Ekström & Garay-bloggen

BLÖGG

Jag sa till mig själv att skrivandet var lättare någon annanstans. Och dum som jag var trodde jag på mina egna ord. De lurade mig, fick mig att söka i mörkret utan ljus. På något sätt sken texten klarare och starkare där borta. Mitt sinne ställdes in på en ensligt belägen stuga, en öppen eld och kanske till och med en sliten öronlappsfåtölj. I mina drömmar kunde jag höra eldens sprakande medan jag skrev ordkombinationer värdiga en sann författare – i det flämtande skenet. Och det hände mer än en gång att jag vaknade och kände viss röklukt.

På förlaget (var det nu låg?) hade man ställt sig undrande och tveksamt till mitt grepp, men det skulle antagligen innebära klirr i kassan – och då gick det mesta bra. Min granne (och ende vän i närområdet) herr Merzelbark sa hånfullt att om jag inte kunde skriva här kunde jag sannerligen inte skriva där. Det sa han till mig efter en kväll i vinets och grannsämjans tecken. Han hade i sin ungdom fått en diktsamling publicerad och visste vad han talade om: “Jag är en fattig poet, en smula mager, men ändå ganska fet”. När jag stängde min lägenhetsdörr den kvällen hade nog ordens sanning fått sig en yxa i huvudet. Och lite väl mycket vin i skrivsinnet.

Jag ringde på en annons i en tidning. En äldre kvinna med tysk brytning på andra sidan telefonen upplyste mig att jag mer än gärna fick hyra stugan i annonsen, men att mitt författande skulle vara berett på att kavla upp sina ärmar. Jag var minsann inte rädd för ordens svängar och nyckfullhet. Ha! Vi kom överens om att hyresbeloppet skulle betalas i förskott, nyckeln låg i en gammal syltburk under en sten, men så sa hon plötsligt mycket allvarligt: “Du får absolut inte, under ingen förutsättning gå utanför dörren klockan tio. Dessutom är ditt tillfälliga hem mina vänners permanenta. Författarambitioner eller inte”.

Hennes ord kom så plötsligt att allt jag hann med i huvudtumultet var att tänka: Tio? Hem för vem? Så föll tonläget en viktighetsoktav och hon önskade mig lycka till – skrockade kort något ohörbart (antagligen på tyska) och la på. Och där stod jag med den svarta backelitluren i handen och tänkte på klockan tio och vilka vänner jag skulle möta och att alla bekymmer var ordens. Men även om frågorna rasslade som ovunna fanatasimynt i en enarmad bandit var jag helt övertygad om min egen lycka och skrivförlösning. Och tro det eller ej, men rökdoften jag kände om morgnarna tilltog.

Så kom dagen för min avresa. Jag hade packat allt: tandborste, lite kläder, en sovsäck och en skrivmaskin (Maritsa 30 som den hette. Varifrån den kom visste jag inte – bara att den skrev bra). Och jag åkte tåg till en plats ingen steg av på – förutom jag. Från stationen ringlade sig en endaste ormlik grusväg in i skogen. Enligt anvisningarna från den gamla kvinnan låg stugan i skogen, men det var en bit att gå. “Och förvänta dig ingen taxi eller liknande. Inte där ute.”

Jag följde vägen, som smalnade av och blev en stig – och kom närmre och närmre den täta skogen. Flera gånger under vandringen bytte väskan arm, då både axlar, armar och delar av ryggen började ömma. Och det började att snöa. De puderlätta flingorna la sig på de täckande granarna och jag kände att jag gick rakt in i ett jullandskap. Och mer än en gång skymtade jag stugan genom snårskogen. Takåsen i vitt skymtade till lite här och var. Men avigsidan visade sig: Svetten rann och jag förbannade mina ord och mitt tilltag. Dessutom flög klockslaget vid tio omkring stugans hemliga vänner medan mina fotsteg försvann i snön.

Stugan var spöklikt lik den jag hade föreställt mig. Liten (den såg ut att bli nästintill uppäten av snön när jag slutligen nådde den), med en eldstad och en öronlappsfåtölj!

Och på kvällen, framför den sprakande brasan med min författarlekamen omsluten av fåtöljen och med min skrivmaskin Maritsa på låren, bar det iväg. Ordkombinationer jag tidigare aldrig ens varit nära klädde resonemang och beskrivningar i en berättelse om någon som inte förstod riktigt. Det var en figur med huvudet fullt av frågor som vandrade omkring i ett ovisst landskap. En historia jag knappast förväntat mig. Men mina bokstavsjongleringar stod på topp, elden skänkte värme och Maritsas vals glödde.

Från ingenstans kom så plötsligt en ringsignal. Allt avstannade tvärt, frös i sitt ögonblick. Orden stelnade på valsen, tangenterna böjde sig undrande. Genom rutan kunde jag se små snöflingeskuggor på väg ner genom luften. Framför mig sprakade elden. Det ringde igen. Som på en given signal rusade jag mot ljudet, men i mörkret runtomkring såg jag inte mycket. Jag föll och studsade och slog emot och livet blev närmast ett flipperspel. Det ringde igen och jag sprang mot ljudet som verkade komma från det minimala vråliknande sovrummet. Jag slet upp dörren och ställde mig avvaktande i mitten av rummet. Det ringde igen. Denna gången insåg jag att det kom ifrån en inbyggd garderob (vilken jag missat) och där högst upp på ett hyllplan stod en svart backelittelefon (lite väl lik min egen hemma). Den ringde igen och tveksamt tog jag upp luren.

