkommit i nyutgåva. Få böcker har jag umgåtts med lika intensivt som med den. Möjligtvis har jag läst i Anna-Clara Tidholms Knacka på fler gånger, men då på uppmaning av ett barn som gång på gång velat ta sig in genom det lilla husets blå dörr för att få se vad som händer där inne.

Jag studerade en gång vid en underbar fakultet har jag däremot alltid läst i på eget bevåg. Under flera års tid låg boken på mitt nattygsbord, och jag öppnade den så gott som dagligen. Och varje gång jag skulle resa bort packade jag ner boken, den hade sin självklara plats i väskan och var lika nödvändig som kläder och necessär. Även när jag inte längre läste i boken lika frekvent som tidigare fortsatte jag att ta med den på resor. Den kunde behövas, den hade blivit till den sortens verk som erbjöd något för i stort sett alla upptänkliga situationer.

Jag sitter i mitt kök, där ute är morgonen grå. Ett tunt regn faller genom luften. Numera är det sällan jag läser Tua Forsström, men jag tänker ofta på hennes dikter, framför allt de jag tydligt förknippar med särskilda skeenden och väderlekar. Om det hade varit snö istället för regn som fallit utanför fönstret hade jag, såsom jag oftast gör när jag sitter inomhus och ser ut på ett snöfall, tänkt på slutraderna i Den som en gång var: ”Snön yr allt häftigare över rosorna, nattens mörkt skimrande rester. Vi minns inte allt, men mycket.”

Rader från andra dikter kan komma till mig när jag ser spegelglänsande golv, molnskuggor eller rör mig genom sommarens hetaste dagar. Min värld tar sig inte in i Tua Forsströms dikter, det är hennes dikter som tar sig till mig. De lägger sig över det jag ser och blir en del av dagen och av landskapet framför mig.

Pontus Arvstrand

Ett eftersträvansvärt virrvarr

Lucia

Vi är många som idag trängt ihop oss i förskolors lekrum, i gymnastiksalar och skolaulor för att se barn vara utklädda till tomtar, renar, stjärngossar och lucior. Denna brokiga skara figurer har sjungit en skara sånger som möjligtvis varit än brokigare. Repertoarerna har innehållit allt från barnvisan I ett hus vid skogens slut till Alice Tegnérs och Viktor Rydbergs Gläns över sjö och strand.

Att något som delvis har sitt ursprung i en legend om ett sicilianskt helgon från 300-talet, numera utvecklats till en utklädningsfest som bara ett storslaget halloweenfirande kan slå, borde många konstnärer och kulturskapare låta sig inspireras av. Här finns den orädda blandningen mellan högt och lågt, sånger som vanligtvis sjungs på förskolans morgonsamling sjungs här jämte de mest kanoniserade svenska julsångerna. Här finns såväl ett kvarhållande av traditionerna som en öppenhet för det nya, tomtar, renar, snögubbar och pepparkakor släpps in i tågen och går numera sida vid sida med lucior, stjärngossar och tärnor.

Men framförallt finns ett frigjort förhållande till historien, luciafirandet ger gärna sken av att bottna i 300-talet, men sträcker sig i sin nuvarande form knappt mer än dryga hundra år tillbaka i tiden. Det bästa av allt är möjligtvis att den mest bärande sången, Luciasången, ursprungligen är en napolitansk sjömansvisa. Med andra ord är det som utmärker luciafirandet också det som utmärker all bra konst, de förhåller sig respektlöst, finurligt och fantastiskt till verkligheten.

Pontus Arvstrand

Prolog

bloggen-header
  • Melker-30-2016-ej-foto-150x100
  • Melker-15-2015-120x100
  • Melker-12-2015-120x100
  • Melker-15-2015-120x100
  • Melker-30-2016-ej-foto-150x100

Hej på er och välkomna till Ekström & Garays blogg! 

Ja, det är sant! Vi har så mycket spännande att berätta och dela med oss av så varför inte starta en förlagsblogg, tänkte vi. Här kommer vi skriva om allt möjligt: Bakom kulisserna på förlaget, intervjuer med författare, reportage, olika tips, gästinlägg av författare, anekdoter etc. Ja, allt möjligt helt enkelt!

Och är det något du vill att vi skriver om – berätta för oss! 

Det var allt för nu, men vi hörs väldigt snart igen! 

Moa Redevall

 

↑

© Ekström & Garay 2021
EKSTRÖM & GARAY
Sankt Petri Kyrkogata 15
222 21 LUND
Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Ektröm & Garay förlag är baserat i Skåne, Lund / Malmö. Skicka in ditt manus och låt oss ta del av det!