“Du skriver ganska så bra, men lämnar ingen plats åt dig själv. Allt du gör är att reproducera. Och du – grundhistorien är väl i löjligaste laget. Osäkrare människa får man leta efter. Och Merzelbark. Vad är det för ett namn? Nåja. Snart är klockan tio och det är dags för dina nya vänners entré. Vi hörs.”

Rösten försvann. Linjen bröts. Och där stod jag med backelitluren i handen. Rösten visste allt: Vad och framför allt hur jag skrev jag skrev, klockslaget tios vikt, och om vännerna som skulle komma. Orden svepte förbi som levandegörande snaror. Jag började rabbla alfabete: “A, B, C …” Men sen stannade minnet hjulen. En röst i luren? Hur fan? Jag tittade på den självlysande visaren på mitt armbandsur. 21.59. Jaha. Japp. Mein Gott. Jag släppte all spänning, all ovisshet, alla ringande frågor och gick ut och inväntade mitt kommande öde. Jag skulle just ta plats i fåtöljen när en skepnad flög upp och försvann ut i mörkret som lägrat rummet då elden sakta dog bort.

Och texten skrev sig själv av dig som läst den.

David Teschner

Men det var ju just så det var!

Även om romaner oftast utspelar sig på platser som finns i verkligheten är de påhittade vilket kräver fantasi, och fantasi är något fint. Roman smäller högre än självbiografi. Att enbart intressera sig för berättelser based on a true story signalerar obildning och dålig fantasi. Sådana tankar smög sig ibland på när jag skrev på min senaste bok Hem till Holjekroken, som inte alls är någon regelrätt roman. I stället skildrar jag utan förklädnader bruksorten Olofström under 70-talet och första halvan av 80-talet. Gator, villaområden, affärer m.m. och personer är nämnda vid sina rätta namn i de 999 minnesfragmenten. Så vilka skulle vara intresserade av att läsa min bok, när den kom ut, förutom mamma och min bror och möjligen några av människorna i Olofström?

När jag började skriva under gymnasieåren önskade jag mig bort. Bort från mig själv och till något jag hade för mig skulle anses spännande och relevant för andra. Mina egna upplevelser på hemmaplan, tänkte jag, var ointressanta i andras ögon. Jag var tvungen att förställa mig. Och det blev ju pannkaka. Ljugandet skorrade falskt. Efter några trevande men misslyckade litterära försök att efterlikna det bacchanaliska flödet i Ulf Lundells Jack, hittade jag ett ämne i mig som brändes och ville ut: mitt eget liv som tolv-, trettonåring. Musik hade just visat sig vara magi, kärleken likaså, men att blotta sina innersta känslor för Flickan med stort F hade varit en övermäktig uppgift.

Våren 2006 gick jag skrivarkurs på Nordiska folkhögskolan i Kungälv. Där upprepade författaren, läraren och rektorn Stewe Claeson, att det enda som var förbjudet att säga under textsamtalen var “det var ju så det var”. Krävde berättelsen att man gjorde våld på sanningen, skulle man göra det. Och detta, har jag mer och mer insett, var ett viktigt påpekande för författare i vardande. Men även om man fiktionaliserar, tänjer på sanningen och rentav ljuger, vilket författare är i sin fulla rätt att göra, tror jag att man i någon mån måste bottna i det självupplevda. Det var inte förställning Stewe hade menat när han uppmanat oss att hitta på.

På jazzgitarristen Bill Frisells instagramkonto läste jag nyligen en text om Marlon Brando. Brando menade tydligen att all konst är “autobiography made flesh”. Vi minns saker som vi vill återskapa och dela med oss av, till exempel vår mammas hand på vår panna när vi var sjuka. Det spelar enligt Brando ingen roll om vi är skådespelare, bildkonstnärer, musiker eller författare. Jag tror att det ligger något i denna tankegång. Men vårt minne är bedrägligt. I hjärnforskaren och författaren Pontus Waslings bok Minnet – fram och tillbaka (2013), lär jag mig att våra minnen är en konstruktion. De omvandlas ständigt för att passa in i vår livsberättelse. Vår “hjärna sköter berättandet på samma sätt som när en skicklig författare bygger upp en historia.” Vi människor är av naturen historieberättande varelser.

Ändå är det inte enkelt. Att kopiera verkligheten rakt av skapar ingen litteratur med automatik, hur sant och äkta stoffet än må vara. Det var detta rektor Stewe hade velat inpränta i oss. Och i strikt går det faktiskt inte att kopiera verkligheten. Ord är ord och kan endast påminna oss om den. Den författare som enbart påminner läsaren om en by, en trakt, en stad och människorna som lever på platsen, blir i bästa fall uppmärksammad lokalt. Det ska till något mer. Jag tror att alla som har försökt berätta något i ett socialt sammanhang känt av detta, att det är omskapandet eller framförandet som är konsten, eller åtminstone en stor del av den. Ordvalet, dramaturgin, detaljerna, pauserna. Ibland fångas lyssnarna, ibland tycks de inte ta minsta notis. Harry Martinson skriver om detta i sin essä “Om folksagor” (Gyro, 1986). Han menar att folksagorna i sig är värnlösa och helt beroende av sin berättare. Därför blir de ibland mästerverk, som hos mästerlige Mickel i Långhult, och ibland endast dåliga kopior.

Ännu tvivlande på att någon skulle vara intresserade (förutom mamma och min bror Johan), skickade jag iväg mitt manus. Det nystartade förlaget Ekström & Garay nappade. Efterhand har jag alltmer börjat vila i detta, insikten om att en författare bör vända blicken in mot sig själv och inte förställa sig. Det betyder förstås inte att man måste skriva mer eller mindre självbiografiskt. Egentligen är det lika utmanande och svårt (och fint) att hålla sig närmare verkligheten som att fabulera. De banalaste detaljerna ur verkligheten måste ha en funktion och relevans i sammanhanget och inte bara bli mördande tråkig uppräkning likväl som de mest skruvade och fantasifulla lögnerna måste uppfattas som trovärdiga. Detta må gälla både för en roman om livet i en avlägsen galax såväl som en fragmentarisk skildring om ett svenskt brukssamhälle.

Patric Eghammer

Ett skrivprojekts tidslinje

Alla skulle bara veta hur ringlande och gropig vägen från idé till utgivet verk kan vara, eller oftast är.

Låt oss säga att det börjar med att skribenten inspireras när hen tittar på tv. Någon del av programmets innehåll antar krokens form och hakar ihop med ett tidigare ratat uppslag. Två fragment ger fler associationer än ett, snart uppstår ett tredje fragment och ingivelserna fortsätter att komma.

Klustret av idéer får fler nyanser och skarpare konturer när skribenten dagen efter tar sin morgondusch. Det framgår nu att det inte ska vara en huvudperson, utan tre. Det framgår att språket i sig självt ska hjälpa till att gestalta respektive huvudperson, att tre unika uppsättningar språkdräkter bör sys upp. Det framgår att … den ena huvudpersonen tidigt ska dra slutsatsen att hen är en mördare som bara inte har mördat ännu.

Att skriva om en person som drar drastiska slutsatser, kräver research. Skribenten köper därför böcker, lånar böcker på biblioteket. Skribenten läser sedan, och begrundar. Hen ser filmer som snuddar vid litteraturen, både dokumentära och fiktiva. Så klart nätsöker hen också, hittar relevanta artiklar och videoklipp. Först och främst förskräckelse, sedan också förtjusning. Lusten till att skriva ökar.

Men två huvudpersoner till, och för att på ett trovärdigt sätt kunna beskriva den enas yrkesliv krävs mer research. Hur det är att arbeta som polis har skribenten nämligen ingen aning om. Vidare behövs förberedelser av ett annat slag för att på lämpligt sätt kunna gestalta den tredje huvudpersonen, som är ett barn. Skribenten får gå tillbaka till sin egen barndom för att leta perspektiv.

Skribenten skriver. Några månader senare gör hen det. Eller försöker att skriva. Hen skriver och raderar, skriver igen. Undrar. Ifrågasätter. Ler, svär. Och det kan inte bli så långa sittningar, då skribenten har ett heltidsjobb vid sidan av. Tiden är begränsad, liksom orken. Särskilt orken, det är så mycket annat som måste orkas. Men skribenten skriver, trots allt. Lite men ofta.

En kursare från tiden på författarskolan undrar om skribenten vill vara med i en skrivcirkel. Det vill hen, och snart följer textsamtal späckade med värdefull respons. Nya synvinklar, friska förslag. Skribenten får mer energi, känner sig mindre ensam. Utvecklas även av att själv läsa de andras texter.

Efter en tid måste textsamtalen upphöra. De andra i cirkeln flyttar, får barn. Men skribenten är tacksam för tiden som har varit, fortsätter märkbart stärkt på egen hand. Hen själv flyttar inte, skaffar inte barn. Men hen skriver. Hen dricker mer kaffe, mer yerba mate.

Hurra! Ett litet förlag antar en diktsamling som skribenten har skrivit tidigare. Förlaget vill också ge ut hens förra prosaprojekt som e-bok. Euforin är stor, men skribenten får förstås pausa det pågående projektet för att göra förordade rockader i romanen som ska bli e-bok.

Ett halvår senare, när diktsamling och e-roman har getts ut, återvänder skribenten till projektet med de tre huvudpersonerna. Hen har fått mer ansvar på lönejobbet, vilket lett till övertid. Men hen skriver ändå vidare, på kvällar och helger. Ofta sitter hen på kaféer och skriver, för att kunna höja blicken och uppleva samhörighet. Ibland sitter hen på favoritbänken i en park.

Några år senare är skribenten färdig. Efter korrläsning skickar hen manus plus följebrev till några utvalda förlag. Sedan väntar hen. Hen väntar länge. Först efter nio månader har hen fått avslag från förlagen, bara två av fem med motivering. Byrålådan är åter trolig ändstation.

Av en slump upptäcker skribenten ett nystartat förlag i trakten. Hen väljer att skicka sitt manus dit, då hen gillar förlagets framtoning. Sedan väntar hen. Men den här gången behöver hen inte vänta så länge, redan efter ett par månader får hen svar. Och det är av … positivt slag! Förlaget vill ge ut hens spänningsroman!

En tid därefter blir det angenämt samarbete med flera personer på förlaget. Skribenten får ta del av redaktörens allmänna synpunkter och förslag på ändringar, processen utvecklas till ett givande och tagande som stärker verket. Formgivaren får några uppslag, gör ett klokt val och arbetar fram ett vackert omslag som matchar stämningen i inlagan. Infotexter skrivs, släppet planeras.

Alla skulle bara veta gavs ut av Ekström & Garay i slutet av juni 2020, sju år och sju månader efter det att de första orden skrevs. Skribenten nyper sig regelbundet i armen, prövar ibland att ta ordet författare i sin mun.

Ulric Alstermark

När något man laddat inför inte blir av

Laddningen tickar på och när det planerade inte blir av så stannar något inom en av och det blir tomt och stumt. I alla fall till en början. Innan man förstår att det går att ladda om.

Jag minns en muntlig tentamen på universitetet. Mina studiekamrater och jag hade blivit anmodade att läsa en tjock bok om svensk historia. Tror jag det var. Med nerverna både utanpå och som en skruv i magen väntade vi alla utanför den sal där vår lektor, en äldre man med många starka titlar, tog in oss en och en för detta förhör. Att ladda så starkt inför något som känns så viktigt och närapå avgörande, tar all ens energi. När det sedan visade sig att var och en fick en enda fråga att svara på och den jag fick var oförskämd att överhuvudtaget ställa, så enkel att jag trodde att lektorn skämtade med mig. Då går luften ur en liten människa. Besvikelsen var enorm.

Då hade jag ännu inte de erfarenheter som hjälper mig att hantera liknande laddningsavbrott som jag har idag.

Efter bokreleasen i början av året tog jag flera kontakter då jag gärna ville få presentera mig själv, mitt skrivande och min roman Sistungen. Intresset hos bokhandlare och bibliotek visade på goda möjligheter och tillsammans tittade vi på datum för detta.

Så kom covid-19. Allt lades på väntan till hösten, kanske – vi får se när … Tänker att de små bokhandlarna och biblioteken avvaktar då deras möjligheter utrymmesmässigt att ta emot en grupp människor inte är lämpliga och också svåra att veta hur stort intresset är, om många fler än lämpligt skulle komma.

Att jag tillhör dem som är 70+ har kanske en del i att man vill avvakta.

Mariestadstidningen skrev en senkommen, men fin recension med rubriken ”Gripande om hon som kom sist”. Jag hoppas att när pandemin drar sig undan, att jag till sist får möta publiken som senare än jag tänkt mig, vill höra mig berätta.

Som sagt – nu gäller det att ladda om, något jag tänker ger mig möjligheter till omstart med ny energi och nya tankar.

Kerstin Malmberg

Optimistens klagan

Det är i den tid då vallmon står röd. Gullvivan sjunger sista versen men konvaljen blommar än. Vår jord vänder sitt nordliga ansikte mot solen igen. Hon sprider ännu sin skira grönska. Blodnäva, gulmåra, klint. Humleblomster och vårbrodd; tillsammans klär de ängen i sommarskrud. Stanna upp nu! Ta in! Det vinfärgade ljuset, den ännu svala brisen, doft från kaprifol; efter midsommar från lind. Snart stillas, snart mognas, snart går mot månar i papp. I år som andra år.

Men annat är nytt. Delfinerna simmar i Venedig, i Indien syns bergen bortom smogen. Trettio år sedan sist. Planeten har fått ett andrum. I Peking kan barnen andas utomhus. Eller kunde. För någon månad sedan. Nu får de ta skydd inomhus igen. På rätt sida luftreningsfiltren.

Ni har väl hört om isarna, skogen, tundran? Korallreven i grått? Permafrosten som viker, tundran som tinar, släpper gas. De stora skogarna – lungorna – som skövlas och bränns. Åtta planer på en halvlek. I Kalifornien målar man uttorkade gräsmattor med grön sprayfärg. Och bina – ingen pollinering, ingen mat.

Somliga sätter sitt hopp till ödet, till Karma, den heliga graal. Till skrifterna. Andra till Musk och ett rött dött Mars. Människan älskar sina myter. Men nu gäller handling; låt den bli din rymd, ditt rus, din religion. Man kan blunda, låtsas inte förstå, men verkligheten lär oss obönhörligt att moder jord och livsbetingelserna är skörare än vi trott. Eller som Peter Lundblad framsynt sjöng i fyndiga ”Ge apan i dig en chans”: ”Men vi som är smarta vet att jorden den är stor den/Men den visar sig nog vara mindre än vi tror sen.”

Det finns fler förebilder; i en särklass står Greta. Klimatfrågan är inte en fråga bland andra. Den är FRÅGAN. Den allt annat överskuggande. Hennes kamp är ett rop på hjälp. Vi blir våra val. I en tid då alla tänker att de känner är det befriande med någon som tycker att det är. En annanhet som kan öppna för ett nytt paradigm. Men vi måste få bort de uppburna, knappt medelmåttiga männen. Förenklingarnas och tvärsäkerhetens demagoger. Innan de gjort allt vi byggt tillsammans till en lögn.

Vi måste orka fortsätta bry oss! Aldrig acceptera förskjutningarna i språket, de små subtila antydningarna med avsikt att få oss avtrubbade. Vi måste uppfinna en Richterskala för hjärtskalv – uppkopplad till jordens alla kännande varelser. Kanske behövs ett skred inom oss innan tillräckligt många förstår vad som måste göras. Efter – och kanske redan under – denna fruktansvärda pågående pandemi måste vi tänka annorlunda och nytt mot innan.

Trots allt måste vi fortsätta vara optimister och hålla sinnet stämt i dur. Sluta säga tiden är ur led; bättre då att sluta leden i tid. Uppgivenhet duger inte, det måste ageras!

Och vad är då kulturens roll i allt det här? Jag tror att det är att fortsätta berätta om det vackra, om det som verkligen betyder något, om längtan tvivlet modet, om skogarna vidderna haven, om skönheten och kärleken; skriva om det, sjunga om det, spela, måla, forma, skulptera. Beröra.

Robert E. Gustafsson

Vad är verkligt? Vem är verklig? Vad är det vi upplever?

Bengt, banktjänstemannen, är orolig att han blivit ertappad med fingrarna långt ned i syltburken. Simon, eremiten på andra sidan fikabordet där de sitter i hans hydda, pratar så konstigt. Vad har Simon sett i sin kikare? Vad vet han? Vad är det han pladdrar om?

För den ene, en jakt på ledtrådar. För den andre en jakt på sanningen. Den största sanningen. De tillbringar en kväll tillsammans och kämpar på var sitt håll att komma närmare den insikt de söker. I processen delar de alltmer varandras världar.

På vägen händer konstiga saker. Verklighet eller inte? Väsentligheter eller kallprat? Dramatik eller vardag?

Under fjorton år har jag arbetat med berättelsen om Simon och Bengt. Levt med figurerna. Jag har ändrat, strukit, lagt till och skrivit om. Hela boken. Minst tre, fyra gånger. Varför? Varför håller man på? Några tokiga tankar som behövde formuleras. Inte minst för min egen skull. Tankar på jaget. Tankar på vad vår existens egentligen innehåller.

Redan under antiken fanns funderingar. Platon hette en. Descartes en annan. Under 1700-talet började den skotske filosofen David Hume fundera på hur allt hängde ihop. Fanns jaget överhuvudtaget? Man finner även paralleller hos Kierkegaard och andra under 1800-talets senare del. Existentialisterna under 1900-talets mitt spädde på brygden rejält. USA-professorn Daniel Dennett är en nutida teoretiker. En annan är Dr. Susan Blackmore, verksam i England. Publikationer av dessa har funnits bland inspirationskällorna till det lekfulla och kanske något respektlösa bollande med filosofiska begrepp, funderingar och spekulationer, som läsaren möter i Bortom skogen. Men framför allt orden av Epikuros, den gamle grekiska tänkaren. De viktigaste raderna för Simon:

”Du behöver inte oroa dig för döden.

Den betyder överhuvudtaget ingenting för oss.

För där vi är, finns inte döden och där döden är,

finns inte vi.”

Visst. Så ser den yttre ramen ut. Men andra nivåer? Det personliga planet? Ja, vem vet. Alla som skriver filtrerar väl sina texter genom sitt personliga drama, genom egna erfarenheter. Vare sig vi vill det eller ej. Här är det än snårigare att veta vad som är verkligt. Vad som är fiktion. Simon och Bengt? Två bröder? Far och son? Ett vakuum? Den som lever får se. Som Simon skulle ha sagt…

Lars Tidholm

Läs ett kapitel på Opulens
Beställ på Bokus

Det går inte en dag utan att han influerar mitt varande.

Mattis Spansk heter jag. Debuterar med en Haiku-samling med inslag av prosa. Boken heter Minneslunden – Ett Fotografi av ett Malignt Medvetande och behandlar ämnet suicid, ur ett 360 perspektiv. I just den japanska poesins kantiga format.

Ett bra haikupoem ser jag som ordspråket en bild säger mer än tusen ord. Och vår stolta nobelpristagare, tillika svenska Ers-Haiku-Höghet, Thomas Tranströmer bär vittne därom i sin egen haikudiktning.

Min förhoppning är att boken både skall generera nya tankebanor och bryta destruktiva tankebanor i och av ämnet suicid. Ambitionen är att boken kan vara en dialogstartare, i det tungrodda och tabubelagda ämnet suicid. Såväl internt i tanken som i en flervägskommunikation.

Boken är tillägnad min bäste vän, vapendragare och bror James Okoth, som efter lång tids kamp med psykisk ohälsa begick suicid i maj 2019. 40 år gammal. Vilket passar som handen i handsken statistiskt. För män upp till 44 år är suicid den vanligaste dödsorsaken.

Han efterlämnade en underbar dotter på snart 7 år. Och ett minne stort – tillika anmärkningsvärt som rymden eller djupa oceanernas mystik. Går inte en dag utan att han influerar mitt varande.

Varje år begår drygt 1500 personer suicid. Att jämföra med trafikfataliteten som ligger stadigt på cirka 250 dödsfall.

Tänk då hur många som, ur ett 360-perspektiv, de facto drabbas.

Boken är också tillägnad en av de andra största riskgrupperna inom suicid: kroniska somatiska smärtpatienter. Jag är själv en utav dem, så jag vet vilken kamp som pågår 24:7/365. Turligt nog har jag en genetisk pre-disponering som gör att jag, än iallafall, klarar av den vardagen med kvalitet och bibehållen lycka. Med barn, resor, karriär, kärlek, författande och idrott.

Litterärt är jag mycket inspirerad av franska existentialisterna, de stora ryska författarna från 1900-talets sekelskifte och hip-hop: ens “witty wordsmith’s” Eminem, Kendrick Lamar och Wu Tang Clan (som grupp och envar som soloartister) är excellenta ordsmeder! Attityd, smarta och lekfulla ordlekar som genererar intelligens och nya synaptiska tatueringar på såväl djup som på bredd.

Vad just poetisk inspiration bekommer är den muslimska mysticismen eller mer korrekt sufismens poesi för mig helig.

Men jag är även inspirerad av en vetenskaplig stringens som samverkar med poesins och “the great american novel’s” beskrivande människoporträtt.

Slutligen vill jag tillägna boken till min mor, Rita Spansk, numera bortgången sedan 2007. Hon skrattar med sin rethosta och finska brytning som härrör ur vinterkrigets linda, väl bortom karmalinjen nu. Så stolt över sitt 4:e barn av 7 totalt.

Hon har lämnat stafettpinnen till min tvillingsjäl Fridha, som alltjämt eldar författaren i mig och kväver finansvalpen i en och densamma, mig, Mattis Spansk. Tack!

PS. Författaren donerar personligen 50 kronor per såld bok till Suicide Zero.

Mattis Spansk

Unga mäns kamp mot världen

Vad innebär det att vara man i andra millenniets början egentligen? Frågan är på ett sätt löjlig, men samtidigt är den nog också mer relevant än på länge. Å ena sidan förs den högljudda debatten om att vi måste göra oss av med förlegade machoideal, å andra sidan är det fler män som styrketränar och käkar proteinpulver än någonsin. Å ena sidan pratas det om toxisk maskulinitet och att män måste göra upp med sin våldsamhet, å andra sidan är MMA världens snabbast växande sport. Å ena sidan pratas det i kölvattnet av #MeToo om hur män borde lägga ett allt hårdare band på sin egen sexualitet, å andra sidan är Fifty shades of Grey en bästsäljare.

Kort sagt är signalerna ofta motsägelsefulla. Terrängen för en ung man som växer upp i dag är svårmanövrerad. Kanske är det också en av anledningarna till hur tjejer fullständigt utklassar killar vad gäller skolbetyg, att de i högre utsträckning pluggar på universitet och flyttar in i parförhållanden tidigare. Samtidigt pluggar killar kortare, bor hemma längre och toppar självmordsstatistiken. Vissa av dessa skillnader är mer eller mindre återkommande i nästan alla kulturer, men andra – till exempel att tjejer i årskurs nio även har högre betyg i matte – är inte det.

På något plan var det här vad jag ville skildra i min debutroman Hata dig själv som du hatar andra, en svart komedi om tre unga arga män som av olika anledningar får för sig att mörda Sveriges statsminister, Stefan Löfven. Det är tre mycket olika huvudkaraktärer vi får följa; där Andrée är den arge nihilisten som avskyr det mesta i sitt liv, Alex är radikalfeministen som vill krossa patriarkatet och Petter är den anabolasäljande muskelknutten som drömmer om att bli störst bäst och vackrast och äga sitt eget gym. Gemensamt för dem är att det är tre unga män som är missnöjda med sina medmänniskor, arga på omvärlden och som inte riktigt funnit sin plats i världen. Därför ger de sig ut i en kamp mot densamma.

Jag tror att väldigt många kan känna igen sig i de tre huvudkaraktärerna, om inte i sig själva så definitivt i killar i deras omgivning. Alla har vi träffat den där unge radikalen som läst Nietzsche och tror att han vet allt om världen (Andrée), killen som nästan föraktar sitt eget kön och enbart söker bekräftelse bland kvinnor (Alex), samt den där gymjunkien vars främsta mål i livet är att få större muskler (Petter).

Samtidigt som jag tror att du som läsare lätt blir provocerad av dessa karaktärer, hoppas jag som författare att du i slutändan kanske inte lär dig gilla dem, men åtminstone på något plan kan förstå dem. Sedan hoppas jag också att du bjuds på en hel del skratt, och uppskattar bokens mörka och skruvade humor lika mycket som jag.

Oliver Dagnå

Det är genom språket vi får kontakt med verkligheten

Jag satt i sängen ensam, en sen höstdag i sommarhuset.
Sommarens minnen av mina tre barn och min man på ön, kom travandes i rummet.
Nu var det min uppgift att stänga igen huset inför vintern. Då kom ångesten.
Hittade en penna och ett papper på sängbordet, och jag bara skrev i otålig vrede:
Kom då, djävla ångest, och ångesten försvann.
Inte visste jag då att jag skrev för en bok! Så inte har jag skrivit en bok.
Jag har skrivit för att se. Jag har skrivit för att förstå. Jag har skrivit för att bli hel.
Och jag inser att det är genom vårt språk som vi får kontakt med verkligheten.
Jag har två språk. Ett som är byggt av ord. Och ett som är byggt av lera.
Jag är skulptör. Efter många års studier efter modell öppnade sig världen för mig.
Plötsligt en dag utropade jag till min lärare: Nu ser jag!
Och han svarade: Ja nu har fjällen fallit från dina ögon.
Jag har berättat om mitt arbete som skulptör i en faktabok,
som jag gav namnet Det stora äventyret – en resa bortom ytan.
Och jag märker att mina båda språk har stora likheter.
Även att skriva är ett stort äventyr – en resa bortom ytan!
När tanken på en bok dök upp började ett nytt äventyr.
Det är ett äventyr att foga samman min berättelse.
Och det är ett annat äventyr att sedan låta denna berättelse resa ut i världen.
Att, som det kallas, ge ut en bok.
Nu får min berättelse möta nya människor, och leva sitt eget liv.
Det skrivna ordet har blivit allt viktigare för mig.
Efter ett långt liv har jag mycket som jag vill hinna berätta,
innan jag går dit våra sinnen inte når.
Vänd Ditt Ansikte!

Marianne Hall

Ett nyfiket möte

Tågresor ger mig alltid så fina minnen av alla dem jag får möta och då, utan att alltid få kontakt, få se allas olika läsintressen. Idag ser jag inte ofta så någon sitta och läsa i en vanlig fysisk bok. Oftast är blicken riktad mot en mobiltelefon eller en padda. Andra lyssnar på något spännande i stora hörlurar. Och det är ju fint att det finns flera sätt att ta del av litteratur.

I dessa corona-tider är det glest med resenärer. Häromdagen när jag klivit på tåget, passerade jag en ensam grabb, max tjugo, vid stolsparet just över gången när jag sökte en ledig plats. Jag tog ett steg tillbaka och konstaterade att båda platserna bredvid hans var lediga. Med gången mellan oss skulle jag nu kunna observera killen, jag som alltid söker bra stoff till mitt skrivande. Han tycktes vara i sin egen värld, eller kanske sov han bara. Han hade munkjackans huva långt framdragen över pannan och nacken böjd framåt. När jag väl kommit ner på det tomma sätet såg jag att han satt och läste. Boken som låg uppslagen i hans knä var tjock, jag gissade på minst femhundra sidor. Jag ville inte verka nyfiken eller störa, utan tog fram mitt skrivblock ur väskan och rotade fram min bästa penna, en tunn blyertsstiftpenna.

Med blicken i fjärran försökte jag under några sekunder komma igång. Men orden ville inte hitta in till mig då koncentrationen fastnat hos grabben intill. Jag undrade vem han var och blev nyfiken på vad det var för bok han tycktes vara så djupt inne i. Jag måste pressa ihop läpparna för att inte öppna munnen med min fråga. Med en uppslagen blank sida av blocket i mitt knä, arbetade handen okoncentrerat med något som mer liknade telefonklotter än en text.

Just när jag tänkte ge upp såg jag i ögonvrån hur han med ena handen sakta drog undan huvan och vände sig mot mig och efter en kort inandning överraskande frågade: ”Vad skriver du?” Förvånad tittade jag först på klottret sedan på grabben. Leende svarade jag att jag precis börjat på något, men att jag inte visste vad det skulle bli. ”Skriver du?” frågade jag efter några sekunder. ”Ja, men jag tror inte jag har någon chans. Men jag gillar att skriva. Och läsa förstås. Riktiga böcker”, lade han till lätt generad och klappade på boken han hade i knät. ”Ge inte upp”, svarade jag och slog ihop mitt block. ”Skriv, skriv … Skriv och läs mycket.” Jag tänkte på alla råd jag fått under mina tragglande år av envist skrivande. ”Det är ju egentligen själva skrivandet som är viktigt, att ta reda på något, fantisera ihop berättelser man till slut tror är helt sanna. Då händer det …”

”Förresten, vad är det du läser?” frågade jag försiktigt och pekade på den tjocka boken i hans knä. Han tittade ut genom fönstret, harklade sig som om han måste förbereda sig först innan han kunde svara. ”Berättelsen om Edgar”, svarade han och såg på mig som för att kolla om jag förstått. Med en nick och med ögonbrynen positivt höjda bekräftade jag att jag kände till boken. ”Den är bra”, sa jag och mindes historien. Tänkte på det jag vet, att det ibland kan behövas att man läser något man kan översätta till sig själv. Jag kunde bara nicka och le, även om det kändes lite sorgligt. ”Lycka till” sade jag. En nick och han drog huvan över huvudet och återgick till den tjocka boken.

Kerstin Malmberg

Att sälja en debutroman bland släkt och vänner

Kanske har man omedvetet en föreställning om en viss läsare när man skriver på en novell eller roman. Någon som har liknande erfarenheter, livsfrågor och intresseområden som en själv. För mig är det viktigt att känna att jag verkligen har något att säga med mina texter och att det finns mening och mål med skrivandet. Att det finns någon eller några där ute som behöver läsa just de orden, den berättelsen. En sak vet jag dock, och det är att jag inte tar hänsyn till släktingar, vänner och bekanta när jag skriver.

Bara för att man råkar vara släkt så finns där förstås ingen garanti för att vi är lika vad gäller litterära preferenser eller syn på omvärlden. Eller bara för att man kan vara vänner och umgås på vissa plan så betyder inte det att personen ens gillar att läsa böcker. Jag vet inte hur det är för att andra som skriver, men jag är nästan lite rädd när jag postar romanen till en kusin där, en moster här, en bekants bekant, och så vidare. Tänk om de blir besvikna och ändå känner att de måste läsa hela romanen och dessutom recensera den. Tänk om den upplevs för svår, kanske konstig, ekivok, eller till och med tråkig. En debutförfattare är ju något av en främmande fågel.

Jag var noga med att hålla en allmän ton när jag saluförde boken privat på sociala medier. Det sista man vill är ju att ens omgivning ska få känslan av att vara tvingade att visa intresse och köpa ett exemplar. Bara för att det är jag, och för att de råkar känna mig. Det skulle heller inte kännas bra att ”varna” eventuella intressenter, att i förväg förklara varför vissa inte kommer att få något ut av boken. Hur dumt och fördomsfullt skulle inte det se ut? Missförstå mig inte, jag tror i allra högsta grad själv på min berättelse, annars hade jag aldrig mäktat med att skriva den. Men faktum kvarstår att man känner människor på så olika sätt och på så olika nivåer att ens berättelse kan kännas helt malplacerad i ögonen på vissa, att boken helt enkelt inte passar dem.

Ulrica Persson-Nyberg

Utforska allt som har med gåtan människan att göra!

Innan jag skrev min roman Livet i all enkelhet som jag hade glädjen att romandebutera med på Ekström & Garay i höstas, hade jag valt bort några böcker som jag skulle läsa sen.

Till exempel boken Till himlen och tillbaka – en neurokirurgs nära döden-upplevelse. Min bok är i och för sig ingen pendang till den, men när jag nu läst den blir jag upprymd. För i min egen bok finns ”Vittnet” och den karaktären vet en massa som min huvudperson i boken inte vet: att hon har levt förut.

I mina förstudier under många år malde jag ner en hel del teosofiska texter, jämte Aristoteles om själen, texter om inkarnation och reinkarnation. Lite religion, lite filosofi, lite ockultism, spiritism samt en djupintervju jag gjorde med en kvinna som berättade så intressant om sin nära döden-upplevelse. Intresset för livet och den oundvikliga döden hade jag med mig redan som ung. Då visste jag att jag ville bli poet, men att jag skulle ge mig på att skriva den typ av bok som Livet i all enkelhet är, det hade jag ingen aning om!

Så småningom förstod jag något om människan. Något litet. Något litet om mig själv i förbindelse med det vi kallar varat. Kunde jag rent av skriva något skenbart enkelt, trycka in ett litet deckarspår rent av? Kunde jag leka lite med olika genrer? Fick man lov att skoja friskt om allvaret i att leva? Jag hade förstås läst Raymond Moody.

Jag hade gjort research inför två större artiklar om Parapsykologi. Jag intervjuade Adrian Parker vid Lunds universitet. Som ju fick en stor dansk donation för att användas just till parapsykologisk forskning. Jag gick med i Sällskapet för parapsykologi för att studera.

Jag komposterade texter. Funderade. Fascinerades mer och mer.
Jag hade läst utdrag ur Den tibetanska dödsboken.

Jag gick åtta kurser sammanlagt i ”intention och medialitet” för att testa mig själv och öva på sådant som oftast anses flum. Mycket intressanta resultat förekom. Jag läste två böcker av en av Sveriges ledande hypnoterapeuter, Jörgen Sundvall – som för övrigt läst min bok “med stor glädje” och ville rekommendera den. Fint!

Jag använde mig själv: lät mig hypnotiseras professionellt och upplevde intressanta “filmliknande sekvenser” inifrån mig själv och från tidigare liv. Mycket intressant. Man kan tro, eller bortförklara, förklara, det är för min del uppenbart att vårt medvetande sträcker sig långt utanför kroppen i nuet. Inom fysiken, kvantfysiken, är väl detta vardagsmat!

Jag läste framförallt Liv före Liv, en undersökning av en amerikansk hypnoterapeut och filosofie dr: Helen Wambacher. Det var hennes försökspersoners svar i undersökningen som låg till grund för min icke-fysiska huvudperson “Vittnet”. Det var vid en viss punkt i läsningen som ett tankeflöde föddes i mig. Sen uppstod “Vittnet” och blev också ett berättartekniskt grepp. Men nu har jag alltså läst om hjärnkirurgen som återkom från sitt dödförklarade tillstånd – hans hjärna var helt bortkopplad, och boken, som går under begreppet ”fakta” är både intressant och vacker. Jag som har tröskat ganska mycket av den här typen av litteratur kände att: jamen låt oss bara fortsätta. Utforska allt som har med gåtan människan att göra!

Tina K Persson

1 2 3